TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 9 juli 2013(*)
”Överklagande – Personalmål – Personal vid EIB – Omprövning av tribunalens dom – Avslag på talan i första instans eftersom den inte kunde prövas i sak – Pensioner – Höjning av bidragen till pensionssystemet – Tidsfrist för väckande av talan – Skälig tidsfrist”
I mål T‑234/11 P‑RENV‑RX,
angående ett överklagande av ett beslut meddelat av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 4 februari 2011 i mål F-34/10, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, med yrkande om att detta beslut ska upphävas,
Oscar Orlando Arango Jaramillo, anställd vid Europeiska investeringsbanken, Luxemburg (Luxemburg), och 34 andra anställda vid Europeiska investeringsbanken vilkas namn återges i bilagan till denna dom, företrädda av advokaterna B. Cortese och C. Cortese,
klagande,
i vilket den andra parten är
Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av C. Gómez de la Cruz och T. Gilliams, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten P.‑E. Partsch,
svarande i första instans,
meddelar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden),
– sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna I. Pelikánová (referent) och A. Dittrich,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Dom
1 Förevarande förfarande har inletts till följd av domstolens (fjärde avdelningen) dom av den 28 februari 2013 i mål C‑334/12 RX‑II, omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB. I nämnda dom konstaterade domstolen att enhetligheten i unionsrätten undergrävdes genom den dom som tribunalen (avdelningen för överklaganden) meddelade den 19 juni 2012 i mål T‑234/11P, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, (nedan kallad den omprövade domen), som gällde ett överklagande av ett beslut meddelat av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 4 februari 2011 i mål F‑34/10, (nedan kallat det överklagade beslutet), och upphävde den omprövade domen och återförvisade målet till tribunalen.
Bakgrund till tvisten
2 Av punkterna 2–4 i det överklagade beslutet följer att Oscar Orlando Arango Jaramillo och 34 andra sökanden vilkas namn återges i bilagan till denna dom är anställda vid Europeiska investeringsbanken (EIB). Lönebeskeden för anställda vid EIB upprättas sedan den 1 januari 2007 inte längre på traditionsenligt vis i pappersformat utan i elektroniskt format. Lönebeskeden registreras sedan detta datum varje månad i EIB:s databas ”Peoplesoft”, och varje anställd kan därefter ta del av dem från sin dator på arbetsplatsen.
3 Lördagen den 13 februari 2010 registrerades lönebeskeden för februari 2010 i databasen ”Peoplesoft”. Av lönebeskeden framgick att de anställdas bidrag till pensionssystemet hade höjts jämfört med lönebeskeden för januari 2010. Denna höjning var resultatet av beslut som EIB hade fattat i samband med reformen av pensionssystemet för dess anställda.
Förfarandet i första instans och det överklagade beslutet
4 Den 26 maj 2010 väckte sökandena talan vid personaldomstolen. Talan registrerades under målnummer F‑34/10. Sökandena yrkade dels att lönebeskeden för februari månad 2010 skulle ogiltigförklaras, i den mån som de återspeglade EIB:s beslut att höja bidragen till pensionssystemet, dels att EIB skulle förpliktas att betala ideellt skadestånd till dem med ett symboliskt belopp på 1 euro.
5 Genom särskild handling som ställdes till personaldomstolens kansli yrkade EIB att personaldomstolen med tillämpning av artikel 78 i personaldomstolens rättegångsregler skulle avvisa talan utan att pröva själva sakfrågan.
6 Sökandena gjorde i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder bland annat gällande att deras rätt till ett effektivt rättsmedel, med beaktande av de särskilda omständigheterna i förevarande fall, i synnerhet avsaknaden av skrivna bestämmelser om talefrister för anställda vid EIB, skulle äventyras om den allmänna talefristen på tre månader och tio dagar tillämpades strikt (det överklagade beslutet, punkt 18).
7 Genom det överklagade beslutet, vilket antogs med stöd av artikel 78 i rättegångsreglerna för Europeiska unionens personaldomstol, avvisade nämnda domstol talan med hänvisning till att den hade väckts för sent. Detta gjordes utan att ett muntligt förfarande inleddes eller förordnande om att beslut i frågan om invändningen om rättegångshinder skulle anstå till den slutliga domen.
Överklagandet till tribunalen
8 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 april 2011 överklagade sökandena, med stöd av artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol, det överklagade beslutet. Överklagandet registrerades under målnummer T‑234/11 P.
