Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
11 juni 2024(*)
”Överklagande – Konkurrens – Artiklarna 266 och 340 FEUF – Dom om nedsättning av det bötesbelopp som ålagts av Europeiska kommissionen – Kommissionens återbetalning av det felaktigt mottagna beloppet – Skyldighet att betala ränta – Kvalificering – Schablonmässig gottgörelse för att företaget som ålagts böter fråntagits möjligheten att förfoga över det bötesbelopp som felaktigt har betalats – Tillämplig räntesats”
I mål C‑221/22 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 28 mars 2022,
Europeiska kommissionen, företrädd av D. Calleja Crespo, N. Khan, B. Martenczuk, P. Rossi och L. Wildpanner, samtliga i egenskap av ombud,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Deutsche Telekom AG, Bonn (Tyskland), företrätt av C. von Köckritz, P. Lohs och U. Soltész, Rechtsanwälte,
sökande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, C. Lycourgos, E. Regan, F. Biltgen, N. Piçarra och Z. Csehi (referent) samt domarna P.G. Xuereb, L.S. Rossi, N. Jääskinen, N. Wahl, I. Ziemele, J. Passer och D. Gratsias,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 juli 2023,
och efter att den 23 november 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 19 januari 2022, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑610/19, EU:T:2022:15) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom förpliktade tribunalen kommissionen att betala 1 750 522,83 euro i skadestånd till Deutsche Telekom AG som ersättning för den lidna skadan, ogiltigförklarade kommissionens beslut av den 28 juni 2019 att inte betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom (nedan kallat det omtvistade beslutet) och ogillade Deutsche Telekoms talan i övrigt.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
2012 års budgetförordning
2 I artikel 78 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) (nedan kallad 2012 års budgetförordning), med rubriken ”Fastställande av fordringar”, föreskrevs följande i punkt 4:
”Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 210 med avseende på närmare bestämmelser för fastställandet av fordringar, inbegripet förfaranden och styrkande dokument samt dröjsmålsränta.”
Delegerad förordning (EU) nr 1268/2012
3 Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1) antogs av kommissionen med stöd av bland annat artikel 78.4 i 2012 års budgetförordning.
4 Artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, med rubriken ”Dröjsmålsränta”, hade följande lydelse:
”1. Utan att det påverkar de särskilda bestämmelser som följer av tillämpningen av sektorspecifika förordningar, ska ränta i enlighet med punkterna 2 och 3 beräknas för alla fordringar som inte betalats innan fristen som avses i artikel 80.3 b har löpt ut.
2. Räntesatsen för fordringar som inte återbetalats senast den dag då fristen som avses i artikel 80.3 b löper ut ska vara den räntesats som Europeiska centralbanken [ECB)] tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien [(nedan kallad ECB:s refinansieringsränta)]; den räntesats som används ska vara den som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, ökad med
a) åtta procentenheter när fordran har uppkommit i samband med offentlig upphandling av varor och tjänster enligt avdelning V,
b) tre och en halv procentenheter i alla andra fall.
3. Ränta ska beräknas från den kalenderdag som följer på den dag då fristen i artikel 80.3 b löper ut och som anges i debetnotan, till den kalenderdag då hela fordran är återbetald.
Det betalningskrav som motsvarar beloppet för dröjsmålsräntan ska utfärdas när räntan faktiskt har mottagits.
4. Om en gäldenär vars skuld utgörs av böter, i stället för att göra en betalning ställer en finansiell säkerhet som godkänns av räkenskapsföraren ska ränta uttas från den dag då fristen som avses i artikel 80.3 b löper ut och beräknas till den räntesats som avses i punkt 2 i denna artikel som gällde den första dagen i den månad då bötesbeslutet fattades, men endast ökad med en och en halv procentenhet.”
5 I artikel 90 i förordningen, med rubriken ”Inkassering av böter eller andra påföljder”, föreskrevs följande:
”1. När talan väcks vid Europeiska unionens domstol mot ett beslut om böter eller annan påföljd i enlighet med EUF-fördraget eller Euratomfördraget ska gäldenären, till dess att alla rättsmedel har uttömts, antingen preliminärt betala de aktuella beloppen till det bankkonto som anges av räkenskapsföraren eller ställa en finansiell säkerhet som godtas av räkenskapsföraren. Säkerheten ska vara oberoende av kravet att betala aktuella böter eller straffavgifter eller andra påföljder, och ska kunna utlösas så snart som detta begärs. Den ska täcka såväl huvudbelopp som ränta enligt artikel 83.4.
2. Kommissionen ska säkra preliminärt inkasserade belopp genom att investera dem i finansiella tillgångar och därigenom se till att de förblir säkra och likvida samtidigt som målet med investeringen ska vara en positiv avkastning.
…
4. När alla rättsmedel har uttömts och böterna eller straffavgiften har upphävts eller sänkts ska någon av följande åtgärder vidtas:
a) Belopp som redan felaktigt har inkasserats ska återbetalas till den berörda tredje parten, tillsammans med upplupen ränta. I fall där den totala avkastningen för den aktuella perioden har varit negativ ska det nominella värdet av de belopp som har inkasserats felaktigt återbetalas.
b) Om en finansiell säkerhet har ställts ska denna frigöras.”
Bakgrund till tvisten
6 Den 15 oktober 2014 antog kommissionen beslut C(2014) 7465 final om ett förfarande enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.39523–Slovak Telekom), rättat genom kommissionens beslut C(2014) 10119 final av den 16 december 2014 samt genom kommissionens beslut C(2015) 2484 final av den 17 april 2015.
