Language of document : ECLI:EU:C:2016:283

Mål C‑377/14

Ernst Georg Radlinger

och

Helena Radlingerová

mot

Finway a.s.

(begäran om förhandsavgörande från Krajský soud v Praze)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 7 – Nationella bestämmelser om insolvensförfarandet – Skulder som grundas på ett konsumentkreditavtal – Effektivt rättsmedel – Punkt 1 e i bilagan – Huruvida ersättningsbeloppet är oproportionerligt – Direktiv 2008/48/EG – Artikel 3.l – Sammanlagt kreditbelopp – Punkt I i bilaga I – Storleken på kreditutnyttjandet – Beräkningen av den effektiva räntan – Artikel 10.2 – Informationsskyldighet – Prövning ex officio – Sanktion”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 21 april 2016

1.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor – Nationell lagstiftning som innebär att den nationella domstolen inte ex officio får pröva huruvida ett avtalsvillkor som ligger till grund för en fordran som omfattas av ett insolvensförfarande är oskäligt och som begränsar domstolskontrollen till avtalsvillkor som avser fordringar som inte är förenade med säkerhet – Otillåtet

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 6 och 7.1)

2.        Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Krav på vilka uppgifter som ska anges i avtalet – Syfte – Skyldighet för den nationella domstolen att ex officio pröva huruvida dessa krav har iakttagits och att fastställa vilka följderna blir – Gränser

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artiklarna 10.2 och 23)

3.        Institutionernas akter – Direktiv – Direkt effekt – Gränser – Möjlighet att åberopa ett direktiv gentemot en enskild – Omfattas inte – Medlemsstaternas genomförande – Nationella domstolars skyldigheter – Skyldighet att ex officio pröva huruvida vissa förpliktelser som direktiven 93/13 och 2008/48 föreskriver i fråga om konsumentskydd har iakttagits

(Artikel 288 tredje stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 10.2; rådets direktiv 93/13, artikel 7.1)

4.        Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Krav på vilka uppgifter som ska anges i avtalet – Sammanlagt kreditbelopp och storleken på kreditutnyttjandet – Begrepp

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 3 h och l, artikel 10.2 och punkt I i bilaga I)

5.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Oskäligt villkor i den mening som avses i artikel 3 – Den nationella domstolens bedömning – Kriterier – Tillämpning av ett avtalsvillkor som föreskriver att konsumenten ska betala ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp – Den nationella domstolens behörighet

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 3, 4. 6.1 och 7 samt punkt I e i bilagan)

1.        Artikel 7.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken den domstol där ett insolvensförfarande har inletts dels inte ex officio får pröva huruvida avtalsvillkor som ligger till grund för fordringar som anmälts i nämnda förfarande eventuellt är oskäliga, trots att denna domstol har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, dels endast får pröva fordringar som inte är förenade med säkerhet, och detta endast på grund av ett begränsat antal invändningar som avser att fordringarna har preskriberats eller upphört.

Den nationella domstolen har nämligen en skyldighet att, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren. Rätten till ett effektivt domstolsskydd förutsätter att konsumenterna vid den nationella domstolen får bestrida fordringar som grundas på ett kreditavtal vilket innehåller villkor som kan anses oskäliga, oavsett om fordringarna är förenade med säkerhet eller inte. En nationell lagstiftning som innebär att en gäldenär som avser att bestrida en fordran som inte är förenad med säkerhet endast kan göra gällande att fordran har preskriberats eller upphört kan följaktligen medföra att det skydd som eftersträvas med artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 inte får full verkan.

(se punkterna 52, 56, 57 och 59 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 10.2 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal ska tolkas på så sätt att en nationell domstol, som ska pröva ett mål som avser fordringar som grundas på ett kreditavtal i den mening som avses i detta direktiv, är skyldig att ex officio undersöka huruvida informationsskyldigheten enligt denna bestämmelse har uppfyllts och fastställa vilka följderna blir enligt nationell rätt av att denna skyldighet har åsidosatts, under förutsättning att sanktionerna uppfyller kraven i artikel 23 i nämnda direktiv.

Det är för en konsument nämligen av grundläggande betydelse att det före och samtidigt med att ett avtal ingås finns uppgifter om avtalsvillkoren och om konsekvenserna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg. Det föreligger dessutom en inte obetydlig risk för att konsumenten, bland annat på grund av okunnighet, inte åberopar en rättsregel som är avsedd för att skydda vederbörande. Av detta följer att ett verksamt konsumentskydd inte skulle kunna uppnås om den nationella domstolen inte var skyldig att ex officio bedöma huruvida de krav som följer av unionsbestämmelser om konsumentskydd har iakttagits. Den nationella domstolen ska alltså säkerställa att det konsumentskydd som eftersträvas med bestämmelserna i direktiv 2008/48 ges en ändamålsenlig verkan. Den roll som den nationella domstolen på så sätt har enligt unionsrätten inom det aktuella området begränsas följaktligen inte till att enbart avse en möjlighet att ta ställning till huruvida nämnda krav har iakttagits, utan innefattar även en skyldighet att ex officio pröva denna fråga så snart som den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende.

