TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)
den 9 september 2016 (*)
”EU-varumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som EU-varumärke av figurmärke föreställande ett kattdjur på språng – Äldre internationella figurmärken föreställande ett kattdjur på språng – Relativt registreringshinder – God förvaltningssed – Bevis för att de äldre varumärkena är kända – Artikel 8.5 i förordning (EG) nr 207/2009”
I mål T‑159/15,
Puma SE, Herzogenaurach (Tyskland), företrätt av advokaten P. González-Bueno Catalán de Ocón,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), inledningsvis företrädd av P. Bullock, därefter av D. Hanf, båda i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd var
Gemma Group Srl, Cerasolo Ausa (Italien),
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s femte överklagandenämnd den 19 december 2014 (ärende R 1207/2014–5), om ett invändningsförfarande mellan Puma och Gemma Group,
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av ordföranden M. van der Woude (referent) samt domarna I. Wiszniewska-Białecka och I. Ulloa Rubio,
justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,
med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 1 april 2015,
med beaktande av svarsskrivelsen som inkom till tribunalens kansli den 22 juni 2015,
efter förhandlingen den 12 april 2016,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Gemma Group Srl ingav den 14 februari 2013 en ansökan om registrering av EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1).
2 Det sökta varumärket utgörs av nedanstående figurkännetecken i blått:
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 7 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Maskiner för träbearbetning; Maskiner för bearbetning av aluminium; Maskiner för bearbetning av PVC”.
4 Ansökan om EU-varumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 66/2013 av den 8 april 2013.
5 Den 8 juli 2013 framställde klaganden Puma SE, med stöd av artikel 41 i förordning nr 207/2009, en invändning mot registrering av det sökta varumärket för de varor som angetts ovan i punkt 3. Grunden för invändningen var den grund som anges i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.
6 Invändningen grundades bland annat på följande äldre varumärken (nedan kallade de äldre varumärkena):
– Det nedan återgivna internationella figurmärket, som registrerades den 30 september 1983 under nummer 480105 och som har förnyats fram till år 2023, vilket har rättsverkan i Österrike, Benelux, Kroatien, Frankrike, Ungern, Italien, Portugal, Republiken Tjeckien, Rumänien, Slovakien och Slovenien samt avser varor i klasserna 18, 25 och 28 och, för var och en av dessa klasser, motsvarar följande beskrivning:
– Klass 18: ”Axelremsväskor, resväskor, koffertar och mindre kappsäckar, speciellt för sportartiklar och sportkläder”.
– Klass 25: ”Kläder, stövlar, skor och tofflor”.
– Klass 28: ”Spel och leksaker; träningsapparater, gymnastik- och sportartiklar, ej ingående i andra klasser, inklusive bollar”.
– Det nedan återgivna internationella figurmärket, som registrerades den 17 juni 1992 under nummer 593987 och som har förnyats fram till år 2022, vilket har rättsverkan i Österrike, Benelux, Bulgarien, Cypern, Kroatien, Spanien, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Ungern, Italien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Förenade kungariket, Republiken Tjeckien, Rumänien, Slovenien och Slovakien, avser bland annat varor i klasserna 18, 25 och 28 och motsvarar, för var och en av dessa klasser, följande beskrivning:
– Klass 18: ”Lädervaror och/eller läderimitationer (ingående i denna klass); handväskor och andra etuier som inte är avpassade för den vara som de är avsedda att innehålla, samt mindre artiklar av läder, särskilt portmonnäer, plånböcker, nyckelfodral; handväskor, dokumentportföljer, packväskor och shoppingväskor, skolväskor, väskor för campare, ryggsäckar, påsar, sportväskor, transport- och förvaringsväskor samt resväskor av läder och av läderimitation, av syntetmaterial, av tyg och textilmaterial eller av läderersättningsmaterial; resenecessärer (lädervaror); axelremmar; djurhudar; koffertar och resväskor; paraplyer, parasoller och promenadkäppar; piskor, seldon och sadelmakerivaror.”
