Förenade målen T-427/04 och T-17/05
Republiken Frankrike och France Télécom SA
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Statligt stöd – Ordning för företagsskatt tillämpad på France Télécom under åren 1994–2002 – Beslut att förklara stödet oförenligt med den gemensamma marknaden och att det ska återkrävas – Förmån – Preskription – Berättigade förväntningar – Rättssäkerhet – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Kollegiala beslut – Berörda parters rätt till försvar och processuella rättigheter”
Sammanfattning av domen
1. Kommissionen – Kollegialitetsprincipen – Räckvidd – Möjlighet för kommissionen att bemyndiga en av dess ledamöter att vidta bestämda kategorier av lednings- och förvaltningsåtgärder
(Artiklarna 219 EG och 253 EG)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Administrativt förfarande
(Artikel 88.2 och 88.3 EG)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig
(Artikel 88.2 EG)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Särskild skatteordning för ett företag
(Artikel 87.1 EG)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut – Bedömning av lagenligheten i förhållande till de upplysningar som var tillgängliga när beslutet antogs
(Artikel 87 EG)
6. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektivitet – Undantag från det allmänna skattesystemet – Motivering som grundar sig på systemets art och systematik – Bevisbörda
(Artikel 87.1 EG)
7. Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Stöd som beviljats i strid med handläggningsreglerna i artikel 88 EG – Mottagarnas eventuella berättigade förväntningar – Skydd – Villkor och gränser
(Artiklarna 87.1 EG och 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14)
8. Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut av kommissionen i vilket det konstateras att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilket det förordnas att stödet ska återbetalas – Möjlighet för kommissionen att överlåta uppgiften att beräkna det exakta belopp som ska återbetalas till de nationella myndigheterna
(Artikel 88.2 EG)
9. Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Preskriptionstid på tio år enligt artikel 15 i förordning nr 659/1999 – Den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa
(Artikel 88.2 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 15)
1. Enligt artikel 219 EG ska kommissionen fatta beslut med en majoritet av sina ledamöter. Den kollegialitetsprincip som sålunda fastställs grundar sig på likställdhet mellan kommissionens ledamöter i fråga om beslutsfattande och innebär i synnerhet dels att besluten fattas gemensamt, dels att samtliga ledamöter är kollektivt politiskt ansvariga för de beslut som fattas.
Även om det är möjligt för kommissionen att, utan att åsidosätta kollegialitetsprincipen, bemyndiga en av dess ledamöter att vidta bestämda kategorier av lednings- och förvaltningsåtgärder, förutsätter de beslut genom vilka kommissionen uttalar sig om förekomsten av statligt stöd, om huruvida det är förenligt med den gemensamma marknaden och om nödvändigheten av att föreskriva att det ska återkrävas en prövning av komplexa faktiska och rättsliga frågor och de kan i princip inte anses utgöra lednings- och förvaltningsåtgärder. Härav följer att artikeldelen och skälen för beslut av detta slag, vilka ska motiveras enligt artikel 253 EG, utgör en odelbar helhet. Det ankommer enbart på kollegiet att i enlighet med kollegialitetsprincipen anta såväl artikeldel som skäl vid ett och samma tillfälle. Det ankommer således i princip på kommissionsledamöternas kollegium att anta den slutliga lydelsen av ett beslut om förekomsten av statligt stöd och dess förenlighet med den gemensamma marknaden. Efter det att beslutet har antagits får enbart rena rättelser av stavning eller grammatik ske i beslutet, och alla andra ändringar faller under kollegiets exklusiva behörighet.
Det kan emellertid inte uteslutas att kommissionsledamöternas kollegium uppdrar åt en eller flera av sina ledamöter att anta den slutliga lydelsen av ett beslut som fastställts i sak under kollegiets överläggningar. När kollegiet använder sig av en sådan möjlighet ankommer det på gemenskapsdomstolen att, inom ramen för en prövning av lagenligheten av ett sådant bemyndigande, pröva huruvida kollegiet kan anses ha fattat beslutet i alla faktiska och juridiska delar.
(se punkterna 116–119)
2. Iakttagandet av rätten till försvar i varje förfarande som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip. Enligt denna princip ska den person mot vilken kommissionen har inlett ett administrativt förfarande ges möjlighet att under detta förfarande på ett ändamålsenligt sätt framföra sin ståndpunkt angående riktigheten och relevansen av de fakta och omständigheter som påstås och angående de handlingar på vilka kommissionen grundar sitt påstående om att gemenskapsrätten har åsidosatts.
