Mål T-410/03
Hoechst GmbH
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för sorbater – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Beräkning av bötesbeloppet – Motiveringsskyldighet – Överträdelsens allvar och varaktighet – Försvårande omständigheter – Principen ne bis in idem – Samarbete under det administrativa förfarandet – Tillgång till handlingarna i ärendet – Förfarandets längd”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Åsidosättande av en skyldighet för kommissionen – Iakttagande av principerna om god förvaltning och likabehandling
(Rådets förordning nr 17, artiklarna 15.2 och 17; kommissionens meddelande 96/K 207/04)
2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artiklarna 19.1 och 20)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Upphörande av överträdelser – Kommissionens behörighet – Ålägganden som riktas till företag
(Rådets förordning nr 17, artikel 3.1)
4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionen i fråga om böter – Exklusiv tillämpning av förordning nr 2988/74
(Rådets förordning nr 2988/74, artikel 2.1 och 2.3)
5. Konkurrens – Böter – Beslut om åläggande av böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03)
6. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
7. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03, punkt 1 A)
8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Uppdelning av de berörda företagen i kategorier med samma specifika utgångspunkt
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03, punkt 1 A)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Böternas avskräckande verkan
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03, punkt 1 A, styckena 4 och 5)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2 kommissionens meddelande 98/K 9/03, punkt 1 B, styckena 1 och 3)
11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03, punkt 1 A et B)
12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03, punkt 2)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Upprepning av överträdelse
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/K 9/03)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/K 207/04 och 2002/K 45/03)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av att det företag som är föremål för utredning samarbetar med kommissionen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/K 207/04, rubrik B)
16. Konkurrens – Böter – Gemenskapsrättsliga påföljder och påföljder som har påförts i ett tredjeland för överträdelse av den nationella konkurrensrätten
(Artikel 3.1 g EG; rådets förordning nr 17, artikel 15)
1. Då kommissionen inom ramen för tillämpningen av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden garanterar ett av flera samarbetande företag att det företaget kommer att underrättas om andra företag skulle försöka förekomma detta, med avseende på samarbete, även om det inte kan härledas att detta löfte faktiskt därefter införlivades, beaktar den inte principerna om god förvaltning och likabehandling.
Då denna oegentlighet i förfarandet inte kan medföra en ogiltigförklaring av kommissionens slutliga beslut, kan vikten av att den institutionen iakttar de nämnda principerna motivera att domstolen, inom ramen för dess fulla prövningsrätt, sätter ned bötesbeloppet till fördel för ett företag som var offer för denna oegentlighet.
(se punkterna 136, 137, 581 och 582)
2. Rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den innebär, i konkurrensmål, att kommissionen ger det berörda företaget möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i utredningsakten och som kan vara relevanta för företagets försvar. Dessa omfattar såväl friande som fällande material, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter.
Kommissionen kan emellertid inte generellt hänvisa till konfidentialitet för att motivera att den helt vägrar att lämna ut handlingar i ärendet. Företags- och företagssammanslutningars rätt att få skydd för sina affärshemligheter ska dessutom vägas mot skyddet för rätten att få tillgång till samtliga handlingar i ärendet.
Den omständigheten att tillgång beviljas till den icke-konfidentiella versionen av en handling som ingår i kommissionens handlingar, vars sidor nästan samtliga var vita och överstrukna och märkta ”affärshemligheter”, utan att tillgång till någon mer begriplig icke-konfidentiell version, inte ens en sammanfattning av dessa handlingar beviljas, kan i detta hänseende likställas med att de ifrågavarande handlingarna inte lämnas ut.
(se punkterna 145, 152 och 153)
3. Tillämpningen av artikel 3.1 i förordning nr 17 kan föranleda ett förbud mot att fortsätta med vissa verksamheter eller förfaranden, eller att upprätthålla vissa förhållanden, om dessa har konstaterats vara rättsstridiga, men även förbud mot att i framtiden ägna sig åt ett liknande agerande. Sådana förpliktelser för företagen får emellertid inte överskrida gränserna för vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet. Kommissionen ska för övrigt tillämpa sin behörighet att utfärda förelägganden med beaktande av den konstaterade överträdelsen.
