Mål T‑585/14

Republiken Slovenien

mot

Europeiska kommissionen

”Talan om ogiltigförklaring – Unionens egna medel – Medlemsstaternas finansiella ansvar – Skyldighet att utge en summa till kommissionen som motsvarar en förlust av egna medel – Skrivelse från kommissionen – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (tredje avdelningen i utökad sammansättning) av den 14 september 2015

1.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Akter som har bindande rättsverkningar – Skrivelse där kommissionen riktat en informell uppmaning till en medlemsstat tillföra unionens budget egna medel – Omfattas inte – Skrivelse som inte ger upphov till bindande rättsverkningar – Avvisning av talan

(Artiklarna 258 FEUF och 263 FEUF, rådets förordning nr 1150/2000, rådets beslut 2007/436)

2.      Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Medlemsstaternas ansvar – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1150/2000, artiklarna 2.1, 9.1, 17.1 och 17.2, rådets beslut 2007/436, artiklarna 2.1 a och 8.1)

1.      Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som väckts av medlemsstaterna eller institutionerna, utgör alla bestämmelser – oavsett form – som har antagits av institutionerna och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar sådana akter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

Så är följaktligen inte fallet med en skrivelse där kommissionen riktat en informell uppmaning till en medlemsstat tillföra unionens budget egna medel. Det är nämligen medlemsstaterna som har att tillämpa de unionsrättsliga bestämmelserna angående skyldigheten att tillföra unionen dess egna medel. Ingen bestämmelse i beslut 2007/436 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel, eller förordning nr 1150/2000 om genomförande av beslut 2007/436/EG, ger kommissionen behörighet att fatta beslut angående tolkningen av dessa rättsakter. Dessutom kan inte kommissionen inkräkta på domstolens exklusiva behörighet att pröva huruvida en medlemsstats agerande är förenligt med förordning nr 1150/2000. Således har kommissionen endast en möjlighet, vilken fortfarande kvarstår, att uttrycka sin uppfattning i frågan, men denna är inte i något fall bindande för de nationella myndigheterna.

I tillägg har det administrativa förfarandet vid ett fördragsbrottsärende enligt artikel 258 FEUF endast till syfte att ge medlemsstaten tillfälle att frivilligt anpassa sig till fördragets krav eller, i förekommande fall, ge medlemsstaten möjlighet att motivera sin inställning. Således har ingen av de rättsakter som kommissionen antar inom ramen för detta förfarande, inbegripet en skrivelse där denna institution riktat en informell uppmaning till en medlemsstat tillföra unionens budget egna medel, någon bindande verkan.

(se punkterna 25, 34, 38, 40, 43, 46 och 48)

2.      Se domen.

(se punkterna 29–35)