7 Genom detta beslut ålade kommissionen Deutsche Telekom böter på 31 070 000 euro för missbruk av dominerande ställning på den slovakiska marknaden för bredbandstjänster, i strid med artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet.
8 Deutsche Telekom väckte talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut och betalade preliminärt böterna den 16 januari 2015. Genom dom av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930) (nedan kallad domen Deutsche Telekom från år 2018), biföll tribunalen delvis Deutsche Telekoms talan och satte ned böterna med 12 039 019 euro, med stöd av sin obegränsade behörighet. Den 19 februari 2019 återbetalade kommissionen detta belopp till Deutsche Telekom.
9 Den 12 mars 2019 begärde Deutsche Telekom att kommissionen skulle betala dröjsmålsränta till bolaget på det felaktigt inkasserade beloppet för perioden från och med dagen för betalning av böterna till dess att beloppet återbetalas (nedan kallad den aktuella perioden).
10 Genom det omtvistade beslutet avslog kommissionen denna begäran. Kommissionen gjorde gällande att enligt artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012 ska dröjsmålsränta inte tas ut på det nominella beloppet av de felaktigt inkasserade böterna, eftersom den totala avkastningen av investeringen av detta belopp i finansiella tillgångar, som kommissionen hade gjort med tillämpning av artikel 90.2 i samma förordning, hade varit negativ.
11 I detta beslut prövade kommissionen även Deutsche Telekoms argument att detta bolag, i enlighet med tribunalens dom av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), hade rätt att uppbära dröjsmålsränta motsvarande ECB:s refinansieringsränta, med tillägg av 3,5 procentenheter. Som svar på detta argument förklarade kommissionen att den domen inte kan utgöra rättslig grund för att betala sådan dröjsmålsränta som Deutsche Telekom kräver. Kommissionen gjorde dessutom gällande att nämnda dom inte påverkar tillämpningen av artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012. Slutligen angav kommissionen att den hade överklagat domen, vilken således inte hade vunnit laga kraft.
Talan vid tribunalen och den överklagade domen
12 Deutsche Telekom väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 september 2019, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och yrkade att kommissionen skulle förpliktas att betala skadestånd för utebliven vinst på grund av att bolaget under den aktuella perioden inte kunnat förfoga över den del av böterna som felaktigt hade inkasserats eller, i andra hand, att kommissionen skulle förpliktas att ersätta Deutsche Telekom för den skada som bolaget lidit till följd av kommissionens vägran att betala dröjsmålsränta på detta belopp.
13 Tribunalen biföll delvis talan.
14 Tribunalen gjorde härvid följande bedömning: För det första ogillades Deutsche Telekoms yrkande om ersättning, på grund av Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, för bolagets påstådda uteblivna vinst till följd av att det under den aktuella perioden inte kunde förfoga över den del av böterna som inkasserats felaktigt, och som motsvarade den årliga avkastningen på bolagets sysselsatta kapital eller den genomsnittliga vägda kapitalkostnaden för bolaget, skulle lämnas utan bifall.
15 Enligt tribunalen hade Deutsche Telekom nämligen inte lagt fram övertygande bevisning för att den åberopade skadan var faktisk och säker. Närmare bestämt hade Deutsche Telekom varken visat att detta bolag nödvändigtvis skulle ha investerat det felaktigt inkasserade bötesbeloppet i sin verksamhet, att det förhållandet att bolaget fråntagits möjligheten att förfoga över detta belopp medförde att det fått avstå från specifika och konkreta projekt eller att det inte förfogade över någon alternativ finansieringskälla.
16 För det andra prövade tribunalen det skadeståndsyrkande som Deutsche Telekom hade framställt i andra hand, avseende åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF, enligt vilken en institution som fått en rättsakt ogiltigförklarad genom en dom från unionsdomstolen är skyldig att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.
17 Med hänvisning till domstolens praxis från dess dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39) (nedan kallad domen Printeos), erinrade tribunalen, i punkt 72 i den överklagade domen, om att när belopp har uppburits i strid med unionsrätten följer det av unionsrätten att det föreligger en skyldighet att återbetala dem jämte ränta och att så bland annat är fallet när beloppen har uppburits med tillämpning av en unionsrättsakt som förklarats ogiltig eller ogiltigförklarats av en unionsdomstol.
18 I punkt 75 i den överklagade domen underströk tribunalen att regeln att den som felaktigt betalat ett belopp ska ha rätt till dröjsmålsränta utgör ett nödvändigt inslag i kommissionens skyldighet att återställa situationen till följd av en dom i vilken unionsdomstolen upphävt böterna eller en dom i vilken unionsdomstolen utövat sin obegränsade behörighet.
19 Vad närmare bestämt gäller påförandet av sådan ränta från och med dagen för den preliminära betalningen av de aktuella böterna, förklarade tribunalen, i punkt 88 i den överklagade domen, att syftet med denna ränta är att schablonmässigt gottgöra det företag som preliminärt har betalat böterna för att det fråntagits möjligheten att förfoga över sina medel under perioden mellan den dag då det betalade böterna preliminärt och den dag då de återbetalas.
