TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 2 oktober 2014 (*)
”Reach – Avgift som ska betalas för registrering av ett ämne – Nedsättning som beviljas mikroföretag samt små och medelstora företag – Fel i försäkran om företagets storlek – Beslut om uttag av en administrativ avgift – Proportionalitet”
I mål T‑177/12,
Spraylat GmbH, Aachen (Tyskland), företrätt av advokaten K. Fischer,
sökande,
mot
Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), företrädd av M. Heikkilä, A. Iber och C. Schultheiss, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten M. Kuschewsky,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av D. Düsterhaus och E. Manhaeve, därefter av B. Eggers och M. Manhaeve, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av dels faktura nr 10030371 som utfärdats av Echa den 21 februari 2012, i vilken det angavs vilket belopp sökanden skulle betala i administrativ avgift, dels, som en säkerhetsåtgärd, Echas beslut SME (2012) 1445 av den 15 februari 2012, i vilket det konstaterades att sökanden inte uppfyllde villkoren för att omfattas av den nedsättning av avgiften som föreskrivs för små företag och i vilket sökanden ålades en administrativ avgift,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen samt domarna F. Dehousse (referent) och A.M. Collins,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 maj 2014,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Den 29 november 2010 registrerade det i Turkiet etablerade bolaget Spraylat Boya Sanayi ve Ticaret Sirketi (nedan kallat Spraylat Boya) ett ämne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, s. 1).
2 Vid registreringen av det aktuella ämnet representerades Spraylat Boya av sökanden, Spraylat GmbH (nedan kallat sökandebolaget), i enlighet med artikel 8 i förordning nr 1907/2006. Sökandebolaget uppgav i registreringsförfarandet att Spraylat Boya omfattades av kategorin ”små” företag, i den mening som avses enligt kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, s. 36). Denna försäkran gjorde det möjligt för Spraylat Boya att beviljas nedsättning av den avgift som skulle betalas vid en registreringsanmälan enligt artikel 6.4 i förordning nr 1907/2006. Avgiften har, i enlighet med artikel 74.1 i samma förordning, angetts i kommissionens förordning (EG) nr 340/2008 av den 16 april 2008 om de avgifter som ska betalas till Europeiska kemikaliemyndigheten enligt förordning nr 1907/2006 (EUT L 107, s. 6). Bilaga I till förordning nr 340/2008 innehåller uppgifter om de avgiftsbelopp som ska betalas för registreringar enligt artikel 6 i förordning nr 1907/2006 och om de nedsättningar som beviljas mikroföretag samt små och medelstora företag. Om en fysisk eller juridisk person som gör gällande en rätt till avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse inte kan bevisa att personen har rätt till en sådan nedsättning eller befrielse ska Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), enligt artikel 13.4 i förordning nr 340/2008, dessutom ta ut full avgift och en administrativ avgift. Den 12 november 2010 antog Echas ledning beslut MB/D/29/2010 om klassificering av de tjänster för vilka det tas ut avgifter. Det anges i artikel 2 och i tabell 1 i beslutet att den administrativa avgift som avses i artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 ska vara 20 700 euro för stora företag, 14 500 euro för medelstora företag, 8 300 euro för små företag och 2 070 euro för mikroföretag.
3 Den 1 december 2010 betalade sökandebolaget faktura nr 10024214, som utfärdats av Echa, på 480 euro. Beloppet motsvarade, enligt bilaga I till förordning nr 340/2008, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, den avgift som skulle betalas av små företag i samband med gemensamt inlämnande för ämnen i en mängd mellan 1 och 10 ton.
4 Den 27 september 2011 tog Echa med sökandebolaget i ett urval av företag för att kontrollera huruvida försäkran om att dessa utgjorde små och medelstora företag var riktiga. I detta hänseende anmodades bolaget att ge in ett visst antal handlingar.
5 Efter det att handlingar och elektroniska meddelanden utväxlats mellan Echa och sökandebolaget medgav bolaget, med hänsyn till de relevanta kriterier som skulle tillämpas och efter de kontroller som det företagit, att dess ursprungliga försäkran om hänförande till kategorin små företag var felaktig och att Spraylat Boya borde ha hänförts till kategorin stora företag. Sökandebolaget tillade att det var berett att betala den avgift som gäller för stora företag.
6 Den 15 februari 2012 tillställde Echa sökandebolaget beslut SME (2012) 1445 (nedan kallat det angripna beslutet). I beslutet underrättade Echa sökandebolaget om att Spraylat Boya skulle hänföras till kategorin stora företag och att myndigheten skulle tillställa detta bolag en faktura som omfattade skillnaden mellan den avgift som ursprungligen betalats och den avgift som slutligen skulle betalas och en faktura för betalningen av motsvarande administrativa avgift.
