Language of document : ECLI:EU:T:2008:148

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (andra avdelningen)

den 14 maj 2008 (*)

”Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan – Offentlig upphandling av tjänster – Gemenskapens anbudsförfarande – Avslag på ett anbud – Beslut att avbryta ett anbudsförfarande – Talan uppenbart ogrundad – Anledning att döma i saken saknas”

I målen T‑383/06 och T‑71/07,

Icuna.Com SCRL, med säte i Braine-le-Château (Belgien), företrätt av advokaterna J. Windey och P. De Bandt,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av O. Caisou-Rousseau och M. Ecker, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående, i mål T‑383/06, dels yrkande om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 1 december 2006 om att inte godta sökandens anbud i samband med del 2 (sändningarnas innehåll) i anbudsförfarandet EP/DGINFO/WEBTV/2006/0003, i syfte att inrätta en nättelevisionskanal för Europaparlamentet, dels yrkande om skadestånd för att ersätta den skada sökanden påstått sig ha lidit till följd av antagandet av beslutet av den 1 december 2006 och, i mål T‑71/07, dels yrkande om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 31 januari 2007 om avbrytande av anbudsförfarandet EP/DGINFO/WEBTV/2006/0003, i syfte att inrätta en nättelevisionskanal för Europaparlamentet, såvitt avsåg del 2 (sändningarnas innehåll), dels yrkande om skadestånd för att ersätta den skada sökanden påstått sig ha lidit till följd av antagandet av beslutet av den 31 januari 2007,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och S. Soldevila Fragoso,

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Beslut

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 100 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen) föreskrivs följande:

”1. Den behörige utanordnaren skall avgöra vem som skall tilldelas kontraktet, utifrån de i förväg fastställda urvals- och tilldelningskriterier som anges i upphandlingsdokumenten samt upphandlingsbestämmelserna.

2. Den upphandlande myndigheten skall informera alla anbudssökande och anbudsgivare vars ansökningar förkastats om orsaken till detta, och alla som lämnat formellt korrekta anbud och ansökningar som prövats skall, om de skriftligen begär detta, informeras om vilka relativa kvaliteter och fördelar som kännetecknar det anbud som slutligen valts, samt namnet på den som lämnat det anbudet.

…”

2        I artikel 101 i budgetförordningen föreskrivs följande:

”Fram till dess att ett kontrakt undertecknats skall den upphandlande myndigheten ha rätt att avstå från att ingå ett enskilt avtal eller att avbryta upphandlingsförfarandet utan att anbudssökande eller anbudsgivare kan göra anspråk på någon ersättning.

Sådana beslut skall motiveras, och anbudsgivarna och anbudssökarna skall underrättas.”

3        I artikel 149.1 och 149.3 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för budgetförordningen (EGT L 357, s. 1) (nedan kallad genomförandeförordningen), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 1261/2005 av den 20 juli 2005 (EGT L 201, s. 3) föreskrivs följande:

”1. En upphandlande myndighet skall snarast möjligt underrätta anbudssökande och anbudsgivare om de beslut som fattas om tilldelningen av ett kontrakt …, inklusive skälen till beslutet att inte sluta ett kontrakt … för vilket det har utgått inbjudan att lämna anbud, eller att börja om förfarandet.

3. Vid upphandling som genomförs av gemenskapens institutioner för egen räkning i enlighet med artikel 105 i budgetförordningen skall den upphandlande myndigheten … underrätta alla anbudsgivare eller anbudssökande … om att deras anbud eller ansökan inte antagits, samt motivet till detta.

Den upphandlande myndigheten skall, samtidigt som den underrättar övriga anbudsgivare eller anbudssökande, underrätta den aktör vars anbud eller ansökan valts ut, och därvid göra klart att det beslut som meddelats inte i sig innebär något åtagande från den upphandlande myndighetens sida.

...”

 Målets bakgrund

4        Den 6 maj 2006 lämnade Europaparlamentet ett meddelande om offentlig upphandling i Tillägget till Europeiska unionens officiella tidning (EGT S 87) avseende en nättelevisionskanal för Europaparlamentet. Denna anbudsinfordran, med nummer EP/DGINFO/WEBTV/2006/0003, innefattade två delar, bestående av uppbyggnad och grafisk utformning (del 1) och sändningarnas innehåll (del 2).

5        I en skrivelse av den 14 juli 2006 besvarade sökanden, Icuna.Com SCRL, anbudsinfordran för del 2, ”sändningarnas innehåll”, tillsammans med bolaget Parallèles productions, med vilket sökanden avsåg upprätta ett konsortium.

6        Parlamentet informerade i en skrivelse av den 7 augusti 2006 sökanden om att den tilldelats kontraktet (nedan kallat beslutet av den 7 augusti 2006). Mot slutet av augusti 2006 ägde kontakter rum mellan ansvarig tjänsteman vid parlamentet och sökanden i syfte att bestämma en tidpunkt för möte där kontraktet skulle undertecknas. Denna tidpunkt, som ursprungligen fastställdes till den 1 september 2006, har emellertid uppskjutits vid ett flertal tillfällen.

7        Den 14 respektive den 18 augusti 2006 lämnade två uteslutna anbudsgivare in klagomål till parlamentet. Den ansvarige tjänstemannen vid parlamentet informerade via e-post sökanden om dessa klagomål och om att anbudshandlingarna till följd av dessa måste prövas ytterligare.

8        Den 14 september 2006 informerade chefen för media vid parlamentet, som var den behörige utanordnaren för ifrågavarande upphandling, sökanden om att den ytterligare prövningen av anbudshandlingarna visat att urvalskommittén gjort en uppenbart oriktig bedömning och att han därför hade beslutat att upphäva beslutet av den 7 augusti 2006 ”i den anda som präglar artikel 149.3 i genomförandeförordningen”. Utanordnaren beslutade vidare att tillsätta en ny urvalskommitté för att pröva samtliga lämnade anbud. Sökanden besvarade detta meddelande genom en skrivelse av den 19 september 2006.

