Mål T‑138/03

É.R. m.fl.

mot

Europeiska unionens råd och

Europeiska gemenskapernas kommission

”Gemensam jordbrukspolitik – Hälsovårdspolitik – Bovin spongiform encefalopati (galna kosjukan) – Ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom – Skadeståndstalan – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Gemenskapens skadeståndsansvar då dess organ inte kan tillskrivas något rättsstridigt agerande – Skada – Orsakssamband – Formfel – Parallella förfaranden vid nationella domstolar – Preskription – Avvisning”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts – Formkrav

(Domstolens stadga, artikel 21; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

2.      Skadeståndstalan – Självständig karaktär – De nationella rättsmedlen uttömda – Undantag – Omöjligt att erhålla ersättning vid nationell domstol

(Artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG)

3.      Skadeståndstalan – Preskriptionsfrist – Den tidpunkt då fristen börjar löpa

(Domstolens stadga, artikel 46)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor

(Artikel 288 andra stycket EG)

5.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor

(Artikel 288 andra stycket EG)

6.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor

(Artikel 288 andra stycket EG)

1.      Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler skall ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. För att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundar sig på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. För att dessa krav skall vara uppfyllda krävs att en ansökan med yrkande om ersättning för skada som har vållats av en gemenskapsinstitution innehåller uppgifter som gör det möjligt att identifiera det agerande som läggs institutionen till last, skälen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den skada som sökanden påstår sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada.

(se punkt 34)

2.      Skadeståndstalan enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG har inrättats som en självständig form av talan, vilken har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och är underkastad villkor som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte. Skadeståndstalan skall visserligen bedömas med hänsyn till systemet för de enskildas rättsskydd i sin helhet, och upptagandet till sakprövning av en sådan talan kan alltså i vissa fall vara beroende av att sökanden har uttömt möjligheterna att föra talan vid de nationella domstolarna för att uppnå ogiltigförklaring av en nationell myndighets beslut. För uppställandet av ett sådant villkor krävs dock att möjligheterna att föra talan på nationell nivå på ett effektivt sätt säkerställer skyddet för de berörda enskilda och att det kan leda till ersättning för den påstådda skadan.

Så förhåller det sig inte dels när de skador som sökandena gjort gällande inte ens delvis kan ersättas genom ogiltigförklaring av nationella myndigheters beslut, dels om sökandenas yrkanden om skadestånd grundar sig på rättsstridiga ageranden som rådet och kommissionen påstås ha gjort sig skyldiga till. Eftersom gemenskapsdomstolarna enligt artikel 288 EG är exklusivt behöriga att avgöra tvister angående ersättning för skador som kan tillskrivas gemenskapen kan sökandena i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) inte, i ett sådant fall, tillförsäkras ett effektivt skydd för sina rättigheter genom de nationella rättsmedlen, det vill säga framför allt rätten till full ersättning för de skador som sökandena påstår att gemenskapens institutioner orsakat.

När en och samma skada är föremål för parallella mål om skadestånd, varav ett riktar sig mot en medlemsstat och förs vid nationell domstol och det andra riktar sig mot gemenskapen och förs vid gemenskapsdomstolarna, kan det vara nödvändigt att avvakta den nationella domstolens avgörande rörande huruvida medlemsstaten skall hållas ansvarig innan gemenskapsdomstolen fastställer det belopp för vilket gemenskapen skall fastställas vara ansvarig, för att undvika att sökanden till följd av olika bedömningar i de olika domstolarna ersätts otillräckligt eller överkompenseras. Denna fråga saknar dock betydelse för huruvida talan vid gemenskapsdomstolen skall avvisas, utan gäller endast det definitiva fastställandet, om så skulle visa sig nödvändigt, av det skadestånd som skall utgå vid denna.

(se punkterna 40−42)

3.      Den femårsfrist som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga när talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar har väckts mot gemenskapen börjar inte löpa förrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldighet är uppfyllda. När målet gäller skadestånd till följd av normativa rättsakter medför detta i synnerhet att fristen inte börjar löpa förrän de skador som ifrågavarande rättsakt ger upphov till har uppstått. När offret inte kunnat få kännedom om den skadebringande händelsen förrän vid en senare tidpunkt kan fristen inte anses börja löpa förrän han kunnat få sådan kännedom.

(se punkt 49)

4.      Ett utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen till följd av dess organs beteende i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.

Vad gäller den första förutsättningen förutsätter rätten till skadestånd att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar är att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Om denna institution endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse.

När ett av dessa villkor inte är uppfyllt skall talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva övriga villkor.

(se punkterna 99−101)

5.      Det föreligger orsakssamband i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG när det finns ett direkt orsakssamband mellan det fel som den berörda institutionen har begått och den åberopade skadan – ett samband som det ankommer på sökandena att bevisa.

På ett område som djurs och människors hälsa skall emellertid frågan huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan ett sådant uppträdande och en skada bedömas utifrån vad institutionerna hade möjlighet att göra utifrån den tidens vetenskapliga kunskaper. Där det agerande som påstås ha orsakat den åberopade skadan består i en underlåtenhet att agera, är det särskilt viktigt att med säkerhet fastslå att skadan verkligen har orsakats av den underlåtenhet som åberopas och inte av något annat agerande, som inte har åberopats mot gemenskapsinstitutionerna.

(se punkterna 103, 133 och 134)

6.      Om en skada uppkommit till följd av ett agerande från gemenskapsinstitutionernas sida vars rättsstridighet inte kan styrkas, kan gemenskapen bli utomobligatoriskt skadeståndsansvarig då följande kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att det verkligen föreligger en skada, att det finns ett orsakssamband mellan denna skada och gemenskapsinstitutionernas agerande och att skadan är av ovanlig och särskild karaktär.

(se punkt 153)