20 Tribunalen fann följaktligen, i punkt 113 i den överklagade domen, att kommissionens vägran att betala ränta till Deutsche Telekom utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF, vilken kan medföra att unionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Med hänsyn till att det fanns ett direkt orsakssamband mellan denna överträdelse och den skada som bestod i förlusten, under den aktuella perioden, av dröjsmålsränta på det felaktigt inkasserade bötesbeloppet, beviljade tribunalen Deutsche Telekom en ersättning på 1 750 522,38 euro, beräknad genom en analog tillämpning av den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, närmare bestämt ECB:s refinansieringsränta i januari 2015, det vill säga 0,05 procent, med tillägg av 3,5 procentenheter.
21 Vad för det tredje gäller yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet biföll tribunalen detta yrkande av samma skäl som föranledde tribunalen att inom ramen för prövningen av skadeståndsyrkandet slå fast att kommissionen hade åsidosatt artikel 266 första stycket FEUF genom att inte betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom för den aktuella perioden på det felaktigt inkasserade bötesbeloppet.
Parternas yrkanden vid domstolen
22 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i den del Deutsche Telekoms talan bifalls,
– själv pröva de punkter i målet som inte avgjorts; eller
– i andra hand, och i den del målet ännu inte är avgjort, återförvisa det till tribunalen för förnyad prövning, samt
– förplikta Deutsche Telekom att ersätta samtliga rättegångskostnader i förevarande förfarande och i förfarandet vid tribunalen.
23 Deutsche Telekom har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta Deutsche Telekoms rättegångskostnader vid tribunalen och domstolen.
Prövning av överklagandet
24 Kommissionen har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Den första grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 266 FEUF ålägger kommissionen en absolut och ovillkorlig skyldighet att retroaktivt betala ”dröjsmålsränta som utgör en sanktion” från och med dagen för den preliminära betalningen av böterna. Som andra grund har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den dröjsmålsränta som kommissionen är skyldig att betala, i analogi med den som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, motsvarar ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.
Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
25 Deutsche Telekom har gjort gällande att överklagandet ska avvisas i sin helhet, eftersom det i själva verket inte riktar sig mot den överklagade domen utan mot domen Printeos, som har vunnit laga kraft. Deutsche Telekom har dessutom gjort gällande att vissa delar av den första grunden och hela den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom de endast utgör en upprepning av de argument som framförts vid tribunalen eller eftersom de har åberopats för första gången i överklagandet. Vad särskilt gäller den första grunden hävdar Deutsche Telekom att denna grund ska avvisas på grund av att kommissionen, i strid med kravet i artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler, inte har angett i vilka punkter i domskälen i den överklagade domen som den menar att det anges att skyldigheten att betala ränta utgör en sanktion.
26 Kommissionen anser att dess överklagande kan tas upp till prövning i sin helhet.
27 Det följer av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, artikel 168.1 d och artikel 169 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen uppfyller, enligt fast rättspraxis, inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 15 juli 2021, DK/Europeiska utrikestjänsten,, C‑851/19 P, EU:C:2021:607, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
28 När en klagande bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 15 juli 2021, DK/Europeiska utrikestjänsten,, C‑851/19 P, EU:C:2021:607, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
29 Domstolen har dessutom vid upprepade tillfällen slagit fast att en klagande har rätt att åberopa grunder som följer av den överklagade domen och som syftar till att bestrida domens rättsliga grund (dom av den 26 februari 2020, SEAE/Alba Aguilera m.fl., C‑427/18 P, EU:C:2020:109, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
30 Slutligen måste kommissionen, i likhet med varje annan part i ett mål om överklagande, ha möjlighet att ifrågasätta de rättsprinciper som tribunalen har tillämpat i den dom som det yrkas upphävande av, även om dessa principer har utvecklats i domar som inte kan överklagas eller inte längre kan överklagas.
31 I förevarande fall syftar överklagandet, såsom kommissionen har påpekat i inledningen till överklagandet, till att domstolen ska ompröva sin praxis från domen Printeos, som den överklagade domen till stor del vilar på, och som strider mot den rättspraxis som gällde före domen Printeos. I kommissionens argumentation anges på ett tillräckligt precist sätt på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt skälen till att den anser att domen bygger på felaktig rättstillämpning. I motsats till vad Deutsche Telekom har gjort gällande är argumentationen således inte begränsad till en ren upprepning eller återgivning av de argument som kommissionen anfört vid tribunalen.
32 Deutsche Telekoms invändning om rättegångshinder kan således inte godtas.
Den första grunden
Parternas argument
33 Kommissionen har som första grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 266 FEUF innebär en absolut och ovillkorlig skyldighet för kommissionen att retroaktivt betala ”dröjsmålsränta som utgör sanktion” från och med dagen för den preliminära betalningen av böterna.
34 Överklagandets första grund kan delas upp i sex delgrunder.
35 Genom den första grundens första del har kommissionen bestritt att den gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF genom att inte betala dröjsmålsränta med det belopp som Deutsche Telekom begärt.
36 Enligt kommissionen förutsätter begreppet dröjsmålsränta, av sådant slag som den som Deutsche Telekom krävde och som tribunalen beviljade, att en gäldenär, åtminstone av oaktsamhet, är i dröjsmål med betalningen. Tribunalen har för övrigt, i domen av den 8 juni 1995, Siemens/kommissionen (T‑459/93, EU:T:1995:100, punkt 101), definierat dröjsmålsränta som ränta ”på grund av dröjsmål med återbetalningen”. I förevarande fall ska kommissionen emellertid, till följd av domen Deutsche Telekom från år 2018, anses ha återbetalat det felaktigt inkasserade bötesbeloppet omedelbart och således anses aldrig ha varit ”sen” med betalningen. Den dröjsmålsränta som kommissionen är skyldig att betala enligt domen Printeos och den överklagade domen utgör således en oberättigad sanktion gentemot kommissionen.
