DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 9 november 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2012/13/EU – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Artikel 6 – Rätt att bli informerad om anklagelsen – Artikel 6.4 – Ändringar i den information som tillhandahållits – Ändrad brottsrubricering – Skyldighet att i god tid underrätta den tilltalade och ge vederbörande möjlighet att yttra sig över den nya brottsrubriceringen – Effektivt utövande av rätten till försvar – Rättvist förfarande – Direktiv (EU) 2016/343 – Förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden – Artikel 3 – Oskuldspresumtion – Artikel 7.2 – Rätt att inte vittna mot sig själv – Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Krav på brottmålsdomstolars opartiskhet – Ny brottsrubricering på brottmålsdomstolens initiativ eller på yrkande av den tilltalade”
I mål C‑175/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) genom beslut av den 8 mars 2022, som inkom till domstolen samma dag, i brottmålet mot
BK
ytterligare deltagare i rättegången:
Spetsializirana prokuratura,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna O. Spineanu‑Matei, J.‑C. Bonichot, S. Rodin och L.S. Rossi,
generaladvokat: T. Ćapeta,
justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 mars 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom E. Rousseva och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 25 maj 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.3 och 6.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1) och artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett brottmål mot BK avseende gärningar som ursprungligen rubricerades som mutbrott i åklagarmyndighetens stämningsansökan, men vilka den hänskjutande domstolen överväger att rubricera som bedrägeri eller handel med inflytande.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2012/13
3 I skälen 3, 9, 14 och 27–29 i direktiv 2012/13 anges följande:
”(3) Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av domar eller beslut vid straffrättsliga förfaranden förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av ömsesidigt erkännande är i hög grad beroende av en rad parametrar, bland annat mekanismer till skydd för misstänkta eller tilltalade personers rättigheter och gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.
…
(9) Enligt artikel 82.2 [FEUF] ska det fastställas minimiregler som ska tillämpas i medlemsstaterna för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. Den artikeln avser ”personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet” som ett av de områden på vilka minimiregler kan fastställas.
…
(14) … [Detta direktiv] fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta eller tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden, i syfte att öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. [Det] bygger på de rättigheter som fastställs i stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950], såsom dessa tolkas av Europadomstolen. …
…
(27) Personer som misstänks för att ha begått ett brott ska erhålla all den information om anklagelsen som behövs för att de ska kunna förbereda sitt försvar och för att man ska kunna garantera ett rättvist förfarande.
(28) Informationen som tillhandahålls till misstänkta eller tilltalade personer om den brottsliga gärning de misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för bör tillhandahållas utan dröjsmål och senast före polisens eller en annan behörig myndighets första officiella förhör med dem samt utan att det påverkar de pågående utredningarna. En beskrivning av omständigheterna, inklusive, om de är kända, tid och plats, rörande den brottsliga gärning som personen i fråga misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för, och den eventuella brottsrubriceringen, bör tillhandahållas i tillräckligt utförlig form med beaktande av det skede av det straffrättsliga förfarandet i vilket beskrivningen tillhandahålls, så att man garanterar ett rättvist förfarande och möjliggör ett effektivt utövande av rätten till försvar.
(29) När uppgifterna om misstanken eller anklagelsen ändras under de straffrättsliga förfarandena i så betydande grad att det påverkar misstänkta eller tilltalade personers ställning, bör den berörda personen underrättas om detta när det är nödvändigt för att säkerställa ett rättvist förfarande och i så god tid att rätten till försvar kan utövas på ett effektivt sätt.”
4 Artikel 1 i direktiv 2012/13, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:
”Detta direktiv fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem Det fastställer även bestämmelser om rätten till information för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder angående deras rättigheter.”
5 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätten att bli informerad om rättigheter”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:
a) Rätten till tillgång till försvarare.
b) Rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning.
c) Rätten att bli underrättad om anklagelsen, i enlighet med artikel 6.
d) Rätten till tolkning och översättning.
e) Rätten att tiga.”
