Mål C‑34/17

Eamonn Donnellan

mot

The Revenue Commissioners

(begäran om förhandsavgörande från High Court (Irland))

”Begäran om förhandsavgörande – Ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar – Direktiv 2010/24/UE – Artikel 14 – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Möjlighet för den anmodade myndigheten att vägra lämna bistånd vid indrivning på grund av att fordran inte har vederbörligen delgivits”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 26 april 2018

1.        Tillnärmning av lagstiftning – Ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar – Principen om ömsesidigt förtroende – Räckvidd – Begränsningar – Restriktiv tolkning

(Rådets direktiv 2010/24)

2.        Tillnärmning av lagstiftning – Ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar – Indrivning eller säkerhetsåtgärder – Tvister – Den anmodade myndighetens behörighet – Behörighet att vägra lämna bistånd vid indrivning – Villkor

(Rådets direktiv 2010/24, artikel 14.2; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

3.        Tillnärmning av lagstiftning – Ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar – Indrivning eller säkerhetsåtgärder – Tvister – Begäran om indrivning av en fordran avseende en administrativ sanktionsavgift som påförts i en annan medlemsstat – Den anmodade myndigheten har vägrat att verkställa denna begäran på grund av att fordran inte har vederbörligen delgivits – Tillåtet

(Rådets direktiv 2010/24, artikel 14.1 och 14.2; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

1.      Domstolen erinrar inledningsvis om att principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna är av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Denna princip innebär, i synnerhet när det gäller ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, ska anse att alla de övriga medlemsstater iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns därigenom (yttrande 2/13 (unionens anslutning till Europakonventionen), av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191 och där angiven rättspraxis).

Även om direktiv 2010/24 hänför sig till den inre marknaden, och inte till området med frihet, säkerhet och rättvisa, vilar nämnda direktiv också på den ovannämnda principen om ömsesidigt förtroende. Genomförandet av det system för ömsesidigt bistånd som införts genom direktivet är nämligen beroende av att det finns ett sådant förtroende mellan de berörda nationella myndigheterna.

Det följer dessutom av fast rättspraxis att begränsningar av principen om ömsesidigt förtroende ska tolkas strikt (se, bland annat dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 41, dom av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 38, och dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 48).

(se punkterna 40, 41 och 50)

2.      Direktiv 2010/24 ger inte på något sätt den anmodade medlemsstatens instanser behörighet att kontrollera den sökande medlemsstatens handlingar, utan begränsar uttryckligen i artikel 14.2 dessa instansers behörighet till att enbart avse kontroll av den anmodade medlemsstatens handlingar.

De åtgärder som medlemsstaterna vidtar inom ramen för det system för ömsesidigt bistånd som inrättats genom direktiv 2010/24 måste visserligen vara förenliga med unionens grundläggande rättigheter, däribland rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, men det innebär likväl inte att den sökande medlemsstatens handlingar måste kunna bestridas såväl vid den medlemsstatens domstolar som vid den anmodade medlemsstatens domstolar. Tvärtom ska detta system för bistånd, såvitt det grundar sig på bland annat principen om ömsesidigt förtroende, öka rättssäkerheten vid fastställandet av i vilken medlemsstat tvister ska prövas och därigenom undvika forum shopping (se, analogt, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl., C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 79).

Härav följer att en talan som den berörda personen väcker i den anmodade medlemsstaten, för att befrias från ett betalningskrav som behöriga myndigheter i den medlemsstaten har framställt mot honom, för att driva in en fordran som uppkommit i den sökande medlemsstaten, inte kan leda till en prövning av fordrans lagenlighet.

Såsom domstolen redan har slagit fast kan det däremot inte uteslutas att den anmodade myndigheten i undantagsfall kan besluta om att inte lämna bistånd till den sökande myndigheten. Följaktligen kan verkställighet av en begäran om indrivning av en fordran vägras bland annat om det visar sig att sådan verkställighet skulle strida mot den allmänna ordningen i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen (se, angående artikel 12 i direktiv 76/308 som i allt väsentligt motsvarar artikel 14 i direktiv 2010/24, dom av den 14 januari 2010, Kyrian, C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 42).

Med hänsyn härtill ankommer det på domstolen att pröva inom vilka gränser en medlemsstats myndigheter, med stöd av nationella värderingar – däribland avseende medlemsstatens allmänna ordning –, kan vägra att lämna bistånd till en annan medlemsstat inom ramen för ett system för samarbete som unionslagstiftaren har inrättat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkterna 56 och 57, och dom av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 39 och 40).

(se punkterna 44–47 och 49)

3.      Artikel 14.1 och 14.2 i rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en myndighet i en medlemsstat att vägra verkställighet av en begäran om indrivning av en sådan fordran, som den som är aktuell i det nationella målet, avseende en sanktionsavgift som påförts i en annan medlemsstat, av den anledningen att beslutet varigenom den berörda personen påförts denna sanktionsavgift inte vederbörligen har delgivits denne innan begäran om indrivning gavs in till nämnda myndighet i enlighet med direktivet.

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande är en situation där den sökande myndigheten begär indrivning av en fordran som grundas på ett beslut som inte delgivits den berörda personen inte förenlig med de villkor för en begäran om indrivning som anges i artikel 11.1 i direktiv 2010/24. Eftersom det följer av denna bestämmelse att en begäran om indrivning i den mening som avses i direktivet inte kan ges in så länge som fordran och/eller det dokument som medger dess verkställighet i den sökande medlemsstaten bestrids i den medlemsstaten, kan en sådan begäran inte heller ges in om den berörda personen inte ens har fått uppgift om fordrans existens, då denna uppgift utgör en nödvändig förutsättning för att han ska kunna bestrida fordran.

Denna tolkning stöds dessutom av artikel 47 i stadgan och av domstolens praxis angående delgivning av rättsliga handlingar. Av denna rättspraxis framgår bland annat att, för att garantera efterlevnaden av de rättigheter som föreskrivs i ovannämnda artikel 47, ska det inte enbart säkerställas att den person som ska delges en handling faktiskt erhåller denna handling utan även att personen har möjlighet att få kännedom om och att verkligen förstå den fulla innebörden och räckvidden av den talan som förs mot denne i utlandet, på så sätt att vederbörande på ett effektivt sätt kan göra sin rätt gällande i den sändande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2015, Alpha Bank Cyprus, C‑519/13, EU:C:2015:603, punkterna 31 och 32, och där angiven rättspraxis). Dessa överväganden är relevanta även i förhållande till direktiv 2010/24. Det följer av ovanstående att en sådan exceptionell situation som den som är aktuell i det nationella målet, där en myndighet i en medlemsstat begär att en myndighet i en annan medlemsstat ska driva in en fordran avseende en sanktionsavgift som den berörda personen inte haft kännedom om, med fog kan leda till att sistnämnda myndighet vägrar att lämna bistånd för att driva in fordran. Såsom framgår av rubriken och ett antal skäl till direktiv 2010/24 ska det bistånd som inrättats genom direktivet vara ”ömsesidigt”, vilket bland annat innebär att det ankommer på den sökande myndigheten att skapa förutsättningar för att den anmodade myndigheten på ett ändamålsenligt sätt och i förenlighet med unionsrättens grundläggande principer ska kunna lämna bistånd.

(se punkterna 57, 58, 61 och 62 samt domslutet)