9 Inom ramen för överklagandet yrkade sökandena att tribunalen skulle ogiltigförklara det överklagade beslutet, avslå den invändning om rättegångshinder som EIB tagit upp i mål F‑34/10 och återförvisa målet till personaldomstolen, som skulle avgöra det i sak.
10 Tribunalen konstaterade att parterna inte hade inkommit med någon begäran om förhandling inom en månad från delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet hade avslutats och avgjorde tvisten utan muntlig förhandling.
11 Sökandena åberopade tre grunder, den första grunden i första hand och de två andra grunderna i andra hand, till stöd för sitt överklagande. Den första grunden rörde felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av begreppet skälig tidsfrist för att väcka talan i första instans samt, bland annat, åsidosättanden av proportionalitetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsligt skydd. Den andra grunden rörde felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av tillämpliga processregler, bland annat reglerna om förekomsten av oförutsebara omständigheter. Den tredje grunden rörde en missuppfattning av bevisning som hade ingetts till personaldomstolen till stöd för att oförutsebara omständigheter förelåg och åsidosättande av reglerna om åtgärder för bevisupptagning och processledning i första instans.
12 I den omprövade domen ogillade tribunalen överklagandet med hänvisning till att de grunder som hade åberopats av sökandena till viss del inte kunde tas upp till sakprövning och till viss del saknade stöd.
13 För att avslå den första grunden för överklagandet anförde tribunalen, i första hand, att personaldomstolen i det överklagade beslutet med rätta på sökandenas situation tillämpade en regel enligt vilken, i analogi med den talefrist som föreskrivs i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), en tidsfrist om tre månader i princip ska anses vara skälig när en anställd vid EIB önskar väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut som antagits av EIB som går den anställda emot (den omprövade domen, punkt 27). Enligt tribunalen kunde inte den skyldighet som på detta sätt föreskrivs för anställda vid EIB att inom en exakt tidsfrist väcka talan anses äventyra deras rätt till ett effektivt rättsmedel eller proportionalitetsprincipen (den omprövade domen, punkt 41).
Omprövning av domstolen
14 Till följd av förste generaladvokatens förslag fann domstolen (den särskilda avdelning som avses i artikel 123b i domstolens rättegångsregler, i dess lydelse vid tidpunkten för nämnda förslag), genom beslut av den 12 juli 2012 i mål C‑334/12 RX, att domen skulle omprövas. Enligt nämnda beslut skulle omprövningen avse två frågor. Ett syfte är att avgöra huruvida den omprövade domen undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten, genom att tribunalen, i egenskap av överinstans, tolkade begreppet skälig tidsfrist – tillämpat i samband med att anställda vid Europeiska investeringsbanken (EIB) väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som EIB utfärdat och som går dem emot – såsom en tremånadersfrist som är sådan att talan som väcks efter utgången av densamma per automatik ska anses ha väckts för sent och således ska avvisas, utan att unionsdomstolen är skyldig att beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare ska omprövningen syfta till att avgöra huruvida denna tolkning av begreppet skälig tidsfrist äventyrar rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, vilken föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389).
15 I målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB upphävde domstolen den omprövade domen efter att ha fastställt att den faktiskt undergrävde enhetligheten i unionsrätten genom att tribunalen, i egenskap av överinstans, tolkade begreppet skälig tidsfrist – tillämpat i samband med att anställda vid Europeiska investeringsbanken (EIB) väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som EIB utfärdat och som går dem emot – såsom en tremånadersfrist som är sådan att talan som väcks efter utgången av densamma per automatik ska anses ha väckts för sent och således ska avvisas, utan att unionsdomstolen är skyldig att beakta omständigheterna i det enskilda fallet.
16 Domstolen bedömde att svaret på frågan huruvida de berörda anställdas talan kan tas upp till sakprövning, och i synnerhet huruvida talan har inkommit inom en skälig tidsfrist, i den mening som avses i rättspraxis om principen om rätten till ett effektivt rättsmedel, inte framgick av de faktiska omständigheter som låg till grund för den omprövade domen. Domstolen kunde därför enligt artikel 62b i domstolens stadga inte själv avgöra målet slutligt. Efter att ha beslutat om rättegångskostnaderna i omprövningsförfarandet återförvisade domstolen i enlighet härmed målet till tribunalen för att den, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda målet, skulle bedöma huruvida den tidsfrist inom vilken sökandena hade väckt talan vid personaldomstolen var skälig.