7 Den 21 februari 2012 utfärdade Echa faktura nr 10030371, på 20 700 euro, för betalningen av den administrativa avgiften (nedan kallad den angripna fakturan).
8 Den 7 mars 2012 utfärdade Echa faktura nr 10030369, på 720 euro, avseende skillnaden mellan den avgift som ursprungligen betalats av sökandebolaget och den avgift som slutligen skulle betalas, nämligen en avgift på 1 200 euro.
Förfarandet och parternas yrkanden
9 Sökandebolaget har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2012.
10 Genom beslut av tribunalens ordförande den 15 maj 2012 tilldelades målet den femte avdelningen.
11 Efter att ha hört parterna meddelade ordföranden på tribunalens femte avdelning den 4 september 2012 beslut genom vilket kommissionen tilläts att intervenera till stöd för Echas yrkanden.
12 Genom beslut av tribunalens ordförande den 25 januari 2013 omfördelades målet till den andra avdelningen och en ny referent utsågs.
13 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, varför målet tilldelades denna avdelning.
14 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
15 Echa ombads den 2 april 2014, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, att yttra sig över vissa argument som sökandebolaget framställt i repliken. Echa efterkom denna begäran inom den utsatta fristen.
16 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 14 maj 2014.
17 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara den angripna fakturan,
– som en säkerhetsåtgärd, ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta Echa att ersätta rättegångskostnaderna.
18 Echa har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan och fastställa det angripna beslutet, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
19 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.
Rättslig bedömning
20 Till stöd för sin talan har sökandebolaget anfört fem grunder. Den första grunden avser åsidosättande av förordningarna nr 1907/2006 och 340/2008. Genom den andra grunden har det gjorts gällande att proportionalitetsprincipen har åsidosatts. Sökandebolaget har genom sin tredje grund hävdat att likabehandlingsprincipen har åsidosatts. Genom den fjärde grunden har sökandebolaget gjort gällande att principerna om rättssäkerhet och om god förvaltning har åsidosatts. Den femte grunden avser att befogenheter har överförts till Echa på ett rättsstridigt sätt.
21 Det ska inledningsvis påpekas att sökandebolagets talan syftar till att få den angripna fakturan och det angripna beslutet ogiltigförklarade. Eftersom det angripna beslutet inte innehöll alla de omständigheter som var avgörande för vilka sökandebolagets skyldigheter var, i synnerhet beloppet för den administrativa avgiften, är den angripna fakturan i detta fall den handling genom vilken Echa i detalj har fastställt det fordringsbelopp som bolaget avkrävs. Den angripna fakturan är följaktligen en handling som går sökandebolaget emot och som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, beslut 8 mars 2012, Octapharma Pharmazeutika/EMA, T‑573/10, EU:T:2012:114, punkt 45).
22 Det ska, likaledes inledningsvis, påpekas att mot bakgrund av de argument som anförts med avseende på de fyra första grunderna har sökandebolaget i själva verket framställt en invändning om rättsstridighet avseende beslut MB/D/29/2010, vilket bolaget bekräftade vid förhandlingen. Echa och kommissionen uppgav för övrigt vid förhandlingen att de hade uppfattat sökandebolagets argument på detta sätt, vilket har antecknats av tribunalen. Echas handlingar visar för övrigt att myndigheten i sitt ställningstagande har utgått från de argument som bolaget framställt i detta avseende.
23 Det ska erinras om att enligt artikel 277 FEUF ”får parterna i en tvist om en akt med allmän giltighet som antagits av någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ, med stöd av artikel 263 andra stycket inför Europeiska unionens domstol göra gällande att akten inte ska tillämpas”.
24 Enligt fast rättspraxis ger artikel 277 FEUF uttryck för en allmän princip som innebär att alla parter tillförsäkras en rätt att, i syfte att få en akt som berör dem direkt och personligen ogiltigförklarad, bestrida giltigheten av institutionernas tidigare akter, vilka utgör den rättsliga grunden för den angripna akten, om denna part inte hade rätt att med stöd av artikel 263 FEUF väcka talan direkt mot dessa akter, vilka parten sålunda får utstå följderna av utan att ha varit i stånd att begära att de skulle ogiltigförklaras (se dom 11 december 2012, Sina Bank/rådet, T‑15/11, REU, EU:T:2012:661, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
25 Den invändning om rättsstridighet som avses i artikel 277 FEUF ska ges en vid tolkning så att den omfattar samtliga akter med allmän giltighet (dom av den 26 oktober 1993, Reinarz/kommissionen, T‑6/92 och T‑52/92, REG, EU:T:1993:89, punkt 56). Invändningen ska även omfatta akter som, även om de formellt inte utgör den rättsliga grunden för den angripna akten, har ett direkt rättsligt samband med denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2006, FNCBV m.fl./kommissionen, T‑217/03 och T‑245/03, REG, EU:T:2006:391, punkt 250 och där angiven rättspraxis).
