Talan väckt den 30 december 2013 – Bankia mot kommissionen

(Mål T-700/13)

Rättegångsspråk: spanska

Parter

Sökande: Bankia, SA (Valencia, Spanien) (ombud: advokaterna J.L. Buendía Sierra, E. Abad Valdenebro, R. Calvo Salinero, A. Lamadrid de Pablo och A. Biondi)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara det angripna beslutet i den mån samtliga de åtgärder som enligt beslutet utgör det berörda spanska systemet för finansiell leasing (SEAF) kvalificeras som ett nytt statligt stöd vilket är oförenligt med den inre marknaden,

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 1 och 4 i det angripna beslutet, som pekar ut personer som investerar i ekonomiska intressegrupperingar som mottagarna av dessa påstådda stöd och de enda som besluten om återkrav riktar sig till, eller

i tredje hand, ogiltigförklara artikel 4 i det angripna beslutet i den mån det innebär återkrav av de påstådda stöden, i strid mot unionsrättens allmänna principer,

ogiltigförklara artikel 4 i det angripna beslutet, i den mån det rör lagligheten av privata avtal mellan investerarna och andra enheter, och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Det angripna beslutet i detta mål är detsamma som i mål T-515/13, Spanien mot kommissionen (EUT C 336, s. 29).

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fem grunder.

Första grunden:

Sökanden anser att det angripna beslutet strider mot artikel 107 FEUF, genom att kvalificera det påstådda leasingsystemet och de individuella åtgärder som vidtagits inom detta system som statligt stöd. Sökanden gör gällande att kommissionen gjorde fel som bedömde en mängd självständiga, fristående offentliga och privata åtgärder som en helhet och höll Konungariket Spanien ansvarig för dem. Sökanden anser vidare inte att åtgärderna i fråga ger de påstådda mottagarna någon selektiv ekonomisk fördel eller hotar att snedvrida konkurrensen mellan dessa mottagare och andra enheter, och inte heller att de påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

Andra grunden:

För det andra hävdar sökanden att kommissionen gjort sig skyldig till uppenbart felaktig rättstillämpning och åsidosatt artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF genom att kvalificera tillämpningen av den spanska ordningen för tonnageskatt i vissa fall som ett nytt snarare än ett befintligt stöd. I den mån kommissionen år 2002 godkände den av Konungariket Spanien meddelade ordningen för tonnageskatt borde kommissionen, om den ville ifrågasätta tillämpningen av denna, i alla händelser ha gjort så enligt förfarandet för befintliga stöd. Sökanden anser att argumenten i det angripna beslutet för att det skulle föreligga ett nytt stöd är uppenbart ogrundade.

Tredje grunden:

I den tredje grunden för ogiltigförklaring åberopar sökanden, i andra hand, åsidosättande av artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF genom att kommissionen angett felaktiga, eller i varje fall bristfälligt motiverade, skäl för varför enheter som sökanden (som investerar i ekonomiska intressegrupperingar som utför verksamhet som omfattas av det angripna beslutet) ska anses vara de slutliga och enda mottagarna av de omtvistade åtgärderna.

Fjärde grunden:

Sökanden anför för vidare, i tredje hand, att beslutet om återkrav i artikel 4 i det angripna beslutet strider mot den allmänna rättssäkerhetsprincipen genom att det motiverat införs en tidsgräns för tillämpningen av den principen.

Femte grunden:

I den femte grunden för ogiltigförklaring anför sökanden skälen för varför det angripna beslutet även strider mot principen om kompetensfördelning, artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF, artikel 14 i rådets förordning nr 659/1999 och artikel 16 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att beslutet tog ställning till giltigheten av klausuler i privata avtal som ingåtts enligt spansk rätt mellan investerarna och andra privata aktörer.