DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 14 juli 2016(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Förordning (EG) nr 1924/2006 – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Artikel 1.2 – Tillämpningsområde – Livsmedel som ska levereras som sådana till slutkonsumenten – Påståenden i kommersiella meddelanden uteslutande riktade till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården”
I mål C‑19/15,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht München I (förstainstansdomstolen i München I, Tyskland) genom beslut av den 16 december 2014, som inkom till domstolen den 19 januari 2015, i målet
Verband Sozialer Wettbewerb eV
mot
Innova Vital GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna D. Šváby, J. Malenovský, M. Safjan (referent) och M. Vilaras,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Innova Vital GmbH, genom T. Büttner, Rechtsanwalt,
– Greklands regering, genom A. Dimitrakopoulou och K. Karavasili, båda i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom D. Colas och S. Ghiandoni, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och K. Herbout-Borczak, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 februari 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EUT L 404, 2006, s. 9, och rättelse i EUT L 12, 2007, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1047/2012 av den 8 november 2012 (EUT L 310, 2012, s. 36) (nedan kallad förordning nr 1924/2006).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Verband Sozialer Wettbewerb eV, en tysk förening för skydd av konkurrensen, och Innova Vital GmbH angående huruvida förordning nr 1924/2006 är tillämplig på näringspåståenden eller hälsopåståenden i ett brev som uteslutande riktar sig till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiven 2000/31/EG och 2006/123/EG
3 I artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1), föreskrivs att i detta direktiv avses med
”kommersiellt meddelande: varje form av meddelande som syftar till att direkt eller indirekt främja varor eller tjänster från ett företag, en organisation eller en person som bedriver handels-, industri- eller hantverksverksamhet, eller utövar reglerad yrkesverksamhet, eller till att direkt eller indirekt främja ovan nämnda företags, organisationers eller personers anseende. Följande utgör i sig inte kommersiella meddelanden:
– Information som krävs för att direkt nå företaget, organisationen eller personen, exempelvis domännamn eller en e-postadress.
– Meddelanden rörande företagets, organisationens eller personens varor, tjänster eller anseende som utarbetats oberoende av detta eller denna, i synnerhet när det har skett utan ekonomisk ersättning.”
4 Artikel 4 led 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36) innehåller en liknande definition av begreppet ”kommersiella meddelanden”.
Förordning nr 1924/2006
5 Skälen 1, 2, 4, 9, 14, 16–18 och 23 i förordning nr 1924/2006 har följande lydelse:
”(1) Allt fler av de livsmedel som säljs och marknadsförs i gemenskapen är försedda med näringspåståenden och hälsopåståenden. För att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet och underlätta konsumenternas val bör de produkter som släpps ut på marknaden, inbegripet importerade produkter, vara säkra och korrekt märkta. En mångsidig och balanserad kost är en förutsättning för god hälsa, och enskilda produkter bör ses i relation till kosten som helhet.
(2) Skillnader mellan de nationella bestämmelserna om sådana påståenden kan hindra den fria rörligheten för livsmedel och skapa ojämlika konkurrensförhållanden. De påverkar därigenom direkt den inre marknadens funktion. Man måste därför anta gemenskapsbestämmelser om användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel.
…
(4) Denna förordning bör tillämpas på alla näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden, inbegripet bland annat generisk reklam för livsmedel och reklamkampanjer, exempelvis sådana som helt eller delvis stöds av offentliga myndigheter. Den bör inte gälla sådana påståenden som inte är kommersiella meddelanden, som exempelvis riktlinjer eller kostråd utfärdade av offentliga folkhälsomyndigheter eller organ, och inte heller icke-kommersiella meddelanden och information i pressen och i vetenskapliga publikationer. …
…
(9) Det finns ett stort antal näringsämnen och andra ämnen, bland annat vitaminer, mineralämnen inklusive spårämnen, aminosyror, essentiella fettsyror, kostfibrer, olika växt- och örtextrakt, med näringsmässiga eller fysiologiska effekter som kan finnas i ett livsmedel och bli föremål för ett påstående. Därför bör det fastställas allmänna principer som gäller samtliga påståenden om livsmedel, i syfte att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och ge konsumenterna tillräckligt med information för att de skall kunna göra sina val med fullständig tillgång till alla fakta samt för att skapa likvärdiga konkurrensvillkor för livsmedelsindustrin.