6 I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Rätten att bli informerad om anklagelsen”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade personer erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Den informationen ska tillhandahållas utan dröjsmål och vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.
…
3 Medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.
4. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål informeras om alla ändringar i den information som tillhandahållits i enlighet med denna artikel, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande.”
Direktiv (EU) 2016/343
7 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1) syftar enligt artikel 1 a bland annat till att fastställa ”gemensamma minimiregler” för ”[v]issa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden”.
8 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Oskuldspresumtion”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag.”
9 Artikel 7 i direktivet har rubriken ”Rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv”. Följande föreskrivs i punkt 2 i den artikeln:
”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att inte vittna mot sig själva.”
Bulgarisk rätt
10 I artikel 287.1 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Åklagarmyndigheten ska väcka nytt åtal om den under den rättsliga utredningen konstaterar att det finns skäl att göra en väsentlig ändring i den del av åtalet som rör sakförhållandena eller att tillämpa en lag som beivrar allvarligare brott.”
11 Enligt artikel 301.1 led 2 i straffprocesslagen ska den behöriga domstolen, när den avkunnar domen, pröva och avgöra frågan huruvida gärningen utgör ett brott samt hur brottet ska rubriceras.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12 Den 26 februari 2021 väckte Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) åtal vid den hänskjutande domstolen mot BK för gärningar som rubricerades som mutbrott, begångna av BK inom ramen för sin tjänsteutövning som polisutredare.
13 Enligt stämningsansökan hade BK krävt pengar av två misstänkta mot att han inom ramen för sin tjänsteutövning skulle vidta två åtgärder. För det första åtog sig BK att tillstyrka de misstänktas ansökningar om återlämnande till dem av fordon som eventuellt hade använts för att begå brott, och att återlämna dessa fordon efter godkännandet från åklagaren. För det andra skulle BK avstå från att peka ut de båda misstänka personerna såsom ansvariga för det brott de misstänktes för.
14 Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) rubricerade gärningarna som mutbrott begånget av en polisutredare genom utpressning i samband med tjänsteutövning. De föreskrivna påföljderna för detta brott är fängelse i tre till femton år, böter på upp till 25 000 bulgariska leva (BGN) (cirka 12 500 euro), förverkande av upp till hälften av den dömda personens egendom samt indragande av rättigheter.
15 BK motsatte sig denna brottsrubricering. Han gjorde i detta avseende gällande att de handlingar som lagts honom till last inte kunde anses ha begåtts inom ramen för hans tjänsteutövning, eftersom de inte omfattas av polisens befogenheter, utan av åklagarens befogenheter. Enligt BK var den korrekta brottsrubriceringen för den typen av handlingar bedrägeri.
16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att den form av bedrägeri som gjorts gällande och som innebär vinning för gärningsmannen och skada för brottsoffret, till följd av brottsoffrets misstag, begränsade erfarenhet eller okunnighet, är straffbar med fängelse i upp till fem år.
17 Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) har emellertid vidhållit rubriceringen mutbrott. Den hänskjutande domstolen har preciserat att det, i enlighet med nationella processrättsliga bestämmelser, ankommer på åklagaren ensam att definiera gärningen och att behörig domstol inte kan ge några som helst anvisningar i detta avseende till åklagaren.
18 I det nationella målet har såväl parterna som den hänskjutande domstolen således koncentrerat sig på bevisning eller motbevisning avseende mutbrott. Den hänskjutande domstolen har uppgett sig vara skyldig att pröva åtalet såsom det formulerats av åklagaren, det vill säga åtal om mutbrott. För det fall den hänskjutande domstolen befinner den tilltalade icke skyldig till mutbrott, har den emellertid möjlighet att ändra brottsrubriceringen.
