Language of document : ECLI:EU:T:2006:184

Mål T-304/02

Hoek Loos NV

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den nederländska marknaden för industrigaser och medicinska gaser – Prisfastställelse – Beräkning av böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder

(Artiklarna 81 EG och 253 EG)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande

(Rådets förordning nr 17, artiklarna 15.2 och 17)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Relevant omsättning

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar med kommissionen

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

1.      Ett beslut av kommissionen om sanktionsåtgärder som riktar sig till olika företag som deltagit i en olovlig samverkan skall, trots att det har upprättats i form av ett enda beslut, betraktas som flera enskilda beslut som beträffande vart och ett av de företag som beslutet riktar sig till konstaterar den eller de överträdelser som respektive företag gjort sig skyldigt till och ålägger företaget böter.

Om en mottagare av beslutet beslutar att väcka talan om ogiltigförklaring för att ifrågasätta de böter som påförts företaget kan gemenskapsdomstolen således endast ta ställning till de delar av beslutet som avser denna mottagare. De delar av beslutet som avser andra mottagare, delar mot vilka talan inte har väckts, omfattas däremot inte av den tvist som gemenskapsdomstolen skall avgöra.

Det är av denna anledning som mottagaren inte kan göra gällande att beslutet innehåller en bristande eller otillräcklig motivering vad gäller beslutet att hålla vissa andra företag som omfattades av beslutet – som inte väckt talan – ansvariga för överträdelsen i stället för deras moderbolag, som inte blivit föremål för sanktionsåtgärder och som inte omfattas av den tvist som anhängiggjorts vid gemenskapsdomstolen.

(se punkterna 59–62)

2.      Vid fastställandet av varje bötesbelopp som påförs för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning och är inte skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel. Kommissionens bedömning skall emellertid vara förenlig med gemenskapsrätten, vilket innefattar inte bara fördragets bestämmelser utan även gemenskapens allmänna rättsprinciper.

Bedömningen av huruvida ålagda böter är proportionerliga i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet, det vill säga kriterierna enligt artikel 15.2 i förordning nr 17, omfattas av förstainstansrättens fulla prövningsrätt med stöd av artikel 17 i den förordningen.

Vad gäller beaktandet av företagets vikt på den berörda marknaden är kommissionen, när den fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, inte skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala eller relevanta omsättning för det fall den utdömer böter mot flera företag som är inblandade i samma överträdelse.

Det slutliga bötesbeloppet är inte, a priori, en lämplig omständighet att beakta för att avgöra huruvida böterna eventuellt inte är proportionerliga i förhållande till deltagarnas betydelse i samverkan. Vid fastställandet av det slutliga beloppet beaktas bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, inte dess markandsandel eller omsättning. Dessa omständigheter inbegriper överträdelsens varaktighet, förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter och i vilken utsträckning som företaget har samarbetat. Däremot kan grundbeloppet utgöra en relevant omständighet för att bedöma huruvida böterna eventuellt inte är proportionerliga i förhållande till deltagarnas betydelse i samverkan.

Det är av denna anledning som det förhållandet att det slutliga bötesbelopp som ålagts ett företag motsvarade 50 procent av de sammanlagda böter som kommissionen utdömt för de företag som deltagit i en kartell inte leder till slutsatsen att detta belopp var oproportionerligt, när grundbeloppet för böterna är motiverat mot bakgrund av de kriterier som kommissionen lade till grund för sin bedömning av vart och ett av företagens betydelse på den relevanta marknaden.

(se punkterna 68, 69, 84–86 och 93)

3.      När kommissionen vid en tillämpning av riktlinjerna för beräkning av böter som dömts ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte har gjort något fel vad gäller den omsättning som skall beaktas, kan ett företag inte med fog kritisera kommissionen för att ha blivit diskriminerat på grund av att det, trots att det befann sig i en liknande situation som ett annat företag som deltagit i överträdelsen vad gäller överträdelsens allvar och varaktighet, ålades böter som slutligen blev betydligt högre även om utgångspunkten var identisk, eftersom denna skillnad dels beror på att olika grad av samarbete har beaktats, vilket var ostridigt, dels i huvudsak beror på att kommissionen tillämpat den begränsning av böterna på 10 procent av den relevanta omsättningen som följer av ovannämnda artikel 15.2, varvid kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning.

(se punkterna 100–112)

4.      Principen att straff och påföljder skall vara individuella, så att ett företag endast drabbas av påföljder på grund av omständigheter som är hänförliga till detta, gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till påföljder enligt gemenskapsrättens konkurrensbestämmelser. Det är av denna anledning som ett moderbolag endast kan göras ansvarigt för ett dotterbolags handlingar när dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt uppträdande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget.

När så inte är fallet, det vill säga när det endast är dotterbolaget som skall hållas ansvarigt för åsidosättandet av konkurrensreglerna är det omsättningen i detta som skall beaktas för att fastställa bötesbeloppet, och det oberoende av att beslutet om böter, på grund av att dotterbolaget hade upphört att existera i juridisk mening vid tidpunkten för antagandet av detta beslut, riktade sig till moderbolaget som påtagit sig ansvaret för dess tidigare dotterbolag och således även den sanktionsåtgärd som var följden av dess handlande.

(se punkterna 117, 118, och 120–122)

5.      Kommissionens tillvägagångssätt vid fastställande av bötesbelopp på konkurrensområdet, vilket innebär att den faktor som hänför sig till samarbetet beaktas efter tillämpningen av gränsen på 10 procent av omsättningen i det berörda företaget enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och därmed ges en direkt inverkan på bötesbeloppet, säkerställer att meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden får full ändamålsenlig verkan. För det fall grundbeloppet väsenligt överskrider tioprocentsgränsen före tillämpningen av nämnda meddelande, utan att denna gräns kan tillämpas direkt, blir incitamentet för företaget att samarbeta betydligt mindre, eftersom de slutliga böterna kommer att nedsättas till 10 procent under alla förhållanden, med eller utan samarbete.

(se punkt 123)