9        Parlamentet begärde genom e-postmeddelande av den 28 september 2006 att sökanden skulle ge in dels ett belastningsregisterutdrag, dels en förteckning över referenser till tidigare projekt som sökanden genomfört, tillsammans med intyg avseende dessa och en beskrivning av den tekniska utrustning som skulle användas vid utförandet av de tjänster som upphandlingen avsåg. Sökanden efterkom denna begäran den 2 oktober 2006 då den per post överlämnade de begärda handlingarna.

10      Den nya urvalskommittén beslutade den 26 oktober 2006 att bolaget Mostras anbud var det mest fördelaktiga från ekonomisk synpunkt och föreslog att kontraktet skulle tilldelas det bolaget.

11      Sökanden ingav den 21 november 2006 skrivelse till utanordnaren, i vilken sökanden mot bakgrund av det nya beslut som urvalskommittén fattat föreslog att, om så skulle behövas, sökanden skulle klargöra sitt anbud, och även att sökanden och utanordnaren skulle mötas.

12      I beslut av den 1 december 2006 avslog parlamentet sökandens anbud (nedan kallat beslutet av den 1 december 2006). Det framgår av handlingarna att kontraktet tilldelades bolaget Mostra.

 Förfarandet vid förstainstansrätten

13      Sökanden väckte, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 december 2006 (mål T‑383/06) en första talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 1 december 2006 och om skadestånd för den skada sökanden lidit till följd av att det beslutet antogs.

14      Sökanden har i en särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli samma dag (mål T‑383/06 R) ansökt om interimistiska åtgärder, i syfte att få uppskov med verkställigheten av beslutet av den 1 december 2006 och det kontrakt som kan ha upprättats mellan parlamentet och bolaget Mostra, och i syfte att vissa handlingar ska företes.

15      På morgonen den 21 december 2006 undertecknade parlamentet och bolaget Mostra kontraktet avseende del 2.

16      På eftermiddagen den 21 december 2006 meddelade förstainstansrättens ordförande ett beslut om uppskov med verkställigheten av beslutet av den 1 december 2006, i enlighet med artikel 105.2 i förstainstansrättens rättegångsregler. I beslutet ålades även parlamentet att, för det fall det redan hade träffat avtal med bolaget Mostra, inte verkställa kontraktet tills slutligt beslut hade fattats (förstainstansrättens ordförandes beslut av den 21 december 2006 i mål T‑383/06 R, Icuna.Com mot parlamentet, ej publicerat i rättsfallssamlingen) (nedan kallat beslutet av den 21 december 2006).

17      Förhandlingen i mål T‑383/06 R ägde rum den 22 januari 2007. Det framgår av förhandlingsprotokollet att förstainstansrättens ordförande uppmanade parlamentet att ”överväga möjligheten att avbryta det anbudsförfarande som begäran om interimistiska åtgärder rörde … i enlighet med artikel 101 i [budgetförordningen] och inleda ett nytt anbudsförfarande”.

18      Efter det att sökanden hade tillskrivit förstainstansrättens kansli den 26 januari 2007 överlämnade parlamentet i en skrivelse av den 31 januari 2007 kopia på ett tilläggsavtal som hade undertecknats med bolaget Mostra den 30 januari 2007, enligt vilket det kontrakt som undertecknades den 21 december 2006 avseende del 2 i den omtvistade anbudsinfordran upphävdes med verkan från den tidpunkt vid vilken Mostra fått kännedom om beslutet om uppskov med verkställigheten av beslutet av den 1 december 2006, det vill säga den 21 december 2006 kl. 17.14. Parlamentet förklarade i denna skrivelse även att det avsåg att ”senare återkalla sitt beslut om tilldelning av kontraktet”.

19      I beslut av den 31 januari 2007 beslutade utanordnaren att avbryta det förfarande i vilket Mostra hade tilldelats kontraktet för del 2 (nedan kallat beslutet av den 31 januari 2007). I beslutet rekommenderades även att så snart som möjligt inleda ett nytt anbudsförfarande.

20      Sökanden förklarade i en skrivelse av den 7 februari 2007 sin avsikt att, med hänsyn till parlamentets bristande behörighet att avbryta anbudsförfarandet, vidhålla sin begäran om interimistiska åtgärder i mål T‑383/06 R avseende beslutet av den 1 december 2006.

21      Förstainstansrättens ordförande har i beslut av den 26 februari 2007 i mål T‑383/06 R, Icuna.Com mot parlamentet (ej publicerat i rättsfallssamlingen) fastslagit att det inte längre förelåg skäl att pröva frågan om interimistiska åtgärder i mål T‑383/06 R, när det kontrakt som hade upprättats mellan parlamentet och Mostra hade upphävts efter en gemensam överenskommelse mellan avtalsparterna och parlamentet klart förklarat att det inte på något sätt skulle verkställa beslutet av den 1 december 2006.

22      Sökanden väckte genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 mars 2007 (mål T‑71/07), talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 31 januari 2007 och om skadestånd för den skada som antagandet av detta beslut hade förorsakat sökanden.

23      I en särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli samma dag, begärde sökanden att förstainstansrätten skulle pröva denna ansökan enligt förfarandet för skyndsam handläggning enligt artikel 76a i rättegångsreglerna.

