TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
12 november 2015(*)
”Statligt stöd – Banksektorn – Omstrukturering av HSH Nordbank – Beslut som förklarar stödet förenligt med den inre marknaden på vissa villkor – Talan om ogiltigförklaring – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt – Minoritetsägare av stödmottagaren – Begreppet skilt intresse – Talan avvisas delvis – Utspädning av kapitalet”
I mål T‑499/12,
HSH Investment Holdings Coinvest-C Sàrl, Luxemburg (Luxemburg),
HSH Investment Holdings FSO Sàrl, Luxemburg,
företrädda av advokaterna H.-J. Niemeyer, H. Ehlers och C. Kovács,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av L. Flynn, T. Maxian Rusche och R. Sauer, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2012/477/EU av den 20 september 2011 om det statliga stöd SA.29338 (C 29/09 (f.d. N 264/09)) som Tyskland har genomfört till förmån för HSH Nordbank AG (EUT L 225, 2012, s. 1),
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),
sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna M. Kancheva och C. Wetter (referent),
justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 april 2015,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 HSH Nordbank AG bildades den 2 juni 2003 genom en fusion mellan Hamburgische Landesbank och Landesbank Schleswig-Holstein. Bolaget utgör tillsammans med sina dotterbolag (nedan kallad HSH-koncernen) Tysklands femte största delstatsbank.
2 HSH Nordbank och HSH-koncernen blev, i likhet med många andra finansinstitut, drabbade av följderna av den kris som inträffade år 2007 (nedan kallad subprime-krisen) och krisen förvärrades i september 2008 av att banken Lehman Brothers gick i konkurs, vilket innebar att HSH Nordbank begärde likviditetsgarantier från Sonderfonds Finanzmarktstabilisierung (tysk specialfond för att stabilisera finansmarknaderna) (nedan kallad specialfonden) på ett belopp på 30 miljarder euro.
3 Efter det att Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht (tyska finansinspektionen) hade yttrat att det skulle bli svårt att uppfylla kraven i den tyska lagstiftningen om eget kapital om en sådan garanti beviljades, anmälde Förbundsrepubliken Tyskland, den 30 april 2009, till Europeiska gemenskapernas kommission att två stödåtgärder hade beviljats. Först hade en rekapitalisering på 3 miljarder euro (nedan kallad rekapitaliseringen) beviljats, genom att nyemittera aktier i HSH Nordbank, varvid dessa helt och hållet tecknades av ett offentligrättsligt organ, HSH Finanzfonds, som delstaterna Schleswig-Holstein och Hamburg inrättat och kontrollerar samt till lika delar äger. Den andra stödåtgärden var en garanti för den så kallade ”andra förlusten” på 10 miljarder euro (nedan kallad riskbegränsningen), och den syftade till att skydda HSH Nordbank mot förluster som skulle kunna påverka den värdeminskande tillgångsportföljen och att således förstärka andelen eget kapital i banken. Tranchen ”den första förlusten” stod HSH Nordbank för själv.
4 Genom beslut av den 29 maj 2009 om statligt stöd N 264/09 (EUT C 179, s. 1) godkände kommissionen rekapitaliseringen och riskbegränsningen till förmån för HSH-koncernen som räddningsåtgärder för en tid av sex månader, med stöd av artikel 87.3 b EG, och uppmanade Förbundsrepubliken Tyskland att inom tre månader lägga fram en omstruktureringsplan.
5 De två ovannämnda delstaterna beviljade de båda aktuella stödåtgärderna till HSH Nordbank i maj och i juni 2009. Med anledning av rekapitaliseringen beviljade specialfonden HSH Nordbank en del av de begärda likviditetsgarantierna till ett belopp på 17 miljarder euro (nedan kallade likviditetsgarantin).
6 Den 1 september 2009 lade Förbundsrepubliken Tyskland fram en omstruktureringsplan för HSH-koncernen till kommissionen.
7 Den 22 oktober 2009 inledde kommissionen det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG för rekapitaliseringen och riskbegränsningen. De berörda parterna uppmanades att inkomma med sina synpunkter inom 15 dagar från dagen för offentliggörandet av kommissionens beslut den 21 november 2009 (EUT C 281, s. 42) i Europeiska unionens officiella tidning. De investeringsfonder som hade fått rådgivning av det amerikanska bolaget JC Flowers & Co. LLC, däribland sökandebolagen HSH Investment Holdings Coinvest-C Sàrl och HSH Investment Holdings FSO Sàrl, begärde den 3 december 2009 att fristen för att inkomma med synpunkter skulle förlängas, vilket beviljades. Dessa synpunkter inkom till kommissionen den 17 december 2009 efter ett möte den 2 december 2009 med kommissionen och samtliga berörda parter, inklusive JC Flowers & Co., som företrädde sökandebolagen.
8 De investeringsfonder som hade fått rådgivning av JC Flowers & Co., som tillsammans ägde 25,67 procent av HSH Nordbanks kapital före rekapitaliseringen, ägde inte mer än 9,19 procent därefter, eftersom de valde att inte delta.
9 För att kunna ta hänsyn till den ytterligare information om konceptet rekapitalisering som eftersträvades i förevarande fall och som hade överlämnats mellan oktober 2009 och juni 2011, lade Förbundsrepubliken Tyskland den 11 juli 2011 fram en ändrad omstruktureringsplan.
10 Genom beslut 2012/477/EU av den 20 september 2011 om det statliga stöd SA.29338 (C 29/09 (f.d. N 264/09)) som Tyskland har genomfört till förmån för HSH Nordbank (EUT L 225, 2012, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet) fann kommissionen att rekapitaliseringen, riskbegränsningen och likviditetsgarantin utgjorde statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, men att det var förenligt med den inre marknaden, så länge som Förbundsrepubliken Tyskland uppfyllde de åtaganden som var förtecknade i bilagorna I och III till det angripna beslutet och de villkor som kommissionen uppställt i bilaga II till beslutet.
11 Enligt punkt 1.11 i bilaga II till det angripna beslutet, med rubriken ”Engångsbetalning och kapitaltillskott”, var HSH Finanzfonds och HSH Nordbank tvungna att ändra eller genom ytterligare dokumentation komplettera det avtal om beviljande av en garantiram som ingicks den 2 juni 2009, ”så att hänsyn tas till ett anspråk från HSH Finanzfond[s] … mot HSH [Nordbank] om en engångsbetalning till det nominella värdet av 500 miljoner euro” (nedan kallad engångsbetalningen). Engångsbetalningen bestod i att HSH Nordbank betalade 500 miljoner euro till HSH Finanzfonds. Denna summa användas sedan, såsom framgår av den uttryckliga ordalydelsen i punkt 1.11 i bilaga II till det angripna beslutet, till ”en ökning av kapitaltillgångar i [HSH Nordbank]”. I punkt 1.13 i samma bilaga anges det att ökningen av aktiekapitalet till fördel för HSH Finanzfonds med det ovannämnda beloppet skulle genomföras ”[utan] minoritetsägarnas teckningsrätt” eller, med aktieägarnas teckningsrätt om ökningen skulle genomföras genom blandad höjning av kapital-/kassatillgångarna, under förutsättning att HSH Finanzfonds inte deltog i ökningen av kassatillgångarna.
12 I punkt 3 i samma bilaga, med rubriken ”Utdelningsförbud”, anges att ”[f]ram till och med 2014 (inklusive det verksamhetsår som avslutas den 31 december 2014) betalar HSH [Nordbank] inte ut någon utdelning”.
13 I punkt 4 i bilagan, med rubriken ”Skydd från avsättningar”, föreskrivs dessutom att ”[u]nder perioden 1 januari 2015–31 december 2016 får utbetalningen av utdelningar som högst motsvara 50 % av det avslutade verksamhetsårets överskott” och att ”om detta inte … äventyrar efterlevnaden av Basel III‑regelverkets bestämmelser om kapitalkrav för kreditinstitut”.
Förfarandet och parternas yrkanden
14 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 13 november 2012 väckte sökandebolagen förevarande talan.
15 Den 1 februari 2013 inkom kommissionen med sitt svaromål.
16 Sökandebolagens replik inkom till tribunalens kansli den 15 april 2013. Dupliken inkom till tribunalens kansli den 11 juni 2013.
17 I samband med den partiella nytillsättningen av tribunalens ledamöter förordnades referenten att tjänstgöra vid åttonde avdelningen och målet tilldelades följaktligen den avdelningen.
18 Sökandebolagen yrkar att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
19 Kommissionen yrkar att tribunalen ska
– avvisa talan,
– i andra hand, avvisa den femte grunden i del 2, B.I, i ansökan och anmärkningarna i del 2, B. II, i ansökan, eller
– ogilla talan, och
– förplikta sökandebolagen att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Kommissionen har återkallat två andra alternativa yrkanden. Detta antecknades i protokollet från förhandlingen som hölls den 22 april 2015.
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
21 Sökandebolagen har gjort gällande att de hade rätt att väcka förevarande talan, eftersom det angripna beslutet påverkar dem direkt och personligen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i egenskap av aktieägare i HSH Nordbank. De har hävdat att enligt rättspraxis har aktieägare, oavsett om de är ensamma ägare eller inte, rätt att väcka talan vid Europeiska unionens domstol. De har tillagt att de har deltagit aktivt i det administrativa förfarandet som ledde till att det angripna beslutet antogs.
22 Kommissionen har bestritt sökandebolagens argument och har i synnerhet hävdat att talan ska avvisas. Kommissionen har dock inte formellt framställt en invändning om rättegångshinder, i den mening som avses i artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler.
