TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen i utökad sammansättning)
den 5 november 2013(*)
”Dumpning – Import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina – Armeniens anslutning till WTO – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Artikel 2.7 i förordning (EG) nr 384/96 – Förenlighet med antidumpningsavtalet – Artikel 277 FEUF”
I mål T‑512/09,
Rusal Armenal ZAO, Jerevan (Armenien), företrätt av advokaten B. Evtimov,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av J.-P. Hix, i egenskap av ombud, biträdd av advokaterna G. Berrisch och G. Wolf, därefter av J.-P. Hix och B. Driessen, i egenskap av ombud, biträdda av advokaten G. Berrisch, samt slutligen av J.-P. Hix och B. Driessen,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av M. França och C. Clyne, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 925/2009 av den 24 september 2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 262, s. 1),
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning),
sammansatt av ordföranden N. J. Forwood (referent), samt domarna F. Dehousse, I. Wiszniewska-Białecka, M. Prek och J. Schwarcz,
justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 oktober 2012,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden Rusal Armenal ZAO är ett bolag som tillverkar och exporterar aluminiumprodukter. Det etablerades i Armenien år 2000. Den 5 februari 2003 anslöt Armenien sig till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, s. 3; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 5).
2 Till följd av ett klagomål som inkom den 28 maj 2008 inledde kommissionen ett antidumpningsförfarande avseende import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina. Meddelandet om att förfarandet inletts publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juli 2008 (EUT C 177, s. 13).
3 I skrivelser av den 25 juli och den 1 september 2008 ifrågasatte sökanden att bland annat artikel 2.7 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1) i ändrad lydelse (nedan kallad grundförordningen) (ersatt av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51) (rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22) var tillämplig i förevarande fall, med hänsyn till, för det första, Republiken Armeniens anslutning till WTO år 2003, för det andra att villkoren för tillämpning av andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (Gatt) inte var uppfyllda och, för det tredje, att det i instrumenten för Republiken Armeniens anslutning till Gatt inte föreskrivs någon möjlighet att göra undantag från reglerna i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, s. 103; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet). I samband med en analys av prisunderskridande eller målprisunderskridande anförde sökandebolaget dessutom att det fanns brister hos dess produkter, avseende vilket det ingav ytterligare upplysningar i en skrivelse av den 7 oktober 2008.
4 Sökandebolaget ansökte i övrigt om att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi eller, åtminstone, individuell behandling (nedan kallad SEM/TI-ansökan). I skrivelse av den 19 december 2008 meddelade kommissionen sökanden av vilka skäl den hade kommit till slutsatsen att kriterierna avseende bokföring och tillverkningskostnader i artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna i grundförordningen (nu artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna i förordning nr 1225/2009) inte var uppfyllda. I skrivelse av den 5 januari 2009 upprepade sökanden sina anmärkningar mot att artikel 2.7 i grundförordningen tillämpades med avseende på Armenien och bestred kommissionens slutsatser beträffande de kriterier som denna inte ansåg uppfyllda. Kommissionen besvarade denna skrivelse genom en skrivelse av den 19 januari 2009 och gav bland annat ytterligare förklaringar avseende Armeniens status som marknadsekonomi. I skrivelse av den 13 mars 2009 meddelade sökanden kommissionen ytterligare omständigheter avseende SEM/TI-ansökan.
Förordningen om preliminär tull och den angripna förordningen
5 Den 7 april 2009 antog kommissionen förordning (EG) nr 287/2009 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 94, s. 17) (nedan kallad förordningen om preliminär tull). I skrivelse av den 8 april 2009 överlämnade kommissionen, i enlighet med artiklarna 14.2 och 20.1 i grundförordningen (nu artiklarna 14.2 och 20.1 i förordning nr 1225/2009), till sökanden förordningen om preliminär tull samt överväganden om beräkningen av dumpningsmarginalen och om skada med avseende på sökanden.
6 Turkiet bestämdes vara jämförbart land för beräkning av ett normalvärde för de exporterande tillverkare som inte beviljades status som företag som verkar i en marknadsekonomi. En turkisk tillverkare av liknande produkter besvarade det frågeformulär som kommissionen sände ut (skälen 10, 12 och 52 i förordningen om preliminär tull).
7 Enligt skäl 13 i förordningen om preliminär tull omfattade undersökningen av dumpning och skada tiden mellan den 1 juli 2007 och den 30 juni 2008. Undersökningen av utvecklingstendenser som är av betydelse för bedömningen av skadan omfattade tiden mellan den 1 januari 2005 och den 30 juni 2008.