(se punkterna 64–66, 70 och 74 samt punkt 2 i domslutet)

3.        Skyldigheten för en medlemsstat att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv är en tvingande skyldighet enligt såväl artikel 288 tredje stycket FEUF som enligt direktivet i sig. Denna skyldighet att vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder gäller för medlemsstaternas samtliga myndigheter, inbegripet de dömande myndigheterna inom ramen för deras behörighet.

I detta hänseende gäller, såvitt avser direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal och direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal, att skyldigheten att ex officio pröva huruvida vissa villkor är oskäliga och huruvida vissa uppgifter, som är obligatoriska, anges i ett konsumentkreditavtal är en processuell norm som ska iakttas av de dömande instanserna, och inte av de enskilda. De nationella domstolarna är vid tillämpningen av nationell rätt dessutom skyldiga att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med direktiv 2008/48 för att uppnå det resultat som avses i direktivet och således följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en direktivkonform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, eftersom denna skyldighet gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem.

(se punkterna 76, 77 och 79)

4.        Artiklarna 3 l och 10.2 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal samt punkt I i bilaga I till detta direktiv ska tolkas på så sätt att det sammanlagda kreditbeloppet och storleken på kreditutnyttjandet avser samtliga belopp som konsumenten tillhandahålls, vilket utesluter de belopp som av kreditgivaren avsätts för betalning av kostnader för den aktuella krediten och som faktiskt inte betalas ut till konsumenten.

Begreppet ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten” definieras nämligen i artikel 3 h i direktiv 2008/48 som ”det sammanlagda kreditbeloppet och konsumentens sammanlagda kreditkostnad”. Av detta följer att begreppen ”det sammanlagda kreditbeloppet” och ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” utesluter varandra. Det sammanlagda kreditbeloppet kan följaktligen inte innefatta belopp som ingår i konsumentens sammanlagda kreditkostnad. Belopp som är avsedda för fullgörande av de åtaganden som avtalats för den aktuella krediten, såsom administrativa kostnader, räntor, avgifter och andra typer av kostnader som konsumenten är skyldig att betala, kan således inte ingå i det sammanlagda kreditbeloppet, i den mening som avses i artiklarna 3 l och 10.2 i direktiv 2008/48. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida ett eller flera av de belopp felaktigt har hänförts till det sammanlagda kreditbeloppet, i den mening som avses i artikel 3 l i direktiv 2008/48. Ett sådant förhållande kan nämligen ha påverkat beräkningen av den effektiva räntan och, följaktligen, riktigheten av de uppgifter som kreditgivaren enligt artikel 10.2 i direktivet skulle ange i det aktuella kreditavtalet.

(se punkterna 85, 86, 89 och 91 samt punkt 3 i domslutet)

5.        Bestämmelserna i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på så sätt att det, vid bedömningen av huruvida det ersättningsbelopp som en konsument som inte fullgör sina skyldigheter ska betala är oproportionerligt stort, i den mening som avses i punkt I e i bilagan till detta direktiv, är nödvändigt att beräkna den sammanlagda effekten av samtliga villkor om denna ersättningsskyldighet i det aktuella avtalet, oavsett om borgenären faktiskt kräver att alla dessa villkor i sin helhet ska uppfyllas. Det ankommer, i förekommande fall, på de nationella domstolarna, enligt artikel 6.1 i nämnda direktiv, att fastställa vilka följderna blir av att vissa villkor anses oskäliga genom att underlåta att tillämpa samtliga villkor som anses oskäliga för att säkerställa att dessa villkor inte är bindande för konsumenten.

De nationella domstolarna är nämligen endast skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor så att villkoret inte får några bindande verkningar för konsumenten, medan de inte har behörighet att ändra villkorets innehåll. Av detta följer att en nationell domstol som har konstaterat att flera villkor i ett avtal som slutits mellan en näringsidkare och en konsument är oskäliga i den mening som avses i direktiv 93/13 är skyldig att bortse från samtliga oskäliga villkor och inte endast vissa av dem.

(se punkterna 97, 100 och 101 samt punkt 4 i domslutet)