Mål T‑183/07
Republiken Polen
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Miljö – Direktiv 2003/87/EG – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för Polen avseende perioden 2008–2012 – Frist på tre månader – Medlemsstaternas respektive kommissionens behörighet – Likabehandling – Motiveringsskyldighet – Artiklarna 9.1, 9.3 och 11.2 i direktiv 2003/87”
Sammanfattning av domen
1. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 9.3)
2. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 9.3)
3. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 9.3)
4. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artiklarna 9.1, 9.3 och 11.2)
5. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87)
6. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 9.3)
7. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artiklarna 9.3 och 11.2)
8. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – Nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP)
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artiklarna 9, 10, 11.2 och 11.3)
1. Kommissionens kontrollmakt och befogenhet att avslå en nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP) som en medlemsstat har anmält enligt artikel 9.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen är starkt kringskuren av såväl materiella som tidsmässiga begränsningar. För det första begränsas kommissionens granskning till att avse huruvida en NFP är förenlig med kriterierna i bilaga III till och artikel 10 i direktivet. För det andra ska prövningen ske inom tre månader från att medlemsstaten anmäler NFP:n.
Vad gäller tidsbegränsningar anges i artikel 9.3 i direktivet endast en tremånadersfrist inom vilken kommissionen kan uttala sig om NFP:n. Det finns ingen anledning att anta att den tremånadersfrist som kommissionen förfogar över för att avslå planen inte kan börja löpa när en ofullständig NFP anmälts. En medlemsstat kan inte i det oändliga skjuta upp kommissionens beslut i enlighet med artikel 9.3 i direktivet genom att anmäla en ofullständig NFP.
(se punkterna 35 och 36)
2. Då kommissionen inte i strikt mening har någon allmän behörighet att godkänna en anmäld nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP), kan en avsaknad av invändningar från kommissionen inom den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen inte ge upphov till någon som helst presumtion att denna NFP godkänts.
Den förhandskontroll som företas med tillämpning av artikel 9.3 i direktivet utmynnar inte nödvändigtvis i ett beslut om godkännande. Kommissionen måste endast vidta åtgärder när den bedömer det vara nödvändigt att anföra invändningar avseende vissa delar av den NFP som anmälts och, för det fall att medlemsstaten underlåter att ändra sin NFP, fatta beslut om avslag. Om så inte sker blir den NFP som anmälts definitiv och presumeras vara rättsenlig, och det tillfälliga förbudet för medlemsstaten att genomföra NFP:n upphör.
(se punkterna 41 och 42)
3. Kommissionen kan gripa in innan tremånadersfristen enligt artikel 9.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen löper ut, inte bara genom att inledningsvis framföra invändningar eller ställa frågor om vissa aspekter av den anmälda nationella fördelningsplanen för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP), utan också genom att därpå besluta att avslå den anmälda NFP:n, om medlemsstaten inte ändrar den. Även om ett avslagsbeslut medför att tremånadersfristen avbryts, upphör fristen att löpa när kommissionen gör invändningar eller ställer frågor om vissa aspekter av den anmälda NFP:n.
(se punkt 43)
4. I artiklarna 9.1, 9.3 och 11.2 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen stadgas klart och uttryckligt behörighetsfördelningen mellan medlemsstaterna och kommissionen för utarbetande, kontroll och verkställande av nationella fördelningsplaner för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP).
Vad gäller medlemsstaternas behörighet framgår det entydigt av nämnda bestämmelser att medlemsstaterna ensamma är behöriga att först utarbeta en NFP med uppgifter om det sammanlagda antal utsläppsrätter som de önskar fördela för den berörda tidsperioden och hur de avser att fördela dem och sedan besluta om det sammanlagda antal utsläppsrätter som de kommer att fördela för varje femårsperiod och inleda processen för individuell fördelning av dessa utsläppsrätter. Enligt artikel 9.1 andra meningen i direktivet ska medlemsstaterna utöva denna exklusiva behörighet i enlighet med objektiva och öppna kriterier, däribland dem som anges i bilaga III till direktivet. Enligt artikel 9.3 andra meningen i direktivet ska medlemsstaten, när kommissionen beslutar att helt eller delvis avslå en NFP, endast fatta beslut i enlighet med artikel 11.2 i direktivet om kommissionen godtagit de föreslagna ändringarna.