– Klass 25: ”Kläder, fotbeklädnader, huvudbonader; skodelar och komponenter för skodon, sulor till fotbeklädnader inläggssulor, korrigerande sulor, skoklackar, ovanläder för stövlar; halkskydd för skobeklädnader, dubbar; mellanfoder, färdigtillverkade fickor för klädesplagg; korsettartiklar, stövlar, innetofflor, tofflor; färdiga fotbeklädnader, gatuskor, sport-, fritids-, tränings-, jogging-, gymnastik-, bad- och motionsskor (ingående i denna klass), tennisskor; benvärmare och damasker, benvärmare och damasker i läder, leggings, benlindor, damasker för skor; joggingdräkter, gymnastikshorts och gymnastiktröjor, fotbollsshorts och fotbollströjor, tenniströjor och kortbyxor för tennis, bad- och strandkläder och bad- och stranddräkter, badbyxor och baddräkter, inklusive tvådelade, sport- och fritidskläder (inklusive stickade kläder och dräkter och kläder och dräkter i jersey), även för motionsträning, jogging eller uthållighetslöpning och för gymnastik, byxor och knäbyxor för sport, tröjor och jumprar, t-shirtar, träningströjor, kläder och dräkter för tennis och skidåkning; träningsdräkter och fritidskläder, allvädersdräkter och allväderskläder, strumpor (strumpvaror), fotbollsstrumpor, handskar, inbegripet läderhandskar, även av läderimitation eller konstläder, skärmmössor och mössor, hårband, pann- och svettband, halsdukar, sjalar, scarves; bälten, anoraker och parkaser, regnrockar och regnkläder, kappor, overaller, rockar och jackor, kjolar, knäbyxor och byxor, pullovrar och matchande set bestående av flera klädesplagg och underkläder; underkläder.”
– Klass 28: ”Spel och leksaker, inbegripet miniatyrskor och miniatyrbollar (som utgör leksaker); apparater och maskiner för fysisk träning, gymnastik och sport (ingående i denna klass); skid-, tennis- och fiskeutrustning; skidor, skidstavar och skidbindningar; kantlister för skidor, skidfilar; bollar för användning på lekplatser, inbegripet bollar för sport och spel; hantlar, klot, diskusar, kastspjut; tennisracketar, paddelbollracketar och bordtennisracketar, badmintonracketar och squashracketar, kricketslagträn, golfklubbor och hockeyklubbor, tennis- och badmintonbollar; rullskridskor och skridskor, kombinerade skor och rullskridskor, även med förstärkta sulor; bordtennisbord; klubbor för gymnastik, nät för sportändamål, mål- och bollnät, sporthandskar (sporttillbehör); dockor, dockkläder, dockskor, mössor och hattar till dockor, dockbälten, dockförkläden; knäskydd, armbågsskydd, ankel- och benskydd för idrott; julgransprydnader.”
7 Till stöd för sin invändning enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 har klaganden gjort gällande att de äldre varumärkena var kända i alla medlemsstater med avseende på samtliga varor som anges ovan i punkt 6.
8 Invändningsenheten avslog den 10 mars 2014 invändningen i dess helhet. Vad gällde frågan huruvida det äldre varumärket nr 593987 var känt, ansåg invändningsenheten att det av processekonomiska skäl inte fanns anledning att undersöka den bevisning som klaganden hade förebringat för att visa att varumärket hade utbredd användning och var känt, och att bedömningen gjordes utifrån antagandet att detta äldre varumärke hade ”förhöjd särskiljningsförmåga”.