Den omständigheten att ett företag som har deltagit i konkurrensbegränsande förfaranden inte längre bedriver verksamhet på den berörda marknaden då kommissionens beslut om påföljder för dessa förfaranden antogs, eller att dessa förfaranden upphört före beslutet antogs, innebär inte att kommissionen överskrider sin befogenhet enligt artikel 3.1 i förordning nr 17 genom att ålägga detta företag att avstå från varje konkurrensbegränsande åtgärd eller agerande. Ett sådant åläggande är i sig preventivt och beror inte av den situation i vilken de berörda företagen befann sig då beslutet antogs.
(se punkterna 198–200)
4. Även om överskridande av en rimlig tidsfrist emellertid, under vissa omständigheter, kan rättfärdiga att ett beslut i vilket det fastställs att konkurrensreglerna har överträtts ogiltigförklaras, är så inte fallet då det bötesbelopp som kommissionen har ålagt enligt detta beslut har bestritts, eftersom kommissionens befogenhet att ålägga böter regleras i förordning nr 2988/74, om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder på området för konkurrensrätt, enligt vilken det föreskrivs en preskriptionstid i detta avseende. Genom denna förordning har faktiskt inrättats heltäckande bestämmelser i vilka det i detalj fastställs inom vilka frister kommissionen har rätt att ålägga företag som är föremål för förfaranden med tillämpning av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna böter, utan att gå emot det grundläggande kravet på rättssäkerhet. Det följer av artikel 2.3 i förordning nr 2988/74 att preskriptionstiden, med förbehåll för ett eventuellt upphävande, under alla omständigheter löper ut efter tio år när preskriptionstiden avbrutits enligt artikel 2.1 i denna förordning. Detta innebär att kommissionen inte under obestämd tid kan dröja med att fatta sitt beslut om böter, eftersom den då riskerar att preskriptionstiden löper ut. Mot bakgrund av dessa bestämmelser kan inte något övervägande som avser kommissionens skyldighet att utöva sin befogenhet att ålägga böter inom en rimlig tid godtas.
(se punkterna 220, 223 och 224)
5. Ett beslut av kommissionen om åläggande av böter för flera företag för en överträdelse av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna är, med avseende på de berörda företagens uppdelning i kategorier med avseende på fastställelse av utgångsbeloppet för böterna, tillräckligt motiverat, då kommissionen påpekar att den utgick från marknadsandelarna på den världsomspännande marknaden, som fastställts på grundval av uppgifter om den världsomspännande omsättningen med avseende på den aktuella produkten. Detta gäller även om kommissionen inte anger dessa uppgifter om omsättningen utan enbart marknadsandelarna i intervall, under förutsättning att dessa är tillräckligt begripliga.
(se punkterna 258, 259, 261 och 263–265)
6. Kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställelse av ett bötesbelopp som åläggs för överträdelse av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna. Bötesbeloppet fastställs enligt artikel 15.2 i förordning nr 17, på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet. Det nämnda beloppet är dessutom följden av en serie beräkningar som kommissionen gör i enlighet med riktlinjerna. Vid fastställande av detta belopp beaktas bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, såsom förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter.
Det kan inte utifrån denna rättsliga ram härledas att kommissionen ska säkerställa att bötesbeloppet, beräknat på detta sätt, är proportionerligt med marknadens totala volym för den berörda produkten inom Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet med avseende på ett visst år av överträdelsen.
(se punkt 342)
7. De tre aspekter som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar, i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, är överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Dessa har inte samma vikt inom ramen för den totala prövningen. Överträdelsens art intar en väsentlig roll, bland annat vid betecknande av överträdelser som ”mycket allvarliga”. Det framgår i detta hänseende av beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser i de nämnda riktlinjerna, att avtal eller samordnade förfaranden som avser bland annat fastställelse av målpriser eller fördelning av volymmässiga försäljningskvoter redan på grund av sin art kan klassificeras som ”mycket allvarliga”, utan att det fordras att dessa beteenden kännetecknas av att ha någon särskild påverkan.