Prövning av målet som återförvisats efter omprövning
Förfarandet
17 I enlighet med artikel 121a i tribunalens rättegångsregler innebär målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB att förevarande mål på nytt har anhängiggjorts vid tribunalen.
18 Genom skrivelse av den 1 mars 2013 anmodade tribunalens kansli parterna i enlighet med artikel 121c.1 i rättegångsreglerna att inom en månad från dagen för delgivningen av domen i målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB skriftligen yttra sig över vilka slutsatser som bör dras av denna dom inför tvistens lösning.
19 EIB och sökandena inkom med yttranden till tribunalens kansli den 22 mars respektive den 16 april 2013.
20 EIB har i sina yttranden yrkat att tribunalen
– i första hand, ska återförvisa målet till personaldomstolen, och
– i andra hand, ogilla överklagandet efter att ha fastställt att den talan som sökandena väckte vid personaldomstolen inte kunde tas upp till sakprövning eftersom ansökan hade lämnats in för sent, då nämnda talan väcktes efter en tidsfrist som med beaktande av samtliga omständigheter i målet inte kan anses vara skälig, och förplikta sökandena att bära kostnaderna för överklagandeförfarandet.
21 Sökandena har i sina yttranden yrkat att tribunalen ska
– bifalla överklagandet på den första grunden och på denna grund upphäva det överklagade beslutet, då sökandena väckte talan vid personaldomstolen inom en skälig tidsfrist med beaktande av samtliga omständigheter i målet,
– återförvisa målet till personaldomstolen för förnyad sakprövning och prövning av kostnaderna i första instans, och
– förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna i överklagandeförfarandet.
Rättslig bedömning
22 Målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB har medfört att det överklagande som avses i punkt 8 ovan på nytt har anhängiggjorts vid tribunalen som ska ompröva de tre grunder som sökandena har åberopat till stöd för överklagandet (punkt 11 ovan), genom att dra samtliga slutsatser som bör dras av nämnda dom inför tvistens lösning.
Den första grunden: Felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av begreppet skälig tidsfrist för att väcka talan i första instans samt bland annat åsidosättanden av proportionalitetsprincipen och av rätten till ett effektivt rättsligt skydd
23 Den första grunden består i princip av två delar. Den första delen rör felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av begreppet skälig tidsfrist för att väcka talan i första instans. Den andra delen rör åsidosättanden av proportionalitetsprincipen och av rätten till ett effektivt rättsligt skydd.
24 I den första grundens första del har sökandena gjort gällande att personaldomstolen i det överklagade beslutet gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den avvisade sökandenas talan med hänvisning till att tidsfristen på tre månader, tio dagar och några sekunder för att inkomma till personaldomstolens kansli med ansökan i första instans inte utgjorde en skälig tidsfrist. Härigenom gav personaldomstolen praxis om tidsfristerna för anställda vid EIB att väcka talan (tribunalens dom av den 23 februari 2001 i de förenade målen T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑49 och II‑185, punkt 99, och av den 6 mars 2001 i mål T‑192/99, Dunnett m.fl. mot EIB, REG 2001, s. II‑813, punkterna 53 och 58) en räckvidd som den inte har, genom att i praktiken överge principen om iakttagande av en skälig tidsfrist, vilken till sin natur är flexibel och öppen för en konkret avvägning mellan de intressen som står på spel, och ersätta den med en exakt tidsfrist, vilken tillämpas strikt och allmänt, på tre månader. Personaldomstolen underlät dessutom att beakta handlingar och vittnesmål som hade ingetts till den, av vilka det dels framgick att kopior som överensstämde med ansökan i första instans på elektronisk väg hade mottagits inom tidsfristen om tre månader och tio dagar av andra mottagare som var anslutna till andra servrar än den som skickade meddelandet, dels att sökandenas advokater hade haft ett elavbrott på sin arbetsplats den kväll då ansökan i första instans skickades. Nämnda elavbrott, som upphörde ungefär tio minuter före midnatt, medförde att meddelandet försenades. Personaldomstolen underlät dessutom att beakta de särskilda omständigheterna i målet, bland annat den omständigheten att EIB, i strid med ställda krav, underlåtit att uppfylla sin föreskrivna uppgift att fastställa en exakt frist för väckande av talan på vilka de anställda kan förlita sig samt hade antagit de ifrågasatta besluten i form av lönebesked för februari månad år 2010 på grundval av bestämmelser som ännu inte hade offentliggjorts och som fortfarande inte var offentliggjorda när talan väcktes.