26 I förevarande fall är beslut MB/D/29/2010 en akt som har allmän giltighet, eftersom den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 juni 2012, Eurofer/kommissionen, T‑381/11, REU, EU:T:2012:273, punkt 29), vilket parterna var ense om vid förhandlingen.
27 Beslut MB/D/29/2010 har dessutom ett direkt rättsligt samband med det angripna beslutet och den angripna fakturan, eftersom nivån på de administrativa avgifter som gäller fastställs i förhållande till företagens storlek i bilaga I till det förstnämnda beslutet.
28 Det har slutligen inte framkommit att sökandebolaget skulle ha rätt att väcka direkt talan mot beslut MB/D/29/2010 enligt artikel 263 FEUF, vilket för övrigt inte har hävdats av parterna.
29 Av detta följer att sökandebolaget anslutningsvis får bestrida lagenligheten av beslut MB/D/29/2010 i detta mål.
30 Tribunalen anser att det är lämpligt att först pröva den andra grunden, som avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom det genom denna grund har framställts en invändning om rättsstridighet avseende beslut MB/D/29/2010.
31 Sökandebolaget anser att den administrativa avgiften på 20 700 euro inte motsvarar den tjänst som tillhandahållits av Echa. Fastställandet av avgiften strider följaktligen mot proportionalitetsprincipen. Vid förhandlingen tillade bolaget att bedömningen av åsidosättandet av proportionalitetsprincipen skulle göras i förhållande till dess egen situation och att det var en enorm skillnad mellan ett avgiftsbelopp på 1 000 eller 2 000 euro och ett belopp på mer än 20 000 euro, vilket motsvarade den administrativa avgiften. Sökandebolaget anförde därtill att det inte hade något intresse av att lämna oriktiga uppgifter till Echa för att avgiftsbeloppet eventuellt skulle bli något hundratal euro lägre.
32 Echa har, vad beträffar sökandebolagets uppfattning att den administrativa avgift som fastställs i artikel 2 och i tabell 1 i beslut MB/D/29/2010 strider mot proportionalitetsprincipen, hävdat att denna avgift är ägnad att uppnå målet att täcka de kostnader som kontrollen av små och medelstora företags anmälningar ger upphov till och att avgiften inte går utöver detta mål. Vid förhandlingen tillade Echa att beloppet för registreringsavgiften i genomsnitt uppgick till 20 000 euro. Skillnaden mellan detta belopp och beloppet för den administrativa avgiften är följaktligen inte så stor. Echa har även preciserat att den administrativa avgiften skulle ha till verkan att de företag som registrerar ett ämne lämnar riktiga uppgifter. Företagen bör inte, med hänsyn till storleken på den administrativa avgiften, ges incitament för att lämna oriktiga uppgifter
33 Det följer av fast rättspraxis att proportionalitetsprincipen ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten och att den innebär att de medel som föreskrivs i en unionsrättslig bestämmelse är ägnade att säkerställa förverkligandet av de legitima mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (dom av den 8 juni 2010, Vodafone m.fl., C‑58/08, REU, EU:C:2010:321, punkt 51). När den som har antagit den angripna akten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning kan dessutom lagenligheten av en beslutad åtgärd endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som eftersträvas (se dom av den 9 september 2010, Usha Martin/rådet och kommissionen, T‑119/06, REU, EU:T:2010:369, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
34 Såvitt avser förevarande fall ska det påpekas att det i skäl 11 i förordning nr 340/2008 anges att ”[f]ör att avskräcka enheterna från att lämna oriktiga uppgifter bör [Echa] ta ut en administrativ avgift och medlemsstaterna bör, om det är lämpligt, ålägga avskräckande böter”. Av detta skäl följer att uttaget av en administrativ avgift främjar målet att avskräcka företagen från att lämna oriktiga uppgifter. Det framgår emellertid också av samma skäl att den administrativa avgiften inte kan likställas med böter.
35 Denna beskrivning av målen med förordning nr 340/2008 bekräftas av förarbetena till beslut MB/D/29/2010. Det anges således i det förslag till beslut som ledningen vid Echa förelades inför sitt möte den 22 och 23 juni 2010 att den administrativa avgiften ”inte har karaktär av böter”. Böter omfattas av medlemsstaternas befogenheter och kan vara ”betydligt högre än den ekonomiska fördel som erhålls genom att en oriktig uppgift lämnas”.
36 Med hänsyn till dessa omständigheter, och utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida Echa hade rätt att övervältra alla kostnader för kontroll på de företag som hade lämnat oriktiga uppgifter om sin storlek eller huruvida Echa hade ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av den administrativa avgiften, konstaterar tribunalen att storleken på den administrativa avgift som sökandebolaget ålades i detta fall är uppenbart oproportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas med lagstiftningen.
