Language of document : ECLI:EU:T:2011:289

Mål T‑211/08

Putters International NV

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Belgiska marknaden för internationella flyttjänster – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser – Uppdelning av marknaden – Manipulering av anbudsinfordran – En enda, fortlöpande överträdelse – Böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Allvar – Varaktighet”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse

(Artikel 81.1 EG)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Omsättning

(Kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 13)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Påförande av det maximala beloppet ett företag kan åläggas

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

1.      Det vore konstlat att dela upp ett fortgående beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser, när det tvärtom rör sig om en enda överträdelse som gradvis tagit konkret form genom såväl avtal som samordnade förfaranden.

Under sådana omständigheter kan ett företag som har deltagit i en överträdelse genom eget beteende – vilket utgör konkurrensbegränsande avtal eller samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81.1 EG och vars syfte är att bidra till förverkligandet av överträdelsen i sin helhet – även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för en och samma överträdelse.

För att styrka att en enda, fortlöpande överträdelse förelegat, måste kommissionen visa att företaget genom sitt eget beteende hade för avsikt att bidra till att uppnå de gemensamma mål som alla deltagarna eftersträvade och visa att det hade kännedom om de konkreta beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller visa att företaget borde ha förutsett dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar.

Överenskommelser kan nämligen endast anses vara beståndsdelar i ett enda konkurrensbegränsande avtal om det är styrkt att de ingår i en övergripande plan med ett gemensamt mål. Vidare är det endast om företaget – när det deltog i dessa överenskommelser – kände till eller borde ha känt till att det därmed kom att delta i det enda konkurrensbegränsande avtalet som dess delaktighet i de ifrågavarande överenskommelserna kan anses vara ett uttryck för att det anslöt sig till sagda avtal.

Tre villkor måste således vara uppfyllda för att deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse ska anses styrkt. Dessa är att det finns en övergripande plan med ett gemensamt mål, att företaget avsiktligen medverkat i denna plan, och att det är styrkt att företaget kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden, eller att företaget får antas känna till dessa beteenden.

En enda, fortlöpande överträdelse kan mycket väl ha den dubbla målsättningen att påverka priserna och dela upp marknaden. Enbart den omständigheten att varje företag deltar i överträdelsen under egna former påverkar vidare inte klassificeringen av överträdelsen som en enda, fortgående överträdelse.

(se punkterna 31–35 och 41)

2.      I punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 anges att ”[k]ommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet [på] de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen …”. Det framgår inte av denna bestämmelse att endast det försäljningsvärde som är ett resultat av de transaktioner som faktiskt har påverkats av de konkurrensbegränsande förfarandena kan beaktas vid beräkningen av det relevanta försäljningsvärdet. I punkt 13 i nämnda riktlinjer hänvisas till ”försäljningsvärdet … som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen” och inte till ”försäljning som påverkats av överträdelsen”. Punkt 13 är således formulerad så, att den avser försäljningen på den relevanta marknaden.

Denna tolkning stöds dessutom av syftet med unionens konkurrensregler. För att bestämma grundbeloppet för böter som ska påföras i konkurrensärenden är kommissionen inte tvungen att i varje enskilt fall fastställa vilka enskilda affärer som berörts av den konkurrensbegränsande samverkan. Unionsdomstolarna har aldrig ställt något sådant krav, och ingenting tyder på att kommissionen har haft för avsikt att ålägga sig själv en sådan skyldighet i nämnda riktlinjer.

Vidare ger den del av företagets omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen en god anvisning om en överträdelses omfattning på den relevanta marknaden. I synnerhet utgör omsättningen av de produkter som omfattas av ett konkurrensbegränsande förfarande ett objektivt kriterium som gör det möjligt att uppskatta hur skadligt detta förfarande är för den normala konkurrensen.

(se punkterna 57–61)

3.      Endast det faktum att det bötesbelopp som slutligen påfördes uppgår till 10 procent av det aktuella företagets omsättning, samtidigt som denna andel är lägre för andra kartelldeltagare, kan inte utgöra ett åsidosättande av principen om likabehandling eller proportionalitetsprincipen. Denna effekt är nämligen en naturlig följd av tolkningen av det 10-procentiga taket såsom en enkel, maximigräns som tillämpas efter eventuella nedsättningar av böterna på grund av förmildrande omständigheter eller på grund av proportionalitetsprincipen.

Ett system där det belopp som bestämts på grundval av försäljningsvärdet multipliceras med antalet år ett företag deltagit i överträdelsen kan emellertid, vid tillämpningen av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, medföra att användningen av det 10‑procentiga tak som föreskrivs i punkt 3 i nämnda artikel 23 hädanefter blir regel snarare än undantag för alla företag som är verksamma i huvudsak på en enda marknad och som har deltagit under mer än ett år i en kartell. I dessa fall kan normalt ingen differentiering på grund av grad av allvaret eller förmildrande omständigheter göras avseende ett bötesbelopp som har begränsats för att inte överstiga 10 procent. Den avsaknad av differentiering vad gäller de slutliga böterna som blir resultatet av detta utgör ett problem, med hänsyn till principen att straff och påföljder ska vara individuella, som genomsyrar den nya metoden. Denna avsaknad av differentiering kan medföra att tribunalen måste tillgripa sin obegränsade behörighet i de konkreta fall då enbart tillämpning av nämnda riktlinjer inte medger en lämplig differentiering.

(se punkterna 74 och 75)