Direktiv 2003/87 stadgar dock inte tydligt och precist under vilka former och med vilka medel det bestämda resultatet ska uppnås. Medlemsstaterna har alltså ett visst manöverutrymme vad gäller att genomföra direktivet och, därmed, att välja vilka åtgärder de anser bäst lämpade för att nå det syfte som fastställs i direktivet utifrån förutsättningarna på den nationella energimarknaden.
(se punkterna 84–88)
5. Att, vid genomförandet av det system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i gemenskapen som upprättats genom direktiv 2003/87, låta kommissionen använda en och samma utvärderingsmetod avseende nationella fördelningsplaner för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP) för samtliga medlemsstater skulle inte bara ge denna institution makt att likrikta förhållandena inom ramen för genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter utan också en central roll i utarbetandet av NFP:erna. Någon sådan likriktande makt eller central roll har lagstiftaren dock inte anförtrott kommissionen i direktivet inom ramen för dess befogenheter att kontrollera NFP:er.
Principen om likabehandling av medlemsstaterna kan inte medföra ändringar i den behörighetsfördelning mellan medlemsstaterna och kommissionen som föreskrivs i direktiv 2003/87, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som får anses ha iakttagits när denna rättsakt antogs.
(se punkterna 104 och 106)
6. Ett beslut angående en nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP) som kommissionen fattat med stöd av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, där det konstateras att flera av kriterierna i bilaga III till nämnda direktiv inte är uppfyllda, samtidigt som kommissionen endast ersatt uppgifterna i NFP:n med sina egna uppgifter utan att på något sätt kontrollera huruvida de sistnämnda uppgifterna uppfyller kriterierna i direktivet, är inte förenligt med den behörighetsfördelning mellan medlemsstaterna och kommissionen som föreskrivs i direktivet.
Kommissionens metod för att kontrollera NFP:n, bestående i att jämföra uppgifterna i NFP:n med de uppgifter den hade inhämtat enligt sin egen utvärderingsmetod, ger den i praktiken utrymme att själv, helt oberoende, utarbeta sin referens-NFP och bedöma huruvida de anmälda NFP:erna är förenliga inte med kriterierna i direktivet utan främst med de uppgifter och de resultat som kommissionen fått fram med sin egen metod.
(se punkterna 107, 108 och 110)
7. Det samråd med allmänheten som enligt artikel 11.2 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen ska äga rum innan ett slutligt beslut fattas med stöd av denna bestämmelse, skulle helt sakna ändamål och allmänhetens synpunkter endast vara av teoretiskt intresse, om de ändringar i en nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP) som kan föreslås, efter det att kommissionen har fattat beslut i enlighet med artikel 9.3 i direktivet, var begränsade till sådana ändringar som kommissionen har föreslagit.
Medlemsstaterna kan – utan att nödvändigtvis vara bundna av de rekommendationer som kommissionen har lämnat i ett beslut fattat med stöd av artikel 9.3 i direktivet – inte bara korrigera och uppdatera sina NFP:er efter att ett sådant beslut har fattats utan också justera dem efter beslutet om individuell fördelning. Med hänsyn såväl till ordalydelsen i direktivet som till den allmänna systematiken i och syftena med det system som upprättats genom direktivet, är kommissionen dessutom skyldig att ständigt tillse att NFP:er grundar sig på så precisa och följaktligen så uppdaterade uppgifter som möjligt, för att i minsta möjliga mån försvaga den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen, samtidigt som ett effektivt system med utsläppsrätter för växthusgaser upprätthålls.
(se punkterna 116–118)
8. Genom att i ett beslut angående en nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för växthusgaser (NFP), som fattats med stöd av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, fastställa en övre gräns för utsläppsrätter, över vilken NFP:n ansågs oförenlig med direktivet, har kommissionen överskridit gränserna för sina kontrollbefogenheter enligt nämnda bestämmelse.
Enligt artikel 11.2 och 11.3 i direktivet ankommer det på varje medlemsstat, och inte på kommissionen, att bestämma det sammanlagda antal utsläppsrätter som den kommer att fördela för den aktuella perioden och att inleda processen för fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning samt fatta beslut om tilldelningen av nämnda utsläppsrätter. Ett sådant beslut ska grundas på medlemsstatens NFP, utarbetad i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10 i nämnda direktiv.
(se punkterna 123, 126 och 131)