24      I en särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli samma dag (mål T‑71/07 R), begärde sökanden vidare interimistiska åtgärder angående dels en begäran om att förstainstansrättens ordförande, med stöd av artikel 105.2 i rättegångsreglerna, skulle bifalla ansökan innan parlamentet inkom med yttrande, dels uppskov med verkställigheten av beslutet av den 31 januari 2007.

25      Den 16 mars 2007 utlystes ett nytt anbudsförfarande avseende det omtvistade kontraktet i Tillägget till Europeiska unionens tidning (EGT S 53).

26      I en särskild handling, som ingavs den 22 mars 2007, framställde parlamentet en invändning om rättegångshinder i mål T‑71/07, i enlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna.

27      Förstainstansrättens andra avdelning beslutade den 2 april 2007 att avslå sökandens begäran om att mål T‑71/07 skulle handläggas skyndsamt.

28      Förstainstansrättens ordförande beslutade den 4 maj 2007 i mål T‑71/07 R, Icuna.Com mot parlamentet (ej publicerat i rättsfallssamlingen), att avslå begäran om interimistiska åtgärder i mål T‑71/07 R och att frågan om rättegångskostnader skulle avgöras senare.

29      På förstainstansrättens begäran har parlamentet och sökanden yttrat sig över en eventuell förening av målen T‑383/06 och T‑71/07. Yttrandena inkom den 20 december 2007 respektive den 7 januari 2008.

30      Ordföranden vid förstainstansrättens andra avdelning beslutade att dessa mål skulle förenas i enlighet med artikel 50.1 i rättegångsreglerna. Eftersom målen T‑383/06 och T‑71/07 rör samma sak beslutade förstainstansrätten att de skulle förenas såvitt avser förevarande beslut.

 Parternas yrkanden

31      Sökanden har i mål T‑383/06 yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara beslutet av den 1 december 2006,

–        fastställa att gemenskapen ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar, förplikta parlamentet att till sökanden betala 58 700 euro i skadestånd för dels de kostnader som uppkommit inom ramen för anbudsförfarandet, dels den ideella skada sökanden lidit till följd av att dess anseende påverkats och utse en sakkunnig för att bestämma omfattningen av denna skada, samt

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

32      Parlamentet har i mål T‑383/06 yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogilla yrkandet om ogiltigförklaring,

–        ogilla yrkandena om skadestånd och om utseende av sakkunnig, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

33      Sökanden har i mål T‑71/07 yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogilla invändningen om rättegångshinder som uppenbart ogrundad,

–        i andra hand pröva invändningen om rättegångshinder i samband med prövningen av målet i sak,

–        i alla händelser förplikta parlamentet att ersätta de ytterligare rättegångskostnader som uppstått till följd av invändningen om rättegångshinder,

–        ogiltigförklara beslutet av den 31 januari 2007,

–        fastställa att gemenskapen ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar, förplikta parlamentet att ersätta sökanden den skada som lidits till följd av beslutet av den 31 januari 2007 och att utse en sakkunnig för att bestämma omfattningen av denna skada, och

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

34      I samband med sin invändning om rättegångshinder i mål T‑71/07 har parlamentet yrkat att förstainstansrätten ska

–        avvisa talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Bedömning

35      När en talan är uppenbart ogrundad får förstainstansrätten enligt artikel 111 i rättegångsreglerna utan ytterligare behandling avgöra saken genom att fatta ett motiverat beslut.

36      Vidare får förstainstansrätten när som helst enligt artikel 113 i rättegångsreglerna på eget initiativ, efter att ha hört parterna, fastslå att det inte längre finns något föremål för talan och att det saknas anledning att döma i saken.

1.     Talan i mål T‑71/07

37      Parlamentets invändning om rättegångshinder i mål T‑71/07 ska prövas i samband med det slutliga avgörandet i målet, i enlighet med artikel 114.4 första stycket i rättegångsreglerna.

 Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

38      Parlamentet har till stöd för sin invändning om rättegångshinder anfört dels att beslutet av den 31 januari 2007 varken direkt eller personligen berör sökanden, dels att sökanden inte har något intresse av en ogiltigförklaring av beslutet i fråga, som inte går sökanden emot.

39      Parlamentet har anfört att anbudsförfarandet utgör en odelbar helhet och att tilldelningen av kontraktet till Mostra är resultatet av anbudsförfarandet. Det var inte möjligt att fatta något annat beslut än att avslå sökandens anbud och tilldela Mostra kontraktet. Enligt parlamentet var det i alla händelser inte möjligt att tilldela ett företag som inte uppfyllde urvalskriterierna kontraktet. Parlamentet kunde inte begränsa sig till att enbart upphäva beslutet av den 1 december 2006 om att avslå sökandens anbud och samtidigt vidhålla den del av urvalsförfarandet som varit till fördel för sökanden.

40      Sökanden har bestritt vad parlamentet anfört. Sökanden har för det första gjort gällande att beslutet av den 31 januari 2007 påverkar sökanden direkt, eftersom det medför ett upphävande av beslutet av den 7 augusti 2006 i vilket sökanden utpekades som den som skulle tilldelas kontraktet, eftersom det medför ytterligare kostnader för sökanden för att delta i det nya anbudsförfarandet och för att säkerställa skyddet för sina rättsliga intressen, och eftersom det förhindrat sökanden att, inom ramen för mål T‑383/06, erhålla skadestånd för den skada som lidits till följd av beslutet av den 1 december 2006.

41      Sökanden har för det andra anfört att sökanden är personligen berörd av beslutet av den 31 januari 2007, eftersom sökanden har gett upphov till detta beslut, som antagits till följd av det interimistiska förfarande som inletts av sökanden i mål T‑383/06 R. Dessutom skiljer sig sökandens situation från andra anbudsgivares på så sätt att det enbart är sökanden som ursprungligen tilldelats det ifrågavarande kontraktet. Slutligen påverkar beslutet av den 31 januari 2007 sökandens begäran om skadestånd i mål T‑383/06 på ett negativt sätt.