23 Inledningsvis erinrar tribunalen om att det framgår av fast rättspraxis att om det inte finns något berättigat intresse av att få saken prövad, så finns det inte någon anledning att göra en bedömning av om sökanden är direkt och personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (dom av den 18 maj i december 2003, Olivieri/kommissionen och EMEA, T‑326/99, REG, EU:T:2003:351, punkt 66, och beslut av den 15 maj 2013, Post Invest Europe/kommissionen, T‑413/12, EU:T:2013:246, punkt 17).
24 Det väsentliga och främsta villkoret för varje talan vid domstol är nämligen att sökanden har ett berättigat intresse av att få saken prövad. En talan om ogiltigförklaring som väcks av en fysisk eller juridisk person kan således endast tas upp till prövning om sökanden har ett intresse av att få den ifrågasatta rättsakten ogiltigförklarad. En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad förutsätter att en ogiltigförklaring av den ifrågasatta rättsakten i sig skulle medföra rättsliga följder, att talan således genom sitt resultat skulle kunna medföra en fördel för sökanden och att denna person kan visa ett faktiskt intresse av att nämnda rättsakt ogiltigförklaras (dom av den 19 juni 2009, Socratec/kommissionen, T‑269/03, EU:T:2009:211, punkt 36, och beslut Invest Europe/kommissionen, punkt 23 ovan, EU:T:2013:246, punkt 22).
25 Enligt rättspraxis är det sökanden som måste lägga fram bevis för att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad (beslut av den 31 juli 1989, S./kommissionen, C‑206/89 R, REG, EU:C:1989:333, punkt 8, och dom av den 14 april 2005, Sniace/kommissionen, T‑141/03, REG, EU:T:2005:129, punkt 31). Sökanden ska i synnerhet visa att den har ett personligt intresse av att få den ifrågasatta rättsakten ogiltigförklarad. Det ska vara fråga om ett faktiskt intresse och det ska bedömas den dag talan väcks (dom Sniace/kommissionen, se ovan, EU:T:2005:129, punkt 25, och dom av den 20 september 2007, Salvat père & fils m.fl./kommissionen, T‑136/05, REG, EU:T:2007:295, punkt 34).
26 När en talan om ogiltigförklaring väcks av en sökande, som inte befinner sig i en privilegierad ställning, mot en rättsakt som är riktad till någon annan, överlappar kravet att den angripna åtgärdens bindande rättsverkningar ska kunna påverka sökandens intressen – genom att klart förändra dennes rättsliga ställning – villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF (dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, REU, EU:C:2011:656, punkt 38, och dom av den 16 oktober 2014 Alro/kommissionen, T‑517/12, REU, EU:T:2014:890, punkt 25).
27 För att avgöra huruvida sökandebolagen kan väcka talan mot det angripna beslutet ska det följaktligen prövas huruvida beslutet utgör en akt som har bindande rättsverkningar (se, för ett liknande resonemang, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, punkt 26 ovan, EU:C:2011:656, punkt 40, och dom Alro/kommissionen, punkt 26 ovan, EU:T:2014:890, punkt 26).
28 Vidare är förfarandet för granskning av statliga stöd med hänsyn till dess allmänna systematik ett förfarande som inleds mot den medlemsstat som är ansvarig för beviljandet av stödet (dom av den 24 mars 2011, Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt/kommissionen, T‑443/08 och T‑455/08, REU, EU:T:2011:117, punkt 50, och beslut av den 19 februari 2013, Provincie Groningen m.fl./kommissionen, T‑15/12 och T‑16/12, EU:T:2013:74, punkt 41).
29 När en talan om ogiltigförklaring har väckts mot ett beslut i vilket det fastslås att förekomst av statligt stöd föreligger, inte av den berörda medlemsstaten utan av en fysisk eller juridisk person, kan talan följaktligen endast tas upp till sakprövning, när det är fråga om ett enskilt stöd och inte en stödordning, om personen är direkt och personligen berörd av den angripna rättsakten i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
30 Enligt fast rättspraxis kan andra rättssubjekt än de som ett beslut är riktat till endast göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, REG, EU:C:1963:17, s. 197, och dom av den 17 juli 2014, Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, T‑457/09, REU, EU:T:2014:683, punkt 80).
31 Slutligen, om en person inte kan göra gällande att vederbörande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, som är skilt från intresset hos ett företag som berörs av en unionsrättsakt och i vilket denna person äger en andel av aktiekapitalet, kan den personen endast tillvarata sina intressen i förhållande till denna rättsakt genom att utöva sina rättigheter som delägare i nämnda företag, vilket för sin del har rätt att väcka talan (dom av den 20 juni 2000 Euromin/rådet, T‑597/97, REG, EU:T:2000:157, punkt 50, beslut av den 27 mars 2012, European Goldfields/kommissionen, T‑261/11, EU:T:2012:157, punkt 21, beslut Post Invest Europe/kommissionen, punkt 23 ovan, EU:T:2013:246, punkt 24, och dom Westfälisch-Lippischer Sparkassen und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, punkt 112).
32 Enbart det förhållandet att kommissionen i sitt beslut förklarar att ett stöd är förenligt med den inre marknaden och att beslutet princip inte går stödmottagaren emot (se, för ett liknande resonemang, dom Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt/kommissionen, punkt 28 ovan, EU:T:2011:117, punkt 52), befriar inte tribunalen från skyldigheten att undersöka om kommissionens bedömning har tvingande rättsverkningar som kan påverka stödmottagarens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2002, Nuove Industrie Molisane/kommissionen, T‑212/00, REG, EU:T:2002:21, punkt 38, dom Salvat père & fils m.fl./kommissionen, punkt 25 ovan, EU:T:2007:295, punkt 36, och beslut Provincie Groningen m.fl./kommissionen, punkt 28 ovan, EU:T:2013:74, punkt 32).
33 Dessutom kan en sådan sökande enligt rättspraxis enbart vara personligen berörd på grund av sitt aktiva deltagande i det förfarande som föranlett antagandet av den angripna rättsakten, när det är fråga om särskilda situationer i vilka sökanden tydligt hade en avgränsad ställning som förhandlingspart, vilken hade ett nära samband med själva föremålet för beslutet, varigenom sökanden försattes i en faktisk situation som särskilde den från alla andra personer (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 9 september 2013 Banco Bilbao Vizcaya Argentaria/kommissionen, T‑429/11, EU:T:2013:488, punkt 26, och där angiven rättspraxis).
34 Det är mot bakgrund av dessa principer som det ska avgöras om och, i förekommande fall, i vilken utsträckning, talan kan tas upp till sakprövning mot bakgrund av att det inte råder några tvivel om att sökandebolagen direkt berörs av det angripna beslutet, vilket för övrigt inte har diskuterats mellan parterna.
35 I förevarande fall har kommissionen, i artikel 1.1 i det angripna beslutet, förklarat att rekapitaliseringen, riskbegränsningen och likviditetsgarantin utgjorde statliga stöd, och i artikel 1.2 har kommissionen förklarat att de tre statliga stöden var förenliga med den inre marknaden. I artikel 2 i beslutet föreskrivs att den ursprungliga omstruktureringsplanen, som överlämnades den 1 september 2009, senast ändrad genom Förbundsrepubliken Tysklands meddelande av den 11 juli 2011, inklusive villkoren i bilaga II till samma beslut, skulle genomföras i enlighet med den föreskrivna tidsplanen. För att stöden skulle anses förenliga med den inre marknaden uppställdes, såsom har angetts i punkterna 11–13 ovan, villkor på dels engångsbetalningen, dels utdelningsförbudet och den efterföljande begränsningen av utdelningen.
36 Sökandebolagens yrkanden har två delar. I den andra delen av ansökan, har de yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i sin helhet och har till stöd för sin talan anfört fem grunder. I den första delen av ansökan har sökandebolagen yrkat att det angripna beslutet delvis ska ogiltigförklaras i den del kommissionen i beslutet ålade dem skyldigheter i egenskap av minoritetsägare. Sökandebolagen har i det hänseendet åberopat åtta grunder.
37 Tribunalen ska pröva huruvida talan kan upptas till prövning såvitt avser yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet i sin helhet.
38 Inledningsvis ska det framhållas att talan inte väcktes av stödmottagaren, utan av två bolag som var minoritetsägare av stödmottagaren. Kommissionen ansåg vidare genom det angripna beslutet att åtgärderna var förenliga med den inre marknaden, under förutsättning att vissa villkor, däribland engångsbetalningen och utdelningsförbudet och den efterföljande begränsningen av utdelningen, iakttogs. Slutligen, mot bakgrund av lydelsen av artikeldelen i det angripna beslutet och av bilaga II till beslutet, ankommer det på Förbundsrepubliken Tyskland, i egenskap av mottagare av beslutet, samt på HSH Nordbank och HSH Finanzfonds, i egenskap av juridiska personer för vilka dessa aktuella villkor uppställdes, att fullgöra de skyldigheter som följer av dessa villkor.
39 För det första ska det således, mot bakgrund av huvudinnehållet i beslutet, prövas huruvida sökandebolagen, i egenskap av minoritetsägare kan anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad, som är skilt från intresset hos HSH Nordbank, enligt den rättspraxis som angetts i punkt 31 ovan.
40 Vad gäller artikel 1 i det angripna beslutet, i vilken kommissionen fann att de aktuella stödåtgärderna var förenliga med den inre marknaden, överlappar sökandebolagens och HSH Nordbanks intressen varandra.