25 I den första grundens andra del har sökandena gjort gällande att personaldomstolen i det överklagade beslutet underlät att tillförsäkra sökandena rätt till ett effektivt domstolsskydd och åsidosatte proportionalitetsprincipen vilken ska beaktas vid tillämpningen av bestämmelser och rättsprinciper som begränsar personers rätt att få sin sak prövad inför domstol. Genom att avvika från sin tidigare rättspraxis, vilken grundade sig på en flexibel och för sökandena förmånlig tillämpning av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist för väckande av talan, agerade personaldomstolen i strid med det grundläggande kravet på en rimlig avvägning mellan den enskildes rätt till ett verksamt rättsligt skydd och kravet på rättssäkerhet. Att personaldomstolen agerade i strid med gällande krav är uppenbart vid beaktandet av de särskilda omständigheterna i målet, såsom de beskrivs i punkt 24 ovan. Med beaktande av dessa särskilda omständigheter begränsar en strikt och allmängiltig tillämpning av en exakt tidsfrist på tre månader, vilken inte fastställts i skrift eller följer av tydlig och fast rättspraxis, sökandenas rätt att få sin sak prövad inför domstol, vilken fastställs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i alltför hög grad. Tillämpningen står inte heller i proportion till det mål som eftersträvas med principen om iakttagande av en skälig tidsfrist, vilken är att säkerställa EIB:s rättsakters stabilitet.
26 EIB har bestritt sökandenas argument och har i sak yrkat att den första grunden, med avseende på dess båda delar, inte kan tas upp till sakprövning och under alla omständigheter saknar stöd varmed talan inte kan bifallas på den. Inom ramen för den första grunden har sökandena försökt underkasta personaldomstolens bedömning i det överklagade beslutet av de faktiska omständigheterna överklagandeinstansens kontroll. Den sistnämnda domstolen har emellertid ingen sådan kontrollbehörighet. I alla händelser saknar den första grunden fog. Det följer nämligen av rättspraxis att en skälig tidsfrist för att väcka talan för en anställd vid EIB är en fast tidsfrist på tre månader som förlängts med tio dagar med hänsyn till avstånd. Detta följer analogt av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna om rättsmedel. Av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och rättspraxis från EU-domstolen följer dessutom att reglerna om tidsfrister för väckande av talan kan vara förenliga med såväl proportionalitetsprincipen som rätten till ett effektivt rättsligt skydd.
27 I den mån som EIB har bestritt att den första grunden, med avseende på dess båda delar, kan tas upp till sakprövning ska det erinras om att den domstol som prövar målet i första instans enligt fast rättspraxis ensam är behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter. När nämnda domstol har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är överinstansen behörig att pröva den rättsliga bedömning som förstnämnda domstol har gjort av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se, för ett liknande resonemang, domstolens som av den 6 april 2006 i mål C‑551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3173, punkt 51, och av den 21 september 2006 i mål C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8935, punkt 10, tribunalens dom av den 2 juli 2010 i mål T‑266/08 P, Kerstens mot kommissionen, punkt 37).
28 I den första grunden har sökandena inte bestritt personaldomstolens bedömning av de faktiska omständigheterna i det överklagade beslutet vilken grundar sig på den tidsfrist inom vilken talan i första instans väcktes, utan de slutsatser som personaldomstolen har dragit av denna bedömning, nämligen att den tidsperiod inom vilken talan väcktes inte kan anses vara ”skälig”. Frågan huruvida personaldomstolen med rätta, utifrån de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet, kunde dra slutsatsen att sökandena inte hade väckt talan inom en skälig tidsfrist är emellertid en rättsfråga som kan prövas i överinstans.