 Förstainstansrättens bedömning

42      Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får varje fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.

43      I förevarande mål är beslutet av den 31 januari 2007 inte riktat till sökanden.

44      För att en gemenskapens rättsakt direkt ska anses beröra en sökande i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG krävs enligt fast rättspraxis att den har direkt inverkan på den enskildes rättsliga situation och att den inte lämnar dem till vilka åtgärden riktar sig och som ska genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom åtgärden har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler ska tillämpas (se domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C‑386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2309, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

45      Det framgår vidare av fast rättspraxis att andra rättssubjekt än de som beslutet riktar sig till bara kan hävda att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av att de har vissa särskilda egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av att faktiska omständigheter skiljer dem från alla andra personer och därigenom individualiserar dem på ett sätt som innebär att de kan jämställas med den person till vilken ett beslut är riktat (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), och av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki‑Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkt 11, samt förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 i mål T‑435/93, ASPEC m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1281, punkt 62).

46      Slutligen kan enligt fast rättspraxis en talan om ogiltigförklaring som väcks av en fysisk eller juridisk person endast upptas till prövning om sökanden har ett intresse av att få den ifrågasatta rättsakten ogiltigförklarad. Det ska vara fråga om ett faktiskt intresse och det ska bedömas den dag talan väcks (se förstainstansrättens dom av den 14 april 2005 i mål T‑141/03, Sniace mot kommissionen, REG 2005, s. II‑1197, punkt 25 och där angiven rättspraxis, och av den 20 september 2007 i mål T‑136/05, Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. I‑0000, punkt 34).

47      I förevarande mål medför beslutet av den 31 januari 2007 en direkt inverkan på sökandens rättsliga situation. Då det är fråga om ett avbrytande av hela anbudsförfarandet medför beslutet av den 31 januari 2007 ett upphävande av beslutet av den 1 december 2006 om avslag på dess anbud, men även av beslutet av den 14 september 2006, genom vilket beslutet om att sökanden skulle tilldelas kontraktet upphävdes samt av beslutet av den 7 augusti 2006 om att tilldela företaget kontraktet. Sökanden är således direkt berörd av beslutet av den 31 januari 2007. Av samma skäl ska beslutet av den 31 januari 2007 anses gå sökanden emot, och sökanden har ett intresse av att få beslutet ogiltigförklarat.

48      Sökanden är även personligen berörd av beslutet av den 31 januari 2007, eftersom det enbart var sökanden som hade tilldelats kontraktet inom ramen för det avbrutna anbudsförfarandet. Denna omständighet är sådan att den särskiljer sökanden från alla andra anbudsgivare som uteslutits.

49      Parlamentets invändning om rättegångshinder avseende sökandens talan i mål T‑71/07 ska således inte godtas.

 Yrkandet om ogiltigförklaring

 Sökandens argument

50      Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring i mål T‑71/07 åberopat två grunder. Den första grunden rör beslutfattarens bristande behörighet och åsidosättandet av artikel 101 i budgetförordningen. Den andra grunden är att motiveringsskyldigheten åsidosatts. Parlamentet har inte inkommit med någon svarsinlaga i mål T‑71/07 och har således inte uttalat sig angående de grunder som åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring.

–       Den första grunden, rörande beslutsfattarens bristande behörighet och åsidosättandet av artikel 101 i budgetförordningen

51      Enligt sökanden finns det ingen gemenskapsrättslig bestämmelse som ger den upphandlande myndigheten behörighet att avbryta tilldelningen av ett kontrakt efter det att kontrakt undertecknats med den som tilldelats detta. I synnerhet kan varken beslutet av den 21 december 2006 eller förstainstansrättens ordförandes uppmaning vid förhandlingen den 22 januari 2007 utgöra en rättslig grund för beslutet av den 31 januari 2007.

52      För det fall beslutet av den 31 januari 2007 skulle grunda sig på artikel 101 i budgetförordningen är villkoren för tillämpning av den bestämmelsen inte uppfyllda i förevarande mål. Enligt artikel 101 i budgetförordningen är nämligen den upphandlande myndighetens behörighet att avbryta ett anbudsförfarande begränsad på så sätt att ett sådant beslut endast får fattas tills kontrakt undertecknats med den som tilldelats detta. Parlamentet undertecknade avtalet med Mostra den 21 december 2006, det vill säga mer än en månad innan beslutet av den 31 januari 2007 antogs.

53      Enligt sökanden kunde vidare anbudsförfarandet inte längre avbrytas eftersom sökanden i laga ordning tilldelats kontraktet genom beslutet av den 7 augusti 2006.

54      Vidare medförde inte hävningen av kontraktet med Mostra att kontraktet inte undertecknats. Den tilltänkta hävningen rörde för övrigt inte kontraktets samtliga verkningar, då detta upphävdes med verkan från den tidpunkt då Mostra fick kännedom om uppskovet med verkställigheten av kontraktet. Varje verkan som dessförinnan uppkommit är därför enligt sökanden alltjämt gällande.

55      Sökanden har vidare gjort gällande att beslutet av den 31 januari 2007 utgör ett åsidosättande av artikel 101 i budgetförordningen, eftersom avbrytandet av anbudsförfarandet endast rörde del 2. Enligt denna bestämmelse är det inte möjligt att partiellt avbryta ett anbudsförfarande. Det är enligt sökanden uppenbart att i den mån som delarna 1 och 2 utgör delar av samma anbudsinfordran skulle ett avbrytande av anbudsförfarandet ha avsett hela denna, det vill säga även anbudsförfarandet avseende del 1.