19 Den hänskjutande domstolen har förklarat att artikel 301.1 led 2 i straffprocesslagen, jämförd med artikel 287.1 i samma lag, i nationell rättspraxis har tolkats på så sätt att den behöriga domstolen kan förklara den tilltalade skyldig till ett brott med en annan brottsrubricering än den som ursprungligen angetts i åtalet. En förutsättning för det är att den nya brottsrubriceringen inte innebär någon väsentlig ändring i den del av åtalet som rör de faktiska omständigheterna, samt att den inte medför en strängare påföljd än den som det brott som faller under åklagarens ursprungliga brottsrubricering medför.
20 Den hänskjutande domstolen har således förklarat att den, med tillämpning av denna rättspraxis, i det nu aktuella målet skulle kunna rubricera brottet som bedrägeri, såsom BK har förordat, eftersom detta brott bestraffas lindrigare än mutbrott.
21 Den hänskjutande domstolen har tillagt att den även skulle kunna överväga att omrubricera den brottsliga gärningen till handel med inflytande. Det skulle nämligen kunna anses att BK har avkrävt de misstänkta ett penningbelopp för att påverka åklagarens beslutsfattande i tjänsten så att denne godkänner återlämnandet av de misstänkta personernas fordon och väljer att inte åtala dem. Påföljden för handel med inflytande är även den lindrigare än den som föreskrivs för mutbrott, nämligen fängelse på upp till sex år eller böter på upp till 5 000 BGN (cirka 2 500 euro).
22 Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att det saknas garantier för skyddet av rätten till försvar när den behöriga domstolen beslutar att döma den tilltalade enligt en annan brottsrubricering än den som åklagaren ursprungligen angav i stämningsansökan. I synnerhet är den hänskjutande domstolen inte skyldig att i förväg underrätta den tilltalade eller ge honom eller henne möjlighet att yttra sig över den nya brottsrubriceringen. I praktiken får den tilltalade kännedom om den nya brottsrubriceringen i samband med att dom avkunnas.
23 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det sålunda som oklart huruvida en sådan praxis är förenlig med unionsrätten. Inom ramen för den första frågan vill den hänskjutande domstolen närmare bestämt få klarhet i huruvida det är förenligt med artikel 6.3 och 6.4 i direktiv 2012/13 att meddela en fällande dom på grundval av en brottsrubricering som den tilltalade inte har underrättats om i förväg.
24 Den andra frågan avser de krav som följer av artikel 47 andra stycket i stadgan.
25 Enligt den hänskjutande domstolen skulle den skyldighet som den eventuellt har, i enlighet med svaret på den första frågan, att upplysa den tilltalade om möjligheten att den kan komma att ändra åklagarens ursprungliga brottsrubricering, kunna sätta i fråga den hänskjutande domstolens opartiskhet och ge upphov till tvivel om huruvida förfarandet är rättvist. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende pekat på två olika scenarier.
26 I det ena fallet upplyser den behöriga domstolen den tilltalade om att domstolen på eget initiativ kan välja en annan brottsrubricering, såsom handel med inflytande i det nu aktuella fallet, vilket i praktiken skulle innebära att den iklädde sig rollen som åklagare. Enligt den hänskjutande domstolen finns det skäl att ifrågasätta opartiskheten hos en domstol som på eget initiativ föreslår en ny brottsrubricering och därefter meddelar en fällande dom på grundval av den brottsrubriceringen, även om denna domstol dessförinnan har gett den tilltalade tillfälle att försvara sig i detta avseende.
27 I det andra fallet upplyser den behöriga domstolen den tilltalade om att denna domstol kan rubricera gärningen på det sätt som den tilltalade själv har förordat, såsom bedrägeri i det nu aktuella fallet, vilket enligt den hänskjutande domstolen skulle kunna leda till ett åsidosättande av rätten att inte vittna mot sig själv och av bestämmelserna om en rättvis rättegång.
28 Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att BK, i det nationella målet, inte har erkänt sig skyldig till bedrägeribrottet, utan endast angett att sakomständigheterna, såsom åklagaren har beskrivit dem, ska kvalificeras som bedrägeri och inte som mutbrott.