9 Den 7 maj 2014 överklagade klaganden invändningsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.
10 Genom beslut av den 19 december 2014 (nedan kallat det angripna beslutet) avslog EUIPO:s femte överklagandenämnd överklagandet. Överklagandenämnden fann för det första att de äldre varumärkena och det sökta varumärket företedde en viss grad av visuell likhet och att de båda gav intrycket av ”ett kattdjur på språng, vilket påminner om en puma”. Överklagandenämnden godtog för det andra inte klagandens argument att invändningsenheten hade bekräftat att de äldre varumärkena var kända. Invändningsenheten hade i själva verket, med hänvisning till processekonomi, endast konstaterat att det i det aktuella fallet inte var nödvändigt att pröva den bevisning som klaganden hade förebringat för att visa att varumärkena var kända, och att bedömningen hade gjorts utifrån antagandet att det äldre varumärket nr 593987 hade ”förhöjd särskiljningsförmåga”. Därefter undersökte och underkände överklagandenämnden bevisningen för att de äldre varumärkena var kända med avseende på de varor som anges ovan i punkt 6. Eftersom inte heller de övriga rekvisiten – det vill säga att användningen drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för de äldre varumärkenas särskiljningsförmåga eller renommé – var uppfyllda, ansåg överklagandenämnden för det tredje att den invändning som klaganden hade framfört med stöd av artikel 8.5 i förordning nr 2007/2009 skulle avslås även om det skulle anses vara styrkt att de äldre varumärkena var kända.
Parternas yrkanden
11 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.
12 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Huruvida bevisning som förebringats för första gången vid tribunalen kan tillåtas
13 EUIPO anser för det första att de bilder som återges i punkt 56 i överklagandet, som har tagits ut från en webbplats som tillhör en tredje man, utgör ”nya handlingar” som inte kan ligga till grund för en prövning i sak.
14 Dessa bilder, som getts in för första gången vid tribunalen, kan inte beaktas. Syftet med ett överklagande till tribunalen är nämligen att få till stånd en prövning av lagenligheten av överklagandenämndernas beslut i den mening som avses i artikel 65 i förordning nr 207/2009. Tribunalens uppgift är således inte att pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av handlingar som för första gången har åberopats vid tribunalen. Ovannämnda handlingar kan således inte godtas och det är inte nödvändigt att bedöma deras bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005, Sadas/harmoniseringsbyrån – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), T‑346/04, EU:T:2005:420, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
Prövning i sak
15 Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund har det gjorts gällande att överklagandenämnden åsidosatte rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed när den underkände klagandens bevisning för att de äldre varumärkena var kända och slog fast att detta inte var styrkt. I den andra grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte artiklarna 75 och 76 i förordning nr 207/2009 genom att undersöka bevisningen för att de äldre varumärkena var kända trots att invändningsenheten inte hade företagit en sådan undersökning. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 8.5 i ovannämnda förordning.
16 Såvitt avser den första grunden, avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed, har klaganden i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte dessa principer genom att underkänna den bevisning som klaganden hade gett in till styrkande av att de äldre varumärkena var kända, och genom att avvika från sin beslutspraxis i denna fråga. Till stöd för denna grund har sökanden anfört två argument, dels att överklagandenämnden inte beaktade bevisning som inte hade översatts till processpråket, dels att överklagandenämnden avvek från sin beslutspraxis.
17 I det angripna beslutet räknade överklagandenämnden upp följande bevisning: Två marknadsstudier avseende Frankrike (2008) och Sverige (2011), femton beslut från nationella varumärkesmyndigheter – nämligen tre från Urząd Patentowy Rzeczypospolitej Polskiej (det polska patentverket), fyra från Institut national de la propriété industrielle (INPI,[det franska nationella institutet för industriell äganderätt)], ett från Instituto nacional da propriedade industrial (INPI, det portugisiska institutet för industriell äganderätt), sju från Oficina Española de Patentes y Marcas (den spanska patent- och varumärkesmyndigheten) – och tribunalens dom av den 7 november 2013, Budziewska/harmoniseringsbyrån – Puma (kattdjur på språng (T‑666/11, EU:T:2013:584). Överklagandenämnden konstaterade att marknadsstudien avseende Sverige saknade relevans, eftersom invändningen inte grundades på äldre