–       Den andra grunden, om åsidosättande av motiveringsskyldigheten

56      Sökanden har gjort gällande att beslutet av den 31 januari 2007 inte uppfyller motiveringsskyldigheten, vilken dels är en allmän princip, dels har fastslagits i artikel 101 i budgetförordningen och i artikel 149.1 i genomförandeförordningen.

57      Det är inte möjligt att utifrån beslutet av den 31 januari 2007 förstå de skäl som föranlett parlamentet att vidta ifrågavarande åtgärd. Hänvisningen till ”uppmaningen” från förstainstansrättens ordförande är inte tillräcklig för att motivera beslutet av den 31 januari 2007. Den är vidare oförenlig med övriga delar av beslutet av den 31 januari 2007, då parlamentet anser att beslutet av den 31 januari 2007 ”inte på något sätt [utgjorde] ett erkännande av att beslutet av den [14] september 2006 om upphävande av det ursprungliga tilldelningsbeslutet och tillsättande av en ny urvalskommitté var ett inkorrekt handlingssätt”.

 Förstainstansrättens bedömning

–       Den första grunden, rörande beslutsfattarens bristande behörighet och åsidosättandet av artikel 101 i budgetförordningen

58      Förstainstansrätten konstaterar att parlamentet var behörigt att anta beslutet av den 31 januari 2007. Sökandens påstående om motsatsen grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 101 första stycket i budgetförordningen, vilken har till syfte att, för det fall den upphandlande myndigheten avstår från att ingå avtal eller anbudsförfarandet avbryts, reglera konflikten mellan anbudsgivarens och den som tilldelats kontraktets privata intressen å ena sidan och det allmänna intresset som den upphandlande myndigheten ska tillvarata å den andra sidan. Vid tillämpningen av denna bestämmelse ska två faser särskiljas.

59      För det första är den upphandlande myndigheten inte inblandad innan kontrakt upprättas med den utvalde anbudsgivaren, och nämnda myndighet får således inom ramen för allmänintresset fritt avstå från att ingå avtal eller avbryta anbudsförfarandet. Artikel 101 i budgetförordningen medför i sådant fall att all rätt till ekonomisk kompensation för anbudsgivarna till följd av ett sådant avstående eller avbrytande bortfaller.

60      För det andra föreligger det efter det att kontraktet undertecknats ett avtalsförhållande mellan den upphandlande myndigheten och den utvalde anbudsgivaren. Den upphandlande myndigheten får således i princip inte längre avstå från att ingå avtal eller avbryta anbudsförfarandet ensidigt. Detta är endast tillåtet i undantagsfall till följd av särskilda omständigheter, såsom de i förevarande mål eller när parterna gemensamt beslutat att häva kontraktet.

61      Den tolkning av artikel 101 första stycket i budgetförordningen som sökanden förfäktat, nämligen att den upphandlande myndigheten så snart kontraktet undertecknats med den som tilldelats detta inte längre ska vara behörig att avbryta upphandlingsförfarandet även om den som tilldelats kontraktet skulle frånsäga sig sin ställning enligt avtalet, riskerar att medföra att parterna i detta förfarande i situationer som den i förevarande mål, där den upphandlande myndigheten efter kontraktets undertecknande konstaterat att det förekommit oegentligheter i tilldelningsförfarandet, hamnar i en återvändsgränd. Å ena sidan skulle ett genomförande av kontraktet riskera att bli föremål för ett verkställighetsförbud, vilket beslutades interimistiskt i förevarande mål, eller en ogiltigförklaring av tilldelningsbeslutet på talan vid förstainstansrätten av en anbudsgivare som inte tilldelats kontraktet. Å andra sidan skulle den upphandlande myndigheten vara förhindrad att avbryta anbudsförfarandet eller att avstå från att ingå avtal även om, såsom i förevarande mål, den som tilldelats kontraktet var beredd att avstå från sin rätt enligt detta. Artikel 101 i budgetförordningen ska inte tolkas så att den motsätter sig avtalsparternas gemensamma vilja att upphäva kontraktet utan att ha påbörjat genomförandet av detta. I en sådan situation är således den upphandlande myndigheten behörig att avbryta anbudsförfarandet.

62      Således medför de skäl som ligger till grund för artikel 101 i budgetförordningen och kraven på rättssäkerhet att parlamentet, vid sådana förhållanden som de i förevarande mål, var behörigt att avbryta anbudsförfarandet.

63      Parlamentet har heller inte åsidosatt artikel 101 i budgetförordningen genom att dela upp upphandlingen i två delar. Även om dessa delar i någon mån var ömsesidigt förknippade med varandra genom att de utgjorde delar av samma anbudsinfordran har de ändå varit oberoende av varandra. För det första avsåg de två delarna skilda föremål, det vill säga uppbyggnad och grafisk utformning (del 1) och sändningarnas innehåll (del 2). För det andra har upphandlingen av del 1 skett helt oberoende av förfarandet avseende del 2, och delarna har kunnat tilldelas skilda anbudsgivare utan samband med varandra.

–       Den andra grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten

64      I artikel 101 andra stycket i budgetförordningen föreskrivs att ett beslut om att avbryta ett upphandlingsförfarande ska motiveras, och anbudsgivarna och anbudssökarna ska underrättas.

65      I artikel 149.1 i genomförandeförordningen föreskrivs att upphandlande myndigheter snarast möjligt ska underrätta anbudssökande och anbudsgivare om de beslut som fattas om tilldelningen av ett kontrakt, inklusive skälen till beslutet att inte sluta ett kontrakt.