41 För det första ska det erinras om att utan de räddningsåtgärder som bestod av rekapitaliseringen, riskbegränsningen och likviditetsgarantin, är det nämligen mycket troligt att HSH Nordbank hade gått i konkurs och minoritetsägarna, vars andelar hade avyttras till underpris eller förlorat sitt värde i likvidationsförfarandet, hade förlorat sina investeringar i HSH Nordbanks kapital. För att styrka detta påstående räcker det att hänvisa till bokföringsuppgifterna i tabell 1 i det angripna beslutet, där det framgår att HSH Nordbank år 2008 gjorde en förlust på 3,195 miljarder euro (det egna kapitalet som återstod uppgick enligt verksamhetsberättelsen från samma år till drygt 2 miljarder euro) och på 838 miljoner euro år 2009. Den 31 december 2009 uppgick HSH Nordbanks kumulerade underskott till 1,851 miljarder euro.
42 Sökandebolagen deltog vidare inte i rekapitaliseringen även om de juridiskt sett hade kunnat göra det (se skälen 255 och 256 i det angripna beslutet) och de gynnades likväl av de aktuella räddningsåtgärderna utan att i ett första skede drabbas av några andra följder än att deras andelar späddes ut på grund av rekapitaliseringen. Deras intresse sammanfaller således i förevarande fall tydligt med bolagets intresse, nämligen att motta det aktuella statliga stödet för att bolaget ska kunna leva vidare.
43 Slutligen skulle Förbundsrepubliken Tyskland ha varit tvungen att återkräva stödet från HSH Nordbank, om de aktuella stödåtgärderna hade ansetts vara oförenliga med den inre marknaden, vilket hade påverkat sökandebolagens finansiella situation i förhållande till deras andel i kapitalet.
44 Det ska således slås fast att i den del talan avser artikel 1 i det angripna beslutet har sökandebolagen inte visat att det finns berättigat intresse av att få saken prövad som är skilt från intresset hos HSH Nordbank, om det antas att bolaget själv hade ett intresse av att bestrida bestämmelsen. Sökandebolagen kan således inte anses vara personligen berörda, i den mening som avses i artikel 236 fjärde stycket FEUF.
45 För det andra ska det prövas om sökandebolagen har rätt i sitt påstående att de uppfyller det sistnämnda kriteriet med anledning av att de deltog i det administrativa förfarandet. Det är visserligen riktigt att sökandebolagen, i likhet med samtliga investeringsfonder som fått rådgivning av J.C. Flowers & Co., deltog i det administrativa förfarandet, men det var inte på grund av deras ställning som förhandlingspart, i den mening som avses i den rättspraxis som angetts i punkt 33 ovan, eller deras i egenskap av direkt stödmottagare som de hördes, utan enbart i egenskap av berörda parter. Följaktligen är inte sökandebolagens deltagande i förfarandet tillräckligt i detta fall för att anse att de är personligen berörda, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
46 Sökandebolagen har därmed inte visat att de hade ett berättigat intresse av att yrka att artikel 1 i det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Talan kan således inte tas upp till sakprövning såvitt avser den andra delen, i vilken sökandebolagen har krävt att beslutet ska ogiltigförklaras i sin helhet.
47 Det ska vidare prövas om talan kan tas upp till sakprövning såvitt avser den första delen i vilken sökandebolagen har gjort gällande att det angripna beslutet delvis ska ogiltigförklaras i den del kommissionen i beslutet ålade sökandebolagen skyldigheter i egenskap av minoritetsägare.
48 Såsom angivits ovan i punkt 38 omfattas inte sökandebolagen på något sätt av lydelsen av artikeldelen i det angripna beslutet eller av bilaga II till beslutet. Förutom den berörda medlemsstaten är det endast HSH Nordbank, som är mottagare av de aktuella stödåtgärderna, och HSH Finanzfonds, som är majoritetsägare i HSH Nordbank, som är angivna där i egenskap av juridiska personer. För att talan ska kunna tas upp till sakprövning i den del som rör ogiltigförklaring av de villkor som ställdes för HSH Nordbank, det vill säga – vad gäller de villkor som sökandebolagen har framhållit – engångsbetalningen, utdelningsförbudet och begränsningen av utdelningen, måste sökandebolagen således ha ett berättigat intresse av att få saken prövad som är skilt från intresset hos HSH Nordbank, vilket innebär att villkoren måste ha tvingande rättsverkningar för dem.
49 När tribunalen avgör om det kan finnas ett sådant intresse ska den tillämpa de kriterier som uppställts i domen Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan (EU:T:2014:683).
50 I detta mål fann tribunalen att sökanden, som var minoritetsägare av ett bolag som hade mottagit statligt stöd som hade ansetts vara förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 87.3 c EG, delvis fick väcka talan för att bestrida lagenligheten av kommissionens beslut, eftersom kommissionen förpliktade aktieägarna att sälja bolaget till en oberoende tredje part, vilket, såsom tribunalen angav, medförde att de skulle ”avsäga sig äganderätten [till bolaget] inom en föreskriven tid” (dom Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, punkt 116).
51 Däremot angav tribunalen att ”de icke-styrande rättigheterna för en aktieägare i ett tysk aktiebolag är begränsade till vinstutdelningar och erhållande av eventuell behållning vid bolagets konkurs”, eftersom ställningen som aktieägare inte ger några rättigheter med avseende på ”bolagets tillgångar” (dom Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, punkt 118).
52 Eftersom HSH Nordbank är ett aktiebolag bildat enligt tysk rätt, kan de principer som tribunalen slog fast och som angavs i punkterna 50 och 51 ovan tillämpas i förevarande fall.
53 Vad gäller engångsbetalningen ska det till att börja med preciseras att den infördes med tillämpning av artikel 2 i det angripna beslutet, i vilken det anges att ”Tyskland ska se till att den ursprungliga omstruktureringsplan[en] … inklusive förteckningen över åtaganden i bilagorna I och III och villkoren i bilaga [II] till fullo genomförs i enlighet med den tidsplan som anges i förteckningen över åtaganden”.
54 Dessutom framgår det av punkterna 1.11 och 1.13 i bilaga II till det angripna beslutet, för vilka det redogjordes i punkt 11 ovan, att engångsbetalningen i själva verket är en komplicerad transaktion som inte endast är begränsad till den aspekt som avser betalning i egentlig mening. Det finns tre olika aspekter på denna transaktion.
55 HSH Nordbank gör för det första en utbetalning på 500 miljoner euro till HSH Finanzfonds, vilket medför en minskning av HSH Nordbanks tillgångar och en ökning av HSH Finanzfonds tillgångar. För det andra använder HSH Finanzfonds samtidigt samma summa för att köpa nya aktier i HSH Nordbank och ökar därmed sin andel i bolagets kapital. Denna ökning av kapitalet som enbart är till fördel för HSH Finanzfonds, innebär för det tredje att minoritetsägarnas, varav sökandebolagens, andelar automatiskt minskar.
56 Vad gäller den första aspekten anges det, såsom påpekats i punkt 51 ovan, uttryckligen i domen Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan (EU:T:2014:683, punkt 118), att ”enligt tysk rätt, ger ställningen som aktieägare inga rättigheter med avseende på bolagets tillgångar”. Frågor som avser minskning av en post av tillgångarna i balansräkningen avser särskilt den berörda bankens affärsverksamhet och försäljningen och/eller avvecklingen av dess tillgångar. Bolaget får således göra gällande alla argument som syftar till att bestrida de åtgärder som kommissionen har antagit i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, Westfälisch-Lippischer Sparkassen und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, punkt 117). Villkoren med avseende på minskningen av tillgångarna i balansomslutningen för ett aktiebolag bildat enligt tysk rätt, påverkar följaktligen inte bolagets aktieägares rättigheter (se, för ett liknande resonemang, Westfälisch-Lippischer Sparkassen und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, punkt 118). Det följer av detta att när det gäller betalning i egentlig mening har inte sökandebolagen ett intresse som är skilt från intresset hos HSH Nordbank.
57 När det gäller den andra aspekten föreskrivs en valmöjlighet i artikeldelen i det angripna beslutet, nämligen att antingen enbart använda de 500 miljonerna euro till att öka HSH Nordbanks kapitaltillgångar till förmån för HSH Finanzfonds eller att gå tillväga på samma sätt i kombination med en ökning av kapitalet i form av likvida medel från minoritetsägarna. Enligt punkt 1.13 i bilaga II i beslutet var det dock ”upp till” HSH Finanzfonds och HSH Nordbank ”att välja vilken form kapitaltillskottet ska ha, vilket garanterar snabbare genomförande och införande i handelsregistret”. Det framgår av dessa bestämmelser att kommissionen, genom det angripna beslutet, godkände att det bolag som tog emot stödet och majoritetsägaren eventuellt begränsade minoritetsägarnas äganderätt genom att inte tillåta dem att köpa nya aktier, i strid med det normala funktionssättet för ett aktiebolag. Det alternativ som i praktiken valdes är för övrigt det alternativ som utesluter minoritetsägarna, däribland sökandebolagen. Det ska således slås fast att detta förbud, även potentiellt, undergräver sökandebolagens äganderätt (dom Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, punkt 116), i och med att det kan hindra minoritetsägarna från att utöva sin äganderätt, eftersom de fråntas möjligheten att bibehålla sin andel i HSH Nordbank. Förbudet begränsar även aktieägarens rätt i bolaget proportionerligt, eftersom den ser sin beslutskapacitet minska, inte som en följd av den fria marknaden, utan som en följd av det angripna beslutet, som på denna punkt har bindande rättsverkningar för minoritetsägarna, bland vilka sökandebolagen ingår (se, för ett liknande resonemang, dom Alro/kommissionen, punkt 26 ovan, EU:T:2014:890, punkt 26).
