DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

2 juni 2016

Mål F‑41/10 RENV

Moises Bermejo Garde

mot

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK)

”Personalmål – Återförvisning till tribunalen efter ogiltigförklaring – Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna – Tjänsteman som utsatts för mobbning – Artikel 22a i tjänsteföreskrifterna – Tjänsteman som agerar som ”visselblåsare” – Begäran om bistånd – Avslag – Rätt till skydd – Villkor – Avslag – Följder – Skadeståndsyrkande”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Moises Bermejo Garde yrkat ogiltigförklaring av de beslut varigenom ordföranden för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) dels avslog hans begäran om bistånd som framställdes med anledning av den mobbning han utsatts för och nekade att kontakta Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), dels avslutade sökandens tidigare tjänstgöring och förordnade att han skulle omplaceras, samt ett yrkande att EESK ska förpliktas utge skadestånd.

Avgörande:      De beslut som fattats av ordföranden för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén den 24 mars 2010 om avslutande av sökandens tidigare tjänstgöring som enhetschef på rättstjänsten samt beslutet av den 13 april 2010 avseende omplacering av sökanden ogiltigförklaras. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén förpliktas att utge 25 000 euro till Moises Bermejo Gar. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ska bära sina egna rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Moises Bermejo Gar i målen F 41/10, T 530/12 P och F 41/10 RENV.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Mobbning – Angivande av mobbning enligt artikel 12a och enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna – Villkor – Tjänstemannens goda tro – Faktorer som ska beaktas – Iakttagande av de villkor som föreskrivs i de ovannämnda bestämmelserna – Iakttagande av andra skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 11, 12a och 22a)

2.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende som syftar till att misskreditera offret eller att försämra hans eller hennes arbetsvillkor – Krav på att beteendet ska vara avsiktligt – Mobbaren har varit utsatt för påtryckningar av en medlem av institutionen – Saknar betydelse

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 22a)

3.      Tjänstemän – Mobbning – Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna – Offer för mobbning – Speciellt skydd

4.      Tjänstemän – Tjänsteman som agerar ”visselblåsare” – Artikel 22a i tjänsteföreskrifterna – Angivande av mobbning enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna – Bedömning av de faktiska omständigheterna – Faktorer som ska beaktas

1.      Det är ostridigt att såväl i fall med en tjänsteman som anser sig utsatt för mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna som vad gäller en tjänsteman som i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna underrättat sina överordnade vid sin institution eller vänt sig direkt till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) om mobbning eller förhållanden som ger anledning att misstänka eventuell olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen i den mening som avses i dessa bestämmelser ska de anmälda omständigheterna under alla omständigheter delges den berörda institutionen med iakttagande av de allmänna skyldigheter som stadgas i artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna.

Tjänstemän som agerar med stöd av dessa artiklar omfattas också av skyldigheten att iaktta erfordrad objektivitet och opartiskhet jämte skyldigheten att tillvarata tjänstens anseende och respektera lojalitetsplikten. De omfattas likaså av skyldigheten att respektera de berörda personernas heder och presumtionen att de är oskyldiga.

När en tjänsteman lämnar information enligt artiklarna 12a och 22a i tjänsteföreskrifterna får denne följaktligen inte åsidosätta sina övriga skyldigheter och åligganden. Tjänstemannen måste istället agera med omdöme för att inte otillbörligen skada sina kollegor eller tjänsten. Att lämna information som inte är sanningsenlig eller som saknar grund är ägnat att ha sådana skadliga följder.

(se punkterna 55 och 56)

2.      Personaldomstolen kan inte godta ett synsätt som i praktiken går ut på att påstå att det inte föreligger någon mobbning då den presumerade mobbaren, i förhållande till den berörde tjänstemannen, agerar under påtryckning från en medlem av institutionen och således som mellanhand för denne.

Ett dylikt synsätt skulle för det första undergräva själva uttrycket mobbning enligt vilket det för att mobbning ska föreligga i den maning som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna är tillräckligt att den presumerade mobbaren agerande, under förutsättning att vederbörande agerat med flit, rent ”objektivt” har medfört att offret misskrediterats på och att hans eller hennes arbetsvillkor har försämrats.

För det andra skulle detta synsätt i förlängningen tillåta en generalsekreterare för en institution – det vill säga högsta administrativa myndigheten inom institutionen – att inte själv behöva iaktta de regler i tjänsteföreskrifterna som han är skyldig att följa, till exempel i fråga om opartiska rekryteringar eller respekt för anseendet av de arbetsuppgifter som tjänstemannen utför och vidare även iakttagande av den skyldighet som följer av artikel 22a i tjänsteföreskrifterna – i artikel 22a.1 sista stycket regleras också uttryckligen allvarliga åsidosättanden som begås av ”en medlem av en institution” – och detta enbart på grund av att vederbörande ska ha agerat efter otillbörliga påtryckningar från en medlem av en institution.

Det ovannämnda synsättet skulle för det tredje strida mot ordalydelsen i artikel 12a.2 i tjänsteföreskrifterna. I denna bestämmelse ges inte några närmare preciseringar om bakgrunden till den aktuella mobbningen varför den berörda institutionen enligt denna bestämmelse är skyldig att – när den tillställts en anmälan i vederbörlig ordning – reagera för det fall ”den presumerade mobbaren är en medlem av denna institution” och således ikläda sig sitt speciella ansvar på området.

(se punkterna 69-72)

Hänvisning till

Personaldomstolen: dom av den 12 december 2013, CH/parlamentet, F‑129/12, EU:F:2013:203, punkt 51

3.      Personaldomstolen anser att en anmälan om mobbning eller sexuella trakasserier mot en överordnad i de flesta fall medför att förtroendet i administrativt hänseende mellan de berörda tjänstemännen förloras. Det är dock just för att på ett effektivt sätt bekämpa fenomenet med mobbning som artikel 12a i tjänsteföreskrifterna ger tjänstemän som utsatts för mobbning ett ”speciellt skydd” och föreskriver att när nämnde tjänsteman inkommit med en anmälan med stöd av denna artikel och med iakttagande av de allmänna skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna får vederbörande inte behandlas på ett sätt av sin institution som är till hans nackdel. Detta gäller i synnerhet när förtroendet i administrativt hänseende mellan honom och den presumerade mobbaren – till exempel då vederbörande är offrets hierarkiskt överordnade – är brutet.

(se punkt 76)

4.      Personaldomstolen konstaterar att det enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna inte krävs att den tjänsteman som agerar ”visselblåsare” påvisar en presumtion för att det förekommit ”allvarlig olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande” vilket för övrigt skulle vara en juridiskt sett tämligen komplicerad uppgift och därmed inte möjligt för alla tjänstemän eller övriga anställda i unionen att klara av. I artikeln föreskrivs nämligen endast att en tjänsteman som har kännedom om förhållanden ”som ger anledning att misstänka” ett beteende som ”kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser” som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna ska ”omedelbart” informera sin närmaste överordnade. I artikel 22a.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs då en skyldighet för ”visselblåsarens” närmast överordnade att ”utan dröjsmål” meddela Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) ”all bevisning” som han känner till avseende de oegentligheter som vederbörande informerats om.

Tjänstemannens bedömning av huruvida det rör sig om åsidosättanden som vid första anblick är allvarliga och som allvarligt kan skada unionens intressen ska i första hand ske ”i samband med [den berörde tjänstemannens] tjänsteutövning”.

(se punkterna 83 och 84)