8 Enligt skäl 19 i förordningen om preliminär tull utgjordes den ifrågavarande produkten av aluminiumfolie med en tjocklek av minst 0,008 mm, men högst 0,018 mm, utan förstärkning, valsad men inte vidare bearbetad, på rullar med en bredd av högst 650 mm och en vikt av minst 10 kg, med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina och klassificerad enligt KN-nummer ex 7607 11 19. I fråga om likartad produkt föreskrivs i skäl 20 i förordningen om preliminär tull att den aluminiumfolie som gemenskapsindustrin tillverkar och säljer i gemenskapen, den aluminiumfolie som tillverkas och säljs på de inhemska marknaderna i Armenien, Brasilien och Kina, den aluminiumfolie som importeras till gemenskapen från dessa länder samt den aluminiumfolie som tillverkas och säljs i Turkiet har i stort sett samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande slutanvändningsområden.
9 Beträffande beviljande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi drog kommissionen först och främst slutsatsen att Armenien inte kunde anses vara en marknadsekonomi, eftersom landet nämns i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen (nu artikel 2.7 a i förordning nr 1225/2009). Kommissionen angav vidare att sökanden inte uppfyllde kriterierna avseende bokföring och tillverkningskostnader i artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna i grundförordningen. I detta avseende innehöll sökandens räkenskaper för räkenskapsåret 2006 ett negativt yttrande från dess revisor, eftersom företaget inte hade lämnat in reviderade räkenskaper för räkenskapsåret 2007. För det andra motsvarade det pris som betalades till den armeniska staten för aktierna i det företag som drev den äldre produktionsanläggningen ungefär en tredjedel av deras nominella värde och sökandeföretaget fick för övrigt nyttjanderätt till fast egendom utan kostnad (skälen 24 och 25 samt 27–31 i förordningen om preliminär tull).
10 Beträffande beräkningen av dumpningsmarginalen angav kommissionen, i en bilaga till sin skrivelse av den 8 april 2009 (se ovan, punkt 5) att sökanden uppfyllde villkoren för att beviljas individuell behandling. Jämförelsen mellan å ena sidan de vägda genomsnittliga normalvärdena för varje typ av den berörda produkten som exporterades till gemenskapen och som kom från den turkiske tillverkare som hade besvarat frågeformuläret avseende dessa och å andra sidan sökandens motsvarande vägda genomsnittliga exportpris hade givit upphov till en dumpningsmarginal på 37 procent. Dessa omständigheter anges i skälen 42, 74 och 77 i förordningen om preliminär tull.
11 Kommissionen ansåg att villkoren avseende skada, orsakssamband och gemenskapens intresse var uppfyllda och införde en preliminär antidumpningstull på en nivå som var nödvändig för att undanröja skada och med beaktande av ett icke-skadevållande pris som industrin inom gemenskapen måste få ut. En preliminär antidumpningstull fastställdes därför till 20 procent för de varor som sökanden tillverkade (skälen 91–94, 119–138 och 164–170 i förordningen om preliminär tull).
12 I skrivelse av den 15 juli 2009 sände kommissionen, i enlighet med artikel 20.2–20.4 i grundförordningen (nu, artikel 20.2–20.4 i förordning nr 1225/2009), sökanden en handling med slutliga upplysningar om de huvudsakliga omständigheter och överväganden som legat till grund för förslaget att ålägga slutgiltig antidumpningstull. Kommissionen anmodade sökanden att inkomma med synpunkter rörande den slutliga upplysningshandlingen senast den 30 juli 2009.
13 Sökanden yttrade sig över den slutliga upplysningshandlingen i skrivelse av den 22 juli 2009 och erbjöd sig att göra ett åtagande enligt artikel 8.1 i grundförordningen (nu, artikel 8.1 i förordning nr 1225/2009).
14 Den 24 september 2009 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 925/2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 262, s. 1) (nedan kallad den angripna förordningen).
15 I skälen 18–26 och 32 i den angripna förordningen fastställde rådet beträffande sökandens SEM/TI-ansökan bedömningen i förordningen om preliminär tull avseende Armeniens status, avseende de kriterier som kommissionen ansåg att sökanden inte uppfyllde och avseende huruvida Armenien skulle beviljas individuell behandling (se ovan punkterna 9 och 10). Sökandens dumpningsmarginal fastställdes härvid till 33,4 procent (punkt 4.4 i den angripna förordningen). I skälen 55 och 56 i den angripna förordningen fastställde rådet i övrigt den sammantagna bedömning av verkningarna av den berörda importen som hade gjorts i förordningen om preliminär tull. Slutligen fastställde rådet även den bedömning av skada och gemenskapens intresse som gjorts i förordningen om preliminär tull samt slog fast nivån för undanröjande av den skada som importen av sökandens produkter förorsakat till 13,4 procent.