58 Vad gäller den tredje aspekten ska det påpekas att användningen av en del av HSH Nordbanks likviditet till rekapitaliseringen till förmån för enbart HSH Finanzfonds, undergrävde inte enbart sökandebolagens rätt i egenskap av aktieägare, vilket framhölls i punkt 57 ovan, för att de fick mindre inflytande i HSH Nordbanks beslutsorgan, utan även för att i förhållande till en bestämt mängd pengar (den del av vinsten som kunde delas ut i form av utdelning), blev deras ersättning lägre med anledning av att varje akties nominella värde sjönk.
59 Det ska följaktligen slås fast att sökandebolagen har visat att de har ett berättigat intresse av att få saken prövad som är skilt från HSH Nordbanks intresse, vad avser den andra och den tredje aspekt som angavs i punkterna 57 och 58 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, punkt 30 ovan, EU:T:2014:683, ovan 120), eftersom engångsbetalningen inte påverkar bolaget i och med att betalningen på 500 miljoner euro från de likvida medlen samtidigt ersattes genom en höjning av aktiekapitalet på 500 miljoner euro.
60 Talan kan således tas upp till sakprövning, eftersom sökandebolagen är direkt och personligen berörda av det angripna beslutet genom att kommissionen uppställt villkor om att HSH Nordbanks kapital skulle höjas till förmån för enbart HSH Finanzfonds.
61 Vad vidare avser utdelningsförbudet som gällde fram till den 31 december 2014 och begränsningen av en eventuell utbetalning, under de villkor som angavs i punkt 13 ovan, mellan den 1 januari 2015 och den 31 december 2016, avser de med all säkerhet bolagets vinstutdelningar, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 51 ovan. Detta nödvändiga villkor räcker dock inte, eftersom det krävs att det handlar om sökandebolagens eget intresse, det vill säga att de i egenskap av minoritetsägare har ett intresse som är skilt från HSH Nordbanks intresse.
62 Det ska på denna punkt påpekas att ett bolag kan ha ett intresse av att lämna utdelning för att hålla kvar sina aktieägare och kompensera dem för deras investeringar, och bolaget kan därmed påverkas av ett utdelningsförbud och en efterföljande begränsning av utdelningen, och kan därmed ha rätt att bestrida en sådan åtgärd. Å andra sidan är det till fördel för bolaget att inte lämna utdelning, eftersom det förstärker det egna kapitalet, vilket var kommissionens syfte beträffande HSH Nordbank. Vad gäller aktieägarens intresse är det i högsta grad begränsat. I allmänhet är aktieägarens intresse i ett kort perspektiv att så fort som möjligt få avkastning på sin investering och att således erhålla utdelning. I ett medellångt och ett långt perspektiv är aktieägarnas mål att bolaget utvecklas, för att exempelvis göra vinst vid försäljningen av aktierna och i kristider när det visar sig att det inte går att uppnå målet för bolagets utveckling är aktieägarens mål att bolaget lever vidare eller återhämtar sig.
63 I förevarande fall tycks intresset hos aktieägarna, både minoritets- och majoritetsägarna, och bolaget sammanfalla. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att för att kunna rädda HSH Nordbank, var HSH Nordbanks och samtliga aktieägares gemensamma intresse att öka andelen med det egna kapitalet, för att bolaget skulle kunna förbättra kreditbetyget och att på nytt locka till sig investerare. Sökandebolagen ska således inte anses ha ett eget intresse när det gäller utdelningsförbudet och den efterföljande begränsningen av utdelningen. På denna punkt är sökandebolagen därmed inte personligen berörda av det angripna beslutet.
64 Som kommissionen korrekt har framhållit, har sökandebolagen varken anfört någon grund eller något specifikt argument som styrker deras yrkanden att förbudet och begränsningen ska ogiltigförklaras.
65 Det framgår av detta att talan inte kan tas upp till sakprövning, förutom vad avser yrkandet att tribunalen ska ogiltigförklara villkoret att HSH Nordbanks kapital skulle höjas till förmån för enbart HSH Finanzfonds och i förhållande till vilket sökandebolagen visade att de var direkt och personligen berörda, i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Sökandebolagen är nämligen inte personligen berörda av det angripna beslutet. Vidare innehåller inte ansökan de preciseringar som krävs enligt artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, vad gäller det villkor som avser utdelningsförbudet och den efterföljande begränsningen av utdelningen,
Prövning i sak
De ”allmänna” grunderna i den första delen i ansökan
66 Bland de åtta grunder som sökandebolagen har åberopat inom ramen för den första delen av ansökan och som kan anses tas upp till sakprövning, ska inledningsvis de grunder som kan kvalificeras som ”allmänna” prövas, men mot bakgrund av slutsatsen i punkt 65 ovan, det vill säga i den del som avser engångsbetalningen.
– Åsidosättandet av motiveringsskyldigheten
67 Först ska den andra grunden prövas i vilken sökandebolagen har gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten i artikel 296 andra stycket FEUF, genom att inte förklara varför sökandebolagen skulle anses ha mottagit ett indirekt statligt stöd och genom att inte ange skälen till att HSH Nordbanks värde hade beräknats felaktigt.
68 Dessförinnan ska det kort redogöras för hur sökandebolagen skulle kunna anses vara indirekta stödmottagare av ett statligt stöd. I förevarande fall gynnades HSH Nordbanks minoritetsägare, tack vare denna juridiska person som minoritetsägarna äger aktier i, av de stödåtgärder som HSH Nordbank var en direkt mottagare av och som HSH Nordbank mottog i sitt eget namn. I synnerhet gynnades sökandebolagen av rekapitaliseringen och detta utan ha medverkat i den, till skillnad från HSH Nordbanks majoritetsägare. Kommissionen ansåg (se bland annat skälen 245 och 275 i det angripna beslutet) att det hade ansetts som ett sådant indirekt stöd om inte villkoren i bilaga II till det angripna beslutet hade tillämpats, vars syfte var att göra det direkta stödet (som var det enda som var föremål för det formella granskningsförfarandet) förenligt med den inre marknaden.
69 Den första delen av den första grunden, i vilken det har gjorts gällande att kommissonen inte hade förklarat varför sökandebolagen skulle anses ha mottagit ett indirekt statligt stöd, har inte stöd i de faktiska omständigheterna. I motsats till vad sökandebolagen har påstått, uppgav kommissionen i skälen 247–262 i det angripna beslutet, varför ett sådant indirekt stöd skulle anses ha getts om inte ansvaret mellan aktieägarna fördelades på nytt och kommissionen uppgav varför den ansåg sig tvungen att tillbakavisa Förbundsrepubliken Tysklands och tredje parters invändningar.
70 I skäl 247 i det angripna beslutet anges det således att ”[d]en indirekta fördel som minoritetsägarna fick uppstod genom att de offentliga ägarna avstod från det extra ägarintresse i HSH [Nordbank] som de hade fått om nyemissionspriset hade fastställts på ett korrekt sätt” och att ”[d]et [fanns] ett orsakssamband mellan det statliga stödet till förmån för HSH [Nordbank] och fördelen för minoritetsägarna”. I skäl 248 i det angripna beslutet preciserade kommissionen, till skillnad från vad som har angetts i de ovannämnda invändningarna, att den fördel som minoritetsägarna erhöll härrörde från staten, eftersom de ”offentliga ägarna var representerade som aktieägare och handlade i egenskap av offentliga myndigheter” när det vid aktieägarnas bolagsstämma fattades beslut om rekapitaliseringen, antalet aktier och deras pris.
71 Skälen 249–253 i det angripna beslutet är ägnade att visa varför en för begränsad utspädning av kapitalet efter rekapitaliseringen skulle ha utgjort ett stöd om det inte åtgärdades.
72 Kommissionen ansåg även att jämförelsen med ett av kommissionens tidigare beslut i fråga om fördelning av ansvaret mellan aktieägarna saknade relevans (skäl 254 i det angripna beslutet) och kommissionen angav att eftersom minoritetsägarnas ekonomiska bidrag hade getts före stödåtgärderna och i synnerhet före rekapitaliseringen, saknade de betydelse för rättsenligheten av de korrigeringar som skulle göras av dessa åtgärder (se skälen 255 och 256 i det angripna beslutet).
73 I skäl 262 i det angripna beslutet slog kommissionen därför fast att det fanns ”potentiella fördelar som minoritetsägarna har fått” och att det således var nödvändigt med ”en lämplig ansvarsfördelning”. Det framgår således tydligt att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen i grunden om bristande motivering.
74 Vad gäller den andra delgrunden framgår det av prövningen av det angripna beslutet att talan inte heller kan bifallas såvitt avser den delgrunden. Såsom har angetts i punkt 71 ovan behandlades frågan om HSH Nordbanks värde och därefter frågan om styckepriset för de aktier som utgjorde bolagets kapital i skälen 249–253 i beslutet. Där understryks det att Förbundsrepubliken Tysklands och HSH Nordbanks offentliga aktieägares analys, som grundar sig på den värderingsrapport som gjordes av ett välkänt revisionsbolag (nedan kallad värderingsrapporten), innehåller flera brister (skäl 250 i det angripna beslutet), värderingsrapporten utarbetades nämligen på grundval av en affärsplan som inte tog hänsyn till behovet av att ”uppfylla de lagstadgade kapitalkraven” (skäl 251 i det angripna beslutet), och således inte heller behovet av en genomgripande omstrukturering av HSH Nordbank.