rättigheter i Sverige och att marknadsstudien avseende Frankrike, i strid med regel 19 punkterna 1, 3 och 4 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1), inte hade tillhandahållits på processpråket, som var engelska. Överklagandenämnden påpekade att den sistnämnda studien dessutom hade genomförts fem år innan varumärkesansökan lämnades in, att det var svårt att veta på vilket underlag marknadsstudien hade genomförts och för vilka varor de äldre varumärkena påstods vara kända. På liknande sätt påpekade överklagandenämnden att två av de tre besluten från det polska patentverket och besluten från den spanska patent- och varumärkesmyndigheten inte hade översatts till processpråket och därför inte kunde beaktas. Såvitt avsåg det polska patentverkets beslut från 2008 och besluten från franska INPI, vilka hade översatts, konstaterade överklagandenämnden att det var svårt att veta vilka bevis som hade legat till grund för dessa nationella myndigheters slutsatser att de äldre varumärkena var kända. Som ett exempel angav överklagandenämnden att det i franska INPI:s beslut av den 13 november 2012 endast hänvisades till att handlingar hade ingetts till styrkande av att figurelementet i det äldre varumärket – återgivningen av en puma – var välkänt för allmänheten när det gällde kläder, men att det var omöjligt att kontrollera riktigheten av detta påstående utan de bevis för att varumärkena var kända som hade getts in inom ramen för detta nationella förfarande. Överklagandenämnden erinrade i detta avseende om sin skyldighet att bedöma frågan huruvida äldre varumärken är kända på grundval av bevisning som den invändande parten ger in i överensstämmelse med regel 19.1 och 19.4 i förordning nr 2868/95, och underströk att nämnden kan beakta handlingar som förebringats i andra förfaranden endast om dessa handlingar uttryckligen anges och identifieras av den part som åberopar dem. Slutligen erinrade överklagandenämnden om att lagenligheten av EUIPO:s beslut enbart ska bedömas på grundval av förordning nr 207/2009, såsom den tolkats av unionsdomstolarna, och inte på grundval tidigare beslutspraxis från EUIPO eller nationella varumärkesmyndigheter. Överklagandenämnden ansåg således att den sammantagna bevisningen inte var tillräcklig för att styrka att de äldre varumärkena var kända i någon av medlemsstaterna med avseende på de aktuella varorna.
18 Innan den prövar klagandens två argument, erinrar tribunalen om att rätten till god förvaltning, enligt artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innefattar en skyldighet för förvaltningen att motivera sina beslut.
19 Det följer av fast rättspraxis att EUIPO:s skyldighet att motivera sina beslut har det dubbla syftet att dels ge dem som berörs av beslutet kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan tillvarata sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet (dom av den 21 oktober 2004, KWS Saat/harmoniseringsbyrån, C‑447/02 P, EU:C:2004:649, punkterna 64 och 65, och dom av den 28 november 2013, Herbacin cosmetic/harmoniseringsbyrån – Laboratoire Garnier (HERBA SHINE), T‑34/12, EU:T:2013:618, punkt 42).
20 Domstolen har slagit fast att vid behandlingen av en ansökan om registrering som EU-varumärke ska EUIPO, med hänsyn till principerna om likabehandling och god förvaltningssed, beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt. Domstolen tillade emellertid att principerna om likabehandling och god förvaltningssed ska tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen. Den som ansöker om registrering av ett kännetecken som varumärke kan följaktligen inte till sin egen fördel åberopa en eventuell rättsstridig handling som har gynnat någon annan för att utverka ett likadant beslut. Med hänsyn till kraven på rättssäkerhet och just god förvaltning, ska bedömningen av en registreringsansökan vara strikt och fullständig för att förhindra att varumärken registreras på ett otillbörligt sätt. En sådan bedömning måste göras i varje enskilt fall. En registrering av ett kännetecken som varumärke ska prövas utifrån specifika villkor som är tillämpliga inom ramen för de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet och som visar om det föreligger något registreringshinder för kännetecknet i fråga (dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringsbyrån, C‑51/10 P, EU:C:2011:139, punkterna 74–77).
21 Vad gäller klagandens första argument, som avser överklagandenämndens underlåtenhet att beakta viss bevisning som inte hade översatts, har klaganden anfört att marknadsstudien avseende Frankrike visserligen är avfattad på franska, men att det inte var nödvändigt att översätta den då den var ”fullkomligt glasklar” i fråga om de äldre varumärkenas renommé. Dessutom hade samma studie getts in inom ramen för andra invändningsförfaranden utan några invändningar från EUIPO:s instanser.
