Talan väckt den 24 januari 2011 - Verenigde Douaneagenten BV mot kommissionen

(Mål T-32/11)

Rättegångsspråk: nederländska

Parter

Sökande: Verenigde Douaneagenten BV (Rotterdam, Nederländerna) (ombud: advokaten J. van der Meché)

Svarande: Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen

Sökandenas yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara kommissionens beslut på de grunder som anges nedan.

Grunder och huvudargument

Sökanden yrkar att Europeiska kommissionens beslut (REK 02/09) av den 1 oktober 2010 ska ogiltigförklaras.

Kommissionen har med stöd av artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92¹ och artikel 871 i förordning nr 2454/93² fastslagit att sökanden handlade i god tro och följde alla bestämmelser i gällande lagstiftning i fråga om tulldeklarationen, men att behöriga myndigheter inte har begått något misstag med följd att det inte kan beviljas någon eftergift med betalningen.

Enligt sökanden är det i föreliggande fall frågan om ett sådant fel som avses i artikel 220.2 b andra stycket i förordning nr 2913/92. I denna bestämmelse föreskrivs att om en vara erhåller förmånsbehandling på grundval av ett system för administrativt samarbete mellan tullmyndigheter som omfattar myndigheter i tredje land, ska ett ursprungsintyg som utfärdats av dessa myndigheter, om det skulle visa sig vara felaktigt, betraktas som ett misstag som inte rimligen kunde ha upptäckts. Sökanden anser att så är fallet.

Vidare skulle nederländska tullmyndigheter vid efterkrav på tull bevisa att det felaktiga intyget kan hänföras till felaktiga uppgifter som lämnats av exportören.

Härav följer att utfärdandet av det felaktiga intyget av tullmyndigheterna i Curacao utgör ett sådant misstag som avses i artikel 220.2 b andra stycket i förordning nr 2913/92.

Kommissionen har dessutom vid sin undersökning slagit fast att sökanden varken har handlat med uppsåt eller att uppenbar vårdslöshet kan läggas sökanden till last men att det inte förelåg något särskilt skäl som kunde motivera att skulden eftergavs.

Sökanden har härvid anfört att beslutet om fritagelse i det angripna beslutet enligt artikel 239 i förordning nr 2913/92 inte har fattats inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2452/93. Följaktligen ska nederländska myndigheter bevilja eftergift.

Kommissionen har tillika inte följt det korrekta förfarandet vid sin undersökning, eftersom sökanden inte har hörts och inte beretts möjlighet till ett effektivt försvar, vilket strider mot rätten att bli hörd i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Dessutom föreligger det särskilda omständigheter, eftersom sökanden, som har åberopat artikel 220.2 b i förordning nr 2913(92, är beroende av handlingar som sökanden inte har i sin besittning och inte heller kan komma att få i sin besittning.

____________

¹ - Rådets förordning (EEG) nr 2912/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex gör gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

² - Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1),