(se punkterna 343 och 345)
8. Ett beslut om påföljder som kommissionen har riktat till olika företag som deltog i en olaglig konkurrensbegränsande samverkan ska, även om det upprättades i form av ett enda beslut, anses utgöra en samling enskilda beslut om fastställelse av den överträdelse eller de överträdelser som begåtts av vart och ett av de företag som besluten riktades till och om åläggande av böter. Kommissionen kan således undersöka de olika berörda företagen separat och dela upp dem i kategorier för att fastställa varje företags individuella bidrag till kartellens framgång, även om en grupp av företag alltid agerade samordnat inom kartellen.
(se punkterna 308, 360 och 365)
9. Vid fastställelse av ett bötesbelopp som åläggs för överträdelse av konkurrensreglerna i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, kan kommissionen tillämpa en multiplikationsfaktor på utgångsbeloppet för företagets storlek och samlade resurser mot bakgrund av dessa omständigheter.
Det krävs å ena sidan av nödvändigheten att säkerställa att böterna är tillräckligt avskräckande, att bötesbeloppet anpassas så att den eftersökta inverkan på det bötfällda företaget uppnås, så att böterna inte blir betydelselösa, eller tvärtom orimliga, bland annat mot bakgrund av det berörda företagets finansiella förmåga, i enlighet med de krav som följer av nödvändigheten att säkerställa att böterna blir effektiva och att proportionalitetsprincipen iakttas. Kommissionen kan beakta den omständigheten att det berörda företaget, på grund av dess enorma totala omsättning i jämförelse med de andra deltagarna i kartellen, lättare skulle kunna uppbringa de medel som behövdes för att betala böterna, vilket med hänsyn till deras avskräckande verkan motiverar att en multiplikationsfaktor tillämpas. Företagets ekonomiska resurser ska i det sammanhanget uppskattas vid den tidpunkt då böterna åläggs, så att det avskräckande syftet uppnås på ett korrekt sätt, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Av samma skäl ska det i detta hänseende noteras att den övre gränsen för böterna på 10 procent av det berörda företagets omsättning, inom ramen för artikel 15.2 i förordning nr 17, ska fastställas med beaktande av omsättningen under det räkenskapsår som föregår antagandet av beslutet.
Kommissionen kan å andra sidan, för att höja böternas utgångsbelopp, beakta den omständigheten att företagen förfogar över juridiska och ekonomiska kunskaper och infrastrukturer som gör det möjligt för dem att bättre bedöma i vilken grad deras beteenden är olagliga. Denna faktor beaktas i syfte att i större utsträckning bötfälla stora företag. Det presumeras nämligen att sådana företag besitter tillräckliga kunskaper och strukturella resurser för att känna till den olagliga karaktären på sitt beteende, och för att bedöma de möjliga fördelarna därav. Den omsättning som kommissionen beaktar för att fastställa de aktuella företagens storlek och således deras förmåga att bedöma karaktären på och konsekvenserna av sitt beteende, ska under dessa omständigheter avse företagens ställning vid tidpunkten för överträdelsen.
En multiplikationsfaktor på 100 procent av utgångsbeloppet i syfte att beakta det berörda företagets storlek och samlade resurser överskrider inte de gränser som fastställs genom artikel 15.2 i förordning nr 17 och i riktlinjerna.
(se punkterna 374, 379, 382 och 387)
10. Även om det följer av punkt 1 B tredje stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att det med avseende på långvariga överträdelser av konkurrensreglerna, finns ”en risk för kraftig ökning” av böternas utgångsbelopp, finns det inte något i riktlinjerna som talar för att en höjning som överskrider 100 procent för en överträdelse som varade mer än 10 år, är oförenlig med den beräkningsmetod som föreskrivs i riktlinjerna, eller överskrider de gränser som fastställs i dessa riktlinjer eller i artikel 15.2 i förordning nr 17. Även om det i punkt 1 B, första stycket tredje strecksatsen, i riktlinjerna inte föreskrivs en automatisk ökning på 10 procent per år för långvariga överträdelser, ges kommissionen i detta avseende ett utrymme för skönsmässig bedömning, att fastställa en sådan höjning utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen.