37 Genom den andra delen av denna grund har kommissionen gjort gällande att den överklagade domen strider mot den rättspraxis som var tillämplig före domen Printeos.
38 Enligt kommissionen utgör den ränta som ska betalas vid återbetalningen av felaktigt uppburna penningbelopp inte ”dröjsmålsränta som utgör sanktion” och som ska betalas retroaktivt, utan kompensationsränta avsedd att förhindra att gäldenären gör en obehörig vinst, vilket bland annat framgår av domen av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen (C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672). Kommissionen har påpekat att även om domstolen i den domen kvalificerade den ränta som skulle betalas som ”dröjsmålsränta”, preciserade den emellertid att denna ränta regleras av bestämmelserna i delegerad förordning nr 1268/2012. Det rör sig således i själva verket om kompensationsränta som motsvarar räntan på de investeringar som kommissionen gjort med stöd av artikel 90 i denna delegerade förordning. Av denna dom, till vilken det hänvisas i punkt 73 i den överklagade domen, går det således inte att dra slutsatsen att kommissionen borde betala den dröjsmålsränta till Deutsche Telekom som bolaget krävde och som tribunalen beviljade Deutsche Telekom i den överklagade domen.
39 På grundval av denna rättspraxis har kommissionen medgett att den, med tillämpning av artikel 266 första stycket FEUF, är skyldig att, när de böter som den har ålagt senare har upphävts eller satts ned av en unionsdomstol, återbetala det felaktigt inkasserade bötesbeloppet jämte upplupen ränta i enlighet med artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012. Förbudet mot obehörig vinst, vilket har slagits fast i rättspraxis i sådana fall, innebär nämligen ett förbud för kommissionen att behålla den ränta som böterna har genererat. Kommissionen anser emellertid att det är artikel 90.4 i denna delegerade förordning som ska tillämpas. I denna bestämmelse åläggs kommissionen att till de berörda företagen återbetala ”[b]elopp som redan felaktigt har inkasserats … med upplupen ränta”, till följd av en dom som upphäver eller sätter ned de preliminärt inkasserade böterna. När den totala avkastningen på investeringen av de belopp som motsvarar böterna har varit negativ, är kommissionen däremot endast skyldig att återbetala ”det nominella värdet av de belopp som har inkasserats felaktigt”.
40 Tillämpningen av de principer som fastslagits i den överklagade domen skulle, i rådande ekonomiskt läge, leda till en obehörig vinst för de berörda företagen, på grund av att de i så fall tillerkänns en absolut och ovillkorlig rätt till ränta enligt en räntesats som motsvarar ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.
41 Genom den första grundens tredje del har kommissionen gjort gällande att artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012 reglerar den ränta som ska betalas när unionsdomstolarnas domar verkställs.
42 Kommissionen har bland annat ifrågasatt huruvida punkt 97 i den överklagade domen – i vilken tribunalen slog fast att kommissionen är skyldig att betala mellanskillnaden mellan de alternativa beloppen, om den upplupna räntan, i den mening som avses i artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, är lägre än dröjsmålsräntan – är välgrundad. Tribunalens tolkning får till följd att denna bestämmelse i praktiken aldrig kan vara tillämplig. Räntan på en säker investering kan nämligen aldrig överstiga dröjsmålsräntan, vars räntesats motsvarar ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.
43 Genom den första grundens fjärde del har kommissionen gjort gällande att villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 FEUF, inte är uppfyllda.
44 Till att börja med har tribunalen, genom att ålägga kommissionen att retroaktivt betala dröjsmålsränta från och med den preliminära betalningen av böterna, felaktigt likställt ett fastställande av böter, vars belopp senare sätts ned av en unionsdomstol, med en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel. Vidare har Deutsche Telekom vid tribunalen inte visat att bolaget har lidit skada. Kommissionens vägran att betala ränta enligt ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter kan inte anses utgöra en förlust för Deutsche Telekom. Slutligen är det motsägelsefullt att klandra kommissionen för att ha gjort sig skyldig till en klar överträdelse av en rättsregel, med åberopande av faktorer som ligger utanför kommissionens kontroll, såsom tidsåtgången för domstolsförfaranden.
45 Genom den första grundens femte del har kommissionen gjort gällande att unionsdomstolarnas domars retroaktiva verkan inte medför någon skyldighet att betala dröjsmålsränta från och med dagen för den preliminära betalningen av böterna.
46 Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att även om en unionsdomstols ogiltigförklaring av en rättsakt innebär att denna akt retroaktivt avlägsnas från unionens rättsordning, var kommissionen inte skyldig att återbetala böterna före domen Deutsche Telekom från år 2018, i synnerhet som kommissionens beslut presumeras vara giltiga. Kommissionen har understrukit att den omständigheten att en dom om upphävande eller nedsättning av böter har retroaktiv verkan (ex tunc) inte innebär att kommissionen är skyldig att betala ränta från och med den preliminära betalningen av böterna, eftersom kommissionen, vid tidpunkten för denna betalning, varken var skyldig att återbetala böterna eller hade möjlighet att så göra.
47 Kommissionen har tillagt att huvudfordran, det vill säga det bötesbelopp som felaktigt inkasserats, i motsats till vad tribunalen slog fast, vid denna tidpunkt inte i något fall var ”säker till sitt belopp eller åtminstone [kunde] fastställas på grundval av fastställda objektiva omständigheter”, i den mening som avses i domen Printeos (punkt 55).