22 EUIPO har tillbakavisat detta argument och huvudsakligen hänvisat till regel 19 i förordning nr 2868/95.
23 I regel 19.3 i förordning nr 2868/95 föreskrivs att ”den information och de bevis som avses i punkterna 1 och 2 [i samma artikel] skall vara på processpråket eller åtföljas av en översättning”, vilken ”skall lämnas in inom den tid som gäller för inlämning av originalet” I regel 19.4 i förordning nr 2868/95 föreskrivs att ”[EUIPO] får inte beakta dokument och annat skrivet material eller delar därav som inte har lämnats in eller som inte har översatts till processpråket inom den tid som [EUIPO] fastställt”.
24 Regel 19 i förordning nr 2868/95 är klar och tydlig och möjliggjorde för klaganden att, i överensstämmelse med rättssäkerhetsprincipen, redan i början av invändningsförfarandet få reda på vad denne måste göra beträffande de bevis som var avfattade på ett annat språk än processpråket.
25 Det ska således konstateras att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den fann att den inte kunde beakta de handlingar som inte hade översatts till processpråket. Den omständigheten att marknadsstudien avseende Frankrike i vilket fall som helst var ”fullkomligt glasklar”, eller att den hade godtagits oöversatt i tidigare förfaranden, föranleder inte någon annan bedömning. Regel 19 i förordning nr 2868/95 motiveras av att det i ett tvåpartsförfarande är nödvändigt att iaktta den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2007, SAEME/harmoniseringsbyrån – Racke (REVIAN’s), T‑407/05, EU:T:2007:329, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
26 Det framgår dessutom av den rättspraxis som angetts i punkt 20 ovan att principerna om likabehandling och god förvaltningssed ska tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen. Den omständigheten att regel 19 i förordning nr 2868/95 eventuellt kan ha åsidosatts i andra ärenden saknar således betydelse i förevarande mål.
27 Det första argumentet som klaganden har anfört till stöd för sin första grund ska följaktligen underkännas.
28 Såvitt avser det andra argumentet har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avvika från såväl EUIPO:s beslutspraxis, trots att denna praxis hade åberopats av klaganden, som från ett flertal beslut från nationella varumärkesmyndigheter och från dom av den 7 november 2013, kattdjur på språng, (T‑666/11, EU:T:2013:584). I samtliga dessa beslut konstaterades att de äldre varumärkena var kända. Klaganden har därvid uppgett att det i själva verket rör sig om en faktisk egenskap som utmärker varumärken som har accepterats såsom kända, och som inte är beroende av de varumärken mot vilka invändningen framställs. Överklagandenämnden har emellertid inte förklarat varför den ansåg att en sådan avvikelse från de åberopade besluten var motiverad.
29 EUIPO har bestritt detta argument. EUIPO anser först och främst att klaganden inte med hänvisning till tidigare beslutspraxis kan klandra överklagandenämnden för att den inte beaktade bevisningen för att de äldre varumärkena var kända. EUIPO har i huvudsak hänvisat till motiveringen i punkt 20 i det angripna beslutet. Enligt denna ska lagenligheten av dess beslut bedömas endast på grundval av förordning nr 207/2009, såsom den tolkats av unionsdomstolarna, och inte på grundval av tidigare beslutspraxis från EUIPO eller nationella varumärkesmyndigheter. EUIPO:s beslutspraxis ska inte tillämpas automatiskt, eftersom varje ärende utmärks av specifika faktiska och rättsliga omständigheter som kan leda till olika slutsatser.