16 I enlighet med artikel 1.2 i den angripna förordningen föreskrev rådet under dessa förhållanden en slutgiltig antidumpningstull med 13,4 procent på import av sökandens produkter.
Förfarandet och parternas yrkanden
17 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2009.
18 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 mars 2010 ansökte kommissionen om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden i förevarande mål.
19 Genom beslut av den 4 maj 2010 biföll ordföranden för tribunalens sjunde avdelning kommissionens ansökan om intervention. Kommissionen ingav sin interventionsinlaga den 21 juni 2010. Sökanden bemötte denna inlaga genom skrivelse som inkom den 23 augusti 2010.
20 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på andra avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning. Tribunalen beslutade den 16 maj 2012 att hänskjuta målet till den andra avdelningen i utökad sammansättning.
21 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet.
22 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den berör sökanden, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
23 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
24 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
25 Sökanden har åberopat fem grunder avseende
– åsidosättande av artikel 2.1–2.6 i grundförordningen (nu artikel 2.1–2.6 i förordning nr 1225/2009) samt artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet,
– åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen,
– åsidosättande av artikel 3.4 i grundförordningen (nu artikel 3.4 i förordning nr 1225/2009) och bristande motivering,
– åsidosättande av principen om likabehandling och uppenbart oriktig bedömning,
– åsidosättande av principen om god förvaltningssed.
26 Inom ramen för den första grunden, som ska prövas först, har sökanden gjort gällande att det ska slås fast att artikel 2.7 i grundförordningen inte kan tillämpas på sökanden i den mån denna bestämmelse utgjorde den rättsliga grunden för metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi i den angripna förordningen. Genom att denna metod, i enlighet med artikel 2.7 i grundförordningen, används med avseende på sökanden, åsidosätts nämligen artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet samt artikel 2.1–2.6 i grundförordningen. Under dessa förhållanden bör det slås fast att artikel 2.7 i grundförordningen, i den del som är relevant i förevarande mål, i enlighet med artikel 277 FEUF inte är tillämplig på sökanden och att den angripna förordningen därför ska ogiltigförklaras.
27 Sökanden har hävdat att enligt det system som upprättats enligt antidumpningsavtalet ska normalvärdet med två undantag beräknas enligt artikel 2.1 och 2.2 i detta avtal. Det första undantaget innebär att den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet ska tillämpas, enligt artikel 2.7 i antidumpningsavtalet. Det andra undantaget innebär att instrumenten för vissa länders anslutning till avtalet om upprättande av WTO, vilka innehåller vissa särskilda regler i detta avseende, ska tillämpas.
28 Eftersom sökanden är ett företag med säte i Armenien, omfattas detta inte av tillämpningsområdet för den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet. I motsats till vad som är fallet i fråga om Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam, innehåller handlingarna om Republiken Armeniens anslutning till avtalet om upprättande av WTO inte några undantag från artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet. De sistnämnda bestämmelserna utgör sedan Armeniens anslutning hinder för att metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi, i enlighet med artikel 2.7 i grundförordningen, tillämpas på sökandens export. Detta gäller oavsett om denna användning sker med hänvisning till den fotnot till artikel 2.7 a i grundförordningen som infördes genom rådets förordning (EG) nr 905/98 av den 27 april 1998 om ändring av [grundförordningen] (EGT L 128, s. 18) eller enligt någon annan föreskrift i denna bestämmelse. I de ovannämnda bestämmelserna i Gatt-avtalet och antidumpningsavtalet finns inte någon marginal för att upprätta ”mellankategorier” mellan statshandelsländer och länder med marknadsekonomi, och Republiken Armenien har för övrigt inte heller samtyckt till en sådan status. Härav följer att institutionerna inte kan fastställa ett normalvärde för sökanden enligt metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi, på det sätt som denna metod in fine användes i förevarande mål, i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen. Under dessa förhållanden överskred institutionerna de tillämpliga reglerna i antidumpningsavtalet jämförda med sådana primärrättsliga bestämmelser som artikel 216.2 FEUF och rättspraxis om tillämpning av grundförordningen på grundval av antidumpningsavtalet. Det bör därför slås fast att artikel 2.7 i grundförordningen inte är tillämplig i förevarande fall, och den angripna förordningen bör ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet samt artikel 2.1–2.6 i grundförordningen. Detta medför inte att Europeiska unionens ställning som förhandlare inom WTO äventyras.
