Language of document : ECLI:EU:T:2011:377

Mål T‑189/06

Arkema France SA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och natriumperborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Ansvar för överträdelsen – Motiveringsskyldighet – Likabehandling – Principen om god förvaltningssed – Böter – Meddelande om samarbete”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande på helägda dotterbolag

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

2.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande på helägda dotterbolag

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

3.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas – Beslut som avser flera mottagare

(Artiklarna 81 EG, 82 EG och 253 EG)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Beaktande av det bötfällda företagets storlek och globala tillgångar – Relevans – Tillämpning av en multipliceringsfaktor på ursprungsbeloppet

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras, vilket antagits efter andra beslut om påförande av sanktioner där den omständigheten att det är fråga om upprepade överträdelser beaktats – Åsidosättande av principen ne bis in idem – Föreligger inte

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar

(Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 18 och 23.2; kommissionens tillkännagivande 2002/C 45/03, punkterna 21 och 23)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar

(Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 18 och 23.2; kommissionens tillkännagivande 2002/C 45/03, punkterna 21 och 23 b)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av att det företag som är föremål för utredning samarbetat med kommissionen utöver de ramar som fastställts i meddelandet om samarbete – Villkor – Gränser

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 207/04, 98/C 9/03, punkt 3, och 2002/C 45/03)

1.      Ansvar för ett dotterbolags beteende kan tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget mot bakgrund av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter. Det förhåller sig nämligen så, eftersom moder- och dotterbolag i en sådan situation ingår i samma ekonomiska enhet och följaktligen utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG, har kommissionen möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut att påföra böter utan att det krävs att moderbolaget personligen deltagit i överträdelsen.

I det specifika fallet då ett moderbolag innehar 100 procent av aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att konstatera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalningen av de böter som påförs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att bryta presumtionen, inte kan bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden.

Uppdelningen av kapitalinnehavet i ett dotterbolag är ett tillräckligt kriterium för att uppställa denna presumtion, utan att kommissionen är skyldig att förete ytterligare omständigheter som pekar på moderbolagets faktiska utövande av ett inflytande. Denna slutsats påverkas inte av att sådana ytterligare omständigheter kunde konstateras i andra ärenden.

När den omständigheten att ett moderbolag innehar hela eller nästan hela aktiekapitalet i ett dotterbolag har ansetts tillräckligt för att ställa upp nämnda presumtion i förhållande till samtliga mottagare av ett beslut om påförande av böter på grund av överträdelse av konkurrensreglerna, i avsaknad av argument som bryter presumtionen, innebär inte det förhållandet att kommissionen har åberopat ytterligare omständigheter gentemot vissa mottagare av beslutet – antingen för att stärka slutsatsen som redan på ett giltigt sätt följer av att dotterbolaget är helägt, eller för att besvara de argument som framförts av de berörda företagen – att de principer som kommissionen tillämpat inte är desamma för samtliga mottagare och att likabehandlingsprincipen har åsidosatts.

(se punkterna 31–34, 46, 47, 52, 53 och 59)

2.      När kommissionen tillämpar presumtionen om ett avgörande inflytande för att tillskriva moderbolaget ansvaret för dotterbolagets rättsstridiga beteende, ankommer det på moderbolaget att bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden.

I detta avseende ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag beaktas, vilka kan variera från ett fall till ett annat. Denna bedömning ska i synnerhet inte inskränkas till enbart omständigheter som i strikt mening hänför sig till dotterbolagets affärspolitik, såsom distributions- eller prisstrategi. Den aktuella presumtionen kan i synnerhet inte motbevisas enbart genom att visa att det är dotterbolaget som styr dessa specifika delar av affärspolitiken utan att erhålla några riktlinjer i detta avseende.

Enbart det förhållandet att moderbolaget är ett icke-operativt holdingbolag räcker inte för att utesluta att det utövade ett avgörande inflytande över dotterbolaget, genom att bland annat samordna kapitalinvesteringarna inom koncernen. Inom en koncern har ett holdingbolag nämligen till uppdrag att samla andelarna i olika bolag med syftet att säkerställa en enhetlig ledning.