30 I förevarande fall finns det skäl att påpeka att klaganden i sina skrivelser till invändningsenheten hänvisade till färsk beslutspraxis från EUIPO, i vilken det hade fastställts att de äldre varumärkena var kända och väl igenkända av allmänheten. Det framgår av EUIPO:s beslut av den 30 maj 2011 (invändning B1291618) att det äldre varumärket nr 480105, på grundval av ett stort antal bevis, bedömdes vara mycket väl känt, åtminstone i Frankrike, mot bakgrund av varumärkets användning på marknaden med avseende på varor i klass 25 (kläder, stövlar, skor och tofflor). Bland annat följande bevis räknades upp i detta beslut: Företagets historik och pressklipp, utdrag från företagets webbplats, bilder på en världsberömd kvinnlig tennisspelare klädd i klagandens varor, pressklipp som visar kända fotbollslag klädda i klagandens varor, sko-och klädkataloger från åren 1996–1998 med bilder på klagandens varor, dokument som visar klagandens sponsoraktiviteter inom motorsport, kopior på tidskriften Sporting Goods intelligence – som innehåller information på idrottsområdet – från åren 2002 och 2007 där klagandens varumärke eller företagsnamnet Puma omnämns, kopior av artiklar och reklam från ett stort antal tidningar i Frankrike, Tyskland, Spanien, Benelux, Italien, Förenade kungariket, Rumänien och Grekland, och årsredovisningen från år 2007, av vilken framgår att utgifterna för marknadsföring ökade från 29 miljoner euro år 1997 till 424,9 miljoner euro år 2007. EUIPO angav att det följde av de bevis som hade tillhandahållits att nämnda äldre varumärke hade använts ”under lång tid och intensivt” och var allmänt känt på de aktuella marknaderna, där det hade en ”väl etablerad position” bland de ”ledande varumärkena”, såsom framgick av ”olika oberoende källor”. EUIPO hänvisade även till olika omnämnanden i pressen (till exempel Votre Beauté, Maximal, Femme Actuelle, Le Point, Têtu, Paris Match, Biba, Vogue, Glamour m.fl.) vilka, tillsammans med annan bevisning, visade att varumärket hade hög igenkänningsgrad i omsättningskretsen. Likaså fann EUIPO i beslut av den 30 augusti 2010 angående invändning B1287178, mot bakgrund av den omfattande bevisning som hade getts in, att det äldre varumärket nr 593987 var mycket väl känt till följd av användning i unionen såvitt avsåg kläder, skor, huvudbonader, och sportartiklar (ej ingående i andra klasser). I beslut av den 20 augusti 2010, angående invändning B1459017, konstaterade EUIPO också att det äldre varumärket nr 593987 hade hög särskiljningsförmåga till följd av att det hade använts ”under lång tid och intensivt” och på grund av sin ”höga inarbetningsgrad”.
31 Trots att klaganden i vederbörlig ordning åberopade dessa tidigare beslut från EUIPO, blev de inte föremål för någon granskning, eller ens omnämnda, i det angripna beslutet. Överklagandenämnden nöjde sig istället med att konstatera att EUIPO inte var bunden av sin tidigare beslutspraxis.
32 De slutsatser som drogs i dessa beslut i frågan huruvida de äldre varumärkena var kända bekräftades dessutom i de av klaganden tillhandahållna besluten från de nationella varumärkesmyndigheterna. Tvärtemot vad överklagandenämnden uppgav var det polska patentverkets beslut av den 4 juli 2008 i sig självt synnerligen detaljerat i fråga om den bevisning som hade legat till grund för bedömningen av hur kända de äldre varumärkena var (däribland det äldre varumärket nr 593987). Det polska patentverket redogjorde således bland annat för klagandens globala marknadsförings- och reklamkampanjer och sponsring av idrottare. Det konstaterades bland annat att företaget hade funnits på marknaden sedan år 1948, det vill säga under 60 år vid tidpunkten för polska patentverkets beslut, och att varumärket föreställande ett kattdjur på språng var känt i Polen sedan många år tillbaka. På grundval av bevis som patentverket fann vara ”trovärdiga, logiska och samstämmiga” och som på ett trovärdigt sätt visade vilka åtgärder klaganden hade vidtagit för att främja sitt varumärke, gjorde det polska patentverket bedömningen att klagandens varumärken föreställande ett kattdjur på språng hade använts intensivt i handeln och att de som en följd därav var kända. I franska INPI:s beslut, bland annat besluten av den 10 april 2013, den 25 oktober och den 13 november 2012, samt portugisiska INPI:s beslut av den 10 mars 2009, redogörs inte i detalj för de bevis som legat till grund för de däri dragna slutsatserna, men i samtliga dessa beslut konstateras att omsättningskretsen i hög utsträckning känner till klagandens äldre varumärken (särskilt i fråga om kläder) eller att dessa varumärken är välkända. Slutligen följer det av dom av den 7 november 2013, kattdjur på språng, (T‑661/11, EU:T:2013:584, punkt 36) som klaganden har hänvisat till, att ”formgivningen [motsvarande de äldre varumärkena är] känd”. Denna dom rörde visserligen ett ogiltighetsförfarande avseende en formgivning, men ansökan om ogiltighetsförklaring grundades på äldre formgivningar som hade ”gjorts tillgängliga” i samband med internationella registreringar av klagandens varumärken, bland annat av de äldre varumärkena.