29 Rådet har först och främst anfört att den omständigheten att Armenien fördes in i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen medför att artikel 2.1–2.6 i grundförordningen inte ska tillämpas på sökandens export. Detta förhållande kan heller inte ändras genom en tolkning i enlighet med Gatt-avtalet eller antidumpningsavtalet. Det ska likväl medges dels att rättspraxis är begränsad till användningen av de verktyg som erbjuds av tolkningen, dels att grundförordningen inte syftar till att genomföra någon skyldighet att tillämpa artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet på import från Armenien. Rådet har tillagt att artikel 2.7 i grundförordningen inte ger möjlighet att bevilja ett företag som inte uppfyller kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen status som företag som verkar i en marknadsekonomi.
30 Rådet har med stöd av kommissionen gjort gällande att varken Gatt-avtalet eller antidumpningsavtalet innebär att unionens institutioner är skyldiga att behandla Armenien som en marknadsekonomi i samband med undersökningen i fråga om dumpning. Övergången till marknadsekonomi sker dessutom gradvis och kan nödvändiggöra reformer och förändringar under lång tid. Republiken Armenien förhandlade vidare inte om denna fråga vid anslutningen till WTO och har inte heller begärt en sådan behandling i sina ansökningar om ändrad status i samband med tillämpningen av grundförordningen. Rådet har slutligen betonat att möjligheten att det ifrågasätts huruvida artikel 2.7 i grundförordningen är lagenlig mot bakgrund av WTO:s regler kan ge upphov till nackdelar för unionens ställning i multilaterala förhandlingar. Rådet har anfört att vissa andra medlemmar i WTO inte behandlar Armenien som en marknadsekonomi och att Republiken Armenien, i motsats till Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam, inte har förhandlat om något slutdatum, efter vilket WTO:s övriga medlemmar skulle vara tvungna att klassificera Armenien som en marknadsekonomi.
Inledande synpunkter
31 Såsom sökanden vid flera tillfällen har anfört i sina skrivelser, avser denna grund frågan huruvida artikel 2.7 i grundförordningen i förevarande fall med giltighet kan läggas till grund för att tillämpa metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi vid beräkningen av normalvärdet för de av sökandens produkter som avses i antidumpningsundersökningen.
32 Med hänsyn till reglerna om beräkning av normalvärdet i antidumpningsavtalet och de regler i Gatt-avtalet som detta avtal hänvisar till, anser sökanden att det bör slås fast att artikel 2.7 i grundförordningen inte är tillämplig enligt artikel 277 FEUF, i den mån institutionerna lade denna artikel till grund för att tillämpa metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi.
33 För att bedöma huruvida de argument som sökanden har anfört i samband med denna grund är befogade, erinrar tribunalen först och främst om institutionernas tillämpning av artikel 2.7 i grundförordningen i förevarande fall.
34 Det framgår av skälen 22–25 i förordningen om preliminär tull, av skälen 19 och 20 i den angripna förordningen och av första sidan i kommissionens skrivelse av den 19 januari 2009 (se ovan punkt 4) att institutionerna stödde sig på den omständigheten att Armenien hade förts in i förteckningen över länder i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen. Institutionerna ansåg vidare att artikel 2.7 i grundförordningen var tillämplig, eftersom Armenien var medlem i WTO när undersökningen inleddes. Sökandebolaget kunde därför göra gällande artikel 2.1‑2.6 i grundförordningen endast om kommissionen beviljade dess ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Det framgår av skälen 27–31 och 43–52 i förordningen om preliminär tull samt av skälen 21–26 och 35 i den angripna förordningen att ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi avslogs. I samma skäl framgår i övrigt att normalvärdet slutligen fastställdes enligt sista meningen i artikel 2.7 b i grundförordningen på grundval av uppgifter från Turkiet, som ansågs vara ett jämförbart tredjeland med marknadsekonomi enligt artikel 2.7 i grundförordningen.
35 Det åligger i detta sammanhang tribunalen att undersöka om och under vilka förhållanden institutionerna kan anse att ett land som är medlem i WTO saknar marknadsekonomi och följaktligen tillämpa en sådan beräkningsmetod för normalvärde som beskrivs i föregående punkt. För att göra denna undersökning är det nödvändigt att erinra om antidumpningsavtalets ställning i unionens rättsordning och att tolka den del av detta avtal som avser vilka möjligheter WTO:s medlemmar enligt denna del har att göra undantag från artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet.
