Language of document : ECLI:EU:C:2023:458

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 8 juni 2023 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv (EU) 2016/343 – Artikel 8.4 – Rätt att närvara vid sin rättegång – Tredskodomsförfarande – Förnyad prövning – Underrättelse till den som dömts i sin utevaro om dennes rätt till förnyad prövning”

I de förenade målen C‑430/22 och C‑468/22,

angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), av den 28 juni 2022 respektive den 13 juli 2022 som inkom till domstolen den 28 juni 2022 respektive den 14 juli 2022, i brottmålen mot

VB (C‑430/22)

VB (C‑468/22)

ytterligare deltagare i rättegången:

Spetsializirana prokuratura,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen),

sammansatt av avdelningsordföranden P.G. Xuereb, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen (referent), tillika tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, och domaren T. von Danwitz,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.4 andra meningen och artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

2        Respektive begäran har framställts i brottmål i den tilltalades utevaro mot VB avseende narkotikahandel och vapeninnehav i en organiserad liga.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        Skälen 9 och 39 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

”(9)      Syftet med detta direktiv är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.

(39)      Om medlemsstaterna föreskriver en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och villkoren för att meddela ett avgörande i en misstänkts eller tilltalads utevaro inte är uppfyllda eftersom den misstänkte eller tilltalade trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, exempelvis eftersom personen har flytt eller avvikit, bör det ändå vara möjligt att meddela ett avgörande i den misstänktes eller tilltalades utevaro och att verkställa detta avgörande. I detta fall bör medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om avgörandet, särskilt när de grips … också … informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel. Sådan information bör ges skriftligen. Informationen kan också ges muntligen, förutsatt att en uppgift om att informationen har lämnats registreras i enlighet med dokumentationsförfarandet enligt nationell rätt.”

4        I artikel 8 i direktivet, under rubriken ”Rätt att närvara vid rättegången”, föreskrivs följande:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.

2.      Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om

a)      den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om

b)      den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.

3.      Ett avgörande som har meddelats i enlighet med punkt 2 får verkställas mot den berörda personen.

4.      Om medlemsstaterna tillhandahåller en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och det inte är möjligt att uppfylla villkoren i punkt 2 i denna artikel eftersom en misstänkt eller tilltalad trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, får medlemsstaterna föreskriva att ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om ett avgörande, särskilt när de grips, även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9.

5.      Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av nationella bestämmelser som föreskriver att domaren eller den behöriga domstolen tillfälligt får utvisa en misstänkt eller tilltalad från rättegången när det är nödvändigt i syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av det straffrättsliga förfarandet, under förutsättning att rätten till försvar iakttas.

6.      Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av nationella bestämmelser som föreskriver att förfaranden, eller delar av dessa, får genomföras skriftligen, under förutsättning att detta är förenligt med rätten till en rättvis rättegång.”

5        I artikel 9 i samma direktiv, med rubriken ”Rätt till en ny rättegång”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, om dessa inte var närvarande vid sin rättegång och om de villkor som anges i artikel 8.2 inte var uppfyllda, har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. I detta avseende ska medlemsstaterna se till att dessa misstänkta och tilltalade har rätt att närvara, att delta på ett effektivt sätt i enlighet med förfaranden enligt nationell rätt och att utöva sin rätt till försvar.”

 Bulgarisk rätt

6        I artikel 423.1–423.4 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) föreskrivs följande:

”1)      En person som dömts i sin utevaro kan inom sex månader efter att ha erhållit kännedom om den lagakraftvunna fällande domen … ansöka om återupptagande av brottmålsförfarandet med åberopande av sin utevaro i [detta förfarande].

2)      Ansökan resulterar inte i uppskov med verkställigheten av straffet, såvida inte domstolen beslutar annat.

3)      Förfarandet för återupptagande av det straffrättsliga förfarandet ska avslutas om den person som dömts i sin utevaro utan särskilda skäl underlåter att inställa sig till den muntliga förhandlingen.

