TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 24 november 2010

Mål T‑9/09 P

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Avvisning av talan i första instans – Begäran om återlämnande av personliga tillhörigheter – Delgivning av beslutet att avslå klagomålet på ett annat språk än det språk klagomålet avfattats på – Talan har väckts för sent – Underlåtenhet att pröva ett av de yrkanden som anförts i första instans”

Saken:      Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols beslut (första avdelningen) av den 4 november 2008 i mål F-133/06, Marcuccio mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑1‑343 och II‑A‑1‑1883) med yrkande om upphävande av detta beslut.

Avgörande:      Europeiska unionens personaldomstols beslut (första avdelningen) av den 4 november 2008 i mål F-133/06, Marcuccio mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑1‑343 och II‑A‑1‑1883) ogiltigförklaras i den del beslutet inte prövar begäran om att det ska fastställas att det beslut som angreps i första instans är en nullitet. Överklagandet ogillas i övrigt. Talan ogillas i den del den syftade till fastställelse av att det omtvistade beslutet är en nullitet. Luigi Marcuccio ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i förevarande instans. Rättegångskostnaderna avseende förfarandet i första instans (det ovannämnda målet Marcuccio mot kommissionen) ska fördelas enligt vad som bestämts i punkt 2 i avgörandet i det beslutet.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Motivering av avgöranden – Räckvidd – Skyldighet att uttala sig om varje påstått åsidosättande av rättigheter

(Domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)

2.      Institutionernas rättsakter – Giltighetspresumtion – Rättsakt som är en nullitet – Begrepp

(Artikel 288 FEUF)

3.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ursprung – Samband med anställningen – Rättslig grund

(Artikel 270 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)

5.      Överklagande – Grunder – Tribunalens kontroll av personaldomstolens bedömning av bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)

6.      Förfarande – Tidsfrist för väckande av talan

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 39.1, 100.1 och 100.3)

7.      Överklagande – Grunder – Grund som avser personaldomstolens beslut om rättegångskostnader – Kan inte prövas om övriga grunder ogillas

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.2)

1.      Även om personaldomstolens skyldighet att motivera sina beslut inte innebär att den i detalj måste bemöta varje argument som parterna åberopar, särskilt om argumenten inte är tillräckligt klara och precisa och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning, innefattar den likväl ett krav på att personaldomstolen åtminstone undersöker alla påstådda åsidosättanden av rättigheter.

(se punkt 30)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 19 november 2009, Michail mot kommissionen, T‑50/08 P, REGP 2009, s. . I‑B‑1‑127och II‑B‑1‑775, punkt 42 och där angiven rättspraxis

2.      Unionsinstitutionernas rättsakter presumeras i princip vara lagenliga och därmed ha rättsverkan, även om de är behäftade med fel, så länge de inte har ogiltigförklarats eller återkallats. Med undantag från denna princip ska dock rättsakter som är behäftade med fel som är så uppenbart grova att de inte kan tolereras av unionens rättsordning anses sakna all rättsverkan. Följderna av att en rättsakt från en unionsinstitution förklaras vara en nullitet är så allvarliga att det förutsätts att en sådan förklaring av rättssäkerhetsskäl förbehålls ytterst extrema fall.

Det kan under alla omständigheter inte avses vara ett sådant extremt fall att en tjänsteman som varit skyldig att lämna sin tjänstebostad påstår sig ha fått sin äganderätt åsidosatt genom att kommissionen genom ett tyst avslag nekat att återföra dennes ägodelar till hemorten, eftersom att dennes personliga tillhörigheter flyttats, när kommissionen för det första aldrig förnekat att denna tjänsteman var ensam ägare till de flyttade ägodelarna och för det andra den omständigheten att den berörda personen fortfarande inte förfogar över dessa åtminstone delvis beror på bristande samarbete från dennes sida. Den flytt som kommissionen genomförde ska vidare betraktas som en praktisk åtgärd som den vidtagit för att med egna medel söka övervinna svårigheterna för den berörda personen att uppfylla sin skyldighet att lämna tjänstebostaden.