33 EUIPO hade således i tre nyligen antagna beslut fastställt att de äldre varumärkena var kända. De besluten bekräftades genom ett flertal nationella beslut och dessa beslut rörde samma äldre varumärken, varor som var identiska med eller liknade de nu aktuella varorna, och vissa av de i förevarande fall berörda medlemsstaterna. Såsom klaganden har påpekat är dessutom konstaterandet att de äldre varumärkena är kända ett konstaterande av ett faktiskt förhållande som inte är avhängigt av det sökta varumärket.
34 Det kan under dessa omständigheter konstateras att överklagandenämnden, mot bakgrund av den rättspraxis som angetts i punkt 20 ovan – enligt vilken EUIPO ska beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt – och med hänsyn till motiveringsskyldigheten, inte hade rätt att avvika från EUIPO:s beslutspraxis utan att på något sätt förklara varför den ansåg att det i dessa tidigare beslut fastställda sakförhållandet att de äldre varumärkena var kända inte, eller inte längre, var relevant. Överklagandenämnden har nämligen inte gjort gällande att de varumärkenas renommé skulle ha minskat sedan de ovannämnda nyligen antagna besluten fattades, eller att denna beslutspraxis eventuellt skulle vara rättsstridig.
35 EUIPO har även gjort gällande att dessa beslut inte kunde beaktas av det skälet att inget av dem innehöll den bevisning för att de äldre varumärkena var kända som hade getts in i dessa förfaranden. EUIPO har framhållit att de bevis för att varumärkena var kända som klaganden redan hade förebringat inom ramen för dessa tidigare förfaranden skulle ha getts in på nytt eller specifikt hänvisats till av klaganden.
36 Av lydelsen i regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 framgår att överklagandenämnden, om överklagandet gäller ett beslut från invändningsenheten, ska begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas i enlighet med artikel 76.2 i förordning nr 207/2009. Således föreskrivs i förordning nr 2868/95 – uttryckligen – att överklagandenämnden, när den prövar ett överklagande av ett beslut från en invändningsenhet, förfogar över det utrymme för skönsmässig bedömning som följer av regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 och artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 när det gäller att besluta huruvida nya eller kompletterande sakförhållanden och bevis som inte har åberopats respektive ingetts inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten ska beaktas (dom av den 3 oktober 2013, Rintisch/harmoniseringsbyrån, C‑120/12 P, EU:C:2013:638, punkterna 31 och 32).
37 I enlighet med principen om god förvaltningssed, som beskrivits i punkterna 18–20 ovan, borde således överklagandenämnden under de omständigheter som var för handen i förevarande fall, mot bakgrund av sin senaste beslutspraxis – vilken hade bekräftats av ett relativt stort antal nationella beslut och i en dom från tribunalen – ha utnyttjat sin möjlighet enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 att anmoda klaganden att antingen ge in kompletterande bevis till styrkande av att de äldre varumärkena var kända – om så bara för att vederlägga dem – eller ha förklarat varför den ansåg de slutsatser som den hade dragit i tidigare beslut i frågan huruvida äldre varumärken var kända borde frångås i förevarande fall. Detta var särskilt nödvändigt eftersom den bevisning som legat till grund för bedömningen att de äldre varumärkena var kända beskrevs på ett mycket utförligt sätt i vissa av dessa beslut, något som borde ha gjort överklagandenämnden uppmärksam på att denna bevisning fanns.