…
(14) Det finns en mångfald olika påståenden som för närvarande används vid märkning av och i reklamen för livsmedel i vissa medlemsstater och som gäller ämnen som inte påvisats vara gynnsamma eller om vilka det för närvarande inte råder tillräcklig vetenskaplig enighet. Det måste garanteras att en gynnsam näringsmässig eller fysiologisk effekt har påvisats för de ämnen för vilka det görs ett påstående.
…
(16) Det är viktigt att påståenden om livsmedel kan förstås av konsumenten, och konsumenterna bör skyddas mot vilseledande påståenden. Efter antagandet av rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om vilseledande reklam [(EGT L 250, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 55)], har Europeiska gemenskapernas domstol vid avgöranden som rört reklam emellertid funnit det nödvändigt att bedöma deras inverkan på en tänkt typisk konsument. I enlighet med proportionalitetsprincipen, och för att de skyddsåtgärder som förordningen föreskriver faktiskt skall kunna förverkligas, utgår denna förordning från en genomsnittskonsument som är skäligen välinformerad samt skäligen uppmärksam och upplyst med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer i enlighet med domstolens tolkning, men förordningen innehåller också bestämmelser för att förhindra exploatering av konsumenter vars personliga egenskaper gör dem särskilt sårbara för vilseledande påståenden. Om ett påstående är särskilt riktat till en viss konsumentgrupp, exempelvis barn, är det önskvärt att påståendets inverkan bedöms ur ett perspektiv som är representativt för den genomsnittliga medlemmen i denna grupp. Metoden med användning av en genomsnittskonsument som utgångspunkt är inte en statistisk metod. De nationella domstolarna och myndigheterna måste använda sitt eget omdöme, med beaktande av domstolens rättspraxis, när de fastställer genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett givet fall.
(17) Vetenskapliga belägg bör vara den viktigaste aspekten att beakta vid användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden, och de livsmedelsföretagare som använder påståenden bör motivera dem. Ett påstående bör vara vetenskapligt underbyggt genom att hänsyn tas till alla tillgängliga vetenskapliga fakta och att dessa vägs mot varandra.
(18) Ett näringspåstående eller hälsopåstående bör inte göras om det är oförenligt med allmänt vedertagna närings- och hälsoprinciper eller uppmanar till eller tolererar överdriven konsumtion av något livsmedel eller nedvärderar goda kostvanor.
…
(23) Hälsopåståenden bör endast godkännas för användning i gemenskapen efter en vetenskaplig bedömning av högsta möjliga standard. För att säkerställa en harmoniserad vetenskaplig bedömning av dessa påståenden bör Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet göra dessa bedömningar. …”
6 Artikel 1 i förordningen har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. Följande föreskrivs i artikel 1.1 och 1.2:
”1. Denna förordning harmoniserar de bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar och som gäller näringspåståenden och hälsopåståenden, för att säkerställa en väl fungerande inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå.
2. Denna förordning skall tillämpas på näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden, oavsett om dessa är i form av märkning och presentation av eller reklam för livsmedel som skall levereras som sådana till slutkonsumenten.
…”
7 Artikel 2 i förordningen har rubriken ”Definitioner”. Där anges följande:
”1. I denna förordning skall
a) definitionerna av livsmedel, livsmedelsföretagare, utsläppande på marknaden och slutkonsument enligt artikel 2, artikel 3.3, 3.8 och 3.18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet [(EGT L 31, 2002, s. 1)] gälla,
…
2. Följande definitioner skall också gälla:
1) påstående: varje budskap eller framställning som inte är obligatorisk enligt gemenskapens eller medlemsstaternas lagstiftning, inbegripet framställningar bestående av bilder, grafik eller symboler, oavsett form, och som anger, låter förstå eller antyder att ett livsmedel har särskilda egenskaper.
…
4) näringspåstående: varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att ett livsmedel har särskilda gynnsamma näringsmässiga egenskaper på grund av
a) den energi (det kalorivärde) det
i) ger,
ii) ger i minskad eller ökad grad, eller
iii) inte ger, och/eller
b) de näringsämnen eller andra ämnen det
i) innehåller,
ii) innehåller i mindre eller större omfattning, eller
iii) inte innehåller.
5) hälsopåstående: varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att det finns ett samband mellan en kategori av livsmedel, ett livsmedel eller en av dess beståndsdelar och hälsa.