75 Kommissionen påpekade bland annat att antagandet av en normalisering av marknaderna under år 2011, vilket var angivet i affärsplanen, inte kunde ”betraktas som försiktig” (samma skäl). Kommissionen framhöll även (skäl 252 i det angripna beslutet) att Förbundsrepubliken Tyskland och HSH Nordbanks offentliga aktieägare inte hade beaktat de förbehåll som författarna till värderingsrapporten själva hade angett, i synnerhet att sänkningen av HSH Nordbanks kreditbetyg från A till BBB+, med negativa framtidsutsikter, ”inte återspeglades i den finansieringsplan som värderingen grundade sig på och därför inte hade beaktats vid beräkningen av … [bolagets] indikativa värde”. Kommissionen fann vidare att antagandet att HSH Nordbank skulle återfå kreditbetyget A år 2013 var felaktigt. I samma skäl tillade kommissionen att i rapporten framhölls behovet att ta med den rekonstruktion som säkerligen skulle föreskrivas inom ramen för förfarandet för granskning av statligt stöd. Slutligen kom kommissionen fram till att företagets värde hade beräknats felaktigt i värderingsrapporten, genom att det ansågs som givet att riskbegränsningen skulle genomföras (skäl 252 i det angripna beslutet), trots att syftet med det formella granskningsförfarandet var just att avgöra om de aktuella åtgärderna utgjorde statliga stöd och om de i så fall var förenliga med den inre marknaden och under vilka förutsättningar.
76 Av det föregående följer att talan inte kan bifallas på den andra grundens andra del. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den grunden.
77 Tribunalen anser att det därefter är lämpligt att pröva en annan grund som avser åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, nämligen förekomsten av ett förfarandefel på grund av att det formella granskningsförfarandet inte avslutades korrekt.
– Åsidosättande av artikel 7.1 i förordning (EG) nr 659/1999 och rättssäkerhetsprincipen på grund av att det formella granskningsförfarandet inte avslutades korrekt
78 Sökandebolagen har hävdat att artikel 7.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1) och rättssäkerhetsprincipen åsidosatts genom att det formella granskningsförfarandet inte avslutades korrekt, eftersom kommissionen inte antog något av de beslut som anges i artikel 7.1 för att avsluta det aktuella förfarandet avseende det eventuella rättsstridiga stöd som minoritetsägarna skulle ha mottagit. Sökandebolagen har gjort gällande att även om det var tillåtet för kommissionen att lämna det formella granskningsförfarandet oavslutat ska dock den berörda institutionen enligt rättssäkerhetsprincipen ange på grund av vilka åtgärder den avslutar förfarandet, vilket inte gjordes avseende de aktuella indirekta stöden.
79 I artikel 7.1 i förordning nr 659/1999 hänvisas det till artikel 7.2–7.5 i förordningen, där fyra olika beslut föreskrivs. I det första beslutet anser kommissionen att den aktuella åtgärden inte utgör ett stöd (punkt 2). I det andra beslutet medger kommissionen, eventuellt efter det att den berörda medlemsstaten har gjort ändringar, att den aktuella åtgärden är förenlig med den inre marknaden (positivt beslut, definieras i punkt 4). Det tredje beslutet är ett beslut i vilket kommissionen förenar ett positivt beslut med villkor enligt vilka ett stöd kan anses förenligt med den inre marknaden och i vilket kommissionen får fastställa skyldigheter för att göra det möjligt att övervaka att beslutet efterlevs (villkorligt beslut, föreskrivs i punkt 4). I det fjärde beslutet finner kommissionen att stödet inte är förenligt med den inre marknaden (negativt beslut). I likhet med vad sökandebolagen har gjort gällande ska det formella granskningsförfarandet avslutas med något av dessa fyra beslut.
80 Sökandebolagen har dock felaktigt uppgett att detta inte var fallet när det gäller de eventuella indirekta stöd som minoritetsägarna hade beviljats och i synnerhet att det inte anges något om detta i artikeldelen i det angripna beslutet. Det framgår nämligen att beslutet är ett villkorligt beslut, i den mening som avses i artikel 7.4 i förordning nr 659/1999, eftersom det statliga stöd som HSH Nordbank beviljades endast ansågs som förenligt med den inre marknaden om korrigeringarna beträffande ansvarsfördelningen mellan aktieägarna antogs i syfte att förstärka minoritetsägarnas bidrag. Kommissionen behövde således inte avgöra om ett indirekt statligt stöd hade beviljats till minoritetsägarna, eftersom det var just för att undvika detta som engångsbetalningen infördes.
81 Kommissionen har således varken åsidosatt artikel 7.1 i förordning nr 659/1999 eller rättssäkerhetsprincipen genom att inte i artikeldelen i det angripna beslutet uttala sig om huruvida minoritetsägarna, däribland sökandebolagen, hade beviljats ett indirekt stöd, eftersom det var för att förhindra att en sådan situation uppstod som kommissionen uppställde de villkor som det redogjorts för i punkterna 11–13 ovan. Detta resonemang motsägs inte på något sätt av resonemanget i skäl 73 och i punkt 5 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet som nämndes i punkt 7 ovan, eftersom syftet endast var att möjliggöra för kommissionen att kontrollera om det indirekta stödet kunde utgöra statligt stöd, vilket enligt kommissionen var fallet om inte villkoren hade fastställts i det angripna beslutet.
82 Det följer av detta att talan inte kan bifallas såvitt avser förevarande grund.
– De grunder som först avser avsaknaden av ett självständigt stöd till minoritetsägarna, därefter en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna vid prövningen av om huruvida minoritetsägarna beviljades en fördel, och slutligen underlåtenheten att i ansvarsfördelningen beakta sökandebolagens tidigare bidrag
83 Den första, den tredje och den fjärde grunden ska prövas tillsammans, eftersom de avser bedömningen av om kommissionens kunde styrka att minoritetsägarna hade fått ett eventuellt indirekt stöd, däribland sökandebolagen. I sak sammanfaller dessa grunder med grunden om bristande motivering. I prövningen av den grunden konstaterades att kommissionen i tillräcklig mån hade angett de skäl som hänförde sig till samtliga dessa frågor. Nu återstår frågan huruvida kommissionen hade fog för sin ståndpunkt.
84 Vad först gäller invändningen om att det påstådda indirekta stödet inte utgjorde ett självständigt stöd har sökandebolagen åberopat den rättspraxis som följer av dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen (C‑382/99, REG, EU:C:2002:363, punkt 62 och följande punkter) och av dom av den 20 november 2003, GEMO (C‑126/01, REG, EU:C:2003:622, punkt 28 och följande punkter), för att hävda att ett indirekt stöd endast kan föreligga när en ekonomisk fördel överförs från den ursprungliga mottagaren (HSH Nordbank i förevarande fall) till andra mottagare (minoritetsägarna i detta fall). Sökandebolagen anser emellertid att förevarande rättspraxis inte är tillämplig in casu, eftersom den ekonomiska fördel som sökandebolagen i likhet med övriga minoritetsägare mottog ”endast återspeglar det ekonomiska bidrag som getts till stöd för HSH Nordbank”.
85 Mot denna anmärkning kan två invändningar anföras som leder till att den inte kan godtas. Såsom angavs i samband med prövningen av den grund som avser bristande behörighet, var för det första kommissionens avsikt inte att visa förekomsten av ett sådant indirekt stöd, utan att stödet eventuellt kunde föreligga om inte stödet till HSH Nordbank korrigerades. Den största delen av sökandebolagens resonemang är således felaktigt. För det andra utesluter, även om det antas att kommissionen hade för avsikt att styrka att ett stöd som sådant hade getts till minoritetsägarna, inte den rättspraxis som sökandebolagen hänvisat till att den fördel som den ursprungliga mottagaren beviljades inte kan ha överförts.
86 Den första anmärkningen kan således inte godtas.
87 Vad därefter avser den påstådda felaktiga bedömningen av godkännandet av en fördel till förmån för minoritetsägarna har sökandebolagen gjort gällande att värderingsrapporten, i motsats till vad kommissionen har hävdat, gjordes med stöd av erkända metoder. Sökandebolagen har i synnerhet bestritt att det var nödvändigt att i förevarande fall använda sig av en ”försiktig” bedömning, och de anser att kommissionens principiella ställningstagande bygger på en uppenbart oriktig bedömning. De har understrukit att det ankommer på tribunalen att, även i fråga om komplexa ekonomiska bedömningar, kontrollera den åberopade bevisningen och kontrollera dess tillförlitlighet och om den är sammanhängande. Dessutom ska tribunalen pröva om bevisningen ger stöd för den slutsats som kommissionen drog därav. Sökandebolagen anser att man i värderingsrapporten tog hänsyn till företagets objektiva och således neutrala värde. De har hävdat att osäkra framtida värderingar inte kan beaktas på ett sätt som är ofördelaktigt för enbart en parts intressen, vilket är fallet med en försiktig prognos.
88 Sökandena anser dessutom följande:
– Det var realistiskt att vid värderingen utgå från en normalisering av de allmänna ekonomiska ramvillkoren år 2011.
– Det var inte objektivt motiverat att ta hänsyn till andra omstruktureringsåtgärder än de som redan hade vidtagits avseende HSH Nordbank och de saknade betydelse för resultatet, eftersom de andelar och portföljer som användes för att fastställa företagets värde, värderades utifrån deras marknadsvärde och kommissionens postulerade sänkning av företagets värde motsvarade endast det faktiska värdet om de hade sålts till ett pris som understeg marknadsvärdet.
– Det var även objektivt motiverat att inte ta hänsyn till den sänkning av HSH Nordbanks kreditbetyg som gjordes av ett kreditvärderingsinstitut, eftersom sänkningen inte påverkade bedömningen av företagets värde.
– Det var objektivt motiverat att beakta riskbegränsningen.
– Det var inte objektivt motiverat att sätta ned emissionspriset för stamaktier vid rekapitaliseringen.