36 Beträffande antidumpningsavtalets ställning i unionens rättsordning erinrar tribunalen först och främst om att avtalet om upprättande av WTO samt de avtal och överenskommelser som finns i avtalets bilagor, med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte ingår bland de regler som unionsdomstolarna ska beakta när de prövar lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas rättsakter med stöd av artikel 263 första stycket FEUF. Om emellertid gemenskapen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse vilken den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om en gemenskapsrättsakt uttryckligen hänvisar till vissa bestämmelser i de avtal och memoranda som anges i bilagorna till WTO-avtalet, ankommer det på unionsdomstolarna att pröva lagenligheten av gemenskapsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler. I detta avseende framgår det av ingressen till grundförordningen, och närmare bestämt av skäl 5 i denna, att förordningen särskilt syftar till att nya och detaljerade regler i antidumpningsavtalet, däribland i synnerhet de regler som avser beräkningen av dumpningsmarginalen, ska tas in i gemenskapslagstiftningen för att säkerställa en korrekt och öppen tillämpning av dessa regler. Det är således ostridigt att gemenskapen antog grundförordningen för att uppfylla sina internationella skyldigheter enligt antidumpningsavtalet (se domstolens dom av den 9 januari 2003 i mål C‑76/00 P, Petrotub och Republica, REG 2003, s. I‑79, punkterna 53–56 och där angiven rättspraxis), och för att göra detta i enlighet med artikel 18.4 i antidumpningsavtalet (tribunalens dom av den 3 februari 2005 i mål T‑19/01, Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑315, punkt 160). Genom artikel 2 i antidumpningsavtalet, som har rubriken ”Fastställande av dumpning”, har gemenskapen dessutom avsett att fullgöra sina särskilda förpliktelser enligt artikel 2 i avtalet, vilken även avser fastställelse av att dumpning sker.
37 Sökanden har i huvudsak hävdat att det bör slås fast att artikel 2.7 i grundförordningen inte är tillämplig enligt artikel 277 FEUF, eftersom den i förevarande mål lades till grund för att tillämpa metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi, vilket står i strid med artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet. Denna metod består nämligen i att normalvärdet konstrueras på grundval av uppgifter från företag i ett tredjeland även då det är fråga om import från länder som är medlemmar i WTO, såsom Republiken Armenien, som inte uppfyller de kriterier som anges i andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet.
System som upprättats enligt antidumpningsavtalet och andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet
38 Beträffande tolkningen av antidumpningsavtalet vilar de argument som rådet har anfört till sitt försvar – och som avser dels att varken Gatt-avtalet eller antidumpningsavtalet ger upphov till särskilda förpliktelser att behandla Armenien som en marknadsekonomi, dels övergången till marknadsekonomi, vilken för övrigt utgör en förlängning av kommissionens bedömning i dess skrivelse av den 19 januari 2009 (se ovan punkt 4) – på en missuppfattning av bestämmelserna om beräkning av normalvärde i Gatt-avtalet och antidumpningsavtalet.
39 Enligt artikel VI.1 i Gatt-avtalet ska ”en vara anses införd på marknaden i ett importland till lägre pris än dess normala värde, om priset på den vara som exporteras från ett land till ett annat a) är lägre än det jämförbara pris, som vara av samma slag betingar i den normala handeln då den är avsedd för konsumtion i exportlandet, eller b) i frånvaro av dylikt hemmamarknadspris, är lägre än antingen i) högsta jämförbara pris för vara av samma slag vid export till tredje land i den normala handeln eller ii) varans produktionskostnad i ursprungslandet med skäligt tillägg för försäljningskostnader och vinst”.
40 Det följer av denna bestämmelse att normalvärdet består antingen av det jämförbara pris som tillämpas vid normala handelstransaktioner för en likartad produkt som är avsedd för konsumtion i exportlandet, av det högsta jämförbara priset vid export av en likartad produkt till ett tredje land under normala handelstransaktioner, eller av produktionskostnaden för produkten i ursprungslandet med ett rimligt tillägg för försäljningskostnader och vinst.
41 Dessa regler genomfördes med avseende på WTO genom artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet som innehåller mer detaljerade föreskrifter. Dessa ingår emellertid alltid i en av de tre möjligheter som anges på ett uttömmande sätt i artikel VI i Gatt-avtalet.
42 Enligt artikel 2.7 i antidumpningsavtalet inskränker artikel 2 i detta inte giltigheten av andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet. Enligt sistnämnda bestämmelse ”[m]edges det i fråga om import från länder där handeln omfattas av fullständigt eller nästan fullständigt monopol och där staten fastställer samtliga inhemska priser, att det kan stöta på särskilda svårigheter att fastställa jämförbara priser i enlighet med punkt [1] och att importerande konventionsparter i sådana fall kan finna det vara nödvändigt att beakta att det är möjligt att en exakt jämförelse med de inhemska priserna i det landet ännu inte är lämplig”.