48 Genom den första grundens sjätte del har kommissionen gjort gällande att den betalning av dröjsmålsränta som ålades genom den överklagade domen undergräver böternas avskräckande verkan.
49 Kommissionen anser att denna verkan ska beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet. Kommissionen har i detta avseende påpekat att den, när den fastställer bötesbeloppet, inte i förväg kan bedöma vilken utgången blir vid en eventuell talan mot dess beslut om åläggande av böter och tidsåtgången för därtill knutna domstolsförfaranden. Kommissionen kan således inte göra en avvägning mellan nämnda verkan och den dröjsmålsränta som den i förekommande fall kan bli skyldig att betala. Den oproportionerliga karaktären av denna ränta, som enligt kommissionen skulle kunna uppgå till mer än hälften av bötesbeloppet, kan dessutom äventyra böternas avskräckande verkan.
50 Deutsche Telekom har bestritt kommissionens argument i dess helhet och anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Domstolens bedömning
51 Det följer av artikel 266 första stycket FEUF att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som förklarar rättsakten ogiltig med retroaktiv verkan (ex tunc). Detta innebär bland annat återbetalning av belopp som felaktigt inkasserats på grundval av nämnda rättsakt samt betalning av ränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International, C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkt 29, och dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 55).
52 Det framgår även av fast rättspraxis att betalning av ränta utgör en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, i det avseendet att den syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att denne inte kunnat förfoga över fordran och dessutom, efter det att denna dom om ogiltigförklaring har meddelats, förmå gäldenären att följa domen så snart som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International, C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkt 30, och dom av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen, T‑171/99, EU:T:2001:249, punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis).
53 Det följer således av artikel 266 första stycket FEUF att för det fall en unionsdomstol upphäver eller med retroaktiv verkan (ex tunc) sätter ned böter som kommissionen har ålagt med hänvisning till att konkurrensreglerna har åsidosatts, är denna institution skyldig att återbetala hela eller delar av det preliminärt inbetalda bötesbeloppet jämte ränta för perioden från och med den preliminära betalningen av böterna till dess att de återbetalas.
54 Skyldigheten att återbetala felaktigt inkasserade belopp jämte ränta gäller för övrigt inte bara unionens institutioner, organ och byråer, utan även medlemsstaternas myndigheter.
55 Domstolen erinrar i detta sammanhang om att enligt fast rättspraxis har varje enskild som av en nationell myndighet har avkrävts betalning av en avgift, en tull, en skatt eller en annan pålaga i strid med unionsrätten, rätt att, enligt unionsrätten, från denna myndighet inte bara erhålla återbetalning av det felaktigt inkasserade penningbeloppet, utan även ränta, som ersättning för att beloppet inte har varit disponibelt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 1983, San Giorgio, 199/82, EU:C:1983:318, punkt 12, dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl., C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134, punkt 84, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 24–26, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkterna 26 och 27, och dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkterna 51 och 52).
56 När penningbelopp har inkasserats i strid med unionsrätten, oavsett om det är av en nationell myndighet eller av en av unionens institutioner, organ eller byråer, ska dessa belopp följaktligen återbetalas och ränta ska erläggas på denna återbetalning för hela perioden från den dag då beloppen betalades till dess att de återbetalas, vilket är ett uttryck för en allmän princip om att felaktigt betalda belopp ska återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
57 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 111 i den överklagade domen, efter ett resonemang som bland annat grundade sig på domen Printeos, slog fast att kommissionen hade åsidosatt artikel 266 första stycket FEUF genom att vägra att betala ränta till Deutsche Telekom på det bötesbelopp som felaktigt uppburits för den aktuella perioden. Tribunalen bekräftade endast, i likhet med vad som anges i domen Printeos, på nytt de principer som det erinrats om i punkterna 51–56 i förevarande dom och som följer av fast rättspraxis som det inte finns anledning att avvika ifrån.
58 Det ska i detta sammanhang understrykas att den ersättning som tribunalen i den överklagade domen förpliktade kommissionen att betala till Deutsche Telekom, i motsats till vad kommissionen har hävdat, inte kan betraktas som ”dröjsmålsränta som utgör sanktion”. Innan domen Deutsche Telekom från år 2018 meddelades var kommissionen nämligen inte skyldig att återbetala bötesbeloppet till Deutsche Telekom, vare sig helt eller delvis, mot bakgrund av, till att börja med, att kommissionsbeslut som medför betalningsskyldighet för andra än medlemsstater är verkställbara, vidare, att talan som förs vid en unionsdomstol mot sådana beslut inte ska hindra verkställighet enligt artikel 278 FEUF och, slutligen, att kommissionens beslut presumeras vara giltiga ända till dess att de ogiltigförklaras eller återkallas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 81 och där angiven rättspraxis). Det var således först från och med detta datum som kommissionen hade en återbetalningsskyldighet och som kommissionen, om den inte omedelbart hade återbetalat det felaktigt inkasserade bötesbeloppet, hade kunnat anses ha varit i dröjsmål med att fullgöra denna skyldighet. I förevarande fall är det emellertid ostridigt mellan parterna att kommissionen, efter det att domen Deutsche Telekom från år 2018 meddelades, återbetalade det felaktigt inkasserade bötesbeloppet till Deutsche Telekom.