Vidare utgör fördelningen av arbetsuppgifter en normal företeelse inom en bolagskoncern som inte räcker för att motbevisa presumtionen om ett avgörande inflytande.

När det gäller avsaknaden av ett informations- eller rapporteringssystem mellan dotterbolaget och moderbolaget, kan den omständigheten att dotterbolaget aldrig har infört någon särskild informationspolicy till förmån för moderbolaget på den berörda marknaden utgöra tillräcklig bevisning för dotterbolagets självständighet, eftersom dotterbolagets självständighet inte bedöms enbart med hänsyn till den operativa ledningen av ett företag.

(se punkterna 67–69, 74, 76 och 78)

3.      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.

När ett beslut om tillämpning av artikel 81 EG riktar sig till flera mottagare och berör frågan om vilka företag som ska hållas ansvariga för överträdelsen, ska beslutet innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av mottagarna, i synnerhet i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen. Vad beträffar ett moderbolag som hålls solidariskt ansvarigt för sitt dotterbolags rättsstridiga beteende, ska ett sådant beslut innehålla en utförlig redogörelse för skälen till att förstnämnda bolag tillskrivs överträdelsen.

När kommissionen grundar sig på presumtionen att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende, och när de berörda bolagen under det administrativa förfarandet anfört omständigheter i syfte att bryta denna presumtion, ska beslutet innehålla en tillräcklig redogörelse för skälen som kan motivera kommissionens ståndpunkt att dessa omständigheter inte gjort det möjligt att bryta denna presumtion. Kommissionen är emellertid inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda personerna har åberopat inför den. Följaktligen kan kommissionen inte klandras för att den inte exakt besvarade vart och ett av de argument som anförts av ett företag. Ett generellt svar kan nämligen beroende på omständigheterna i det enskilda fallet räcka för att företaget på ett ändamålsenligt sätt ska kunna försvara sina rättigheter och för att tribunalen ska kunna utöva sin prövning.

(se punkterna 89–91 och 96)

4.      Kommissionen förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av bötesbeloppet för att kunna förmå företagen att iaktta konkurrensreglerna. Kommissionen ska vid fastställandet av bötesbeloppet säkerställa att det har en avskräckande verkan och att den i samband härmed bland annat kan ta hänsyn till det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka.

Nödvändigheten att säkerställa att böterna är tillräckligt avskräckande kräver att bötesbeloppet anpassas så att böterna inte blir försumbara eller tvärtom alltför höga, bland annat mot bakgrund av det berörda företagets finansiella förmåga, i enlighet med de krav som följer av nödvändigheten att säkerställa att böterna blir effektiva och att proportionalitetsprincipen iakttas.

Det är bland annat möjligheten för det berörda företaget att lättare uppbringa de medel som behövs för att betala böterna, vilket, för att en tillräckligt avskräckande verkan ska uppnås för detta företag, kan motivera att en multiplikationsfaktor tillämpas. Kommissionen är härvid inte skyldig att styrka ett samband mellan företagets användning av resurserna och den aktuella överträdelsen, utan hade rätt att beakta företagets totala storlek. Eftersom den aktuella höjningen rättsenligt gjorts på grundval av det berörda företagets storlek, och de resurser som använts inom ramen för överträdelsen inte utgör ett relevant kriterium, kan höjningen inte anses utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen enbart av den anledningen att det inte gjordes någon åtskillnad enligt nämnda kriterium mellan de företag som gjort sig skyldiga till överträdelsen. En höjning kan inte anses oproportionerlig i förhållande till det avskräckande syftet när höjningen är motiverad med hänsyn till det berörda företagets storlek, såsom styrks av företagets synnerligen höga globala omsättning.