66      Enligt dessa bestämmelser, och mer generellt enligt den allmänna motiveringsskyldighet som följer av artikel 253 EG, var parlamentet skyldigt att samtidigt med beslutet att avbryta anbudsförfarandet ange skälen för detta beslut (se, för ett motsvarande synsätt, förstainstansrättens dom av den 8 maj 2007 i mål T‑271/04, Citymo mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1375, punkt 100).

67      Enligt fast rättspraxis beror omfattningen av motiveringsskyldigheten på arten av den ifrågavarande rättsakten och det sammanhang i vilket den antagits. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden så att de kan försvara sina rättigheter och avgöra huruvida beslutet är välgrundat, och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63, förstainstansrättens dom av den 14 januari 2004 i mål T‑109/01, Fleuren Compost mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkt 119, och förstainstansrättens ordförandes beslut av den 20 september 2005 i mål T‑195/05 R, Deloitte Business Advisory mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3485, punkt 108).

68      När det slutligen mer specifikt rör angivandet av den rättsliga grunden för en rättsakt framgår det av rättspraxis att underlåtenheten att hänvisa till en specifik bestämmelse inte utgör ett väsentligt formfel om den rättsliga grunden för en rättsakt kan avgöras med hjälp av andra delar av denna. En uttrycklig hänvisning är emellertid obligatorisk för det fall de som berörs av den och domstolen annars skulle sväva i ovisshet om den specifika rättsliga grunden (domstolens dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet, REG 1987, s. 1493, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55).

69      I förevarande mål ska det inledningsvis påpekas att sökanden inom ramen för det interimistiska förfarandet i mål T‑71/07 R mottagit en kopia av parlamentets yttrande av den 31 januari 2007 avseende protokollet från den muntliga förhandlingen den 22 januari 2007, vilket innefattade bland annat en kopia av ett utkast till beslut om att avbryta anbudsförfarandet och en kopia av beslutet av den 31 januari 2007 om avbrytande av anbudsförfarandet.

70      Såsom sökanden erkänt i sin ansökan i mål T‑71/07 har parlamentet i sitt yttrande av den 31 januari 2007 angett att det skulle grunda beslutet av den 31 januari 2007 på artikel 101 i budgetförordningen. I skälen till detta beslut anges vidare att beslutet av den 21 december 2006 innebar ett förbud för parlamentet att verkställa kontraktet tills ett definitivt beslut hade fattats, att parlamentet vid den muntliga förhandlingen hade uppmanats av förstainstansrättens ordförande att undersöka möjligheten att avbryta upphandlingsförfarandet och inleda ett nytt förfarande, och att parlamentet och Mostra var överens om att beslutet av den 21 december 2006 gjorde det omöjligt att genomföra kontraktet inom rimlig tid och att de därför skulle häva detta kontrakt.

71      Det framgår således av omständigheterna under vilka beslutet av den 31 januari 2007 hade antagits och av dess skäl att parlamentet inte ansåg sig ha någon annan utväg än att avbryta anbudsförfarandet enligt artikel 101 i budgetförordningen, i syfte att undvika att dess inrättande av en nättelevisionskanal skulle försenas avsevärt. Det kan således konstateras att de skäl som parlamentet angivit i beslutet av den 31 januari 2007 klart visar hur det resonerat.

72      En sådan motivering gör det möjligt för sökanden att göra gällande sina rättigheter och för förstainstansrätten att utöva sin prövningsrätt.

73      Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det konstateras att de två grunder sökanden anfört kan lämnas utan avseende. Yrkandet om ogiltigförklaring i mål T‑71/07 ska ogillas såsom uppenbart ogrundat.

 Skadeståndsyrkandet

 Sökandens argument

74      Sökanden har gjort gällande att gemenskapen ådragit sig utomobligatorisk skadeståndsskyldighet i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG. Sökanden har anfört att det, till följd av samtliga skäl som anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring, är uppenbart att parlamentet har gjort sig skyldigt till en rad rättsstridigheter inom ramen för det förfarande som lett fram till antagandet av beslutet av den 31 januari 2007. Dessa rättsstridigheter sedda för sig eller tillsammans är sådana att det skett ett tillräckligt klart åsidosättande av gemenskapsrätten.

75      Sökanden har för det första påstått sig ha lidit skada bestående i att bolaget berövats den förmån som beslutet av den 7 augusti 2006 medförde, till följd av att parlamentet inlett ett rättsstridigt förfarande som utmynnat i att en annan anbudsgivare tilldelats kontraktet och i beslutet av den 31 januari 2007. Denna skada är svår att kvantifiera, men den utgörs av kostnader, både inträffade och förutsebara, som uppkommer till följd av deltagandet i det nya anbudsförfarandet. Sökanden har för det andra påstått sig ha lidit ideell skada. Den negativa bedömning som legat till grund för avslaget av dess anbud genom beslutet av den 1 december 2006 återgavs nämligen i beslutet av den 31 januari 2007, vilket skadat sökandens anseende. Denna skada uppgår till omkring 10 procent av marknadsvärdet, vilket belopp kan fastställas exakt av en sakkunnig som förstainstansrätten utser.

76      Parlamentet har inte inkommit med någon svarsinlaga i mål T‑71/07 och har således inte bemött de grunder som åberopats till stöd för skadeståndsyrkandet.

 Förstainstansrättens bedömning

77      Enligt fast rättspraxis förutsätter gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den åberopade skadan (domstolens dom av den 2 juli 1974 i mål 153/73, Holtz & Willemsen mot rådet och kommissionen, REG 1974, s. 675, punkt 7, och förstainstansrättens dom av den 3 februari 2005 i mål T‑19/01, Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑315, punkt 76).

78      Eftersom dessa villkor är kumulativa ska, då ett av dessa villkor inte är uppfyllt, talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för nämnda ansvar (domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 14, och förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T‑43/98, Emesa Sugar mot rådet, REG 2001, s. II‑3519, punkt 59).