38 Mot bakgrund av det ovanstående kan det konstateras att det skedde ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed, särskilt i fråga om EUIPO:s skyldighet att motivera sina beslut.
39 Klaganden kan således vinna framgång med den första grunden.
40 Denna slutsats är emellertid inte tillräcklig för att ogiltigförklara det angripna beslutet. Det ska noteras att överklagandenämnden för fullständighetens skull även uttalade sig i frågan huruvida det andra nödvändiga villkoret i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 var uppfyllt, det vill säga att det sökta varumärket skulle vara till förfång för eller utan skälig anledning dra otillbörlig fördel av de äldre varumärkenas särskiljningsförmåga eller renommé.
41 Det fel som överklagandenämnden gjorde sig skyldig till kan ha haft en avgörande inverkan på utgången i invändningsärendet. Det är riktigt att överklagandenämnden grundade sin bedömning av frågan huruvida förfång förelåg, i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, på antagandet att det var fastställt att de äldre varumärkena var kända. Vid helhetsbedömningen av huruvida varumärket skulle vara till förfång i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 tas hänsyn till i hur hög grad de äldre varumärkena är kända, såväl vid bedömningen av förekomsten av ett samband mellan varumärkena som vid bedömningen av sådant intrång som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Dessa utgör separata och oundgängliga villkor.
42 Vid prövningen av om det finns ett samband mellan varumärkena ska det göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Bland dessa faktorer kan nämnas i hur hög grad det äldre varumärket är känt och graden av ursprunglig eller genom användning förvärvad särskiljningsförmåga hos det äldre varumärket (dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkterna 41, 42 och 53, och dom av den 12 mars 2009, Antartica/harmoniseringsbyrån, C‑320/07 P, EU:C:2009:146, punkt 45). Vid prövningen av om det föreligger något av de intrång som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 eller en verklig risk för ett sådant intrång i framtiden, ska det – i likhet med vad som gäller vid prövningen av huruvida det finns ett samband mellan varumärkena – göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet, bland vilka ingår den grad i vilken det äldre varumärket är känt och graden av ursprunglig eller genom användning förvärvad särskiljningsförmåga hos det äldre varumärket (dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkterna 42 och 68). Vidare förhåller det sig så att ju högre särskiljningsförmåga det äldre varumärket har och ju mer känt det är, desto lättare är det att anse att intrång föreligger (se dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
43 Eftersom överklagandenämnden emellertid underlät att göra en fullständig prövning av hur kända de äldre varumärkena var, kan tribunalen inte pröva den grund som avser åsidosättande av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 (för ett liknande resonemang, se dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringsbyrån, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkterna 72 och 73, dom av den 14 december 2011, Völkl/harmoniseringsbyrån – Marker Völkl (VÖLKL), T‑504/09, EU:T:2011:739, punkt 63, och dom av den 29 mars 2012, You‑Q/harmoniseringsbyrån – Apple Corps (BEATLE), T‑369/10, ej publicerad, EU:T:2012:177, punkt 75 och där angiven rättspraxis)
44 Överklagandet ska följaktligen bifallas på den första grunden. Det angripna beslutet – varigenom klagandens invändning avslogs – ska därmed ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva klagandens övriga grunder.
Rättegångskostnader
45 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
46 Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet ska yrkandet bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
följande:
1) Det beslut som meddelades av femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 19 december 2014 (ärende R 1207/2014-5) ogiltigförklaras.
2) EUIPO ska bära rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som uppkommit för Puma SE.
Van der Woude | Wiszniewska-Białecka | Ulloa Rubio |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2016.
Underskrifter