På området för statligt stöd behöver kommissionen inte framföra en slutförd bedömning av den berörda åtgärden i meddelandet om att inleda det formella granskningsförfarandet. Det är däremot nödvändigt att kommissionen tillräckligt klart anger ramarna för sin granskning för att göra det möjligt för den berörda medlemsstaten mot vilken förfarandet inletts att bemöta samtliga rättsliga och faktiska omständigheter på vilka kommissionen grundar sitt slutliga beslut i vilket den avgör frågan huruvida den ifrågavarande åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden.
Således kan den omständigheten i sig att kommissionen i det angripna beslutet ändrat sin bedömning avseende den berörda statliga åtgärdens art anses innebära ett åsidosättande av den berörda medlemsstatens rätt till försvar endast om det som anförts i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet eller därefter vid den kontradiktoriska diskussionen under det administrativa förfarandet medfört att de nationella myndigheterna inte haft möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt bemöta samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i det angripna beslutet. Om däremot skillnaderna mellan vad som anförts i det angripna beslutet och i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet är ett resultat av att kommissionen helt eller delvis lagt medlemsstatens argument till grund för sin bedömning, har den medlemsstatens rätt till försvar inte åsidosatts.
(se punkterna 136–138)
3. Inom ramen för det administrativa förfarandet i fråga om statligt stöd anses de stödmottagande företagen endast som berörda av detta förfarande. Av detta följer att det stödmottagande företaget bara har rätt att delta i det administrativa förfarandet på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, och det har långtifrån rätt att åberopa den rätt till försvar som tillkommer en person mot vilken ett förfarande inleds.
Kommissionen behöver inte framföra en slutförd bedömning av det berörda stödet i meddelandet om att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG. Det är däremot nödvändigt att kommissionen tillräckligt klart anger ramarna för granskningen för att inte de berörda parternas rätt att yttra sig ska förlora sin betydelse. Rätten för berörda till information utgör inte mer än en rätt att höras av kommissionen. I synnerhet föreligger det inte någon generell rätt att uttala sig i alla tänkbara huvudfrågor som tas upp under det formella granskningsförfarandet.
(se punkterna 146–149)
4. När det gäller begreppet förmån i den mening som avses i artikel 87.1 EG omfattar det varje åtgärd som befriar ett företag från en kostnad som det annars skulle ha haft. Begreppet stöd är nämligen mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner, utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter. Av detta följer att en åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag undantag från skattskyldighet och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är mer förmånlig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
Kommissionen ska, när den prövar huruvida en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, beakta samtliga verkningar för den potentielle mottagaren och, i synnerhet, i förekommande fall dra ifrån de specifika kostnader som belastar en förmån. Däremot kan inte den omständigheten i sig att en åtgärd som, ur stödmottagarens synvinkel, utgörs av ett undantag och som kompenseras av en specifik pålaga av annat slag, utan samband med undantaget, medföra att undantaget inte ska anses utgöra statligt stöd.
Frågan huruvida en överbeskattning som ett företag utsatts för under en viss tid, till följd av en schablonavgift, kompenserar en underbeskattning som företaget varit föremål för under en annan tidsperiod ska således bedömas utifrån schablonavgiftens objektiva särdrag och utifrån frågan huruvida den kan anses ha utgjort en pålaga som hör samman med den förmån för det berörda företaget som i förekommande fall följt av den särskilda skatteordningen.
(se punkterna 195, 196 och 206–208)
5. Lagligheten av ett beslut avseende statligt stöd ska bedömas mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen kunde ha tillgång till när den antog beslutet. Det stödmottagande företaget kan således inte med framgång göra gällande vid rätten att de uppgifter som kommissionen hänvisat till i det angripna beslutet saknar samband med verkligheten, när kommissionen grundat sig på sifferuppgifter som medlemsstaten lämnat under det administrativa förfarandet.
(se punkterna 219 och 224)
6. Vid tillämpningen av artikel 87.1 EG ska det fastställas om en statlig åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna vissa företag eller viss produktion i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom den berörda åtgärden. Begreppet statligt stöd avser emellertid inte sådana statliga åtgärder som innebär att företag behandlas olika, och således a priori är selektiva, när denna olika behandling följer av arten eller systematiken hos det skattesystem som åtgärderna utgör en del av.
Bevisbördan för att en motivering med hänvisning till skattesystemets art och systematik föreligger ankommer i princip på medlemsstaten. Härav följer att det stödmottagande företaget inte, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, kan åberopa sådana omständigheter som kommissionen inte kände till när den antog det angripna beslutet.
(se punkterna 228, 229 och 232)
7. Av principen om skydd för berättigade förväntningar, som gör sig särskilt gällande i frågor om kontroll av statligt stöd enligt artikel 14 i förordning nr 659/1999 om tillämpning av artikel 88 EG, följer att skyddet för stödmottagarens berättigade förväntningar kan göras gällande på villkor att stödmottagaren, genom ett positivt handlande från kommissionen, erhållit tillräckligt tydliga försäkringar vilka gjort det möjligt att anta att en åtgärd inte kan anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. När kommissionen inte uttryckligen tagit ställning till en åtgärd som anmälts till denna medför däremot inte principen om skydd för stödmottagarens berättigade förväntningar att kommissionens inaktivitet skulle hindra att stödet återkrävdes.