…”
8 Kapitel II i förordningen, som rör allmänna principer, innehåller artiklarna 3–7. Under rubriken ”Allmänna principer för samtliga påståenden” återfinns artikel 3 i förordning nr 1924/2006, vilken föreskriver följande:
”Näringspåståenden och hälsopåståenden får användas på märkning och presentation av och i reklam för livsmedel som släpps ut på marknaden i gemenskapen endast om de är förenliga med bestämmelserna i denna förordning.
Utan att det påverkar tillämpningen av direktiven 2000/13/EG och 84/450/EEG får användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden inte
a) vara felaktig, tvetydig eller vilseledande,
…”
9 Artikel 5 i förordningen har rubriken ”Allmänna villkor”. Följande anges i artikel 5.1 och 5.2:
”1. Det skall vara tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden endast om följande villkor uppfylls:
a) Det har påvisats att förekomsten, avsaknaden eller den minskade mängden i ett livsmedel eller en livsmedelskategori av ett näringsämne eller annat ämne som påståendet gäller, har en gynnsam näringsmässig eller fysiologisk effekt enligt allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation.
…
2. Det skall vara tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden endast om genomsnittskonsumenten kan förväntas förstå de gynnsamma effekter som anges i påståendet.”
10 Artiklarna 10–19 i förordningen rör hälsopåståenden.
11 Artikel 10 har rubriken ”Särskilda villkor”. I artikel 10.1 föreskrivs följande:
”Hälsopåståenden skall förbjudas om de inte uppfyller de allmänna kraven i kapitel II och de särskilda kraven i detta kapitel och är godkända i enlighet med denna förordning och ingår i de förteckningar över godkända påståenden som föreskrivs i artiklarna 13 och 14.”
Tysk rätt
12 I 8 § första stycket första meningen Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (lagen om illojal konkurrens), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (BGBl. 2010 I, s. 254), föreskrivs följande:
”Den som använder affärsmetoder som är förbjudna enligt 3 § eller 7 § kan bli föremål för ett föreläggande om upphörande och, om det föreligger risk för att beteendet upprepas, ett förbudsföreläggande.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13 Innova Vital, vars verkställande direktör är läkare, saluförde ett kosttillskott i Tyskland som betecknas ”Innova Mulsin® Vitamin D3” och som innehåller vitamin D3. Kosttillskottet ges i form av droppar.
14 I november 2013 riktade Innova Vitals verkställande direktör ett brev uteslutande till namngivna läkare, vilket löd som följer (nedan kallat brevet i fråga):
”…
Ni känner till läget: 87 procent av alla barn i Tyskland har en D-vitaminhalt i blodet som understiger 30 ng/ml. Enligt DGE [(Deutsche Gesellschaft für Ernährung, den tyska föreningen för nutrition och livsmedelsvetenskap)], ska värdet snarare ligga på mellan 50 och 75 ng/ml.
I likhet med vad flera studier visat är D-vitamin viktigt för att förebygga flera sjukdomar, såsom atopiskt eksem, benskörhet, diabetes mellitus och MS [multipel skleros]. Studierna visar att en för låg D-vitaminhalt redan från barndomen bidrar till att dessa sjukdomar uppkommer i framtiden.
Av detta skäl har jag själv gett min son de rekommenderade preparaten med D-vitamin och jag har konstaterat att den traditionella tablettformen inte uppskattas av spädbarn, småbarn eller barn i skolåldern. Min son spottade ofta ut tabletterna.
I min egenskap av läkare specialiserad inom immunologi har jag funderat på frågan och utvecklat en emulsion av vitamin D3 (Innova Mulsin® D3), som kan ges i form av droppar.
…
Fördelar med Mulsin® emulsioner:
…
Förebyggande eller snabbt avlägsnande av bristen (80 procent av befolkningen uppges lida brist på vitamin D3 under vintern).
…
Villkoren för direktbeställning och kostnadsfria informationsblad för er läkarmottagning erhåller ni på nummer …”
15 Brevet i fråga innehöll även bilder på kosttillskottet Innova Mulsin® Vitamin D3, information om kosttillskottets sammansättning, försäljningspris och priset per dag för en behandling enligt den rekommenderade doseringen om en droppe per dag.
16 Verband Sozialer Wettbewerb väckte talan om förbudsföreläggande vid Landgericht München I (förstainstansdomstolen i München I, Tyskland) mot Innova Vital med stöd av 8 § lagen om illojal konkurrens, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.