(se punkterna 395 och 396)
11. Även om det kan antas att vissa typer av karteller, såsom karteller avseende pris och försäljningsvolym, är långvariga till sin natur, ska det alltid, med tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17, göras en åtskillnad mellan kartellens faktiska varaktighet och kartellens allvar såsom det följer av dess art. Vid en höjning med anledning av överträdelsens varaktighet beaktas överträdelsens allvar följaktligen inte en andra gång.
(se punkterna 397 och 398)
12. Kommissionen åsidosätter ett företags rätt till försvar, inom ramen för ett administrativt förfarande på konkurrensområdet, då den mot det företaget gör gällande en försvårande omständighet på grundval av faktiska omständigheter som upprepades i flera punkter i meddelandet om invändningar, vilka tillsammans inte var tillräckligt tydliga med avseende på omfattning och kvalificering, och det var först i beslutet som dessa uppgifter samlades i ett enda avsnitt och som invändningen framstod tydligt.
(se punkterna 424, 431 och 433)
13. Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget avser det fall då ett och samma företag upprepar ”överträdelser av samma typ”. Kommissionen kan under dessa förhållanden fastställa att det föreligger en försvårande omständighet så snart ett företag begår en överträdelse av samma typ, även om det berörda verksamhetsområdet är ett annat.
Kommissionen kan i detta hänseende inte fastställa att ett företag har upprepat en överträdelse av samma typ genom att hänvisa till ett tidigare beslut genom vilket företaget bötfällts för en överträdelse av samma typ, då det beslutet upphävdes av domstolen innan beslutet i vilket företaget konstaterades ha upprepat en överträdelse av samma typ fattades. Det föreskrivs i själva verket i artikel 231 EG att om en talan om ogiltigförklaring är välgrundad ska domstolen förklara den berörda rättsakten ogiltig.
Kommissionen kan däremot grunda sitt beslut på ett tidigare beslut genom vilket detta företag bötfällts för en överträdelse av samma typ, men som varit föremål för en talan om ogiltigförklaring vid domstolen, då uppskov med verkställigheten inte ens har yrkats. Ett sådant beslut utgör, i enlighet med artikel 256 första stycket EG, exekutionstitel, då det medför betalningsskyldighet för andra än stater, trots att en talan om ogiltigförklaring väckts mot detta beslut, eftersom en talan som förs vid gemenskapsdomstolen inte kan hindra verkställighet enligt artikel 242 EG.
Om kommissionen, för att fastställa att det förelåg upprepade överträdelser, grundade sitt beslut på flera tidigare beslut genom vilka det berörda företaget bötfälldes, av vilka ett beslut upphävdes före det beslut genom vilket kommissionen konstaterade att det begåtts upprepade överträdelser, innebär inte den felaktighet som kommissionen begick ett ifrågasättande av konstaterandet att det begåtts upprepade överträdelser, vilket finner stöd i de andra tidigare besluten. Inte heller storleken på höjningen ifrågasätts, åtminstone inte om det inte finns något som tyder på att kommissionens konstaterande att upprepningen av överträdelsen följer på flera tidigare överträdelser ledde till en större höjning av böterna till följd av en försvårande omständighet än den som skulle ha fastställts om bara en enda tidigare överträdelse hade konstaterats.
(se punkterna 465, 466, 468–470 och 474)
14. Då kommissionens samarbete med företag som berörs av ett förfarande på kartellområdet inleddes innan meddelandet av år 2002 om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete) antogs, och dessa företag förlitade sig på det tidigare meddelandet av år 1996 om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, är det sistnämnda meddelandet tillämpligt, även om kommissionen inte fattade sitt slutliga beslut förrän efter det att 2002 års meddelande om samarbete hade antagits, och särskilt med avseende på frågan vilket företag som i förekommande fall kunde åtnjuta immunitet mot böter. Även om det i ett sådant fall stämmer att samarbetsåtgärderna ägde rum efter det att 2002 års meddelande om samarbete hade antagits, är den nya regeln enbart omedelbart tillämplig på de framtida verkningarna av en situation som har uppkommit under den gamla regelns giltighetstid för det fall övergångsbestämmelser saknas. Det framgår emellertid tydligt av punkt 28 i 2002 års meddelande om samarbete att det nämnda meddelandet är tillämpligt från den 14 februari 2002 i alla de fall där inget företag har åberopat 1996 års meddelande om samarbete.
