Mål C‑417/18
AW m.fl.
mot
Lietuvos valstybė, företrädd av Lietuvos Respublikos ryšių reguliavimo tarnyba, Bendrasis pagalbos centras och Lietuvos Respublikos Vidaus reikalų ministerija
(begäran om förhandsavgörande från Vilniaus apygardos administracinis teismas)
Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 5 september 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2002/22/EG – Samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Artikel 26.5 – Det gemensamma europeiska larmnumret – Tillhandahållande av information om varifrån samtalet kommer”
1. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter – Direktiv 2002/22 – Berörda företag är skyldiga att tillhandahålla information om varifrån samtalet kommer avgiftsfritt för den myndighet som handhar larmsamtal till 112 – Omfattning – Samtal från en mobiltelefon utan SIM-kort – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22, artikel 26.5)
(se punkterna 22–24 samt punkt 1 i domslutet)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter – Direktiv 2002/22 – Fastställande av kriterier för korrekthet och tillförlitlighet när det gäller informationen om varifrån samtalet till det gemensamma europeiska larmnumret 112 kommer – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Lokaliseringen ska vara tillräckligt tillförlitlig och korrekt för att larmtjänsterna ska kunna ingripa – Bedömning som ankommer på den nationella domstolen
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22, artikel 26.5)
(se punkterna 29–34 samt punkt 2 i domslutet)
3. Unionsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda – Villkor – Enligt den nationella lagstiftningen räcker det att det finns ett indirekt orsakssamband mellan överträdelsen av den nationella rätten och den skada som har vållats för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar – Ett sådant indirekt orsakssamband mellan en överträdelse av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaten och den skada som enskilda har lidit räcker för att den medlemsstaten ska ådra sig skadeståndsansvar
(se punkterna 38–41 samt punkt 3 i domslutet)
Resumé
Telekommunikationsföretag är skyldiga att avgiftsfritt förmedla information som gör det möjligt att lokalisera uppringaren till den myndighet som handhar larmsamtal till 112
Domstolen har i domen AW m.fl. (Samtal till 112) (C‑417/18), som meddelades den 5 september 2019, fastställt att medlemsstaterna är skyldiga att, i den mån det är tekniskt genomförbart, se till att telekommunikationsföretag tillhandahåller information om varifrån samtalet kommer avgiftsfritt för den myndighet som handhar larmsamtal till 112, vilket även omfattar samtal från en mobiltelefon utan SIM-kort. Lokaliseringen ska dessutom vara tillräckligt tillförlitlig och korrekt för att larmtjänsterna ska kunna ingripa. Domstolen preciserade slutligen de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar vid en överträdelse av unionsrätten.
En flicka på 17 år kidnappades i en förort till Panevėžys (Litauen). Flickan våldtogs och brändes levande i bagageutrymmet på en bil. Flickan som var inlåst i bagageutrymmet ringde till den litauiska alarmeringscentralen från en mobiltelefon genom det gemensamma europeiska larmnumret 112 ett tiotal gånger för att be om hjälp. Alarmeringscentralens utrustning visade emellertid inte numret på den mobiltelefon som användes, vilket hindrade alarmeringscentralens personal från att lokalisera henne. Det har inte gått att fastställa huruvida den mobiltelefon som brottsoffret använde hade ett SIM-kort eller varför hennes nummer inte var synligt för alarmeringscentralen.
Brottsoffrets närstående väckte talan och yrkade att litauiska staten skulle förpliktas att ersätta deras ideella skada. De gjorde gällande att Republiken Litauen i praktiken inte hade säkerställt ett korrekt genomförande av artikel 26.5 i direktiv 2002/22,(1) i vilket medlemsstaterna åläggs att se till att berörda företag tillhandahåller information om varifrån samtalet kommer avgiftsfritt för den myndighet som handhar larmsamtal så snart som samtalet når den myndigheten.
Förvaltningsdomstolen i Vilnius (Litauen), vid vilken målet hade anhängiggjorts, begärde att domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande avseende omfattningen av skyldigheten att förmedla information om varifrån samtalet kommer till 112.
Domstolen preciserade inledningsvis att den skyldighet som föreskrivs i artikel 26.5 i direktiv 2002/22 är tillämplig på medlemsstaterna, i den mån det är tekniskt genomförbart, vilket även omfattar samtal från en mobiltelefon utan SIM-kort.
Domstolen betonade därefter att artikel 26.5 sista meningen i direktiv 2002/22 ger medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av kriterier för korrekthet och tillförlitlighet när det gäller informationen om varifrån samtalet till 112 kommer. De kriterier som medlemsstaterna fastställer ska emellertid, i den mån det är tekniskt genomförbart, säkerställa att lokaliseringen av uppringarens position är så tillförlitlig och korrekt som krävs för att larmtjänsterna ska kunna hjälpa vederbörande på ett lämpligt sätt. Det ankommer på den nationella domstolen att göra en sådan bedömning, som i hög grad är teknisk och har ett nära samband med särdragen i det nationella mobila telekommunikationsnätverket.
Vad slutligen gäller de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en stat ska ådra sig skadeståndsansvar för skada som har vållats genom en överträdelse av unionsrätten konstaterade domstolen visserligen att bland dessa förutsättningar ingår att det ska finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen av unionsrätten och den skada som de enskilda har lidit. Det är emellertid inom ramen för den nationella skadeståndsrätten som staten ska ersätta följderna av den vållade skadan, förutsatt att de villkor som fastställs i nationell lagstiftning i fråga om skadeståndsansvar inte är mindre förmånliga än de som avser liknande ersättningsanspråk som grundas på nationell rätt. Härav följer att ett indirekt orsakssamband mellan en överträdelse av unionsrätten som kan tillskrivas en medlemsstat och den skada som en enskild har lidit – när det i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning räcker att det finns ett sådant indirekt orsakssamband mellan den rättsstridiga handlingen som de nationella myndigheterna har gjort sig skyldiga till och den skada som en enskild har lidit för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar – även ska anses räcka för att den medlemsstaten, i enlighet med likvärdighetsprincipen, ska ådra sig skadeståndsansvar för nämnda överträdelse av unionsrätten.