17 Denna förening gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att brevet i fråga innehåller hälsopåståenden som är förbjudna enligt artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006, nämligen de två följande påståendena:
”I likhet med vad flera studier visat är D-vitamin viktigt för att förebygga flera sjukdomar, såsom atopiskt eksem, benskörhet, diabetes mellitus och MS [multipel skleros]. Studierna visar att en för låg D-vitaminhalt redan från barndomen bidrar till att dessa sjukdomar uppkommer i framtiden.”
och
”Förebyggande eller snabbt avlägsnande av bristen (80 procent av befolkningen sägs ha brist på vitamin D3 under vintern)”.
18 Verband Sozialer Wettbewerb har bland annat gjort gällande att bestämmelserna i förordning nr 1924/2006 är tillämpliga på reklam som riktar sig till såväl yrkesverksamma som icke yrkesverksamma.
19 Innova Vital ansåg däremot att förordning nr 1924/2006 inte rör reklam riktad till yrkesverksamma. Eftersom brevet endast riktats till läkare är följaktligen inte bestämmelserna i denna förordning tillämpliga på de hälsopåståenden i detta brev som är förbjudna enligt artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006.
20 Enligt den hänskjutande domstolen är utgången i det nationella målet beroende av tolkningen av artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006, vilken rör förordningens syfte och tillämpningsområde.
21 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht München I (förstainstansdomstolen i München I) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen.
”Ska artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006 tolkas så, att bestämmelserna i denna förordning också omfattar näringspåståenden och hälsopåståenden som görs i kommersiella meddelanden i reklam för livsmedel som är avsedda att levereras som sådana till slutkonsumenten, när det kommersiella meddelandet respektive reklamen uteslutande riktar sig till yrkesverksamma?”
Prövning av tolkningsfrågan
22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att tillämpningsområdet för förordningen omfattar i kommersiella meddelanden framförda näringspåståenden eller hälsopåståenden om ett livsmedel som ska levereras som sådant till slutkonsumenten, när meddelandet inte riktar sig till slutkonsumenten utan uteslutande till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
23 Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, särskilt, dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 44, och dom av den 17 mars 2016, Liffers, C‑99/15, EU:C:2016:173, punkt 14).
24 När det, för det första, gäller ordalydelsen i artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006, konstaterar domstolen att förordningen enligt denna bestämmelse är tillämplig på näringspåståenden och hälsopåståenden, när dessa påståenden framförs i kommersiella meddelanden, oavsett om dessa är i form av märkning av livsmedel, av presentation av livsmedel, eller reklam för livsmedel, och livsmedlen i fråga ska levereras som sådana till slutkonsumenten.
25 Denna förordning innehåller inte någon definition av begreppet ”kommersiella meddelanden”. Detta begrepp definieras dock i bestämmelser i sekundärrättslig lagstiftning inom andra av unionsrättens områden, i vilka det i detta fall ska sökas vägledning för att säkerställa unionsrättens enhetlighet.
26 Enligt artikel 2 f i direktiv 2000/31 avses med ”kommersiellt meddelande” varje form av meddelande som syftar till att direkt eller indirekt främja varor eller tjänster från ett företag, en organisation eller en person som bedriver handels-, industri- eller hantverksverksamhet, eller utövar reglerad yrkesverksamhet, eller till att direkt eller indirekt främja ovan nämnda företags, organisationers eller personers anseende.
27 Artikel 4 led 12 i direktiv 2006/123 innehåller en liknande definition av begreppet ”marknadskommunikation”. Domstolen har fastslagit att en marknadskommunikation i den mening som avses i denna bestämmelse inte bara omfattar traditionell reklam, utan även andra former av reklam och tillhandahållande av information som är avsedda att attrahera nya kunder (se dom av den 5 april 2011, Société fiduciaire nationale d’expertise comptable, C‑119/09, EU:C:2011:208, punkt 33).
28 Det framgår vidare av skäl 4 i förordning nr 1924/2006 att med begreppet ”kommersiellt meddelande” avses även ett meddelande som syftar till att göra ”reklam”.
29 Under dessa omständigheter ska begreppet ”kommersiellt meddelande”, i den mening som avses i artikel 1.2 i denna förordning, förstås så, att det, bland annat, avser ett meddelande i form av reklam för livsmedel som syftar till att direkt eller indirekt marknadsföra dessa livsmedel.
30 Ett sådant meddelande kan dock även anta formen av ett reklambrev som livsmedelsföretagare riktar till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården, och som innehåller näringspåståenden eller hälsopåståenden i den mening som avses i förordningen, i syfte att dessa yrkesverksamma, i förekommande fall, ska rekommendera sina patienter att köpa och/eller konsumera nämnda livsmedel.