29 Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Utgör artikel 6.3 och 6.4 i direktiv 2012/13 hinder mot att nationell lagstiftning – artikel 301.1 led 2 jämförd med artikel 287.1 [i straffprocesslagen] – i rättspraxis tolkas så, att en domstol i sin dom får fastställa en från åtalet avvikande brottsrubricering, såvida det inte är fråga om ett brott som bestraffas hårdare, på grund av att den tilltalade inte före domens avkunnande har informerats på föreskrivet sätt om den nya, avvikande brottsrubriceringen och inte kunde försvara sig mot den?
2) Om den första frågan besvaras jakande, medför då artikel 47 andra stycket i [stadgan] att domstolen inte får informera den tilltalade om att den kan komma att grunda sitt avgörande i sak på en annan brottsrubricering och inte får ge honom eller henne möjlighet att förbereda sitt försvar i detta avseende, eftersom denna avvikande brottsrubricering inte härrör från åklagarmyndigheten?”
30 Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) har genom skrivelse av den 5 augusti 2022 underrättat EU-domstolen om att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), till följd av en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022, har upplösts och att vissa brottmål som anhängiggjorts vid sistnämnda domstol, däribland det nu aktuella målet, från och med den dagen har överlämnats till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 och 6.4 i direktiv 2012/13 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell rättspraxis som gör det möjligt för en domstol att vid sakprövningen av ett brottmål välja en annan rubricering av gärningen än den som ursprungligen valdes av åklagarmyndigheten, när den nya brottsrubriceringen inte kan medföra att ett strängare straff tillämpas, utan att i förväg underrätta den tilltalade om den nya brottsrubriceringen och, följaktligen, utan att vederbörande ges möjlighet att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på det nya brott som sålunda läggs den tilltalade till last.
32 Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2012/13 fastställer detta direktiv, som antogs med stöd av artikel 82.2 FEUF, gemensamma miniminormer vad gäller information till brottsmisstänkta eller tilltalade personer om deras rättigheter och om anklagelsen mot dem.
33 Det framgår av artikel 3 jämförd med artikel 6 i direktiv 2012/13 att den i artikel 1 angivna rätten till information omfattar åtminstone två separata rättigheter. För det första ska misstänkta eller tilltalade personer enligt artikel 3 i direktivet underrättas om vissa processuella rättigheter, däribland åtminstone de som räknas upp i den artikeln. Dessa omfattar rätten till tillgång till försvarare, rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning, rätten att bli underrättad om anklagelsen, rätten till tolkning och översättning samt rätten att tiga. För det andra fastställs regler i artikel 6 i direktivet om misstänktas och tilltalades rätt att bli informerade om anklagelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro, C‑646/17, EU:C:2019:489, punkt 43).
34 Såsom bekräftas i skälen 27–29 i direktiv 2012/13 syftar dessa regler till att säkerställa att förfaranden är rättvisa och att rätten till försvar kan utövas på ett effektivt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 89).
35 Detta syfte kräver bland annat att den tilltalade i god tid erhåller detaljerad information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen, så att det är möjligt för honom eller henne att effektivt förbereda sitt försvar, såsom föreskrivs i artikel 6.3 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 90).
36 Nämnda syfte, liksom en korrekt handläggning av målet, förutsätter att den tilltalade, eller dennes försvarare, får detaljerad information om den gärning som lagts den tilltalade till last och den brottsrubricering som gärningen motsvarar. Detta säkerställer att den tilltalade på ett ändamålsenligt sätt kan delta i förhandlingen rörande frågan huruvida anklagelsen är välgrundad, i enlighet med den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen, och därmed framföra sin ståndpunkt på ett effektivt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkterna 92 och 93).
37 I förevarande fall framgår det av formuleringen av den första frågan och av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i räckvidden av den skyldighet som åligger den domstol som prövar ett brottmål i sak att underrätta den tilltalade om den ändrade rubriceringen av gärningen.
