Mål C‑135/15

Republiken Grekland

mot

Grigorios Nikiforidis

(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht)

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Tillämplig lag på anställningsavtal – Förordning (EG) nr 593/2008 – Artikel 28 – Tillämpning i tiden – Artikel 9 – Begreppet 'internationellt tvingande regler’ – Tillämpning av internationellt tvingande regler från andra medlemsstater än domstolslandet – Lagstiftning i en medlemsstat som föreskriver att lönerna ska sänkas i den offentliga sektorn till följd av en budgetkris – Skyldighet till lojalt samarbete”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 18 oktober 2016

1.        Unionsrätt – Tolkning – Bestämmelse som inte uttryckligen hänvisar till medlemsstaternas nationella rätt – Självständig och enhetlig tolkning – Tillämpligheten av begreppet ”avtal som ingås efter den 17 december 2009” i den mening som avses i förordning nr 593/2008

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 593/2008, artikel 28)

2.        Civilrättsligt samarbete – Tillämplig lag på avtalsförpliktelser – Förordning nr 593/2008 – Tillämpning i tiden – Avtal som ingåtts innan den förordningen trädde i kraft och som därefter ändrats – Omfattas inte – Gränser – Ändringar av sådan omfattning att de ska anses utgöra ett nytt avtal

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 593/2008, artikel 28)

3.        Civilrättsligt samarbete – Tillämplig lag på avtalsförpliktelser – Förordning nr 593/2008 – Internationellt tvingande regler – Beaktande, såsom rättsregler, av andra internationellt tvingande regler än de som anges i förordningen – Otillåtet – Beaktande av dessa regler som faktiska omständigheter – Tillåtet – Åsidosättande av principen om lojalt samarbete – Föreligger inte

(Artikel 4.3 FEU; Europaparlamentets och rådets förordning nr 593/2008, artikel 9.3)

1.      Se domen.

(se punkterna 28–30)

2.      Artikel 28 i förordning nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ska tolkas så, att ett anställningsförhållande som uppkom före den 17 december 2009 omfattas av förordningens tillämpningsområde endast om anställningsförhållandet genom avtalsparternas ömsesidiga samtycke, vilket kommit till uttryck efter nämnda tidpunkt, har ändrats i en sådan omfattning att ett nytt anställningsavtal ska anses ha ingåtts vid eller efter denna tidpunkt. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om så är fallet.

Unionslagstiftaren har uteslutit att Rom I‑förordningen ska ges en omedelbar tillämpning, så att framtida verkningar av avtal som ingåtts före den 17 december 2009 omfattas av förordningens tillämpningsområde. Detta innebär att Rom I‑förordningen inte blir tillämplig på ett avtalsförhållande så snart avtalsparterna efter den 16 december 2009 på något sätt samtycker till att genomföra det tidigare ingångna avtalet. Motsatt tolkning skulle strida mot unionslagstiftarens tydligt uttryckta avsikt. Det valet skulle ifrågasättas om varje liten ändring som parterna gjorde efter den 17 december 2009 i ett avtal som ursprungligen ingåtts före det datumet räckte för att avtalet skulle omfattas av förordningens tillämpningsområde, detta till men för rättssäkerheten. Det är däremot inte uteslutet att parterna, i ett avtal som ingåtts före den 17 december 2009, efter detta datum kommer överens om att ändra avtalet i en sådan omfattning att detta inte bara är en ren uppdatering eller anpassning av avtalet, utan innebär att det uppstår ett nytt rättsförhållande mellan avtalsparterna och det ursprungliga avtalet ska anses ha ersatts av ett nytt avtal, vilket ingåtts efter nämnda datum i den mening som avses i artikel 28 i Rom I‑förordningen.

(se punkterna 33–37 och 39 samt punkt 1 i domslutet)

3.      Artikel 9.3 i förordning nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ska tolkas så, att den hindrar att internationellt tvingande regler från andra länder än domstolslandet eller det land där avtalsförpliktelserna ska uppfyllas eller har uppfyllts kan tillämpas som rättsregler av den domstol där talan väckts. Däremot hindrar den inte att domstolen där talan väckts beaktar sådana regler som faktiska omständigheter, om det lands lag som enligt nämnda förordning är tillämplig på avtalet föreskriver detta.

Uppräkningen i artikel 9 i Rom I‑förordningen av de slags internationellt tvingande regler som den domstol där talan väckts kan tillerkänna verkan är uttömmande. Om den domstol där talan väckts kunde tillämpa internationellt tvingande regler från andra rättsordningar än de medlemsstater som uttryckligen avses i artikel 9.2 och 9.3 i Rom I‑förordningen, skulle det kunna hindra att förordningens övergripande mål nås, nämligen – vilket framgår av skäl 16 i förordningen – rättssäkerhet i det europeiska rättsområdet.

Eftersom Rom I‑förordningen harmoniserar lagvalsreglerna om avtalsförpliktelser, inte den materiella avtalsrätten, kan artikel 9 i förordningen däremot – om de avtalsrättsliga bestämmelserna föreskriver att den domstol där talan väckts ska beakta, som en faktisk omständighet, en internationellt tvingande regel i rättsordningen i en annan medlemsstat än domstolslandet eller det land där avtalet ska fullgöras – inte hindra att den domstolen tar hänsyn till denna faktiska omständighet.

Denna tolkning påverkas inte av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU. Den principen ger inte en medlemsstat utrymme att kringgå de skyldigheter som unionsrätten ålägger den och medger således inte att den hänskjutande domstolen bortser från den uttömmande karaktären hos uppräkningen i artikel 9 i Rom I‑förordningen av de tvingande regler som får tillerkännas verkan, för att kunna ge verkan – som rättsregler – åt internationellt tvingande regler från en annan medlemsstat.

(se punkterna 46, 49, 52, 54 och 55 samt punkt 2 i domslutet)