4)      Om en person som dömts i sin utevaro hålls frihetsberövad för att verkställa en dom som har vunnit laga kraft och domstolen återupptar det straffrättsliga förfarandet, ska den i sin dom fatta beslut om säkerhetsåtgärder.”

7        I artikel 425.1 led 1 och 425.2 NPK föreskrivs följande:

”1)      Om domstolen finner att ansökan om återupptagande av förfarandet är välgrundad, kan den

1.      upphäva domen, avgörandet, beslutet eller föreläggandet och återförvisa målet för förnyad prövning och därvid ange i vilket skede den nya prövningen av målet ska påbörjas.

2)      I de fall som avses i artikel 423.1 ska förfarandet återupptas och handläggningen av målet fortsätta i det skede då utevarandeförfarandet inleddes.”

 Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8        Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) inledde ett straffrättsligt förfarande mot VB. VB åtalades, tillsammans med ett visst antal övriga personer, för delaktighet i en kriminell organisation, vilken försökte berika sig genom odling och försäljning av narkotika, samt för vapeninnehav. Dessa handlingar är straffbara och kan medföra en frihetsberövande påföljd.

9        Brottmålsförfarandena genomfördes i VB:s utevaro. VB har inom ramen för dessa förfaranden inte formellt kunnat underrättas om anklagelserna mot honom. Han har inte heller kunnat informeras vare sig om att åtal har väckts vid domstol, eller om datum och ort för domstolsförhandlingen samt följderna av hans utevaro.

10      De behöriga nationella myndigheterna har nämligen inte lyckats lokalisera VB, eftersom VB under förundersökningsskedet av de aktuella brottmålsförfarandena flydde omedelbart före polisinsatsen för att gripa de misstänkta. VB är efterlyst med en europeisk arresteringsorder, men har emellertid inte kunnat lokaliseras.

11      Under utredningen och domstolsförfarandet i nämnda brottmålsförfaranden företräddes VB av tre olika offentliga försvarare, vilka aldrig hade träffat VB eller haft någon kontakt med honom eller hans släktingar.

12      De nationella brottmålsförfarandena pågår fortfarande och det mesta av bevisningen är redan insamlad. Enligt den hänskjutande domstolen är det sannolikt att VB kommer att dömas till fängelse vid utgången av dessa brottmålsförfaranden.

13      Den hänskjutande domstolen har bland annat angett att enligt artikel 423.1 NPK har en person som dömts i sin utevaro rätt att ansöka om att förfarandet ska återupptas inom sex månader från det att vederbörande fått kännedom om den fällande domen. Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs det emellertid inte i bulgarisk rätt att den dömde ska underrättas om denna rättighet på förhand. I synnerhet finns det enligt den hänskjutande domstolen inget lagstadgat krav på att möjligheten att ansöka om återupptagande av förfarandet ska framgå av den dom som meddelats i den tilltalades utevaro eller i något annat beslut som fattas mot den tilltalade.

14      Den hänskjutande domstolen menar dessutom att det i bulgarisk rätt i princip inte föreskrivs någon förutbestämd rätt till återupptagande av förfarandet vid utevarodom. I synnerhet är den domstol som prövar målet och avgör det i sak i den tilltalades utevaro inte enligt den hänskjutande domstolen behörig att avgöra huruvida den frånvarande tilltalade har rätt till återupptagande av förfarandet på grund av sin utevaro. Detta skulle vara fallet på grund av att Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) enligt bulgarisk rätt har befogenhet att uttala sig om huruvida det föreligger en sådan rätt, eftersom begäran om att förfarandet ska återupptas enligt artikel 423.1 NPK ska inges till Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) och det ankommer på denna domstol att bedöma huruvida det finns skäl för att återuppta förfarandet på grund av den tilltalades utevaro.

15      Slutligen har den hänskjutande domstolen angett att det enligt bulgarisk rätt krävs att den person som dömts i sin utevaro inställer sig personligen för att ansökan om återupptagande av förfarandet ska kunna prövas i sak, även om något sådant krav inte föreskrivs i artikel 9 i direktiv 2016/343. Detta krav minskar emellertid avsevärt, enligt den nationella domstolen, effektiviteten av den rättighet som föreskrivs i artikel 9 i direktivet, eftersom personen i fråga riskerar att gripas vid sin inställelse och på så sätt få sin utevarodom verkställd.