(se punkterna 113–115 och 117–120)

5.      Tillämpningen av principen ne bis in idem underkastas ett tredubbelt krav på identitet mellan de faktiska omständigheterna att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Denna princip innebär alltså ett förbud mot att sanktionsåtgärder vidtas mot samma person mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse. Kommissionens hänsynstagande i ett beslut till tidigare överträdelser syftade inte till att återigen sanktionera nämnda överträdelser, utan endast till att sanktionera det berörda företaget för deltagandet i den kartell som avses med nämnda beslut genom att ta hänsyn till att företaget begått tidigare överträdelser. Den omständigheten att kommissionen redan har beaktat samma överträdelser i de två tidigare åberopade besluten innebär därför inte ett åsidosättande av principen ne bis in idem.

(se punkterna 127 och 128)

6.      Det framgår av punkterna 21 och 23 i meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden att ett företag, för att ha rätt till nedsättning av bötesbeloppet, måste förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in.

Vid fastställandet av nivån på nedsättningen inom kategorierna i punkt 23 b i nämnda meddelande om samarbete, ska kommissionen dessutom fastställa vid vilken tidpunkt företaget uppfyllde dessa villkor.

Denna tolkning stöds av systematiken i det aktuella meddelandet, enligt vilket det ”första”, det ”andra” och ”övriga” företag som uppfyller de aktuella villkoren delas in i tre olika kategorier. Detta innebär således att kommissionen är skyldig att fastställa exakt vid vilken tidpunkt det berörda företaget uppfyllde villkoren för nedsättning av bötesbeloppet, genom att jämföra de tillhandahållna bevisen med dem som kommissionen redan samlat in vid tidpunkten för ansökan. Det var riktigt av kommissionen att dels grunda sin bedömning på i vilken kronologisk ordning företagen hade lämnat in sina ansökningar, dels beakta värdet av deras bidrag genom att i enlighet med villkoren i punkt 21 i meddelandet om samarbete undersöka huruvida bevisen som lämnats in hade ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in vid tidpunkten för respektive ansökan.

Detta tillvägagångssätt, som tar hänsyn till såväl den tidsmässiga aspekten som bevismaterialets kvalitativa värde och belönar det företag som först uppfyller villkoren för nedsättning av bötesbeloppet, beaktar syftet med meddelandet om samarbete, i den del det ger incitament för företag som önskar samarbeta att göra det så tidigt som möjligt i undersökningen, genom att i samband med sin första ansökan inge allt bevismaterial som de besitter. Genom att det skapas ett incitament att tillhandahålla bevis med ett betydande mervärde redan från den första ansökan, förhindrar ett sådant tillvägagångssätt särskilt att det företag som ansöker om förmånlig behandling endast samarbetar fragmentariskt under förfarandets gång. Eftersom meddelandet om samarbete grundas på den exakta kronologiska ordningen i vilken ansökningar lämnas in, vilket motsvarar de eftersträvade syftena avseende insyn och rättssäkerhet, kan det inte tillämpas annorlunda med hänsyn till huruvida lång eller kort tid förflutit mellan ansökningarna.

(se punkterna 146–148 och 153–155)

7.      Kommissionen får inte inom ramen för bedömningen av det samarbete som tillhandahålls av medlemmarna i ett fall av konkurrensbegränsande samverkan åsidosätta likabehandlingsprincipen. Den har dock ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett visst företag. Av denna anledning kan endast en uppenbart oriktig bedömning från kommissionens sida ifrågasättas med framgång.

(se punkt 168)

8.      När det gäller överträdelser som kan hänföras till tillämpningsområdet för meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, kan den berörda parten i princip inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade dennes samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av nämnda meddelande. När kommissionen har beaktat ett företags samarbete genom att sänka bötesbeloppet med tillämpning av meddelandet om samarbete, kan kommissionen inte med framgång klandras för att den inte, utanför tillämpningsområdet för nämnda meddelande, sänkte det bötesbelopp som påfördes detta företag ytterligare.

(se punkterna 178 och 179)