89 Det ska erinras om i vilket sammanhang sökandebolagen har anfört denna argumentation. Såsom framgår av punkt 32 i svaromålet var priset för nyemitterade aktier vid rekapitaliseringen fastställt till 19 euro per aktie, på grundval av värderingsrapporten enligt vilken företaget värderades till mellan 2,01 och 2,94 miljarder euro, med andra ord ett pris per aktie på mellan 19,1 och 27,8 euro. Det pris som beaktades var således något lägre är det lägsta beloppet i intervallet i värderingsrapporten. Kommissionen ansåg dock att 19 euro var alldeles för högt (skäl 253 i det angripna beslutet och punkt 32 i svaromålet).
90 Sökandebolagen anser av de skäl som angetts i punkter 87 och 88 ovan att värderingen av HSH Nordbanks värde och följaktligen styckepriset för de aktier som utgör företagets kapital, är lagenlig.
91 Det är nödvändigt att pröva var och ett av de fem argumenten i punkt 88 ovan, och det ska preciseras att sakomständigheterna som sådana inte har bestritts.
92 För det första, vad gäller påståendet att antagandet att marknaden skulle normaliseras från och med år 2011, var felaktigt, ska det till att börja med anges att kommissionen korrekt i punkt 38 i svaromålet erinrade om att den inte på något sätt var bunden av den standard som revisionsföretagen tillämpar när de upprättar sina rapporter. I motsats till vad sökandebolagen har påstått, syftar vidare dessa standarder till att förebygga och begränsa riskerna och således att visa försiktighet, vilket kommission mycket riktigt erinrade om i det angripna beslutet. Slutligen kunde antagandet anses som oförsiktigt vid fastställandet av aktiepriset, eftersom det dels framgår av värderingsrapporten att den förväntade tillväxten mellan år 2009 och år 2010 ska ses som en kollaps (2009), följd av en liten återhämtning (2010), och det gick inte att utifrån detta dra slutsatsen att den ekonomiska tillväxten återigen skulle bli normal år 2011, dels saknar rapporten påståenden och resonemang som kan styrka själva antagandet, eftersom det i rapporten endast angavs att det i affärsplanen räknades med en sådan återhämtning. Sökandebolagens argument kan således inte godtas.
93 För det andra, vad gäller att omstrukturerings- och kompensationsåtgärderna inte beaktades vid beräkningen av nyemissionspriset för aktierna, ankom det på de tyska myndigheterna att vid antagandet av den stödåtgärd som rekapitaliseringen utgjorde, förutse den prövning som kommissionen skulle göra i enlighet med lagstiftningen om statligt stöd. Det är visserligen riktigt att vissa omstruktureringsåtgärder lades fram i värderingsrapporten, men det var för att HSH Nordbank skulle kunna rätta sig efter enbart den tyska lagstiftningen, mot bakgrund av bland annat det förväntade ingripandet från specialfonden. Kommissionen fann för övrigt mycket riktigt i skäl 252 i det angripna beslutet att i själva värderingsrapporten hade hänsyn tagits till att det var nödvändigt att förvänta sig ytterligare omstrukturerings- och kompensationsåtgärder, utan att för den sakens skull dra konsekvenserna av detta i beräkningen av styckepriset på HSH Nordbanks aktie.
94 HSH Nordbanks minoritetsägare, däribland sökandebolagen, kan inte argumentera med stöd av rapporten, i synnerhet inte för att hävda att de inte kunde förutse att rättsregler som de väl kände till skulle komma att tillämpas och som borde ha beaktats av en försiktig och medveten ekonomisk aktör vilket det ankommer dem att vara när det gäller åtgärder som kan påverka deras intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Alcoa Trasformazioni/kommissionen, C‑194/09 P, REU, EU:C:2011:497, punkt 71, och dom av den 16 oktober 2014, Eurallumina/kommissionen, T‑308/11, EU:T:2014:894, punkt 59).
95 Sökandebolagen har även felaktigt hävdat att bedömningen av HSH Nordbanks värde inte påverkades av att omstruktureringarna och kompensationerna beaktades såvida det inte skedde en försäljning till ett pris som under understeg marknadsvärdet. Sökandebolagen har åberopat en studie i bilaga A 3 till ansökan. Såsom kommissionen påpekat bygger denna studie på antagandet att säljaren bibehåller möjligheten att inte sälja, vilket per definition är uteslutet i den ändrade omstruktureringsplan som Förbundsrepubliken Tyskland presenterade, eftersom den innehåller skyldigheten att sälja vissa portföljer och affärsområden inom den utsatta fristen. På samma sätt kan det inte hävdas att HSH Nordbanks värde inte påverkades av att företaget upphörde med sina nya verksamheter, eftersom den automatiska följden av detta var att tillgångarna fortsatte att minska i förhållande till de förfallotider som var hänförliga till de portföljer som berörde dessa verksamheter. Sökandebolagens påstående att upphörandet inte hade någon påverkan är endast relevant om tillgångarna hade varit tillräckligt lönsamma för att täcka de egna kostnaderna för finansiering eller för att ersätta denna verksamhet med annan verksamhet som är nyare och mer lönsam. Sökandebolagen har emellertid inte på något sätt visat att sådana förutsättningar är uppfyllda. Sökandebolagens andra argument ska således underkännas.
96 För det tredje, vad gäller att ett kreditvärderingsinstituts sänkning av HSH Nordbank kreditbetyg inte beaktades, är sökandebolagens påstående att en sådan sänkning inte påverkade bedömningen av HSH Nordbanks värde felaktigt. Tvärtom är kreditbetygets syfte till och med, och oftast, att så exakt som möjligt återspegla ett företags värde och värdets ständiga utveckling.
97 Att inte beakta sänkningen av ett kreditbetyg kan vara objektivt motiverat ur ett ekonomiskt perspektiv om det berörda företaget förfogar över uppgifter som talar emot sänkningen, exempelvis andra kreditbetyg från kreditvärderingsinstitut som talar för det motsatta. Så förhåller det sig i detta fall, eftersom sökandebolagen hänvisar till att två andra kreditvärderingsinstituts bibehöll kreditbetyg A. Det framgår av de omständigheter som det redogjordes för i skäl 31 i det angripna beslutet att det första kreditvärderingsinstitutet sänkte HSH Nordbanks kreditbetyg i maj 2009 och att de två övriga inte gjorde samma sak förrän ett år senare, i maj och i juli 2010. Alla dessa kreditbetyg var emellertid tillgängliga för kommissionen, eftersom rekapitaliseringen och riskbegränsningen beviljades i maj och i juni 2009 och det formella granskningsförfarandet inleddes den 22 oktober 2009. Kommissionen motiverade sin analys med att det i allmänhet räcker med en enda sänkning av kreditbetyget för att öka kreditkostnaderna för det berörda företaget. Vid förhandlingen preciserade kommissionen att under subprime-krisen var de få kvarvarande investerarna känsliga för sänkningar av kreditbetyget, även om det endast var ett enda kreditvärderingsinstitut som slog larm. Enligt kommissionen var således den första sänkningen – sett ur detta perspektiv – av särskild vikt.
98 Utan att förminska betydelsen av det sista argumentet, ska det dock underkännas. Den relativa tillit som marknaderna i förevarande fall hade, åtminstone till och med maj 2010, till att företaget skulle fortleva berodde nämligen på att flera kreditvärderingsinstitut bibehöll företagets kreditbetyg (två av de tre ”stora” kreditvärderingsinstituten i förevarande fall). Följaktligen var det felaktigt av kommissionen att ta hänsyn till sänkningen av kreditbetyget A till BBB+ till stöd för det resonemang som ledde till slutsatsen att HSH Nordbanks värde hade övervärderats.
99 Sökandebolagens övriga argument ska prövas innan tribunalen avgör vilken betydelse den felaktiga analysen har för det angripna beslutets lagenlighet.
100 För det fjärde, vad gäller det faktum att riskbegränsningen ansågs som given och som att den skulle genomföras, trots att kommissionen skulle pröva frågan om den utgjorde ett statligt stöd och om den, i förekommande fall, var förenlig med den inre marknaden, kan inte sökandebolagen med fog hävda att denna åtgärd skulle beaktas i förväg för att avgöra företagets ekonomiska värde, även om ”detaljer kring riskbegränsningen, såsom kostnader, belopp och varaktighet, redan var kända” för HSH Nordbank. Det förhållandet att innehållet i dessa åtgärder var kända och att bolaget underrättade sina förhandlingsparter om dem för att försäkra dem om bolagets ekonomiska livskraft, innebär nämligen inte på något sätt att kommissionen skulle anse att dessa åtgärder utgjorde statligt stöd som var förenligt med den inre marknaden, vilket för övrigt är fallet, med förbehåll för att vissa villkor iakttas. Med andra ord, även om de aktuella åtgärderna kunde ses som en garanti på HSH Nordbanks ekonomiska överlevnad, utgjorde den dock inte en relevant rättslig grund för att se dem som en av parametrarna i bedömningen av företagets ekonomiska värde innan dessa åtgärder godkändes som lagenliga enligt unionsrätten. Om ett sådant antagande tilläts, skulle det förfarande som är tillämpligt på området för statligt stöd förlora sin mening och fråntas sitt syfte.