Med hänsyn till den tvingande arten av kommissionens kontroll av statligt stöd enligt artikel 88 EG kan likväl de företag som mottar stöd i princip endast hysa berättigade förväntningar på att ett stöd är tillåtet om det har lämnats med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i den bestämmelsen. En omsorgsfull näringsidkare ska nämligen i normalfallet kunna försäkra sig om att detta förfarande har iakttagits. Därmed kan heller inte en medlemsstat vars myndigheter har lämnat stöd utan att iaktta de förfarandebestämmelser som anges i artikel 88 EG åberopa stödmottagarens berättigade förväntningar för att underlåta att vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa ett beslut från kommissionen om att stödet ska återkrävas.
Det kan visserligen inte uteslutas att en mottagare av ett rättsstridigt stöd skulle kunna åberopa att det förelåg exceptionella omständigheter som kunde medföra att han hade berättigade förväntningar på att stödet var lagenligt och att han således kunde motsätta sig att återbetala stödet, om han visade att så var fallet.
En anmälan av en statlig åtgärd som kan medföra en förmån för ett företag den metod som står till buds, föreskriven i fördraget, för att medlemsstaterna ska kunna försäkra sig om att de inte lämnar otillåtet statligt stöd och för att företagen ska kunna försäkra sig om att de inte erhåller sådant stöd. Eftersom en särskild skatteordning utgör en metod för åläggande av företagsskatt som avviker från allmän skattelagstiftning och avser två företag, kan det inte på förhand uteslutas att dessa utgör statligt stöd. En stödmottagare kan inte, förutom om exceptionella omständigheter föreligger, hysa berättigade förväntningar på lagligheten av en stödåtgärd då den verkställts utan att den i förväg anmälts till kommissionen, vilket innebär att den är otillåten enligt artikel 88.3 EG.
(se punkterna 261–263, 270 och 276)
8. Kommissionen är inte skyldig att i ett beslut om skyldighet att återkräva ett otillåtet statligt stöd exakt ange det belopp som ska återkrävas. De krav som följer av gemenskapsrätten på detta område inskränker sig nämligen till att återkravet av det rättsstridigt beviljade stödet ska leda till ett återställande av den situation som förelåg innan stödet gavs och att denna återbetalning ska genomföras enligt de bestämmelser som föreskrivs i nationell rätt, under förutsättning att dessa bestämmelser inte inverkar negativt på gemenskapsrättens räckvidd och verkan. Det är således tillräckligt att fastställandet av det belopp som ska återkrävas kan ske utan orimliga svårigheter utifrån de uppgifter som angetts i beslutet. Kommissionen kan således begränsa sig till ett konstaterande att mottagaren är skyldig att återbetala det ifrågavarande stödet och till att överlämna uppgiften att beräkna det exakta återbetalningspliktiga stödbeloppet till de nationella myndigheterna, i synnerhet när det vid beräkningen är nödvändigt att ta hänsyn till skattesystem eller system för social trygghet för vilka närmare bestämmelser anges i tillämplig nationell lag.
(se punkterna 297–299)
9. Enligt artikel 15.1 i förordning nr 659/1999 ska en preskriptionstid på tio år gälla för kommissionens befogenheter att återkräva olagligt stöd. Det följer av artikel 15.2 i förordning nr 659/1999 att preskriptionsfristen börjar löpa när det stöd angående vilket kommissionen föreskriver en återbetalningsskyldighet kan anses beviljat, det vill säga, i de fall när beviljandet av stödet är beroende av att bindande rättsakter antas, den tidpunkt när dessa rättsakter antas.
I de fall när det genom en rättsakt antas en särskild beskattningsordning som är tillämplig i framtiden, kan det inte anses att preskriptionsfristen började löpa då rättsakten antas, då det är omöjligt att med säkerhet fastställa huruvida den särskilda ordningen medför en förmån som kan anses utgöra statligt stöd. Däremot ska man beakta det datum då den första förmånen faktiskt beviljas. Så är fallet när det gäller ett stöd som inte utgörs av särskilda skattebestämmelser som gäller för stödmottagaren, utan av en underbeskattning bestående i skillnaden mellan den företagsskatt som företaget skulle ha betalat om det varit underkastat allmän skattelagstiftning och den som företaget faktiskt ålagts att betala enligt de särskilda skattebestämmelser som gällt för företaget.
(se punkterna 318, 320, 322 och 324)