Talan väckt den 18 januari 2023 – Konungariket Danmark mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

(Mål C-19/23)

Rättegångsspråk: danska

Parter

Sökande: Konungariket Danmark (ombud: C. Maertens, M.P. Brøchner Jespersen och J. Farver Kronborg)

Svarande: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar i första hand att domstolen ska

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041¹ av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen, och

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

Sökanden yrkar i andra hand att domstolen ska

ogiltigförklara artikel 4.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen, och

ogiltigförklara artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt förstahandsyrkande åberopar sökanden för det första att svarandena har åsidosatt principen om tilldelade befogenheter och handlat i strid med artikel 153.5 FEUF genom att anta det angripna direktivet. Det angripna direktivet utgör ett direkt ingrepp i medlemsstaternas fastställande av lönenivåer och berör föreningsrätten, som i enlighet med artikel 153.5 FEUF inte omfattas av unionslagstiftarens behörighet.

Till stöd för sitt förstahandsyrkande åberopar sökanden för det andra att det angripna direktivet inte med giltig verkan kan antas med stöd av artikel 153.1 b FEUF. Detta eftersom direktivet eftersträvar såväl det mål som anges i artikel 153.1 b FEUF som det som anges i artikel 153.1 f FEUF. Det andra av dessa mål är inte underordnat det första och förutsätter ett annat beslutsförfarande än det som tillämpades vid antagandet av det angripna direktivet så som framgår av artikel 153.2 FEUF. De båda beslutsförfarandena är inte förenliga med varandra, eftersom antagandet av lagstiftningsakter i enlighet med artikel 153.1 f FEUF, i motsats till artikel 153.1 b FEUF, kräver enhällighet enligt artikel 153.2 FEUF.

Till stöd för sitt andrahandsyrkande åberopar sökanden att svarandena har åsidosatt principen om tilldelade befogenheter och handlat i strid med artikel 153.5 FEUF genom att anta artiklarna 4.1 d och 4.2 i det angripna direktivet. Dessa bestämmelser utgör ett direkt ingrepp i medlemsstaternas fastställande av lönenivåer och berör föreningsrätten, som i enlighet med artikel 153.5 FEUF inte omfattas av unionslagstiftarens behörighet.

____________

¹ EUT L 275, 2022, s. 33.