43 I motsats till vad institutionerna anser, framställs inte två ytterlighetsfall i artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet samt artikel 2.7 och andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet (länder med marknadsekonomi respektive statligt handelsmonopol), mellan vilka ett helt spektrum av situationer är tänkbara, för vilka WTO:s medlemmar enligt antidumpningsavtalet har frihet att fastställa regler som de anser vara lämpliga i fråga om beräkning av normalvärde, såsom konstruktion av normalvärde på grundval av uppgifter från företag i tredjeland om den angivne tillverkaren inte lyckas visa att marknadsekonomiska förhållanden råder i samband med dennes tillverkning och försäljning av den likartade produkten.
44 I artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet föreskrivs nämligen regler för beräkning av normalvärde, men det föreskrivs inte på något sätt att dessa regler ska tillämpas i fråga om import från länder med ”marknadsekonomi”. Såsom rådet medgav under förhandlingen innehåller varken antidumpningsavtalet eller artikel VI i Gatt-avtalet någon hänvisning till att marknadsekonomi utgör ett villkor för tillämpningen av artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet eller artikel VI i Gatt-avtalet.
45 Parterna är dessutom överens om att instrumenten för Republiken Armeniens anslutning till WTO inte innehåller något undantag för WTO:s medlemmar från skyldigheten att tillämpa regler som är förenliga med artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet vid beräkning av normalvärde för produkter med ursprung i det landet.
46 Rådet är av uppfattningen att den omständigheten att instrumenten för Folkrepubliken Kinas och Socialistiska republiken Vietnams anslutning till WTO innehåller undantag från artikel 2.1 och 2.1 i antidumpningsavtalet och slutdatum för tillämpningen av detta endast är ett uttryck för en vilja att göra en begränsning i tiden av en rätt för WTO:s medlemmar att i fråga om beräkningen av normalvärdet inte tillämpa regler som överensstämmer med dessa artiklar. Denna uppfattning överensstämmer dock inte med de faktiska omständigheterna.
47 I punkt 15 i del I i protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO föreskrivs uttryckligen att det är möjligt för övriga medlemmar i WTO att inte tillämpa artikel 2 i antidumpningsavtalet när den eller de berörda tillverkarna inte visar att de verkar i en marknadsekonomi med avseende på tillverkning, produktion och försäljning av den likartade produkten. Detsamma gäller i fråga om punkt 3 i del I i protokollet om Socialistiska republiken Vietnams anslutning till WTO, i vilken ett identiskt undantag föreskrivs genom en hänvisning till punkterna 527 och 255 i rapporten från arbetsgruppen för detta lands anslutning. I motsats till vad rådet och kommissionen har anfört ansökte de båda kandidatländerna inte om dessa undantag i utbyte mot en bestämmelse om att undantagen skulle upphöra att gälla efter en viss tid. Såsom framgår av punkt 150 i rapporten från arbetsgruppen för Folkrepubliken Kinas anslutning och punkt 254 i rapporten från arbetsgruppen för Socialistiska republiken Vietnams anslutning var det WTO:s medlemmar som väckte frågan om jämförbarheten av priser i kandidatländerna och som uppnådde att dessa gjorde ovannämnda åtaganden, med ett slutdatum då åtagandena skulle löpa ut. Om artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet samt andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet skulle tolkas så som institutionerna har föreslagit, skulle de undantag som formulerats som ”åtaganden” från de anslutande ländernas sida, enligt protokollen om Folkrepubliken Kinas och Socialistiska republiken Vietnams anslutning, emellertid inte ha något existensberättigande, eftersom det som föreskrivs i dessa undantag redan var tillåtet enligt den befintliga rättsliga ramen.
48 Genom reglerna om normalvärde i artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet genomförs föreskrifterna i artikel VI.1 i Gatt-avtalet (se ovan punkterna 39 och 40). Dessa regler är tillämpliga utom när undantag från dem föreskrivs i antidumpningsavtalet i sig, i Gatt-avtalet – såsom andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet – eller i instrumenten för en WTO-medlems anslutning till organisationen.
49 Med hänsyn till artikel VI i Gatt-avtalet och antidumpningsavtalet får WTO:s medlemmar således tillämpa en metod för beräkning av normalvärdet som avviker från de metoder som föreskrivs i artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet på import från en annan WTO-medlem endast om det görs med stöd av artikel 2.7 i antidumpningsavtalet och därmed med stöd av den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet eller, i förekommande fall, med stöd av en särskild bestämmelse i instrumenten för den sistnämnda medlemmens anslutning till WTO.