16      Mot bakgrund av det ovan anförda vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den, när den prövar ett mål i den tilltalades utevaro under omständigheter av vilka det tydligt framgår att villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 inte är uppfyllda, är skyldig att, vid en fällande dom i den tilltalades utevaro, i domen formellt ange att den dömda personen har rätt till återupptagande av förfarandet, så att den delgivning som krävs enligt artikel 8.4 andra meningen i direktivet ska kunna ske.

17      Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att om EU-domstolen besvarar denna fråga jakande, så uppkommer frågan om innehållet i den information som ska lämnas till den person som dömts i sin utevaro.

18      Enligt den hänskjutande domstolen ska det, till att börja med, fastställas huruvida denna person ska informeras om sin rätt till återupptagande av förfarandet, under förutsättning att vederbörande har ansökt om detta, varvid denne ska informeras om att den enda bedömning som görs av den domstol som prövar ansökan avser typen av återupptagande av förfarandet, eller om denna person ska underrättas om sin rätt att ansöka om återupptagande av förfarandet, varvid nämnda domstol kommer att pröva huruvida ansökan är välgrundad. Vidare ska det prövas huruvida samma person även ska underrättas om sin skyldighet att inställa sig personligen vid den domstol som har att pröva ansökan om återupptagande av förfarandet, vilket förutsätter att en sådan skyldighet är förenlig med artikel 9 i direktiv 2016/343.

19      Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor, i mål C‑430/22, till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 tolkas så, att en nationell domstol som dömer en person i dennes utevaro utan att villkoren i artikel 8.2 är uppfyllda, är skyldig att uttryckligen hänvisa till den tilltalades rätt till förnyad prövning enligt artikel 9 i direktivet, så att den tilltalade erhåller information om denna rätt vid en senare tidpunkt, särskilt när vederbörande grips för verkställighet av straffet? Denna fråga uppkommer mot bakgrund av att det i nationell rätt inte föreskrivs att en person som dömts i sin utevaro ska underrättas om sin rätt till förnyad prövning när denne grips för verkställighet av det utdömda straffet. Vidare föreskrivs inte heller att en domstol ska medverka vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder för verkställighet av straffet.

2)      Ska artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 och särskilt passagen ’även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9’, tolkas så, att därmed avses information om en formellt erkänd rätt till förnyad prövning eller avses information om rätten att ansöka om sådan förnyad prövning, varvid det därefter fortfarande krävs en prövning av huruvida ansökan är välgrundad?”

20      Även i mål C‑468/22 beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Är en sådan nationell bestämmelse som artikel 423.3 NPK, som innebär att en person som inger en ansökan om en ny rättegång, av det skälet att vederbörande inte var närvarande vid den första rättegången och ingen av de situationer som avses i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 var för handen, åläggs en skyldighet att inställa sig personligen vid domstolen, så att ansökan kan prövas i sak, förenlig med artikel 9 i direktivet och med effektivitetsprincipen?”

 Förfarandet vid domstolen

21      Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) underrättade genom skrivelse av den 5 augusti 2022 EU-domstolen om att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), till följd av en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022, hade upplösts och att vissa brottmål som anhängiggjorts vid sistnämnda domstol, däribland de nu aktuella nationella målen, från och med den dagen hade överlämnats till förstnämnda domstol.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första tolkningsfrågan i mål C430/22

22      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i mål C‑430/22 för att få klarhet i huruvida artikel 8.4 i direktiv 2016/343 innebär en skyldighet för en nationell domstol att vid en fällande utevarodom, när villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, i domen uttryckligen hänvisa till den tilltalades rätt till förnyad prövning, så att den person som dömts i sin utevaro därigenom erhåller information om denna rätt vid en senare tidpunkt, särskilt när vederbörande grips för verkställighet av straffet.