79      När det gäller den första av dessa tre förutsättningar måste de rättsstridigheter som läggs gemenskapsinstitutionen till last utgöra en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkt 42).

80      I förevarande mål har sökanden åberopat de grunder som anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring och gjort gällande att dessa innebär att det förekommit sådana rättsstridigheter som utgör en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten.

81      Såsom ovan konstaterats är sökandens talan om ogiltigförklaring uppenbart ogrundad, eftersom parlamentet inte åsidosatt gemenskapsrätten. Eftersom skadeståndsyrkandet i förevarande mål grundar sig på samma argument som anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring, kan det fastslås att även skadeståndsyrkandet är uppenbart ogrundat eftersom det inte skett någon tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

82      Således ska skadeståndsyrkandet i mål T‑71/07 ogillas såsom uppenbart ogrundat.

2.     Talan i mål T‑383/06

 Yrkandet om ogiltigförklaring

83      På förstainstansrättens uppmaning har parterna i den andra rundan av skriftväxlingen i mål T‑383/06 yttrat sig avseende vilka konsekvenser beslutet av den 31 januari 2007 om avbrytande av upphandlingsförfarandet medför i förevarande mål.

 Parternas argument

84      Sökanden har gjort gällande att beslutet av den 31 januari 2007 fattats av ett organ som saknar behörighet och att det därför inte kan beröva beslutet av den 1 november 2006 dess rättsverkningar. Enligt sökanden medför anbudsinfordran och de beslut som denna föranledde fortfarande rättsverkningar. Således kvarstår föremålet för talan om ogiltigförklaring i mål T‑383/06.

85      Sökanden har till stöd för denna uppfattning anfört i sak samma argument som anförts inom ramen för den första grunden i mål T‑71/07 (se punkterna 51–55 ovan).

86      Parlamentet har bestritt vad sökanden gjort gällande och anfört att det avbrytande av hela anbudsförfarandet som beslutet av den 31 januari 2007 medförde i och med detta faktum fick till följd att beslutet av den 1 december 2006 upphävdes, och vidare att parlamentet var behörigt att fatta detta beslut.

 Förstainstansrättens bedömning

87      Yrkandet om ogiltigförklaring avser beslutet av den 1 december 2006, vilket upphävts genom beslutet av den 31 januari 2007. Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 31 januari 2007 om avbrytande av anbudsförfarandet till följd av dess påstådda rättsstridighet i mål T‑71/07 har ogillats som uppenbart ogrundat i punkt 73 ovan.

88      Följaktligen medför beslutet av den 31 januari 2007 alltjämt full rättsverkan. Mot den bakgrunden anser förstainstansrätten att det upphävande av beslutet av den 1 december 2006 som beslutet av den 31 januari 2007 medfört har lett till det resultat som sökanden velat uppnå genom sitt yrkande om ogiltigförklaring i mål T‑383/06, det vill säga att beslutet av den 1 december 2006 skulle upphöra att gälla (se, för ett motsvarande synsätt, förstainstansrättens beslut av den 17 september 1997 i mål T‑26/97, Antillean Rice Mills mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1347, punkt 15).

89      Härav följer att yrkandet om ogiltigförklaring i mål T‑383/06 har förlorat sitt föremål, och att det följaktligen, i enlighet med artikel 113 i rättegångsreglerna, inte finns anledning att döma i saken.

 Skadeståndsyrkandet

 Parternas argument

90      Sökanden har gjort gällande att gemenskapen ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG. Enligt sökanden har parlamentet, av de skäl som anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring, gjort sig skyldigt till en rad rättsstridigheter inom ramen för det förfarande som lett till antagandet av beslutet av den 1 december 2006.

91      Sökanden har inom ramen för sitt yrkande om ogiltigförklaring i mål T‑383/06 gjort gällande att det förfarande som lett fram till antagandet av beslutet av den 1 december 2006 varit uppenbart rättsstridigt till följd av att parlamentet inte varit behörigt, att artikel 101 i budgetförordningen åsidosatts och att artikel 149 i genomförandeförordningen åsidosatts. Vidare har sökanden anfört att de kriterier som angivits i anbudsinfordran åsidosatts, liksom principerna om likabehandling och insyn samt motiveringsskyldigheten.

92      Enligt sökanden är dessa rättsstridigheter, sedda för sig eller i alla händelser tillsammans, av sådan art att det skett en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten.

93      Den skada som sökanden lidit är svår att kvantifiera. Den utgörs för det första av kostnader för deltagande i anbudsförfarandet uppgående till 58 700 euro och för det andra av en ideell skada som är överhängande och förutsebar, bestående i att sökandens anseende skadats. Denna ideella skada uppgår till omkring 10 procent av det totala marknadsvärdet, vilket belopp kan fastställas exakt av en sakkunnig utsedd av förstainstansrätten.

94      Parlamentet har gjort gällande att sökanden inte har rätt att kräva skadestånd för att täcka sina kostnader för deltagande i anbudsförfarandet eftersom, för det första, parlamentet uttryckligen i artikel 4 i de allmänna villkoren för deltagande i parlamentets upphandlingar uteslutit denna möjlighet och, för det andra, sökanden inte har lagt fram några som helst omständigheter till stöd för en avvikelse från principen enligt rättspraxis om att de kostnader och avgifter som en anbudsgivare har haft för att delta i ett anbudsförfarande inte kan utgöra en sådan skada som kan ersättas genom skadestånd.