50 Det är under dessa förhållanden inte möjligt att godta institutionernas ställningstagande att de, utan att åsidosätta antidumpningsavtalet, enligt artikel 2.7 i grundförordningen har rätt att underlåta att tillämpa regler för beräkning av normalvärdet som är förenliga med artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet även när den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet inte är tillämplig och en sådan möjlighet inte föreskrivs i instrumenten för exportlandets anslutning till WTO. Av den föregående analysen framgår vidare att institutionernas argument att varken antidumpningsavtalet eller Gatt-avtalet ger upphov till någon särskild skyldighet att behandla Armenien som en marknadsekonomi saknar relevans. Den skyldighet som följer av dessa avtal innebär nämligen att regler som överensstämmer med artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet ska tillämpas gentemot andra medlemmar i WTO, såsom Republiken Armenien, med de förbehåll som angetts ovan i punkterna 48 och 49. Nämnda artikel innehåller tydliga, precisa och detaljerade regler om hur normalvärdet för en likartad produkt ska beräknas (se ovan punkt 36). Några villkor som gör det möjligt för WTO:s medlemmar att avgöra huruvida reglerna ska tillämpas har inte knutits till dessa regler. Möjligheten att göra undantag från dessa regler med stöd av andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet, till vilken artikel 2.7 i antidumpningsavtalet innehåller en hänvisning, är dessutom omsorgsfullt begränsad. Särskilt ”länder där handeln omfattas av fullständigt eller nästan fullständigt monopol och där staten fastställer samtliga priser” omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Denna rättsregel är därmed tydlig med avseende på avgränsningen av de situationer som avses, vilket gör det möjligt för rådet och kommissionen att bedöma om en medlem i WTO passar in på beskrivningen av dessa situationer och för unionsdomstolarna att kontrollera denna bedömning och att i förekommande fall dra de nödvändiga konsekvenserna i enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 36.
51 Rådet har till stöd för sin tolkning av antidumpningsavtalet påstått att Amerikas förenta stater och Canada ansåg att Armenien saknade marknadsekonomi även efter det att landet hade anslutit sig till WTO. Det är härvid tillräckligt att ange att rådet inte ifrågasatte sökandens detaljerade vederläggning som stöddes av hänvisningar till den relevanta lagstiftningen i de båda länderna. Rådet har i vart fall inte visat att dess påstående är materiellt riktigt.
Regler som infördes genom grundförordningen och tillämpningen av dessa i förevarande mål
52 När unionslagstiftaren antar bestämmelser om länder som ”saknar marknadsekonomi” i ett sådant sammanhang som det som angetts ovan i punkterna 39–50 och dessa bestämmelser ska tillämpas på en medlem i WTO som upptagits i en förteckning över sådana länder, såsom förteckningen i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen, görs detta inom tillämpningsområdet för den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet. Det är därför nödvändigt att bedöma huruvida denna WTO-medlem uppfyller villkoren enligt den ifrågavarande bestämmelsen.
53 Tribunalen erinrar om att förfarandet att upprätta en förteckning över länder som anses sakna marknadsekonomi infördes genom artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1681/79 av den 1 augusti 1979 om ändring av förordning (EEG) nr 459/68 om skydd mot dumpning eller bidrag eller subventioner från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 196, s.1). Enligt sjätte skälet i förordning nr 1681/79 utgör upprättandet av denna förteckning en kodifiering av den praxis som hade utvecklats i enlighet med artikel 3.6 i rådets förordning (EEG) nr 459/68 av den 5 april 1968 om skydd mot dumpning eller beviljande av subventioner av länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 93, s. 1). I den sistnämnda bestämmelsen återges emellertid i huvudsak den definition av land som saknar marknadsekonomi som anges i andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet (se, i fråga om den praxis som utvecklats i detta avseende enligt förordning nr 459/68, sjätte skälet i rådets förordning (EEG) nr 955/79 av den 15 maj 1979 om införande av en slutgiltig antidumpningstull för vissa växtgifter med ursprung i Rumänien (EGT L 121, s. 5; svensk specialutgåva, område 1, volym 8, s. 59)).
54 Rådet följde konsekvent den lagstiftningspraxis som består i att upprätta en förteckning över länder som anses sakna marknadsekonomi genom att hänvisa till den förteckning över länder som är bilagd förordningarna om gemenskapsregler för import från statshandelsländer. Detta utvisas av artikel 2.5 i rådets förordning (EEG) nr 3017/79 av den 20 december 1979 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 339, s. 1), artikel 2.5 i rådets förordning (EEG) nr 2176/84 av den 23 juli 1984 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 201, s. 1), artikel 2.5 i rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen, (EGT L 209, s. 1, svensk specialutgåva, område 1, volym 14, s. 98), artikel 2.7 i rådets förordning (EG) nr 3283/94 av den 22 december 1994 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 349, s. 1, svensk specialutgåva, område 1, volym 34, s. 14), och artikel 2.7 i grundförordningen i dess ursprungliga lydelse.
