Mål C‑212/18
Prato Nevso Termo Energy Srl
mot
Provincia di Cuneo
och
ARPA Piemonte
(begäran om förhandsavgörande från Tribunale amministrativo regionale per il Piemonte)
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 24 oktober 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Direktiv 2008/98/EG – Avfall – Kemiskt behandlade vegetabiliska spilloljor – Artikel 6.1 och 6.4 – När avfall upphör att vara avfall – Direktiv 2009/28/EG – Främjande av användningen av energi från förnybara energikällor – Artikel 13 – Nationella förfaranden för godkännande, certifiering och licensiering som är tillämpliga på anläggningar som producerar el, värme eller kyla från förnybara energikällor – Användning av flytande biobränsle som energikälla för en anläggning för produktion av el”
1. Miljö – Avfall – Direktiv 2008/98 – Avfall upphör att vara avfall – Särskilda kriterier – Definition saknas på unionsnivå – Fastställs i en nationell rättsakt – Tillåtet – Möjlighet för en innehavare av avfall att kräva att den behöriga myndigheten eller en domstol ska fastställa att avfallet har upphört att vara avfall – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 6)
(se punkterna 32–38)
2. Miljö – Främjande av användningen av energi från förnybara energikällor – Direktiv 2009/28 – Nationella förfaranden för godkännande, certifiering och licensiering som är tillämpliga på anläggningar som producerar el, värme eller kyla från förnybara energikällor – Begrepp – Förfaranden för antagande av kriterier för när avfall upphör att vara avfall i den mening som avses i direktiv 2008/98 – Omfattas inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 6.1 och 6.4, och direktiv 2009/28, artikel 13.1)
(se punkt 40)
3. Miljö – Avfall – Direktiv 2008/98 – Avfall upphör att vara avfall – Särskilda kriterier – Definition saknas på unionsnivå – Fastställs i en nationell rättsakt – Villkor – Ämne eller föremål som har genomgått en återvinningsåtgärd eller materialutnyttjande – Användningen kommer inte att leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Försiktighetsprincipen
(Artikel 191.2 FEUF: Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 6.1)
(se punkterna 41–59)
Resumé
Den italienska lagstiftningen om tillstånd att använda flytande biobränslen som bränsle i kraftverk är förenlig med unionsrätten
I dom av den 24 oktober 2019 i mål C‑212/18, Prato Nevoso Termo Energy, bekräftade domstolen att de italienska bestämmelserna om tillstånd för användning av flytande biobränslen, som erhållits genom behandling av vegetabiliska spilloljor, som energikälla i ett kraftverk, i princip strider mot varken direktiv 2008/98(1) om avfall eller mot direktiv 2009/28(2) om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.
I förevarande fall ansökte Prato Nevoso Termo Energy Srl (nedan kallat bolaget Prato Nevoso), som driver ett kraftvärmeverk, hos provinsen Cuneo (Italien) om tillstånd att, som energikälla för kraftverket, ersätta metangas med ett flytande biobränsle, i förevarande fall en vegetabilisk olja som härrör från insamling och kemisk behandling av använd frityrolja. Den behöriga nationella myndigheten avslog denna ansökan i enlighet med tillämplig italiensk lagstiftning, med motiveringen att vegetabilisk olja inte finns med i den nationella förteckning som innehåller de bränslekategorier som härrör från biomassa som kan användas i en anläggning som avger utsläpp i luften utan att behöva iaktta de regler som gäller för energiåtervinning av avfall. Den italienska lagstiftningen medför således att det flytande biobränsle som härrör från kemisk behandling av använd frityrolja ska anses vara avfall och inte ett bränsle. Bolaget Prato Nevoso överklagade avslagsbeslutet till den hänskjutande domstolen, som har ställt tolkningsfrågan huruvida en sådan nationell lagstiftning är förenlig med bestämmelserna i de ovannämnda direktiven.
Med stöd av bland annat domen i målet Tallinna Vesi av den 28 mars 2019(3), konstaterade domstolen att direktiv 2008/98 om avfall i princip inte utgör hinder för att en medlemsstat tillämpar nationella bestämmelser om energiåtervinning av avfall på användningen, såsom bränsle, av ett flytande biobränsle som härrör från avfall, med motiveringen att detta avfall inte ingår i någon av de kategorier som anges i den nationella förteckningen över tillåtna bränslen i en anläggning som avger utsläpp i luften. Enligt domstolen ändras inte detta konstaterande av de bestämmelser om nationella tillståndsförfaranden som föreskrivs i direktiv 2009/28 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, eftersom dessa bestämmelser inte avser förfaranden för antagande av kriterier för när avfall upphör att vara avfall.
Domstolen har emellertid påpekat att det i ett sådant fall ska prövas huruvida de nationella myndigheterna, utan att göra sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning, kunde dra slutsatsen att det aktuella flytande biobränslet skulle betraktas som avfall. Domstolen har, med hänvisning till syftena med direktiv 2008/98 och dess möjlighet att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter som den domstolen kan ha nytta av för att lösa tvisten, erinrat om att det i artikel 6.1 i direktiv 2008/98 föreskrivs att visst avfall upphör att vara avfall när det har genomgått en återvinningsåtgärd eller materialutnyttjande och uppfyller de särskilda kriterier som medlemsstaterna ska fastställa med iakttagande av flera villkor, bland annat att användningen ”inte [kommer] att leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa”. Mot bakgrund av de argument som den italienska regeringen har anfört, har domstolen slagit fast att det förhållandet att den vetenskapliga osäkerhet som i viss mån råder kring miljöriskerna av att ett visst ämne, likt det flytande biobränsle som är aktuellt i det nationella målet, upphör att vara avfall kan föranleda en medlemsstat att besluta att inte medta detta ämne på förteckningen över godkända bränslen. I enlighet med försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF ska nämligen medlemsstaten, om det efter en undersökning av de bästa vetenskapliga data som finns på området fortfarande är osäkert om användning, under vissa precisa omständigheter, av ett visst ämne som härstammar från avfallsåtervinning inte har någon som helst negativ påverkan på miljö och människors hälsa, avhålla sig från att föreskriva kriterier för när ämnet upphör att vara avfall eller en möjlighet att anta ett individuellt beslut som fastställer att ämnet upphört att vara avfall.