(se punkterna 37 och 40)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 17 maj 2006, Marcuccio mot kommissionen, T‑241/03, REGP 2006, s. I‑A‑2‑111 och II‑A‑2‑517, punkt 39; 5 oktober 2009, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen och kommissionen mot de Brito Sequeira Carvalho, T‑40/07 P och T‑62/07 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑89 och II‑B‑1‑551, punkterna 150–152 och där angiven rättspraxis

3.      En tvist mellan en tjänsteman och den institution har lyder eller lydde under som rör ersättning för skada omfattas av artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och faller, vad gäller bland annat frågan om upptagande till sakprövning, utanför tillämpningsområdet för artiklarna 268 och 340 FEUF.

(se punkt 45)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 juni 2002, Mellone mot kommissionen, T‑187/0, REGP 2002, s. I‑A‑81 och II‑389, punkt 74 och där angiven rättspraxis; 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl. mot kommissionen, T‑279/03, REG 2006, s. II‑1291

4.      Frågan om iakttagande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 76 i personaldomstolens rättegångsregler beträffande ett beslut att avvisa en talan, då det är uppenbart att den inte prövas i sak, ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida beslutet i fråga är lagenligt i materiellt hänseende.

Motiveringen av ett beslut består i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl. Att rätten i första instans i själva sakfrågan kommit fram till en annan slutsats än klaganden innebär inte i sig att den överklagade domen har en bristande motivering.

(se punkterna 52 och 53)

Hänvisning till

Domstolen: 22 mars 2001, Frankrike mot kommissionen, C‑7/99, REG 2001, s. I‑2481, punkt 35; 7 mars 2002, Italien mot kommissionen, C‑310/99, REG 2002, s. I‑2289, punkt 48; 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, C‑413/06 P, REG 2008, s. I‑4951, punkt 181 och där angiven rättspraxis; 20 maj 2010, Gogos mot kommissionen, C‑583/08 P, REG 2010, s. . I‑4469, punkt 35, och där angiven rättspraxis

5.      Bedömningen av den domstol som dömer i första instans av en handlings bevisvärde kan i princip inte kontrolleras av tribunalen inom ramen för ett överklagande. Personaldomstolen är således ensam behörig att bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Denna bedömning utgör således inte, bortsett från de fall då personaldomstolen har missuppfattat bevisningen, en sådan rättsfråga som är underställd överrättens prövning.

En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. Tribunalens behörighet att överpröva personaldomstolens slutsatser beträffande de faktiska omständigheterna omfattar således bland annat oriktigheter i sak som framgår av handlingarna i målet, missuppfattningar av bevisningen, den rättsliga kvalificeringen av denna och frågan huruvida gällande regler om bevisbörda och bevisföring har följts.

(se punkterna 57–59)

Hänvisning till

Domstolen: 25 januari 2007, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, C‑403/04 P och C‑405/04 P, REG 2007, s. I‑729, punkt 39 och där angiven rättspraxis

Förstainstansrätten 12 mars 2008, Rossi Ferreras mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑B‑1‑5 och II‑B‑1‑31, punkt 30; 26 november 2008, harmoniseringsbyrån mot López Teruel, T‑284/07 P, REG 2008, s. I‑B‑1‑69 och II‑B‑1‑447, punkt 47; den 8 september 2009, ETF mot Landgren, T‑404/06 P, REG 2009, s. II‑2841, punkt 198 och där angiven rättspraxis

6.      Om personaldomstolens kansli delger svaranden ansökan genom en rekommenderad försändelse ska tidpunkten för delgivningen av ansökan från vilken fristen börjar löpa anses vara den tidpunkt då nämnda part mottar den rekommenderade försändelsen som tillställts honom med mottagningsbevis.

(se punkterna 74 och 75)

Hänvisning till

Tribunalen: 23 mars 2010, Marcuccio mot kommissionen, T‑16/09 P, punkt 64 och där angiven rättspraxis

7.      Det framgår av artikel 11.2 i bilaga I till domstolens stadga att ett överklagande inte får avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning. Det innebär att om samtliga övriga grunder för ett överklagande av ett avgörande av personaldomstolen ogillas, kan yrkandena angående den instansens beslut om rättegångskostnader inte prövas i sak.

(se punkt 82)

Hänvisning till

Domstolen: 15 april 2010, Gualtieri mot kommissionen, C‑485/08 P, REU 2010, s. I‑3009, punkt 111, och där angiven rättspraxis

Förstainstansrätten: 28 september 2009, Marcuccio mot kommissionen, T‑46/08 P, REGP 2009, s. . I‑B‑1‑77 och II‑B‑1‑479, punkt 84