TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 14 december 2011

Mål T‑433/10 P

John Allen m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personal som anställts inom ramen för projektet JET – Tillämpning av en annan rättslig ställning än den för tillfälligt anställda – Ersättning för materiell skada – Tidsfrist för väckande av talan – För sent inkommen – Rimlig tidsfrist”

Saken:      Överklagande av det beslut som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 13 juli 2010 i mål F-103/09, Allen m.fl. mot kommissionen med yrkande om upphävande av beslutet.

Domslut:      1)      Överklagandet ogillas. John Allen och de 109 andra sökande vars namn anges i bilagan ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om skadestånd som riktas till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Fastställelse av varaktigheten av en skälig tidsfrist – Unionsdomstolens behörighet – Gränser

(EG-stadgan för domstolen, artikel 46) (Tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

2.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om skadestånd som riktas till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier

(EG-stadgan för domstolen, artikel 46) (Tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

1.      I samtliga andra fall än de för vilka lagstiftaren har fastställt en tidsfrist eller uttryckligen har undantagit en tidsfrist föreligger en skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist. Den rättsliga grunden för att fastställa en rimlig tidsfrist utgörs av rättssäkerhetsprincipen om detta inte följer av lagtexten. Rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att unionsinstitutionerna eller fysiska eller juridiska personer agerar utan inskränkningar i tiden, vilket bland annat kan äventyra stabiliteten i en redan uppkommen rättslig situation. Om ingenting anges i lagtexten åligger det därför unionsdomstolen att med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet fastställa en rimlig tidsfrist för att inkomma med ett skadeståndsanspråk.

Den omständigheten att någon tidsfrist inte föreskrivs i tjänsteföreskrifterna kan därför inte i sig anses innebära att det finns möjlighet att inkomma med skadeståndsanspråk utan inskränkningar i tiden. Den allmänna principen om en rimlig tidsfrist är tillämplig i samtliga fall, utom när lagstiftaren uttryckligen har undantagit en tidsfrist eller uttryckligen har fastställt en bestämd tidsfrist.

Det förhållandet att det inte föreskrivs någon tidsfrist för kommissionen för att inleda ett förfarande om fördragsbrott är härvid en följd av förfarandets särdrag och kan inte överföras till ett förfarande om skadestånd.

(se punkterna 26, 31 och 35)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 6 mars 2001, T-192/99, Dunnett m.fl. mot EIB, REG 2001, s. II-813, punkterna 51–54; 6 juli 2004, Huygens mot kommissionen, T-281/01, REGFP 2004, s. I-A-203 och II-903, punkterna 46, 47 och 49; 5 oktober 2004, Eagle m.fl. mot kommissionen, T-144/02, REG 2004, s. II-3381, punkterna 57 och 58

2.      När unionsdomstolen ska fastställa en rimlig tidsfrist för att inkomma med ett skadeståndsanspråk ska den beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga och som tillämpas analogt av personaldomstolen innebär att det, med en avvägning mellan de föreliggande intressena, är möjligt för den berörde att ha tillgång till en tillräckligt lång tid från det att den skadegörande händelsen inträffade för att utvärdera möjligheten att begära ersättning för en skada och för att den berörda institutionen ska bedöma anspråket. Det innebär å andra sidan att unionen har möjlighet att skydda sina intressen, bland annat sina ekonomiska intressen, med avseende på anspråk från personer som inte visat erforderlig omsorg.

Att den tidsfrist som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga tillämpas analogt i förevarande mål är motiverat med hänsyn till att de faktiska omständigheterna i detta mål liknar andra mål i vilka denna tidsfrist har tillämpats.

(se punkterna 45 och 46)