Mål T‑303/02

Westfalen Gassen Nederland BV

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens − Konkurrensbegränsande samverkan − Den nederländska marknaden för industrigaser och medicinska gaser − Prisfastställelse − Bevis på delaktighet i konkurrensbegränsande samverkan − Bevis på avståndstagande − Icke-diskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen − Beräkning av böter”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier

(Artikel 81.1 EG)

2.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Ett företags deltagande i ett konkurrensbegränsade initiativ

(Artikel 81.1 EG)

3.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis

(Artikel 81.1 EG)

4.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp

(Artikel 81.1 EG)

5.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp

(Artikel 81.1 EG)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

7.      Konkurrens – Böter – Bedömning grundad på företagets individuella beteende

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

10.    Förfarande – Frist för ingivande av bevisning

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artiklarna 44.1 e, 48.1 och 66.2)

1.      För att artikel 81.1 EG skall vara tillämplig är det tillräckligt att ett avtal har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, oberoende av avtalets faktiska verkningar. När det gäller avtal som uppstår under möten mellan konkurrerande företag gäller följaktligen att det föreligger en överträdelse av denna bestämmelse när dessa möten har ett sådant syfte och således är avsedda att på ett konstlat sätt reglera marknaden.

(se punkt 75)

2.      Kommissionen behöver endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal har slutits, utan att tydligt ta avstånd från dessa, för att påvisa att nämnda företag har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan. När deltagandet vid sådana sammanträden väl har visats, åligger det detta företag att anföra omständigheter som visar att bolaget deltog i nämnda sammanträden utan någon som helst konkurrensbegränsande avsikt genom att styrka att bolaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i sammanträdena med en annan inställning än dessa.

Skälet för denna rättsprincip är att ett företag, genom att delta i nämnda sammanträde utan att öppet ta avstånd från det som där avhandlas, ger övriga deltagare intryck av att det instämmer i vad som beslutas på sammanträdet och att företaget kommer att rätta sig därefter.

Begreppet öppet avståndstagande såsom ansvarsbefriande faktor skall, i sig, tolkas restriktivt.

Det förhållandet att en aktör förhåller sig tyst under ett möte vid vilket ett olagligt samförstånd uppnås i en viss prispolitisk fråga kan inte jämföras med ett klart och tydligt avståndstagande. Tvärtom har det tysta medgivandet av ett olagligt initiativ, i avsaknad av ett öppet avståndstagande från innebörden av detsamma eller ett avslöjande för de administrativa enheterna, till verkan att uppmuntra till fortsatt överträdelse och minskar möjligheten för att denna upptäcks. Detta samförstånd utgör ett passivt deltagande i överträdelsen, vilket alltså kan ådra företaget ansvar.

(se punkterna 76−77, 103 och 124)

3.      Eftersom förbudet mot att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal och de sanktioner som kan påföras dem som bryter mot förbudet är väl kända, är det vanligt att den verksamhet som dessa förfaranden och avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, oftast i tredje land och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, exempelvis i form av protokoll från ett möte, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning.

I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, och när en annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

(se punkterna 106−107)

4.      Begreppet ”samordnat förfarande” avser en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett fram till att ett egentligt avtal har ingåtts, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete. De aktuella kriterierna för samordning och samarbete innebär inte alls ett krav på att en verklig ”plan” utarbetas, utan skall förstås mot bakgrund av den egentliga grundtanken bakom fördragets konkurrensregler. Denna grundtanke är att samtliga ekonomiska aktörer självständigt skall bestämma den affärspolicy de har för avsikt att följa på den gemensamma marknaden. Även om det är riktigt att detta självständighetskrav inte utesluter att de ekonomiska aktörerna har rätt att på ett förståndigt sätt anpassa sig till konkurrenternas konstaterade eller förväntade beteende, utgör det emellertid ett klart hinder för direkta eller indirekta kontakter mellan sådana aktörer, som har till syfte eller resultat antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents marknadsbeteende eller att för en sådan konkurrent avslöja hur den berörde aktören själv har beslutat att agera eller planerar att agera på marknaden.