59 Det är riktigt att tribunalen i den överklagade domen, på samma sätt som gjorts i den rättspraxis som tribunalen grundade sig på, på flera ställen betecknade den ränta som kommissionen i förevarande fall ska betala som ”dröjsmålsränta”, och att detta begrepp hänvisar till en situation där en gäldenär är i dröjsmål med betalningen och det finns en avsikt att bestraffa detta dröjsmål.
60 En sådan kvalificering, hur diskutabel den än må vara med hänsyn till syftet med de aktuella räntorna, påverkar emellertid inte giltigheten, mot bakgrund av de principer som det erinrats om i punkterna 51–56 i förevarande dom, av tribunalens resonemang om att kommissionen var skyldig att vid återbetalningen av det felaktigt inkasserade beloppet påföra ränta för att schablonmässigt kompensera det berörda företaget för att det inte kunnat förfoga över detta belopp.
61 Kommissionen har betonat att den ränta som tribunalen ålade kommissionen att betala i den överklagade domen hänför sig till perioden från och med dagen för den preliminära betalningen av böterna till den dag då det belopp som felaktigt inkasserats till följd av domen om nedsättning av böterna återbetalas, och att den således avser en period som ligger långt före domens avkunnande. Kommissionen menar att detta är en följd av domens retroaktiva verkan (ex tunc) och av kommissionens skyldighet att, i enlighet med artikel 266 första stycket FEUF, följa denna dom genom att försätta det berörda företaget i samma situation som det skulle ha befunnit sig i om det inte under hela denna period hade berövats möjligheten att förfoga över det belopp som motsvarar det felaktigt inkasserade beloppet. Med hänsyn till att det finns en rätt att överklaga kommissionens beslut att ålägga böter ska det i detta hänseende anses vara klarlagt att kommissionen, när böterna har betalats preliminärt av det berörda företaget, i förekommande fall kan vara skyldig att vidta åtgärder för att verkställa en dom genom vilken ett sådant beslut helt eller delvis ogiltigförklaras, såsom det erinras om i punkterna 51–53 ovan.
62 Kommissionen kan inte heller vinna framgång med sitt argument att det i förevarande fall inte har varit fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel eller att Deutsche Telekom inte har lidit en skada. När kommissionen enligt artikel 266 första stycket FEUF är skyldig att betala ränta på det penningbelopp som ska återbetalas förfogar den nämligen inte över något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller lämpligheten av att betala denna ränta, vilket innebär att den omständigheten att unionsrätten inte har iakttagits i sig är tillräcklig för att fastställa att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se, för ett liknande resonemang, domen Printeos, punkterna 103 och 104). I förevarande fall var kommissionen enligt denna bestämmelse, efter domen Deutsche Telekom från år 2018, skyldig att påföra ränta på återbetalningen av det felaktigt inkasserade bötesbeloppet, såsom tribunalen korrekt slog fast i punkt 112 i den överklagade domen. Eftersom denna ränta är av ”schablonmässig” karaktär, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 52 ovan, kan kommissionen inte undslippa denna skyldighet genom att göra gällande att Deutsche Telekom inte i tillräcklig utsträckning har visat att det föreligger en skada.
63 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första, den andra, den fjärde och den femte delen av den första grunden.
64 Tribunalen gjorde sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände kommissionens argument avseende artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012. Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den, i punkt 98 i den överklagade domen, påpekade att när ”upplupen ränta”, i den mening som avses i artikel 90.4 i denna delegerade förordning, uppgår till ett lägre belopp än den ränta som ska betalas enligt skyldigheten att betala schablonmässig kompensation, eller till och med när det inte finns någon upplupen ränta, eftersom avkastningen på investerat kapital har varit negativ, är kommissionen ändå skyldig, enligt artikel 266 första stycket FEUF, att till den berörda personen betala skillnaden mellan eventuell ”upplupen ränta”, i den mening som avses i artikel 90.4 i nämnda delegerade förordning, och upplupen ränta för perioden från den dag då det aktuella beloppet betalades till den dag då det återbetalas (se, för ett liknande resonemang, Domen Printeos, punkterna 75 och 76).
65 Såsom kommissionen själv har angett och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 77 i sitt förslag till avgörande, syftar kommissionens skyldighet, enligt artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, att betala det berörda företaget ”upplupen ränta” framför allt till att undvika att det uppstår en obehörig vinst för unionen. Denna eventuella skyldighet påverkar emellertid inte den skyldighet som under alla omständigheter åligger nämnda institution, enligt artikel 266 första stycket FEUF, nämligen att schablonmässigt gottgöra detta företag för att det inte kunnat förfoga över det bötesbelopp som felaktigt betalats, till följd av att detta överförts till kommissionen, inbegripet när investeringen av det bötesbelopp som detta företag preliminärt betalat inte har gett upphov till en avkastning som är högre än ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.
66 Domstolen vill dessutom påpeka att även om det är riktigt att kommissionen, i enlighet med artikel 90.2 i delegerad förordning nr 1268/2012, ska säkra preliminärt inkasserade belopp genom att investera dem i finansiella tillgångar och därigenom se till att de förblir säkra och likvida samtidigt som målet med investeringen ska vara en positiv avkastning, framgår det även av denna bestämmelse att det företag som preliminärt har betalat de böter som ålagts det inte har något inflytande över de villkor under vilka bötesbeloppet investeras. Kommissionen har emellertid inte kunnat förklara varför de risker som sådana investeringar utsätts för under sådana omständigheter ska bäras av det företag som preliminärt har betalat de böter som ålagts på grundval av en rättsakt som helt eller delvis är rättsstridig.