37 Det framgår nämligen av handlingarna i målet, med hänsyn till tilläggsfaktura nr 10030369, som sändes till sökandebolaget den 7 mars 2012, att den avgift som bolaget slutligen skulle betala uppgick till 1 200 euro. Av tilläggsfakturan framgår dessutom att bolagets oriktiga försäkran om sin storlek hade gjort det möjligt för det att undgå att betala 720 euro i form av avgift som skulle erläggas till Echa.
38 Beloppet 20 700 euro, som motsvarade den administrativa avgift som sökandebolaget ålades, var i detta fall följaktligen 17 gånger högre än beloppet för den avgift som bolaget skulle betala för att registrera det aktuella ämnet. Den administrativa avgiften var också 28 gånger högre än beloppet i ovannämnda tilläggsfaktura och som bolaget således hade kunnat undgå till följd av sin oriktiga försäkran. I detta fall var beloppet för den administrativa avgiften följaktligen, enligt de kriterier som Echa själv hänvisade till i förarbetena till beslut MB/D/29/2010 (se punkt 35 ovan), ”betydligt högre” än den ekonomiska fördel som sökandebolaget hade kunnat erhålla till följd av sin oriktiga försäkran.
39 Tribunalen finner, mot bakgrund av vad som anförts, att målen med lagstiftningen inte kan motivera de negativa ekonomiska konsekvenserna för sökandebolaget, i den omfattning som angetts ovan. Det är således uppenbart att beslut MB/D/29/2010, såsom det tillämpats på sökandebolaget och i en sådan omfattning, går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet med den administrativa avgiften – som eftersträvas med den tillämpliga lagstiftningen – nämligen att avskräcka enheterna från att lämna oriktiga uppgifter, dock utan att nämnda avgift har karaktär av böter.
40 De övriga argument som Echa har anfört föranleder inte någon annan bedömning.
41 I synnerhet saknar det betydelse för bedömningen av den särskilda situation som sökandebolaget befinner sig i att ett företags oriktiga försäkran om sin storlek i vissa fall kan göra det möjligt för företaget att undandra sig betalningen av en avgift vars belopp är mycket högre än i förevarande fall.
42 Vad beträffar det argument som Echa angett i sina skrivelser och vid förhandlingen, enligt vilket myndigheten är skyldig att övervältra alla kostnader för den aktuella kontrollen, kan detta inte rättfärdiga det uppenbart oproportionerliga beloppet för den administrativa avgift som sökandebolaget ålagts. För det första följer nämnda belopp i detta fall nämligen av den särskilda metod som Echa valt för att beräkna denna avgift. Echa beslutade i synnerhet att alla de kostnader som uppkommit vid kontrollen av ett större urval av företag skulle bäras uteslutande av de företag som lämnat en oriktig försäkran, och i förhållande till deras faktiska storlek. Det har inte framkommit att det i detta fall inte skulle ha funnits en lösning som innebar att proportionalitetsprincipen iakttogs beträffande sökandebolaget och som gjorde det möjligt att uppnå målen med lagstiftningen. För det andra motsägs Echas argument av förarbetena till beslut MB/D/29/2010 (se punkt 35 ovan), i samband med vilka det angavs att Echa, om myndigheten inte upptäckte någon oriktig försäkran, skulle bära ”samtliga kostnader” för de kontroller som företagits. Det ska för det tredje, och för övrigt, påpekas att det i artikel 96.1 i förordning nr 1907/2006 föreskrivs att Echas inkomster ska bestå av inte endast de avgifter som företagen erlägger utan också av ett bidrag från unionen som förs in under en särskild budgetrubrik i Europeiska unionens allmänna budget (kommissionens avsnitt) och eventuella frivilliga bidrag från medlemsstaterna.
43 Mot bakgrund av det anförda ska talan bifallas såvitt avser sökandebolagets andra grund, i den del det genom denna grund har framställts en invändning om rättsstridighet avseende beslut MB/D/29/2010. Det ska följaktligen fastställas att beslut MB/D/29/2010 inte får tillämpas, och sökandebolagets yrkanden ska därför bifallas. Det angripna beslutet och den angripna fakturan ska således ogiltigförklaras utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna för talan.
Rättegångskostnader
44 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandebolaget har yrkat att Echa ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Echa har tappat målet, ska bolagets yrkande bifallas.
45 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen, som har intervenerat till stöd för Echas yrkanden, ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Beslut SME (2012) 1445 som meddelats av Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) den 15 februari 2012 och faktura nr 10030371 som utfärdats av Echa den 21 februari 2012 ogiltigförklaras.
2) Echa ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som har uppkommit för Spraylat GmbH.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Frimodt Nielsen | Dehousse | Collins |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 2 oktober 2014.
Underskrifter