Mål C‑218/14

Kuldip Singh m.fl.

mot

Minister for Justice and Equality

(begäran om förhandsavgörande från High Court (Irland))

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2004/38/EG – Artikel 13.2 första stycket a – Uppehållsrätt för en unionsmedborgares familjemedlemmar – Äktenskap mellan en unionsmedborgare och en tredjelandsmedborgare – Bibehållen uppehållsrätt för tredjelandsmedborgaren sedan unionsmedborgaren lämnat den mottagande medlemsstaten, varefter äktenskapsskillnad följt – Artikel 7.1 b – Tillräckliga tillgångar – Beaktande av tillgångar tillhörande den make som är tredjelandsmedborgare – Rätt för tredjelandsmedborgare att arbeta i den mottagande medlemsstaten i syfte att bidra till att erhålla tillräckliga tillgångar”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 16 juli 2015

1.        Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar i händelse av äktenskapsskillnad – Tredjelandsmedborgare som har skilt sig från en unionsmedborgare vilken hade lämnat den mottagande medlemsstaten innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 2.3, 7.1, 7.2 och 13.2)

2.        Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Villkor för uppehållsrätt enligt unionsrätten – Villkoret om tillräckliga tillgångar – Tillgångar som delvis utgörs av tillgångar tillhörande maken eller makan som är tredjelandsmedborgare – Villkoret är uppfyllt

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 7.1 b)

1.        Artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare som har skilt sig från en unionsmedborgare och vars äktenskap hade varat i minst tre år innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes, varav minst ett år i den mottagande medlemsstaten, inte kan ha bibehållen uppehållsrätt i den medlemsstaten med stöd av nämnda bestämmelse om den make som är unionsmedborgare lämnade nämnda medlemsstat innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes.

Hänvisningen i nämnda bestämmelse till den ”mottagande medlemsstaten”, vilken i artikel 2.3 i direktiv 2004/38 endast definieras med hänvisning till unionsmedborgarens utövande av rätten att fritt röra sig eller uppehålla sig, och till ”när förfarandet för äktenskapsskillnad … inleds” innebär nämligen med nödvändighet att uppehållsrätten för unionsmedborgarens make, som är tredjelandsmedborgare, endast kan bibehållas, med stöd av artikel 13.2 första stycket a i direktiv 2004/38, om den medlemsstat där tredjelandsmedborgaren är bosatt är den ”mottagande medlemsstaten” i den mening som avses i artikel 2.3 i direktivet vid den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleds. Så är dock inte fallet om unionsmedborgaren, innan ett sådant förfarande inleds, lämnar den medlemsstat där maken är bosatt för att bosätta sig i en annan medlemsstat eller i tredjeland. I en sådan situation har nämligen tredjelandsmedborgarens härledda uppehållsrätt med stöd av artikel 7.2 i direktiv 2004/38 upphört i samband med unionsmedborgarens avresa och kan följaktligen inte längre upprätthållas på grundval av artikel 13.2 a i direktivet. Tredjelandsmedborgarens make eller maka som är unionsmedborgare måste följaktligen uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i enlighet med artikel 7.1 i direktiv 2004/38 fram till den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleds för att tredjelandsmedborgaren ska kunna göra gällande en bibehållen uppehållsrätt på grundval av artikel 13.2 i direktivet.

(se punkterna 61, 62, 66 och 70 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier ska tolkas så, att unionsmedborgaren för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen även om dessa tillgångar delvis utgörs av makens eller makans – som är tredjelandsmedborgare – tillgångar.

(se punkt 77 samt punkt 2 i domslutet)