101 Påståendet att kommissionen inte kunde neka att riskbegränsningen skulle beaktas och samtidigt kräva att de förväntade omstrukturerings- och kompensationsåtgärderna skulle beaktas, saknar även det relevans. Det ska understrykas att marknaderna och bankerna hursomhelst hade ställt krav på omstruktureringsåtgärderna, såsom avyttring av portföljer och upphörande av verksamhetsområden, för att öka lönsamheten när väl företagets överlevnad hade säkrats. Såsom kommissionen mycket riktigt erinrat om i dupliken, var syftet med värderingsrapporten att fastställa HSH Nordbanks värde utan stöd för att på grundval av det värdet fastställa emissionspriset för de aktier som just var avsedda att finansiera stödåtgärderna. För att fastställa HSH Nordbanks värde var det således rimligt att företaget tog hänsyn till de krav som var kopplade till de förfaranden som en försiktig och medveten ekonomisk aktör var skyldig att förutse. Detta gäller inte för de stödåtgärder som var föremål för det angripna beslutet och som inte utgjorde en del av företagets marknadsvärde, men som utgjorde ett undantagsvist hjälpmedel för att undvika konkurs och för att i slutändan hjälpa företaget att återhämta sig. Det framgår således av rättspraxis att i enlighet med kommissionens meddelande med rubriken ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen” (EUT C 270, 2008, s. 8), måste beviljandet av en statlig garanti anses vara en nödåtgärd och följaktligen med nödvändighet temporär och en sådan garanti ska även åtföljas av åtgärder som leder till att mottagaren omstruktureras eller försätts i likvidation (dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, REU, EU:C:2015:151, punkt 70). Dessutom fanns det inget stöd för att kommissionen skulle ha ansett att åtgärderna var lagenliga, det vill säga att kommissionen antingen inte skulle anse att de utgjorde statligt stöd eller att de utgjorde ett statligt stöd som var förenligt med den inre marknaden. För övrigt villkorades stödets förenlighet med den inre marknaden, vilket sökandebolagen för övrigt har bestritt. Det ska således på nytt anges att även om det var logiskt och lämpligt att HSH Nordbank tog hänsyn till hur företagets finansiella situation skulle se ut i förhållande till sina handelspartner och banker när riskbegränsningen väl hade beviljats, kunde den inte beaktas för att fastställa värdet på de nyemitterade aktierna i samband med rekapitaliseringen utan att per automatik överskatta värdet.
102 Sökandebolagens fjärde argument kan följaktligen inte godtas.
103 För det femte, vad slutligen gäller att det var omotiverat att sätta ned priset på nyemitterade aktier, har sökandebolagen till och med hävdat att detta pris i själva verket var för lågt genom att grunda sig på det genomsnittliga priset på 23,50 euro som följde av värderingsrapporten. Eftersom det sista argumentet i själva verket ska ses som sammanfattning av de fyra tidigare ovanstående argumenten, ska det mot bakgrund av kommissionens samtliga motiv, med undantag för det som avser sänkningen av kreditbetyget av ett av de största kreditvärderingsinstituten, slås fast att kommissionen beaktade samtliga relevanta uppgifter och inte har gjort en uppenbart felaktig bedömning när den fann att priset på 19 euro var för högt och borde kompenserats med en ny ansvarsfördelning mellan aktieägarna.
104 Sökandebolagen kan följaktligen inte vinna framgång med sin andra anmärkning.
105 Vad slutligen beträffar den tredje grunden som avser underlåtenheten att beakta sökandebolagens tidigare bidrag som gavs i samband med ansvarsfördelningen, ska den anses som verkningslös. I förevarande tvist är det nämligen endast det angripna beslutet som är aktuellt (vilket inte omfattar HSH Nordbanks aktieägares handlade innan företaget beslutade att be de tyska myndigheterna att ingripna inom ramen för räddningsåtgärderna). Det angripna beslutet är för övrigt inte heller aktuellt i den mån de aktuella åtgärderna ansågs utgöra statligt stöd, utan i den mån HSH Nordbanks minoritetsägare påtvingades ett antal villkor som avsåg en ny ansvarsfördelning mellan aktieägarna för att stöden i fråga skulle bli förenliga med den inre marknaden. Vid bedömningen av villkorens lagenlighet saknar det betydelse att sökandebolagen, i likhet med samtliga övriga aktieägare, ingrep innan rekapitaliseringen. För fullständighetens skull ska det i likhet med kommissionen anges att när det beslutades om att höja kapitalet år 2008, räknade HSH Nordbanks aktieägare med att deras investering skulle bli lönsam. De ansåg nämligen att HSH Nordbank hade klarat sig bra ur finanskrisen och de uppgav till kommissionen att deras agerande var förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, vilket kommissionen höll med om (se skäl 25 i det angripna beslutet). Även om grunden inte ska anses som verkningslös, är den följaktligen ogrundad.
– Huruvida proportionalitetsprincipen åsidosattes i och med den nya ansvarsfördelningen
106 Genom den sjunde grunden i den första delen i ansökan, har sökandebolagen hävdat att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen i och med att den inte kontrollerade om proportionalitetsprincipen hade iakttagits mot bakgrund till den nya ansvarsfördelning som följde av det angripna beslutet och att kommissionen dessutom faktiskt åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att påtvinga dem engångsbetalningen.
107 För det första ska det påpekas att den första delen av grunden saknar stöd i de faktiska omständigheterna.
108 Innan kommissionen motiverade varför den använde sig av de villkor som uppställdes för sökandebolagen, anförde den att ”den ändrade omstruktureringsplanen innehåller kompletterande åtgärder som klart ökar minoritetsägarnas deltagande i ansvarsfördelningen” (skäl 258 i det angripna beslutet), att ”de kompletterande åtgärder för ersättning för riskbegränsningen som ålagts av kommissionen … ökar framför allt bidraget till ansvarsfördelningen” (skäl 259 i det angripna beslutet), och att ”minoritetsägarnas delaktighet i ansvarsfördelningen dessutom [kommer] att öka genom begränsningen av ersättningen för kapitalinstrumentet” (skäl 260). Kommissionen erinrade även om att mot bakgrund av syftet att ”göra minoritetsägarna delaktiga i ansvarsfördelningen” (skäl 261 i det angripna beslutet), borde likväl de aktuella stödåtgärderna klassificeras som ett stöd som inte var förenligt med den inre marknaden, såvida det inte gick att fastställa ytterligare villkor som gjorde minoritetsägarna mer delaktiga i ansvarsfördelningen. Kommissionen underströk uttryckligen i skäl 262 i det angripna beslutet att förbudet mot utdelning skulle ”begränsas” för att ”vara proportionerlig[t]”. I skäl 263 i det angripna beslutet, eftersträvade kommissionen, enligt dess egna ord, att ”minoritetsägarna … [gav] ett lämpligt eget bidrag och [gjordes] delaktiga i ansvarsfördelningen”, vilket underförstått men nödvändigtvis innebar att kommissionen beaktade proportionalitetsprincipen när det angripna beslutet antogs. Det är således felaktigt att hävda att kommissionen underlät att pröva om proportionalitetsprincipen hade iakttagits.
109 Av följande skäl ska talan således ogillas såvitt avser den andra delen av grunden.
110 Kommissionen har i såväl sina inlagor som vid förhandlingen invänt att sökandebolagen inte kan ifrågasätta de åtgärder som till sin natur satte dem i en mer fördelaktig situation än vad som skulle ha varit fallet om inte stödet hade beviljats. Eftersom det dock har fastställts att sökandebolagen har ett berättigat intresse av att få saken prövad under de förutsättningar som fastställdes i punkterna 56–60 ovan, ska lagenligheten av de villkor som kommissionen uppställde – och bland annat om de är förenliga med proportionalitetsprincipen – prövas av unionsdomstolen utifrån dels de grunder som sökandebolagen har åberopat och som har bedömts kunna tas upp till sakprövningen och ha verkan, dels utifrån grunder som avser tvingande rätt.
111 Vad gäller prövningen i sak, framgår det att kommissionen i förevarande fall, i motsats till vad sökandebolagen har gjort gällande, iakttog proportionalitetsprincipen. Kommissionen underlät varken att ange i vilken utsträckning minoritetsägarna inte i tillräcklig mån hade deltagit i ansvarsfördelningen eller att fastställa det belopp som aktieägarna betalade till följd av engångsbetalningen i form av aktier.
112 Såsom rätteligen är angivet i svaromålet, ska det anges att kvantifieringen av minoritetsägarnas otillräckliga deltagande i ansvarsfördelningen tydligt framgår av skäl 40 jämfört med skäl 253 i det angripna beslutet, det vill säga att det är fråga om skillnaden mellan styckepriset på 19 euro per aktie som faktiskt tillämpades i förevarande fall och det styckepris som rättades till av kommissionen (9,1 euro, det vill säga 13,6 euro genom att avräkna vinsten från riskbegränsningen, minus 4,5 euro med beaktande av övervägandena i skäl 40 som avser sänkningen av priset på de nyemitterade aktierna för den utdelning på 10 procent som inte betalades ut under perioden 2009–2012). Vad gäller värdet av engångsbetalningen i form av aktier finns de preciseringar som sökandebolagen har efterfrågat i skäl 196 i det angripna beslutet.
113 Det råder således inga tvivel om att kommissionen iakttog proportionalitetsprincipen.
De ”specifika” grunderna i den första delen i ansökan
114 Slutligen ska de grunder prövas som kan kvalificeras som specifika, men även här gäller det endast de grunder som kan ha ett samband med engångsbetalningen.
115 Den sjätte grunden, i vilken sökandebolagen har gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 7.4 i förordning nr 659/1999 och meddelandet om behandlingen av värdeminskade tillgångar inom Europeiska gemenskapens banksektor (EUT C 72, 2009, s. 1) genom att förena det angripna beslutet med villkor och skyldigheter som inte var knutna till HSH Nordbanks omstrukturering utan utgjorde ett dolt villkorat godkännande för ett indirekt stöd, är i själva verket riktad mot engångsbetalningen. I detta avseende ska det erinras om ett flertal skäl.