(se punkt 121)

5.      Det följer av ordalydelsen i artikel 81.1 EG att ett samordnat förfarande, förutom samordningen mellan företagen, även förutsätter ett beteende på marknaden som svarar mot denna samordning och ett orsakssamband mellan dessa båda rekvisit. Det måste, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden.

(se punkt 132)

6.      För att beräkna varaktigheten av en överträdelse som har ett konkurrensbegränsande syfte, skall det endast fastställas hur länge detta avtal har funnits, det vill säga hur lång tid som förflutit mellan datumet då det ingicks och datumet då det upphörde.

(se punkt 138)

7.      Ett företag som genom sitt beteende har åsidosatt artikel 81.1 EG kan inte undgå påföljd på grund av att ett annat företag inte har ålagts böter, när det senares fall inte ens anhängiggjorts vid domstolen.

(se punkt 141)

8.      Kommissionen har vid fastställandet av varje bötesbelopp som åläggs på grund av brott mot konkurrensreglerna ett utrymme för skönsmässig bedömning och är således inte skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel. Dess bedömning skall emellertid göras med iakttagande av gemenskapsrätten, som inte bara består av bestämmelserna i fördraget utan även av allmänna rättsprinciper.

Principen om likabehandling åsidosätts endast när jämförbara situationer behandlas olika eller olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

Bedömningen av huruvida ålagda böter är proportionerliga i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet, det vill säga i förhållande till kriterierna enligt artikel 15.2 i förordning nr 17, omfattas av förstainstansrättens fulla prövningsrätt med stöd av artikel 17 i den förordningen.

(se punkterna 151−153)

9.      Kommissionen är, när den fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, inte skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala eller relevanta omsättning, för det fall den utdömer böter mot flera företag som är inblandade i samma överträdelse.

I artikel 15.2 i förordning nr 17 anges inte heller att ett litet eller medelstort företag inte får åläggas högre böter, i procent av omsättningen, än de som åläggs större företag, när flera företag som varit inblandade i samma överträdelse åläggs böter. Det framgår nämligen av denna bestämmelse att bötesbeloppen för såväl små och medelstora som för större företag skall fastställas med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och till hur länge den har pågått. När kommissionen ålägger vart och ett av de företag som varit inblandade i samma överträdelse skäliga böter i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet, kan den inte kritiseras för att bötesbeloppet för vissa av dem är högre i förhållande till omsättningen än för andra företag.

Kommissionens bedömning av överträdelsens varaktighet, förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter och i vilken utsträckning som ett företag som medverkat i en kartell har samarbetat avser det berörda företagets enskilda beteende, inte dess marknadsandel eller omsättning.

Det slutliga bötesbeloppet utgör inte a priori en relevant omständighet att beakta vid bedömningen av huruvida böterna eventuellt är oproportionerliga i förhållande till storleken på de företag som deltagit i kartellen.

Däremot kan grundbeloppet utgöra en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida böterna eventuellt är oproportionerliga i förhållande till storleken på de företag som deltagit i kartellen.

(se punkterna 173−174 och 176−178)

10.    Det framgår av artiklarna 44.1 e och 48.1 i rättegångsreglerna att en ansökan, i förekommande fall, skall innehålla uppgift om den bevisning som åberopas och att parterna i repliken och dupliken får åberopa ytterligare bevisning till stöd för sin argumentation, under förutsättning att de anger skälen till att detta inte har gjorts tidigare. Motbevisning och utvidgning av tidigare åberopad bevisning till följd av motpartens motbevisning i dennes svaromål omfattas inte av den frist som avses i artikel 48.1 i rättegångsreglerna. Denna bestämmelse rör nämligen åberopande av ny bevisning och skall läsas mot bakgrund av artikel 66.2 i rättegångsreglerna, som uttryckligen föreskriver att motbevisning får företes och att tidigare åberopad bevisning får utvidgas.

(se punkt 189)