55 Enligt punkterna 4 och 5 i kommissionens meddelande till rådet och parlamentet av den 12 december 1997 (KOM(97) 677 slutlig) var det samma överväganden avseende tillförlitligheten hos priserna i planekonomier som medförde att gemenskapen antog bestämmelser motsvarande artikel 2.7 i grundförordningen och andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet.
56 Antidumpningsavtalet åsidosätts visserligen inte på grund av det förhållandet i sig att en förteckning upprättas över länder som anses sakna marknadsekonomi och beträffande vilka normalvärdet ska beräknas enligt andra metoder än dem som slås fast i artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet. Om ett land som under tiden har blivit medlem i WTO bibehålls i denna förteckning, måste detta emellertid ske med stöd av godtagbara skäl som utvisar att det uppfyller kriterierna i den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet.
57 I förevarande mål utgör emellertid varken den angripna förordningen eller rådets argument stöd för påståendet att Armenien uppfyller kriterierna i den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet.
58 Såsom anförs ovan i punkt 34, har institutionerna motiverat att metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi enligt artikel 2.7 a i grundförordningen tillämpades på sökanden endast med att Armenien nämns i fotnoten till denna bestämmelse. Bestämmelsen tillämpades slutligen med stöd av sista meningen i artikel 2.7 b i grundförordningen, efter att sökandens ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi hade avslagits. Det framgår i övrigt av kommissionens skrivelse av den 19 januari 2009 (se ovan punkt 4) att kommissionen ansåg att det i förevarande fall överensstämde med antidumpningsavtalet att tillämpa artikel 2.7 i grundförordningen, med motiveringen att två ytterlighetsfall framställs i artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet samt andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet, mellan vilka fall olika situationer är tänkbara, såsom att en WTO-medlem som inte uppfyller villkoren i den sistnämnda bestämmelsen samtidigt kan anses sakna marknadsekonomi. Argumentet att Armenien är en övergångsekonomi mellan marknadsekonomi och statligt monopol, såsom detta beskrivs i andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet, bygger emellertid på antagandet att Armenien inte uppfyller villkoren för tillämpning av denna bestämmelse.
59 Sedan Republiken Armenien anslutit sig till WTO är det inte längre förenligt med det regelsystem som slås fast genom artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet samt andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI i Gatt-avtalet att Armenien ingår i förteckningen i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen. Att Armenien ingår i denna förteckning medför nämligen att frågan huruvida artikel 2.1–2.6 i grundförordningen är tillämplig blir beroende av huruvida en ansökan från det aktuella företaget om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi beviljas i förväg och att metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi ska tillämpas för det fall ansökan avslås.
60 I avsaknad av omständigheter som visar att Armenien kan anses uppfylla de kriterier som fastställs i andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet och med hänsyn till att Armenien enligt kommissionens bedömningar under det administrativa förfarandet inte uppfyller villkoren i denna bestämmelse (se ovan punkt 58), utgör således, såsom sökanden har gjort gällande, hänvisningen till Armenien i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen inte en giltig grund för att i förevarande fall tillämpa metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi med stöd av artikel 2.7 a och b i grundförordningen. Denna hänvisning ska därför förklaras icke tillämplig i detta avseende, i enlighet med artikel 277 FEUF. Institutionerna hade således inte rätt att låta tillämpningen av artikel 2.1–2.6 i grundförordningen bero på ett eventuellt bifall till en ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi som sökanden, enligt dem, var tvungen att inge enligt artikel 2.7 b i samma förordning. Institutionerna hade inte heller rätt att tillämpa metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi efter att denna ansökan avslagits.
61 Genom att den angripna förordningen stöddes på hänvisningen till Armenien i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen och genom att metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi tillämpades efter det att sökandens ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi i enlighet med artikel 2.7 b i samma förordning hade avslagits, genomfördes en beräkningsmetod för normalvärde i den angripna förordningen som är oförenlig med artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet och med den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Gatt-avtalet och som dessutom står i strid med artikel 2.1–2.6 i grundförordningen.
62 Tribunalen finner därför att talan ska bifallas på den första grunden och att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras. Det är härvid inte nödvändigt att pröva de övriga grunder som åberopats till stöd för talan.
Rättegångskostnader
63 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
64 Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Rådets förordning (EG) nr 925/2009 av den 24 september 2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina ogiltigförklaras i den mån den berör Rusal Armenal ZAO.
2) Europeiska unionens råd ska ersätta Rusal Armenals rättegångskostnader.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Forwood | Dehousse | Wiszniewska-Białecka |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 november 2013.
Underskrifter