29 EIB:s invändning om rättegångshinder avseende den första grunden ska således avslås då den är grundlös.
30 I samband med prövningen i sak av den första grundens första del, avseende felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av begreppet skälig tidsfrist för att väcka talan i första instans, ska det noteras att varken EUF-fördraget eller EIB:s personalregler, vilka antagits av dess styrelse i enlighet med artikel 29 i EIB:s arbetsordning, innehåller några uppgifter avseende tidsfristen för att väcka talan vid tvister mellan EIB och dess anställda. Avvägningen mellan, å ena sidan, den enskildes rätt till ett verksamt rättsligt skydd, vilken utgör en allmän unionsrättslig princip och vilken förutsätter att den enskilde ges en tillräcklig tidsfrist för att bedöma om den rättsakt som går vederbörande emot är lagenlig och, i förekommande fall, förbereda sin talan, och, å andra sidan, kravet på rättssäkerhet som förutsätter att de rättsakter som antagits av unionens institutioner blir definitiva när viss tid förflutit, kräver emellertid att talan i dessa tvister väcks vid unionsdomstolarna inom skälig tid (se domarna i de ovan i punkt 24 nämnda målen De Nicola mot EIB, punkterna 97–99 och där angiven rättspraxis, och Dunnett m.fl. mot EIB, punkterna 51–53 och där angiven rättspraxis, samt beslut av tribunalens ordförande av den 6 december 2002 i mål T‑275/02 R, D mot EIB, REGP 2002, s. I‑A‑259 och II‑1295, punkterna 31 och 32).
31 Enligt rättspraxis ska frågan huruvida en tidsfrist är ”skälig”, oberoende av om det rör sig om tidsåtgången för ett administrativt förfarande eller ett domstolsförfarande eller en tidsfrist som, såsom är fallet här, direkt påverkar möjligheten att ta upp en talan till prövning i sak, alltid bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och bland annat till den betydelse som målet har för den berörde, huruvida det är fråga om ett komplicerat mål och parternas uppträdande (se domen i det ovannämnda målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, punkterna 28–37 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att begreppet skälig tidsfrist i allmänhet inte kan förstås som en specifik preklusionsfrist. Tidsfristen på tre månader i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna kan följaktligen inte analogt tillämpas såsom en preklusionsfrist gentemot EIB:s anställda när de väcker talan om ogiltigförklaring mot en rättsakt som EIB utfärdat och som går dem emot (se domen i det ovannämnda målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
32 Det är följaktligen inte möjligt att enbart på grundval av att en anställd vid EIB har väckt talan om ogiltigförklaring av en rättsakt, som antagits av den sistnämnda och som går den anställda emot, inom en tidsfrist som överstiger tre månader och tio dagar dra slutsatsen att talan väcktes för sent. Unionsdomstolen ska under alla omständigheter pröva huruvida tidsfristen är skälig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
33 Enbart den omständigheten att tribunalen i de ovan i punkt 24 nämnda domarna i målen De Nicola mot EIB (punkterna 118–120) och Dunnett m.fl. mot EIB (punkterna 57 och 58) bedömde att tidsfrister som inte översteg tre månader och tio dagar var skäliga innebär inte att längre tidsfrister inte skulle ha kunnat anses vara skäliga med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Unionsdomstolen uttalade sig nämligen endast om konkreta fall som hade tagits upp vid den och undersökte inte huruvida längre tidsfrister också hade kunnat anses vara skäliga. Det är heller inte möjligt att av den omständigheten att tribunalens ordförande i beslutet i det ovan i punkt 30 nämnda målet D mot EIB (punkterna 38–40) bedömde att en tidsfrist om fem månader inte var skälig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet dra slutsatsen att en kortare tidsfrist vilken likväl var längre än tidsfristen om tre månader och tio dagar inte hade kunnat anses vara ”skälig” eller att en sådan tidsfrist under andra omständigheter, i ännu mindre grad, hade ansetts vara skälig.
34 I förevarande fall bedömde personaldomstolen att talan i första instans inte hade väckts inom en skälig tidsfrist. Talan skulle därför avvisas, då ansökan hade lämnats in för sent. Detta endast på grund av att talan väcktes några sekunder eller bråkdelar ar av en sekund efter det att tidsfristen om tre månader (förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, i enlighet med artikel 100.3 i personaldomstolens rättegångsregler), vilken analogt motsvarar den tidsfrist för väckande av talan som föreskrivs i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna, hade löpt ut. Personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det överklagade beslutet genom att tolka begreppet skälig tidsfrist – tillämpat i samband med att anställda vid Europeiska investeringsbanken (EIB) väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som EIB utfärdat och som går dem emot – såsom en tremånadersfrist som är sådan att talan som väcks efter utgången av densamma per automatik ska anses ha väckts för sent och således ska avvisas, utan att, såsom den är skyldig att göra enligt lag, beakta omständigheterna i det enskilda fallet och bland annat den betydelse som målet har för den berörde, huruvida det är fråga om ett komplicerat mål samt EIB och sökandenas uppträdande (se, för ett liknande resonemang, och analogt, domen i det ovannämnda målet omprövning av målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, punkterna 22, 27, 28, 46 och 54).