31 Det ska dessutom framhållas att artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006 inte innehåller några närmare detaljer avseende mottagaren av kommersiella meddelanden och inte gör någon åtskillnad mellan en slutkonsument och en yrkesverksam i hälso- och sjukvården. Av detta följer, vilket även generaladvokaten har anfört i punkt 39 i sitt förslag till avgörande, att det är själva produkten som ska vara avsedd för slutkonsumenten och inte meddelandet om produkten.
32 Mot denna bakgrund konstaterar domstolen att det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse, jämförd med artikel 2 f i direktiv 2000/31 och artikel 4 led 12 i direktiv 2006/123, att förordning nr 1924/2006 är tillämplig på näringspåståenden eller hälsopåståenden i ett kommersiellt meddelande som uteslutande riktar sig till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
33 Det ska, för det andra, understrykas att en sådan tolkning inte påverkas av en bedömning av det sammanhang i vilket artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006 ingår.
34 I vissa skäl och bestämmelser i förordning nr 1924/2006, vilket även Innova Vital gör gällande, bland annat i skälen 1, 9, 16, 29 och 36 samt i artikel 5.2 i förordningen, anges visserligen uttryckligen ”konsumenter”, utan att ”yrkesverksamma” nämns.
35 Att ”yrkesverksamma” inte nämns i dessa skäl och bestämmelser kan emellertid inte anses innebära att förordningen inte är tillämplig i en situation då ett kommersiellt meddelande uteslutande riktar sig till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården. I en sådan situation tar detta meddelande mellan livsmedelsföretagare och yrkesverksamma i hälso- och sjukvården huvudsakligen i själva verket sikte på slutkonsumenten, i syfte att denne ska köpa livsmedlet som meddelandet gäller, efter rekommendationer från dessa yrkesverksamma.
36 Det ska tilläggas att det inte framgår av någon av bestämmelserna i förordning nr 1924/2006 att förordningen inte är tillämplig på kommersiella meddelanden riktade till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
37 När det slutligen gäller de mål som eftersträvas genom denna förordning, ger dessa stöd åt tolkningen att förordningen är tillämplig på kommersiella meddelanden som uteslutande riktar sig till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
38 Enligt artikel 1.1 i förordning nr 1924/2006 syftar nämligen förordningen till att säkerställa en väl fungerande inre marknad samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå upprätthålls.
39 Såsom framgår av skälen 1 och 18 i denna förordning ingår nämligen hälsoskydd bland förordningens viktigaste syften (dom av den 6 september 2012, Deutsches Weintor, C‑544/10, EU:C:2012:526, punkt 45). För att uppnå detta syfte krävs bland annat att konsumenterna ges tillräckligt med information för att de ska kunna göra välgrundade val (dom av den 10 april 2014, Ehrmann, C‑609/12, EU:C:2014:252, punkt 40, och dom av den 17 december 2015, Neptune Distribution, C‑157/14, EU:C:2015:823, punkt 49).
40 I linje härmed föreskrivs det i artikel 5.1 a i förordning nr 1924/2006 att det endast är tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden om det har visats att förekomsten, avsaknaden eller den reducerade mängden i ett livsmedel eller en livsmedelskategori av ett näringsämne eller något annat ämne som påståendet gäller, har en gynnsam näringsmässig eller fysiologisk effekt, som har påvisats enligt allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation. Skäl 14 i denna förordning innehåller även en liknande formulering.
41 Såsom det preciseras i skäl 17 i förordningen bör vetenskapliga belägg vara den viktigaste aspekten att beakta vid användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden. Vidare anges det i skäl 23 i förordningen att hälsopåståenden endast bör godkännas för användning i unionen efter en vetenskaplig bedömning av högsta möjliga standard. För att säkerställa en harmoniserad vetenskaplig bedömning av dessa påståenden bör Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet göra dessa bedömningar.
42 Förordning nr 1924/2006 föreskriver således ett förfarande för att fastställa om det finns vetenskapliga belägg för påståenden av det slag som avses i förordningen.
43 Yrkesverksamma i hälso- och sjukvården kan med säkerhet anses ha större vetenskapliga kunskaper än en slutkonsument, med vilken avses en genomsnittskonsument som är skäligen välinformerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, vilket anges i skäl 16 i förordningen. Dessa yrkesverksamma kan dock inte anses ständigt kunna besitta all den specialiserade och uppdaterade vetenskapliga kunskap som är nödvändig för att bedöma alla de livsmedel och näringspåståenden eller hälsopåståenden som används i märkningen eller presentationen av, eller reklamen för, dessa livsmedel.