67 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje delen av den första grunden.
68 Vad gäller kommissionens argument att den omständigheten att den åläggs att betala ränta från och med dagen för den preliminära uppbörden av böterna undergräver böternas avskräckande verkan, ansluter sig domstolen till tribunalens överväganden, i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, enligt vilka böternas avskräckande funktion måste förenas med kraven på ett effektivt domstolsskydd. Om ett bötesbelopp som det aktuella företaget preliminärt har betalat upphävs eller sätts ned genom en dom från en unionsdomstol, så ska företaget, med beaktande av såväl artikel 266 första stycket FEUF som domens retroaktiva verkan, erhålla en schablonmässig ersättning för att det inte kan förfoga över det belopp som motsvarar det belopp som kommissionen felaktigt inkasserat, under perioden mellan dagen för den preliminära betalningen och dagen för kommissionens återbetalning av detta belopp. Böternas avskräckande verkan kan under alla omständigheter inte åberopas avseende böter som upphävts eller nedsatts av en unionsdomstol, eftersom kommissionen inte, i avskräckande syfte, kan åberopa en rättsakt som förklarats vara rättsstridig.
69 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den sjätte delen av den första grunden.
70 Av det ovanstående följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.
Den andra grunden
Parternas argument
71 Kommissionen har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 114–138 i den överklagade domen, fann att den tillämpliga räntesatsen för den ränta som kommissionen är skyldig att betala, i analogi med artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, uppgår till ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.
72 Kommissionen har erinrat om att domstolen, i domen av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen (C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 56), slog fast att den räntesats som fastställs i bestämmelserna i delegerad förordning nr 1268/2012 ska tillämpas vid fastställandet av den ränta som ska betalas med anledning av upphävandet av böter, dock utan att ange vilken exakt bestämmelse i denna delegerade förordning som ska användas.
73 I domen Printeos, till vilken det hänvisas i punkt 121 i den överklagade domen, tolkades emellertid domen av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen (C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672), så, att sistnämnda dom hänvisar till artikel 83 i nämnda delegerade förordning. Tribunalen drog härav, i punkterna 133 och 134 i den överklagade domen, slutsatsen att artikel 83.2 b i samma delegerade förordning, enligt vilken ränta ska betalas enligt ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter, ska tillämpas analogt.
74 Enligt kommissionen är en sådan analog tillämpning inte motiverad, eftersom artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012 reglerar den dröjsmålsränta som kommissionens gäldenärer är skyldiga att betala om de är sena med betalningen genom att föreskriva ett särskilt förfarande för detta ändamål.
75 Vidare går det inte att med utgångspunkt från domen Printeos dra slutsatsen att domstolen, som uttalade sig om beräkningen av sammansatt ränta, hade för avsikt att analogt tillämpa den räntesats som avses i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 vid beräkningen av dröjsmålsräntan. För övrigt har varken tribunalen, i sin dom av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), eller domstolen, som prövade överklagandet i det målet genom domen Printeos, beviljat dröjsmålsränta till den räntesats som föreskrivs i denna bestämmelse.
76 Om domstolen emellertid skulle finna att en räntesats som fastställs i artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012 ska tillämpas, så anser kommissionen att om det inte fastställs någon annan lämplig räntesats, så ska man, i analogi med artikel 83.4 i denna delegerade förordning, tillämpa ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 1,5 procentenheter, som kommissionen tillämpar för det fall mottagaren av ett beslut om påförande av böter ställer en bankgaranti i stället för att preliminärt betala böterna. Denna situation är tillräckligt jämförbar med situationen i förevarande mål, eftersom räntan i båda fallen kompenserar för att det är omöjligt för kommissionen, i det första fallet, och för det berörda företaget, i det andra fallet, att fritt förfoga över bötesbeloppet under den tid som domstolsförfarandet pågår.
77 Deutsche Telekom har bestritt kommissionens argument och anser att överklagandet inte heller kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Domstolens bedömning
78 Det framgår av domstolens praxis att kommissionen, vid fastställandet av storleken på den dröjsmålsränta som ska betalas till ett företag som har betalat böter som ålagts av kommissionen, till följd av upphävningen av dessa böter, ska tillämpa den räntesats som fastställts för detta ändamål i delegerad förordning nr 1268/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 56). Domstolen har dessutom preciserat att det inte rör sig om en hänvisning till artikel 90 i denna delegerade förordning, i vilken ingen särskild räntesats nämns, utan till artikel 83 i den delegerade förordningen, som fastställer räntesatsen för fordringar som inte har återbetalats den dag då fristen löper ut (se, för ett liknande resonemang, domen Printeos, punkt 81).
79 I artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, som innehöll tillämpningsföreskrifter för den då gällande 2012 års budgetförordning, föreskrevs flera räntesatser för detta ändamål, vilka alla motsvarade ECB:s refinansieringsränta, ökad med olika procentenheter. Enligt artikel 83.2 a och b i den delegerade förordningen var tillägget 8 procentenheter när fordran har uppkommit i samband med offentlig upphandling av varor och tjänster respektive 3,5 procentenheter i alla övriga fall. När gäldenären hade ställt en finansiell garanti som godtagits av räkenskapsföraren i stället för att betala böter, föreskrevs dessutom, i artikel 83.4 i nämnda delegerade förordning, en ökning med 1,5 procentenheter.