35 Den första grundens första del om felaktig rättstillämpning av personaldomstolen i det överklagade beslutet i samband med tolkningen av begreppet skälig tidsfrist för att väcka talan i första instans ska således godtas.
36 Utan att det är nödvändigt att pröva den första grundens andra del eller den andra eller den tredje grunden konstaterar tribunalen följaktligen att överklagandet ska bifallas enligt yrkandena och att det överklagade beslutet ska upphävas.
Återförvisningen av målet personaldomstolen
37 Enligt artikel 13.1 i bilaga I till domstolens stadga ska tribunalen, om överklagandet är välgrundat, upphäva personaldomstolens avgörande och själv avgöra ärendet. Tribunalen ska återförvisa ärendet till personaldomstolen för avgörande om det inte är färdigt för avgörande.
38 Personaldomstolen har i det överklagade beslutet inte gjort samtliga bedömningar som krävs i lag för att pröva huruvida tidsfristen för att väcka talan är skälig och, i enlighet härmed, huruvida talan kan tas upp till prövning i sak. Av samma skäl följer inte det definitiva svaret på frågan huruvida sökandenas talan kan tas upp till prövning i sak av bedömningar av de faktiska omständigheter på vilka det överklagade beslutet grundade sig. Under dessa omständigheter är ärendet inte färdigt för avgörande. Det ska därför återförvisas till personaldomstolen för förnyad prövning.
Rättegångskostnader
39 Eftersom målet ska återförvisas till personaldomstolen, kommer beslut om de rättegångskostnader som uppkommit med anledning av detta överklagande att meddelas senare.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)
följande:
1) Europeiska unionens personaldomstols (första avdelningen) beslut av den 4 februari 2011 i mål F-34/10, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska unionens personaldomstol.
3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juli 2013.
Underskrifter
Bilaga
María Esther Badiola, Luxemburg (Luxemburg),
Marcella Bellucci, Luxemburg,
Stefan Bidiuc, Grevenmacher (Luxemburg),
Raffaella Calvi, Schuttrange (Luxemburg),
Maria José Cerrato, Luxemburg,
Sara Confortola, Verona (Italien),
Carlos D’Anglade, Luxemburg,
Nuno Da Fonseca Pestana Ascenso Pires, Luxemburg,
Andrew Davie, Medernach (Luxemburg),
Marta De Sousa e Costa Correia, Itzig (Luxemburg),
Nausica Di Rienzo, Luxemburg,
José Manuel Fernandez Riveiro, Sandweiler (Luxemburg),
Eric Gällstad, Rameldange (Luxemburg),
Andres Gavira Etzel, Luxemburg,
Igor Greindl, Canach (Luxemburg),
José Doramas Jorge Calderón, Luxemburg,
Monica Lledó Moreno, Sandweiler,
Antonio Lorenzo Ucha, Luxemburg,
Juan Antonio Magaña-Campos, Luxemburg,
Petia Manolova, Bereldange (Luxemburg),
Ferran Minguella Minguella, Gonderange (Luxemburg),
Barbara Mulder-Bahovec, Luxemburg,
István Papp, Luxemburg,
Stephen Richards, Blaschette (Luxemburg),
Lourdes Rodriguez Castellanos, Sandweiler,
Daniela Sacchi, Mondorf-les-Bains (Luxemburg),
Maria Teresa Sousa Coutinho da Silveira Ramos, Almargem do Bispo (Portugal),
Isabelle Stoffel, Mondorf-les-Bains,
Fernando Torija, Luxemburg,
María del Pilar Vargas Casasola, Luxemburg,
Carolina Vento Sánchez, Luxemburg,
Pé Verhoeven, Bryssel (Belgien),
Sabina Zajc, Contern (Luxemburg),
Peter Zajc, Contern.