44 Som generaladvokaten har anfört i punkt 49 i sitt förslag till avgörande kan det inte uteslutas att yrkesverksamma i hälso- och sjukvården själva vilseleds av näringspåståenden eller hälsopåståenden som är felaktiga, tvetydiga eller vilseledande.
45 Yrkesverksamma i hälso- och sjukvården riskerar därmed att, i god tro, vidarebefordra felaktig information om livsmedlen i det kommersiella meddelandet till de slutkonsumenter som de har kontakt med. Denna risk förvärras av att dessa yrkesverksamma, med tanke på det förtroende som allmänt sett finns mellan dem och deras patienter, kan ha ett stort inflytande på patienterna.
46 Om de näringspåståenden eller hälsopåståenden som riktas till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1924/2006, med följden att sådana påståenden skulle kunna användas utan att de nödvändigtvis grundas på vetenskaplig dokumentation, finns det en risk för att livsmedelsföretagare kringgår skyldigheterna som föreskrivs i denna förordning genom att rikta sig till slutkonsumenten via yrkesverksamma i hälso- och sjukvården som mellanled, genom att dessa yrkesverksamma rekommenderar livsmedelsföretagares livsmedel till konsumenten.
47 Följaktligen bidrar tillämpningen av denna förordning, på näringspåståenden eller hälsopåståenden i ett kommersiellt meddelande riktat till yrkesverksamma, till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå på den inre marknaden – en marknad som förordning nr 1924/2006 syftar till att säkerställa att den fungerar väl.
48 De argument som Innova Vital framfört ändrar inte tolkningen att denna förordning är tillämplig på näringspåståenden eller hälsopåståenden i ett kommersiellt meddelande, även när meddelandet uteslutande riktar sig till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
49 Det framgår tydligt av artikel 5.2 i förordning nr 1924/2006 att användning av näringspåståenden och hälsopåståenden endast är tillåten om genomsnittskonsumenten kan förväntas förstå de gynnsamma effekter som anges i påståendet.
50 Det är emellertid inte möjligt att härav dra slutsatsen att all objektiv information från livsmedelsföretagare till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården om nya vetenskapliga rön, som innebär användning av en teknisk eller vetenskaplig terminologi, såsom användningen av uttrycket ”atopiskt eksem” i det aktuella fallet, är förbjuden.
51 Artikel 5.2 i förordning nr 1924/2006 ska således tolkas så, att den är tillämplig när näringspåståenden och hälsopåståenden meddelas direkt till slutkonsumenten, för att denne ska kunna göra välgrundade val. I ett mål som det vid den nationella domstolen överlämnas dock inte brevet, som innehåller dessa påståenden, som sådant, till slutkonsumenten, vilket även generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, utan riktas till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården som underförstått uppmanas att rekommendera livsmedlet som åsyftas i påståendena till slutkonsumenten.
52 I skäl 4 i förordning nr 1924/2006 anges dessutom att förordningen inte bör gälla sådana påståenden som inte är kommersiella meddelanden, som exempelvis riktlinjer eller kostråd utfärdade av offentliga folkhälsomyndigheter eller organ, och inte heller icke-kommersiella meddelanden och information i pressen och i vetenskapliga publikationer.
53 Följaktligen utgör denna förordning inte hinder mot objektiv information till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården om nya vetenskapliga rön, som innebär att en teknisk eller vetenskaplig terminologi används, i en situation där meddelandet är icke-kommersiellt.
54 Mot denna bakgrund ska den fråga som ställts besvaras så, att artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att tillämpningsområdet för förordningen omfattar i kommersiella meddelanden framförda näringspåståenden eller hälsopåståenden om ett livsmedel som ska levereras som sådant till slutkonsumenten, när meddelandet inte riktar sig till slutkonsumenten utan uteslutande till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
Rättegångskostnader
55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1047/2012 av den 8 november 2012, ska tolkas så, att tillämpningsområdet för förordningen omfattar i kommersiella meddelanden framförda näringspåståenden eller hälsopåståenden om ett livsmedel som ska levereras som sådant till slutkonsumenten, när meddelandet inte riktar sig till slutkonsumenten utan uteslutande till yrkesverksamma i hälso- och sjukvården.
Underskrifter