38 EU-domstolen har redan slagit fast att sådana uppgifter om åtalet som har överlämnats till försvaret får bli föremål för senare ändringar, i synnerhet vad gäller de påtalade gärningarnas brottsrubricering. Den tilltalade personen eller dennes försvarare måste emellertid underrättas om sådana ändringar vid en tidpunkt då de fortfarande har möjlighet att reagera på ett effektivt sätt, före överläggningen. Att det finns en sådan möjlighet till ändringar framgår av artikel 6.4 i direktiv 2012/13, där det stadgas att den tilltalade personen utan dröjsmål ska informeras om alla ändringar i den information som tillhandahållits vederbörande i enlighet med nämnda artikel 6, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande (dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet), C‑282/20, EU:C:2021:874, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
39 I skäl 29 i direktiv 2012/13 anges dessutom att när uppgifterna om misstanken eller anklagelsen ändras under de straffrättsliga förfarandena i så betydande grad att det påverkar misstänkta eller tilltalade personers ställning, bör den berörda personen underrättas om detta när det är nödvändigt för att säkerställa ett rättvist förfarande, och i så god tid att rätten till försvar kan utövas på ett effektivt sätt.
40 Det ska i detta sammanhang understrykas att tillhandahållandet av information avseende brottsrubriceringen är av avgörande betydelse för att rätten till försvar ska kunna utövas på ett effektivt sätt. Att den tilltalade, eller dennes försvarare, får ta del av denna information är nämligen oundgängligt för att denne ska kunna förstå vad som läggs honom eller henne till last, organisera sitt försvar i enlighet därmed och, i förekommande fall, bestrida ansvar för brott genom att försöka visa att något eller flera rekvisit för det brott som vederbörande står anklagad för inte är uppfyllda.
41 Varje ändring av brottsrubriceringen som görs av den domstol som prövar brottmålet i sak kan följaktligen ha en avgörande inverkan på utövandet av rätten till försvar samt på bedömningen av huruvida förfarandet är rättvist i den mening som avses i artikel 6.4 i direktiv 2012/13.
42 Så är fallet när det för det nya brottet uppställs nya rekvisit som den tilltalade ännu inte har haft möjlighet att yttra sig över.
43 I en sådan situation är det uppenbart att det, för att säkerställa att förfarandet går rättvist till, såsom krävs enligt artikel 6.4 i direktiv 2012/13, är nödvändigt att den brottmålsdomstol som prövar målet i sak i god tid informerar den tilltalade eller dennes försvarare om den nya brottsrubriceringen, vid en tidpunkt som gör det möjligt för honom eller henne att på ett effektivt sätt förbereda sitt försvar, och ger den berörda personen möjlighet att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt i detta avseende.
44 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den hänskjutande domstolen överväger att avvika från den brottsrubricering som ursprungligen valdes av Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten), det vill säga mutbrott begånget av en polisutredare genom utpressning i samband med tjänsteutövning, och i stället rubricera brottet som bedrägeri eller handel med inflytande. För de två sistnämnda brotten uppställs emellertid rekvisit som BK ännu inte har haft möjlighet att yttra sig över.
45 Vidare kan det konstateras att även om det för det nya brottet inte uppställs några andra rekvisit än de som uppställs för det brott som först angetts, och den tilltalande därför har haft möjlighet att under förfarandet yttra sig över samtliga rekvisit avseende det nya brottet, kan den omständigheten att den brottmålsdomstol som prövar målet i sak ändrar brottsrubriceringen ändå ha en icke försumbar inverkan på utövandet av rätten till försvar. Det kan nämligen inte uteslutas att den tilltalade, som får ta del av den nya brottsrubriceringen, utformar sitt försvar på ett annat sätt.
46 Det ska även understrykas att det i detta sammanhang helt saknar betydelse att den nya brottsrubriceringen inte kan medföra en strängare påföljd. För att förfarandet ska vara rättvist krävs det nämligen att den tilltalade fullt ut kan utöva sin rätt till försvar. Huruvida den föreskrivna påföljden är mer eller mindre sträng saknar emellertid samband med frågan huruvida rätten till försvar har kunnat utövas.
