Mål T‑628/22
René Repasi
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens beslut (sjätte avdelningen) av den 21 juni 2023
”Talan om ogiltigförklaring – Miljö – Delegerad förordning (EU) 2022/1214 – Taxonomi – Ekonomisk verksamhet kopplad till fossilgas och kärnkraft – Införande i hållbara ekonomiska verksamheter – Parlamentsledamot – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning”
1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Akter som berör dem direkt och personligen – Villkoret direkt berörd – Kriterier – Kommissionens delegerade förordning 2022/1214 – Talan som väckts av en ledamot av Europaparlamentet – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning 2020/852; kommissionens förordning 2022/1214)
(se punkterna 23, 24 och 30–37)
2. Europeiska unionens institutioner – Utövande av befogenheter – Befogenhet som getts kommissionen för att anta delegerade akter – Räckvidd
(Artikel 290 FEUF)
(se punkterna 26–29)
Resumé
Taxonomi: Tribunalen avvisar en talan som väckts av en ledamot av Europaparlamentet mot kommissionens förordning om hållbarheten av vissa ekonomiska verksamheter kopplade till fossilgas och kärnenergi
Till skillnad från Europaparlamentet kan dess enskilda ledamöter inte bestrida en sådan rättsakt
Den 18 juni 2020 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd förordning (EU) 2020/852 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar.(1) Denna förordning fastställer kriterierna för att avgöra om en ekonomisk verksamhet anses vara miljömässigt hållbar mot bakgrund av de olika miljömål som definieras i förordningen. Ett av dessa mål är att begränsa klimatförändringarna.(2) Enligt förordningen bidrar ekonomiska omställningsverksamheter – det vill säga verksamheter för vilka det inte finns några tekniskt och ekonomiskt genomförbara koldioxidsnåla alternativ – väsentligt till att begränsa klimatförändringarna då de leder till klimatneutralitet, förutsatt att vissa kriterier är uppfyllda.
Mot denna bakgrund antog Europeiska kommissionen delegerad förordning 2022/1214(3) om fastställande av tekniska granskningskriterier för att fastställa under vilka förutsättningar vissa ekonomiska verksamheter kopplade till fossilgas och kärnkraft är sådana övergångsverksamheter som bland annat kan bidra till målet att begränsa klimatförändringarna.
René Repasi, som är ledamot av Europaparlamentet, ansåg att kommissionen hade överskridit sin befogenhet att anta delegerade akter. Han väckte därför talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av nämnda förordning och gjorde gällande att parlamentets lagstiftningsbefogenhet och därmed hans rättigheter i egenskap av parlamentsledamot åsidosätts genom förordningen.
I sitt beslut uttalar sig tribunalen för första gången om en parlamentsledamots talerätt mot en delegerad förordning från kommissionen, varefter den avvisar talan.
Tribunalens bedömning
Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer väcka talan mot en akt som inte är riktad till dem, om akten i fråga direkt och personligen berör dem eller om det rör sig om en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. För att en enskild ska anses vara direkt berörd av den ifrågasatta rättsakten måste två kriterier vara uppfyllda samtidigt. För det första måste den ifrågasatta rättsakten ha direkt inverkan på personens rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den.
När det gäller sökandens rätt att bestrida delegerad förordning 2022/1214 framgår det visserligen av rättspraxis att en akt från parlamentet som påverkar villkoren för att utöva ämbetet som parlamentsledamot är en akt som direkt påverkar ledamöternas rättsliga ställning. Tribunalen preciserar emellertid att denna rättspraxis rör parlamentets interna organisationsåtgärder som direkt berör dess ledamöter och inte kan överföras på förevarande fall, i vilket ledamöterna endast indirekt kan påverkas av det påstådda åsidosättandet av parlamentets lagstiftningsbefogenhet. Samtliga sökandens rättigheter som rör utövandet av parlamentets lagstiftningsbefogenhet – såsom rätten att delta i ett ordinarie lagstiftningsförfarande, rätten till iakttagande av bestämmelserna om befogenhet och förfarande, rätten att försvara parlamentets demokratiska befogenheter samt rösträtten, initiativrätten och rätten att delta i syfte att utöva politiskt inflytande – kan endast utövas inom ramen för parlamentets interna förfaranden och kan således inte anses vara direkt berörda av antagandet av delegerad förordning 2022/1214.
Tribunalen tillägger att principen om representativ demokrati och rättsstatsprincipen, vilka sökanden har åberopat till stöd för erkännandet av sin talerätt, samt skyddet för den institutionella jämvikten och minoritetens rätt till rättsligt skydd, inte påverkar denna slutsats, eftersom parlamentet har rätt att väcka talan mot unionsrättsakter som kan säkerställa att dessa principer iakttas. Detsamma gäller sökandens argument att parlamentsledamöterna måste vara direkt berörda av akter som påverkar behörighetsregler, grundläggande bestämmelser om lagstiftningsförfarandet eller rättsakter som utgör maktmissbruk.
Mot bakgrund av dessa överväganden finner tribunalen att sökanden inte har talerätt, eftersom han inte är direkt berörd av delegerad förordning 2022/1214.