116 Engångsbetalningen behandlas under rubriken ”Minoritetsägarnas delaktighet i ansvarsfördelningen”, i skälen 245–259 i det angripna beslutet. Kommissionen återgav uppgifterna från beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet (skäl 245 i det angripna beslutet) innan den tillbakavisade Förbundsrepubliken Tysklands och de övriga berörda parternas argument, däribland minoritetsägarna (det vill säga Schleswig-Holsteins sparbanksförening och de bolag som hade erhållit rådgivning från JC Flowers & Co, däribland sökandebolagen).
117 Kommissionen ansåg att eftersom aktieinnehavet hos de minoritetsägare som inte hade varit delaktiga i rekapitaliseringen inte hade spätts ut tillräckligt, det vill säga att aktiernas styckepris var för högt till följd av att det saknades en lämplig ansvarsfördelning inom ramen för räddningen av HSH Nordbank, kunde kommissionen anse att stödåtgärderna var förenliga med den inre marknaden. Kommissionen ansåg även att den indirekta fördel som hade uppstått för minoritetsägarna om inga villkor hade ställts upp i det angripna beslutet, kunde betraktas som ett statligt stöd, om aktiepriset hade fastställts korrekt, i den mån de offentliga ägarna (nämligen Hamburg och Schleswig-Holstein) hade fått ett extra ägarintresse i HSH Nordbank, vilket de avstod ifrån (skälen 247 och 248 i det angripna beslutet).
118 Kommissionen underkände även Förbundsrepubliken Tysklands och minoritetsägarnas argument om att den ursprungliga värderingen av aktiernas pris och antal var relevant. Enligt dessa parter var de aktuella parametrarna, som hade fastställts på grundval av värderingsrapporten, relevanta, medan kommissionen ansåg att underlåtenheten att i rapporten ta hänsyn till flera aspekter ledde till att styckepriset per aktie övervärderades vid rekapitaliseringen (skälen 249 och 250 i det angripna beslutet). Kommissionen motsatte sig i synnerhet två av de antaganden som gjordes i värderingsrapporten för att fastställa styckepriset per aktie (skälen 251 och 252 i det angripna beslutet), nämligen antagandet att marknaderna skulle normaliseras under år 2011 och att HSH Nordbank skulle få tillbaka kreditbetyget A från kreditvärderingsinstituten (år 2009 hade HSH Nordbanks kreditbetyg sänkts till BBB+ med negativa utsikter), vilka kommissionen ansåg var orimligt optimistiska.
119 Kommissionen drog därav slutsatsen att det var nödvändigt att korrigera detta med engångsbetalningen i syfte att späda ut minoritetsägarnas aktieinnehav i HSH Nordbank till önskad nivå (skäl 259 i det angripna beslutet).
120 Sökandebolagen har inom ramen för den sjätte grunden gjort gällande att engångsbetalningen, i den mån den påverkar minoritetsägarna bland vilka sökandebolagen ingår, inte kan utgöra ett bidrag från HSH Nordbank till återbetalningen av den del av det stöd som i dess nuvarande form ansågs oförenligt med den inre marknaden i skäl 209. De anser att de antagna åtgärderna inte medförde något betalningsflöde tillbaka till stödgivaren.
121 Kommissionen erinrade mycket riktigt att HSH Finanzfonds ”har en dubbel roll … som aktieägare i … HSH Nordbank å ena sidan och som stödgivare å andra sidan”. Inom ramen för engångsbetalningen överförde HSH Nordbank 500 miljoner euro till HSH Finanzfonds som samtidigt drogs av från HSH Nordbanks tillgångar. Beloppet överfördes i form av aktier och höjningen av kapitalet var proportionerlig. Inte desto mindre ökade HSH Finanzfonds tillgångar efter transaktionen. Eftersom samma summa drogs ifrån HSH Nordbanks kapital (innan beloppet på nytt infördes i aktiekapitalet) sjönk dessutom aktievärdet i samtliga aktieägares aktieinnehav i HSH Nordbank.
122 Det är visserligen riktigt att kommissionen såg till att det kapital som minoritetsägarna hade investerat i HSH Nordbank fick bära en del av förlusten för att möjliggöra en ny ansvarsfördelning mellan minoritetsägarna och majoritetsägaren HSH Finanzfonds, men sökandebolagen hade inte stöd för påståendet att denna omfördelning var omotiverad, vilket slogs fast i punkt 113 ovan. I motsats till vad sökandebolagen påstått, har engångsbetalningen verkningar för samtliga aktieägare och inte endast en viss kategori av aktieägare. Detta gäller även om den omständigheten att majoritetsägaren, som i denna egenskap således också deltog i omfördelningen av beloppet på 500 miljoner euro, som är värdet av de aktier som den redan ägde, även var mottagare av de nyemitterade aktierna, kan ge intryck av skillnad i behandlingen. Det är dock endast en förvrängd uppfattning av engångsbetalningen, eftersom det endast är i egenskap av stödgivare som blivit lidande av övervärderingen av företaget som HSH Finanzfonds erhöll de nya aktierna, och inte i egenskap av aktieägare. I likhet med vad kommissionen framhöll, hade det varit möjligt att vända sig till en ny offentlig organism som inte var aktieägare utan enbart mottagare av medlen i syfte att återställa jämvikten och i så fall hade det varit samma ansvarsfördelning mellan aktieägarna till förmån för stödgivaren, som företräddes av organismen.
123 Det ska således slås fast att även om den ekonomiska följden av engångsbetalningen var att värdet på minoritetsägarnas andel i HSH Nordbanks kapital sjönk, var den lagenlig, eftersom den ålade minoritetsägarna att medverka proportionerligt i förhållande till de offentliga aktieägarnas medverkan vid rekapitaliseringen, så att minoritetsägarna inte tog emot ett indirekt stöd och att de aktuella åtgärderna kunde anses förenliga med den inre marknaden.
124 Talan ska således ogillas såvitt avser den sjätte grunden i den första delen av ansökan.
125 Sökandebolagen har inom ramen för den åttonde grunden hänvisat till tre kommissionsbeslut.
126 Enligt fast rättspraxis kan inte kommissionens beslutspraxis i andra ärenden påverka giltigheten av ett senare beslut. Beslutet ska endast bedömas mot bakgrund av fördragets objektiva bestämmelser (dom av den 20 maj 2010, Todaro Nunziatina & C., C‑138/09, REU, EU:C:2010:291, punkt 21, och dom Eurallumina/kommissionen, punkt 94 ovan, EU:T:2014:894, punkt 80).
127 För fullständighetens skull ska följande omständigheter beaktas.
128 Vad gäller jämförelsen med kommissionens beslut av den 7 maj 2009, har sökandebolagen hävdat att koncernen Generali, som inte hade varit delaktig i ökningen av kapitalet, inte heller var tvungen att dela på ansvaret, ”förutom att det eventuellt inte betalades ut någon utdelning under två verksamhetsår”. Härav ska slutsatsen dras att den första jämförelsen i själva verket endast avser huruvida engångsbetalningen var välgrundad. Eftersom tribunalen redan har bedömt att den är välgrundad, är en sådan jämförelse dömd att misslyckas.
129 Den andra jämförelsen utgår ifrån samma underförstådda antagande, eftersom sökandebolagen har hävdat att i detta ärende, i vilket vissa aktieägare inte hade deltagit i ökningen av kapitalet, gick det inte utifrån kommissionens pressmeddelande ”att få vetskap om dessa aktieägare [hade] deltagit i ansvarsfördelningen enbart genom ett utdelningsförbud eller genom att de ålades ytterligare ansvar”.
130 Inom ramen för den tredje jämförelsen, erinrade sökandebolagen om att i ärendet som ledde till kommissonens beslut av den 9 december 2011 om det statliga stöd SA 31883 (tidigare N 516/2010) ansåg kommissionen att ”de bajerska sparbankerna [fick] bära ett större ansvar, eftersom de inte längre [fick] någon årlig ersättning för deras passiva innehav och att de [var] tvungna avstå från utdelning på grund av utdelningsförbudet” och de anser att detta ansvar ”inte kan jämföras med det ansvar som minoritetsägarna i HSH Nordbank är skyldiga att bära på grund av engångsbetalningen och begränsningen av utdelningen”.
131 Återigen är det inte rättstridigheten av utdelningsförbudet och den efterföljande begränsningen av utdelningen i sig som har bestritts, eftersom detta bestridande i vilket fall som helst inte kan tas upp till sakprövning i förevarande fall, såsom slogs fast i punkt 65 ovan, utan resultatet av dessa tillsammans med det ansvar som engångsbetalningen utgör. Den andra och den tredje jämförelsen kan följaktligen inte godtas på grund av samma skäl som avser den första jämförelsen. Sökandebolagen har varken visat att dessa faktorer tillsammans bygger på en uppenbart felaktig bedömning eller strider mot proportionalitetsprincipen, eftersom principen iakttogs i förevarande fall, såsom framgår av slutsatsen i punkt 113 ovan.
132 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden i den första delen av ansökan.
133 Sökandebolagen har således inte visat att engångsbetalningen, vars syfte enbart var – såsom kommissionen korrekt har understrukit – att göra det statliga stödet förenligt med den inre marknaden, utgjorde ett oproportionerligt villkor eller att den stred emot principen om likabehandling.
134 Följaktligen ska talan till viss del ogillas och till viss del avvisas.
Rättegångskostnader
135 Kommissionen har yrkat att sökandebolagen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolagen har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas i enlighet med artikel 134.1 i rättegångsreglerna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) HSH Investment Holdings Coinvest-C Sàrl och HSH Investment Holdings FSO Sàrl ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 november 2015.
Underskrifter