Denna slutsats kan inte heller ifrågasättas genom att principen om den mest förmånliga bestämmelsen åberopas. Det är, i själva verket, och utan att det är nödvändigt att fastställa huruvida en sådan princip kan vara tillämplig på kommissionens meddelanden om samarbete, inte möjligt att beteckna 2002 års meddelande om samarbete som totalt sett förmånligare än 1996 års meddelande om samarbete. Det sistnämnda meddelandet ändrades i flera avseenden, både vad avser regler i sak och förfaranderegler. Vissa ändringar är mer, och andra mindre, förmånliga för de berörda företagen.
2002 års meddelande om samarbete kan inte heller tillämpas analogt, eftersom förevarande situation skiljer sig från de fall i vilka 1996 års meddelande om samarbete kunde tillämpas analogt på situationer som förelåg innan det meddelandet antogs men som inte omfattades av någon annan rättsregel.
(se punkterna 507–511)
15. Ett fullständigt beviljande av immunitet eller en minskning av bötesbeloppet med stöd av avsnitt B i 1996 års meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, kräver bland annat att det berörda företaget var först med att tillföra bevismaterial som är avgörande för att bevisa att kartellen finns. Om detta bevismaterial inte nödvändigtvis behöver vara tillräckligt i sig för att bevisa att det föreligger en kartell, ska det dock i vart fall vara avgörande för detta ändamål. Det ska således inte bara röra sig om en vägledande källa för kommissionens utredning utan om uppgifter som direkt kan tjäna som huvudsakligt bevisunderlag för ett beslut där överträdelsen fastställs. Detta bevismaterial kan även tillföras muntligen.
Kommissionen har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att uppskatta huruvida det aktuella samarbetet var ”avgörande” för att kommissionen skulle kunna fastställa att en överträdelse ägt rum och se till att den upphör. Det är endast om kommissionen uppenbart överskrider detta utrymme som domstolen kan vidta åtgärder mot den.
Kommissionen gör inte en uppenbart felaktig bedömning då den anser att ett företag som vid ett möte på ett detaljerat sätt har redogjort för en kartells verksamhet och funktion, och denna redogörelse stöds av bevismaterial som var relevant för att bevisa att kartellen fanns, var först i den mening som avses i avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete, då ett annat företag, vid ett senare möte, lämnade en mindre detaljerad redogörelse av kartellen genom att inte på ett riktigt sätt återspegla den aktuella kartellens syfte och funktion och, inte var grundad på något skriftligt bevismaterial.
(se punkterna 552–555, 568 och 569)
16. Tillämpningen av principen ne bis in idem är underkastad ett tredubbelt krav på identitet, med avseende på faktiska omständigheter, på att det är fråga om en och samma regelöverträdare och på att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Denna princip innebär alltså ett förbud mot att sanktionsåtgärder vidtas mot samma person mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse.
Den principen är, med avseende på påföljder för överträdelse av konkurrensreglerna, inte tillämplig på situationer där tredje lands rättsordningar och konkurrensmyndigheter ingriper inom ramen för sin behörighet.
Den nämnda principen är således inte tillämplig med avseende på världsomfattande karteller, vilka bötfälls både av konkurrensmyndigheterna i ett tredje land och av kommissionen, även om de faktiska omständigheterna i fråga har sitt ursprung i en och samma grupp av avtal, eftersom de rättsliga intressen som skyddas är olika. Kommissionen strävar efter att skydda den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden, vilket enligt artikel 3.1 g EG är ett av gemenskapens grundläggande mål, medan för det fall det förfarande som inletts av myndigheterna i ett tredje land skulle avse andra genomförandeåtgärder eller verkningar av en kartell än dem som ägde rum på dess territorium, och i synnerhet inom EES, vilket skulle ha utgjort ett uppenbart intrång i kommissionens territoriella behörighet.
Av samma anledningar kan argumenten angående rättviseskäl, som avser att minska det bötesbelopp som har ålagts av myndigheterna i ett tredje land, inte godtas.
(se punkterna 600–605)