47 Av detta följer att när en domstol som ska pröva ett brottmål i sak avser att ändra brottsrubriceringen, är den skyldig att underrätta den tilltalade eller dennes försvarare om den nya rubriceringen i god tid, vid en tidpunkt och under förhållanden som gör det möjligt för denna person att på ett ändamålsenligt sätt förbereda sitt försvar, samt ge vederbörande tillfälle att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på denna brottsrubricering, för att på så sätt säkerställa ett rättvist förfarande i den mening som avses i artikel 6.4 i direktiv 2012/13. Behovet av att bevilja den tilltalade en tidsfrist för att förbereda eller se över sitt försvar i en sådan situation, liksom längden på denna frist, är frågor som nämnda domstol måste ta ställning till utifrån samtliga relevanta omständigheter.
48 Tolkningen i föregående punkt överensstämmer med de mål som eftersträvas med direktiv 2012/13. Såsom framgår av skälen 3, 9 och 14 i detta direktiv syftar direktivet till att – genom fastställandet av gemensamma miniminormer avseende information till personer som misstänks eller står åtalade för brott om deras rättigheter och om den anklagelse som riktas mot dem – stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och därmed underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område.
49 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 59–71 i sitt förslag till avgörande bidrar den i punkt 47 ovan valda tolkningen, som tar sig uttryck i en klar och enkel tillämpningsregel vad gäller skyldigheten för den domstol som prövar brottmålet i sak att i god tid informera den tilltalade om den avser att ändra brottsrubriceringen, till att säkerställa rätten till försvar och rättvisa straffrättsliga förfaranden i medlemsstaterna. På så sätt stärker denna tolkning det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och underlättar följaktligen det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område, i enlighet med de mål som eftersträvas med direktivet.
50 Mot bakgrund av det som anförts ovan ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.4 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis som gör det möjligt för en domstol att vid sakprövningen av ett brottmål välja en annan rubricering av gärningen än den som ursprungligen valdes av åklagarmyndigheten utan att underrätta den tilltalade om den nya brottsrubriceringen i god tid, vid en tidpunkt och under förhållanden som gör det möjligt för den tilltalade att på ett ändamålsenligt sätt förbereda sitt försvar, och således utan att ge vederbörande tillfälle att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på den nya brottsrubriceringen. Det saknar helt betydelse i detta sammanhang att nämnda brottsrubricering inte kan medföra ett strängare straff än det brott för vilket personen ursprungligen åtalades.
Den andra frågan
51 Det framgår av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Dessutom kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte (dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkt 34).
52 I förevarande fall framgår det av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att den anser att det kan ifrågasättas om en domstol som har att pröva ett brottmål i sak kan anses vara opartisk för det fall denna domstol själv tar initiativ till en ny brottsrubricering och, för det fall den nya brottsrubriceringen har förordats av den tilltalade, huruvida detta är förenligt med kravet på iakttagande av rätten att inte vittna mot sig själv.
53 Det ska i detta hänseende erinras om att oskuldspresumtionen och rätten att inte vittna mot sig själv slås fast i artikel 3 respektive artikel 7.2 i direktiv 2016/343.
54 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 51 ovan ska den hänskjutande domstolen följaktligen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 7 i direktiv 2016/343 samt artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt för en domstol som prövar ett brottmål i sak att, på eget initiativ eller på yrkande av den tilltalade, välja en annan rubricering av gärningen än den som ursprungligen valdes av åklagarmyndigheten, även i ett fall då denna domstol har underrättat den tilltalade om den nya brottsrubriceringen i god tid, vid en tidpunkt och under förhållanden som gjort det möjligt för vederbörande att på ett ändamålsenligt sätt förbereda sitt försvar, och således har gett honom eller henne tillfälle att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på den nya brottsrubriceringen.
55 Det ska för det första understrykas att en nationell bestämmelse som gör det möjligt för en domstol att vid sakprövningen av ett brottmål ändra brottsrubriceringen i sig inte inverkar på oskuldspresumtionen i artikel 3 i direktiv 2016/343, eller denna domstols opartiskhet i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan, och detta gäller även när brottsrubriceringen ändrats på domstolens eget initiativ.