23      Det ska inledningsvis erinras om att det enligt den hänskjutande domstolen framgår klart av omständigheterna i de nationella målen att artikel 8.4 i direktiv 2016/343 är tillämplig, eftersom villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda.

24      Det följer av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt i förekommande fall förarbetena inför antagandet av den aktuella bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Hänsyn ska särskilt tas till skälen i den aktuella unionsrättsakten, då dessa kan klargöra avsikten hos den som antagit rättsakten och utgöra viktiga tolkningsdata för denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 32).

25      När det gäller lydelsen av artikel 8.4 i direktiv 2016/343, anges det i denna bestämmelse att om medlemsstaterna tillhandahåller en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och det inte är möjligt att uppfylla villkoren i artikel 8.2 i direktivet, eftersom en misstänkt eller tilltalad trots rimliga ansträngningar inte kunnat lokaliseras, får medlemsstaterna föreskriva att ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas.

26      Såsom preciseras i direktivets artikel 8.4 är det i sådana fall viktigt att den berörda personen – i samband med att vederbörande informeras om avgörandet som meddelats i dennes utevaro – även informeras om såväl rätten till en ny rättegång som möjligheten att angripa avgörandet.

27      Såsom Europeiska kommissionen med rätta har påpekat anges det emellertid inte närmare i denna bestämmelse hur sådana uppgifter ska lämnas till den berörda personen, utan det föreskrivs endast att dessa uppgifter ska lämnas till den berörda personen när denne underrättas om utevarodomen, särskilt vid tidpunkten för gripandet, eftersom gripandet vanligtvis följer på den eftersökta personens lokalisering.

28      Detta har stöd i skäl 39 i direktiv 2016/343. I detta skäl anges att nämnda information, vilken bör lämnas skriftligen, också får lämnas muntligen, förutsatt att det faktum att informationen har lämnats dokumenteras i enlighet med det registreringsförfarande som föreskrivs i nationell lagstiftning.

29      Det ska slutligen erinras om att det enda syftet med direktiv 2016/343 är att fastställa gemensamma minimiregler och att direktivet således inte medför en fullständig harmonisering av brottmålsförfarandet. De i nationell rätt föreskrivna förfarandena för kallelse till rättegång får emellertid inte undergräva syftet med direktivet, vilket är att säkerställa ett rättvist förfarande och således möjliggöra för den berörda personen att närvara vid sin rättegång, i enlighet med artikel 8 eller artikel 9 i nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 43).

30      Av detta följer att direktiv 2016/343 inte innebär att den domstol som meddelar utevarodomen mot den berörda personen, vilken inte kunnat lokaliseras, är skyldig att i domen inkludera information om rätten till förnyad prövning samt möjligheten att överklaga nämnda dom. Det ankommer nämligen på medlemsstaterna att välja på vilket sätt sådan information ska göras tillgänglig för de berörda personerna, förutsatt att dessa personer får kännedom om informationen vid den tidpunkt då de underrättas om beslutet i fråga.

31      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i mål C‑430/22 besvaras enligt följande. Artikel 8.4 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att den inte innebär en skyldighet för en nationell domstol att vid en fällande utevarodom, när villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, i domen uttryckligen hänvisa till den tilltalades rätt till förnyad prövning.

 Den andra tolkningsfrågan i mål C430/22 och tolkningsfrågan i mål C468/22

32      Eftersom domstolen har besvarat den första frågan i mål C‑430/22 nekande, saknas anledning att besvara såväl den andra frågan i detta mål som den fråga som ställts i mål C‑468/22. Såsom påpekats i punkt 17 ovan är det nämligen endast för det fall den första frågan besvaras jakande som den hänskjutande domstolen anser att frågan uppkommer om innehållet i den information som ska lämnas till den person som har dömts i sin utevaro, såsom denna anges i punkt 18 ovan.

 Rättegångskostnader

33      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden ska tolkas så, att den inte innebär en skyldighet för en nationell domstol att vid en fällande utevarodom, när villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, i domen uttryckligen hänvisa till den tilltalades rätt till förnyad prövning.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: bulgariska.