 Förstainstansrättens bedömning

95      Det ska för det första konstateras att när det gäller den påstådda skadan bestående i kostnader för att delta i det avbrutna upphandlingsförfarandet har sökanden inte visat att det skulle föreligga något orsakssamband mellan det uppträdande som sökanden klandrat parlamentet för, det vill säga de påstådda rättsstridigheterna inom ramen för det omtvistade upphandlingsförfarandet, och den skada bestående i kostnader för deltagande i det förfarandet. Även om det antogs att de förfaranden som lett fram till besluten av den 14 september och den 1 december 2006 var ogiltiga till följd av att även de var rättsstridiga, och sökanden därmed fortfarande skulle kunna åberopa beslutet av den 7 augusti 2006, enligt vilket sökanden ursprungligen tilldelades kontraktet, skulle detta inte medföra någon rätt för sökanden att sluta ett sådant avtal. Tvärtom angavs, i enlighet med artikel 149.3 andra stycket i genomförandeförordningen, uttryckligen i beslutet av den 7 augusti 2006 att det beslut som meddelats inte i sig innebär något åtagande från parlamentet och att det såsom upphandlande myndighet hade möjlighet att fram till dess att kontraktet undertecknades avbryta anbudsförfarandet utan att sökanden skulle ha rätt till någon form av kompensation. Denna möjlighet förverkligades i förevarande mål i form av beslutet av den 31 januari 2007. Det kan således konstateras att det inte finns något orsakssamband mellan det uppträdande parlamentet klandrats för och den skada sökanden åberopat.

96      När det, för det andra, gäller den ideella skada sökanden påstår sig ha lidit har det inte visats att det uppstått någon sådan skada. Sökanden har anfört att avslaget på bolagets anbud i beslutet av den 1 december 2006 motiverades med en mycket negativ bedömning av sökanden, vilken sannolikt skulle spridas mycket snabbt i den berörda kretsen och därmed allvarligt skada sökandens anseende.

97      Sökanden har emellertid inte preciserat vilka dessa negativa bedömningar som skulle skada sökandens anseende var. I beslutet av den 1 december 2006 om avslag på sökandens anbud förklarade parlamentet att sökanden inte uppfyllde urvalskriterierna avseende den tekniska och ekonomiska kapaciteten. Det är uppenbart att sådana förklaringar med nödvändighet för tankarna till negativa bedömningar, vilka kan röra anbudet i sig eller anbudsgivaren. Härav kan emellertid inte, i princip, dras slutsatsen att de medfört skada på ifrågavarande sökandens anseende, på villkor att de formulerats på ett neutralt sätt och i grundar sig på faktiska omständigheter.

98      Det ankom nämligen på parlamentet att, med hänsyn till det tilldelningsbeslut det hade att fatta och i synnerhet till dess motiveringsskyldighet, respektera urvalskriterierna för de anbud som hade lämnats. Parlamentet kan i detta avseende inte klandras för att det i beslutet av den 1 december 2006 i lämpliga ordalag förklarat att sökandens arbetsledande personal, erfarenhet och omsättning liksom resultatet av sökandens sentida verksamhet var alltför svaga för att parlamentet skulle kunna anförtro sökanden ett projekt av sådan omfattning som det som den ifrågavarande upphandlingen avsåg. Sådana uttalanden inom ramen för ett avslag på ett anbud kan inte i sig anses skada sökandens anseende.

99      Mot denna bakgrund ska sökandens skadeståndsyrkande i mål T‑383/06 ogillas såsom uppenbart ogrundat.

 Rättegångskostnader

100    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

101    Enligt artikel 87.6 i rättegångsreglerna ska rätten besluta om rättegångskostnader efter vad den finner skäligt i mål där det inte finns anledning att döma i saken. Vidare får enligt artikel 87.3 första stycket i rättegångsreglerna rätten, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.

102    Beslutet av den 1 december 2006, vilket beslut talan i mål T‑383/06 rör, har upphävts efter det att talan väcktes genom ett beslut som parlamentet fattat i enlighet med det förfarande som är föreskrivet för anbudsförfaranden. Det kan emellertid, mot bakgrund av handlingarna i såväl förevarande mål som målen angående motsvarande interimistiska åtgärder, inte uteslutas att parlamentet genom sitt uppträdande inom ramen för tilldelningsförfarandet har föranlett att talan väcktes i mål T‑383/06 och att interimistiska åtgärder yrkades i mål T‑383/06 R. Mot den bakgrunden ska sökanden bära hälften av sin rättegångskostnad i målen T‑383/06 och T‑383/06 R, medan parlamentet ska bära sin rättegångskostnad och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader.

103    I mål T‑71/07 har parlamentet yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden tappat målet ska sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive dem för det interimistiska förfarandet i mål T‑71/07 R och invändningen om rättegångshinder.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Målen T‑383/06 och T‑71/07 förenas såvitt avser beslutet.

2)      I mål T‑71/07 prövas invändningen om rättegångshinder i samband med prövningen av målet i sak.

3)      Talan i mål T‑71/07 ogillas såsom uppenbart ogrundad.

4)      Det finns inte längre anledning att döma i saken såvitt gäller yrkandet om ogiltigförklaring i mål T‑383/06.

5)      Yrkandet om skadestånd i mål T‑383/06 ogillas såsom uppenbart ogrundat.

6)      I mål T‑383/06 ska parlamentet bära sin rättegångskostnad och ersätta hälften av rättegångskostnaderna för Icuna.Com SCRL, däribland kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Icuna.Com ska bära hälften av sin rättegångskostnad.

7)      I mål T‑71/07 ska Icuna.Com bära sin rättegångskostnad och ersätta parlamentets rättegångskostnader, däribland kostnaderna för det interimistiska förfarandet och invändningen om rättegångshinder.

Luxemburg den 14 maj 2008

E. Coulon

 

       I. Pelikánová

Justitiesekreterare

 

       Ordförande


* Rättegångsspråk: franska.