56 EU-domstolen har i detta avseende redan slagit fast att medlemsstaterna har rätt att tillerkänna brottmålsdomstolar möjligheten att, när de avgör ett mål i sak, omrubricera de gärningar som de har att pröva, under förutsättning att det säkerställs att den tilltalade har haft möjlighet att utöva sin rätt till försvar i detta avseende på ett konkret och effektivt sätt och att vederbörande i god tid informerats om orsaken till anklagelsen, det vill säga de sakomständigheter som läggs honom eller henne till last och som ligger till grund för åtalet, men även den rättsliga kvalificering som gjorts av dessa omständigheter, på ett detaljerat sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro, C‑646/17, EU:C:2019:489, punk 55).
57 Den omständigheten att en domstol vid sakprövningen beslutar att omrubricera brottet, utan att involvera åklagarmyndigheten, visar nämligen på att nämnda domstol anser att den brottsliga gärningen, om den skulle befinnas styrkt, överensstämmer med denna nya brottsrubricering, och inte att nämnda domstol redan har tagit ställning till skuldfrågan.
58 För det andra, vad gäller den i artikel 7.2 i direktiv 2016/343 fastslagna rätten att inte vittna mot sig själv, kan det konstateras att den omständigheten att den tilltalade anfört att de gärningar som han eller hon anklagas för borde omfattas av en annan brottsrubricering inte i sig innebär att vederbörande erkänner sig skyldig till brottet enligt den nya brottsrubriceringen.
59 I det nu aktuella fallet har den hänskjutande domstolen för övrigt understrukit att även om BK har angett att gärningarna, såsom de beskrivits av Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten), borde rubriceras som bedrägeri och inte mutbrott, har han inte för den skull erkänt sig skyldig till bedrägeribrott.
60 Det finns under alla omständigheter inte någon bestämmelse i unionsrätten som förbjuder att en tilltalad erkänner sig skyldig till att ha begått ett brott.
61 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3 och 7 i direktiv 2016/343 samt artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt för en domstol som prövar ett brottmål i sak att, på eget initiativ eller på yrkande av den tilltalade, välja en annan rubricering av gärningen än den som ursprungligen valdes av åklagarmyndigheten, under förutsättning att denna domstol har underrättat den tilltalade om den nya brottsrubriceringen i god tid, vid en tidpunkt och under förhållanden som gjort det möjligt för vederbörande att på ett ändamålsenligt sätt förbereda sitt försvar, och således har gett honom eller henne tillfälle att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på den nya brottsrubriceringen.
Rättegångskostnader
62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
1) Artikel 6.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en nationell rättspraxis som gör det möjligt för en domstol att vid sakprövningen av ett brottmål välja en annan rubricering av gärningen än den som ursprungligen valdes av åklagarmyndigheten utan att underrätta den tilltalade om den nya brottsrubriceringen i god tid, vid en tidpunkt och under förhållanden som gör det möjligt för den tilltalade att på ett ändamålsenligt sätt förbereda sitt försvar, och således utan att ge vederbörande tillfälle att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på den nya brottsrubriceringen. Det saknar helt betydelse i detta sammanhang att nämnda brottsrubricering inte kan medföra ett strängare straff än det brott för vilket personen ursprungligen åtalades.
2) Artiklarna 3 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, liksom artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt för en domstol som prövar ett brottmål i sak att, på eget initiativ eller på yrkande av den tilltalade, välja en annan rubricering av gärningen än den som ursprungligen valdes av åklagarmyndigheten, under förutsättning att denna domstol har underrättat den tilltalade om den nya brottsrubriceringen i god tid, vid en tidpunkt och under förhållanden som gjort det möjligt för vederbörande att på ett ändamålsenligt sätt förbereda sitt försvar, och således har gett honom eller henne tillfälle att utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt med avseende på den nya brottsrubriceringen.
Underskrifter