80 I förevarande fall har tribunalen inte fastställt någon av de två räntesatser som avser de specifika fall som avses i artikel 83.2 a respektive 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012. Tribunalen fastställde den procentsats som föreskrivs i artikel 83.2 b i den delegerade förordningen som ett tillägg för ”alla övriga fall”.
81 I punkt 136 i den överklagade domen valde tribunalen, vid fastställandet av Deutsche Telekoms schablonersättning för att bolaget fråntagits möjligheten att förfoga över sina medel, på grundval av sin analys i punkterna 125–135 i den överklagade domen, analogt den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, det vill säga ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.
82 Tribunalen beviljade således Deutsche Telekom, i punkt 137 i den överklagade domen, som ersättning för den skada som bolaget lidit till följd av en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF, en ersättning på 1 750 522,83 euro motsvarande förlusten av ränta på 3,55 procent under den aktuella perioden på det felaktigt uppburna bötesbeloppet.
83 Såsom kommissionen har gjort gällande fastställs visserligen inte i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 räntesatsen för en schablonmässig ersättning av sådant slag som den som är aktuell i förevarande fall. Denna bestämmelse avser nämligen fallet sen betalning, det vill säga det fallet att en fordran inte har återbetalats inom den föreskrivna fristen. Detta fall är inte aktuellt i förevarande mål. Det var just den omständigheten att varken artikel 83 eller någon annan bestämmelse i den delegerade förordningen fastställde denna procentsats som föranledde tribunalen att, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, tillämpa artikel 83.2 b i den delegerade förordningen analogt.
84 Av detta följer emellertid inte att tribunalen, genom att tillämpa den räntesats som fastställs i denna bestämmelse, vilken för övrigt inte framstår som orimlig eller oproportionerlig med hänsyn till syftet med de aktuella räntesatserna, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid utövandet av sin behörighet inom ramen för förfaranden som syftar till att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
85 Det är i detta avseende viktigt att understryka att kommissionen, vid en tidpunkt då tribunalen har satt ned det bötesbelopp som den ålagt Deutsche Telekom och som detta företag preliminärt har betalat till kommissionen, inte kan försättas i en mer gynnsam situation än den som Deutsche Telekom skulle ha befunnit sig i om dess talan hade ogillats, efter det att företaget, i stället för att göra en sådan preliminär betalning, hade valt att ställa en bankgaranti i avvaktan på utgången av det rättsliga förfarande som inleddes genom att talan väcktes. I den sistnämnda situationen var Deutsche Telekom skyldigt att betala ränta beräknad med en räntesats på 1,55 procent, i enlighet med artikel 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, jämte kostnaderna för att ställa bankgaranti.
86 Av dessa skäl kan kommissionens andrahandsargument om att den ränta som ska betalas till Deutsche Telekom ska begränsas till 1,55 procent inte godtas.
87 Därtill kommer, såsom tribunalen med rätta angav i punkterna 127 och 131 i den överklagade domen, att situationen för ett företag som har väckt talan mot kommissionens beslut att ålägga företaget böter, men som har betalat dessa böter preliminärt, skiljer sig från situationen för ett företag som ställer en bankgaranti i avvaktan på att alla rättsmedel har uttömts. För det fall ett företag har ställt en bankgaranti och följaktligen beviljats anstånd med betalningen har det, till skillnad från ett företag som valt att preliminärt betala böterna, nämligen inte överfört ett belopp motsvarande det ålagda bötesbeloppet till kommissionen, vilket innebär att kommissionen inte kan vara skyldig att till företaget återbetala ett felaktigt inkasserat belopp. Den enda ekonomiska skada som det berörda företaget eventuellt har lidit är en följd av dess eget beslut att ställa en bankgaranti.
88 Även om det, såsom kommissionen har påpekat, är riktigt att domstolen i domen Printeos inte beviljade ränta, beräknad som ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter, på det bötesbelopp som skulle återbetalas, berodde detta på att sökanden i första instans, i det mål som gav upphov till den domen, vad avser ett sådant belopp, endast begärde att ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 2 procentenheter skulle tillämpas.
89 Det ska vidare understrykas att om kommissionen skulle anse att de nuvarande bestämmelserna inte tar tillräcklig hänsyn till en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål, så ankommer det på kommissionen eller, i förekommande fall, på unionslagstiftaren att göra de anpassningar som är nödvändiga för att säkerställa rättssäkerheten och förutsebarheten i kommissionens handlande.
90 Med hänsyn till att kommissionens skyldighet att se till att ränta erläggs vid återbetalning av böter som helt eller delvis upphävts av en unionsdomstol följer av artikel 266 första stycket FEUF, måste varje ny metod eller anpassning av tillämplig metod för att beräkna räntan vara förenlig med de mål som eftersträvas med sådan ränta. Den räntesats som är tillämplig på denna ränta kan följaktligen inte begränsas till att kompensera för den penningvärdeminskning som har inträffat under den period för vilken räntan ska betalas, utan att täcka den schablonersättning som det företag som har betalat böterna har rätt till på grund av att det under en viss tid har berövats möjligheten att förfoga över de medel som motsvarar det belopp som felaktigt inkasserats av kommissionen.
91 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde Deutsche Telekoms schablonersättning genom att, med beaktande av syftet med den aktuella räntan och skyldigheten att ersätta den skada som bolaget lidit, analogt tillämpa den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012. Följaktligen kan överklagandet inte heller vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
92 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som kommissionen har åberopat, ska överklagandet ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
93 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.
94 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
95 Deutsche Telekom har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Deutsche Telekoms yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter