Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 7 maj 2024 (1)
Mål C‑4/23 [Mirin] (i)
M.-A.A.
mot
Direcţia de Evidenţă a Persoanelor Cluj, Serviciul stare civilă
Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date din Ministerul Afacerilor Interne,
Municipiul Cluj-Napoca,
intervenient:
Asociaţia Accept,
Consiliul Naţional pentru Combaterea Discriminării
(begäran om förhandsavgörande från Judecătoria Sectorului 6 Bucureşti (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest, Rumänien))
”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Artikel 21.1 FEUF – Rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna – Medborgare som är bosatt i Förenade kungariket och som är medborgare i denna stat och i en medlemsstat – Myndigheterna i medlemsstaten har vägrat att i personens födelseattest ange ändringar av förnamn och könstillhörighet som lagligen erhållits i den första staten – Nationella regler som endast tillåter ändring av en folkbokföringshandling på grundval av ett lagakraftvunnet domstolsbeslut – Inverkan av Förenade kungarikets utträde ur unionen”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 FEU, artiklarna 18, 20 och 21 FEUF och artiklarna 1, 7, 20, 21 och 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(2)
2. Begäran har framställts i ett mål mellan en person som är rumänsk medborgare och de nationella myndigheterna i Rumänien som ansvarar för att föra folkbokföringsregister och för hanteringen av personnummer.(3) Målet rör myndigheternas vägran att erkänna och i personens födelseattest föra in vederbörandes nya förnamn och könsidentitet(4) som förvärvats(5) i Förenade kungariket, där denna person också är medborgare.
3. Detta mål ger domstolen tillfälle att precisera räckvidden av domstolens avgöranden om erkännande av unionsmedborgarnas personliga ställning, med stöd av artikel 21 FEUF, inom gränserna för medlemsstaternas behörighet i fråga om folkbokföring och personlig ställning.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Utträdesavtalet
4. I det fjärde och det åttonde stycket i ingressen till avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen,(6) som antogs den 17 oktober 2019 och trädde i kraft den 1 februari 2020, godkänt genom rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020,(7) anges följande:
”SOM ERINRAR OM att enligt artikel 50 i EU-fördraget, jämförd med artikel 106a i Euratomfördraget, och med förbehåll för de villkor som föreskrivs i detta avtal, upphör unionsrätten och Euratomrätten i sin helhet att vara tillämplig på Förenade kungariket från och med den dag då detta avtal träder i kraft,
…
SOM BEAKTAR att det ligger i både unionens och Förenade kungarikets intresse att fastställa en övergångs- eller genomförandeperiod under vilken … unionsrätten, inbegripet internationella avtal, bör vara tillämplig på och i Förenade kungariket och, som allmän regel, med samma verkan som när det gäller medlemsstaterna, i syfte att undvika störningar under den tid då avtalet eller avtalen om de framtida förbindelserna förhandlas fram,”
5. Enligt artikel 126 i utträdesavtalet, med rubriken ”Övergångsperiod”, som återfinns i den fjärde delen av avtalet, som rör ”[ö]vergång”, gäller följande:
”En övergångsperiod eller genomförandeperiod ska börja löpa den dag då detta avtal träder i kraft och upphöra den 31 december 2020.”
6. I artikel 127 i detta avtal, med rubriken ”Övergångens omfattning”, föreskrivs följande i punkt 1 första stycket och punkt 6:
”1. Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska unionsrätten vara tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångsperioden.
…
6. Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska under övergångsperioden alla hänvisningar till medlemsstaterna i den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1, inbegripet såsom denna är genomförd och tillämpas av medlemsstaterna, förstås så, att de inbegriper Förenade kungariket.”
B. Rumänsk rätt
7. Artikel 9 i Legea nr 119/1996 cu privire la actele de stare civilă (lag nr 119/1996 om folkbokföringshandlingar)(8) av den 16 oktober 1996 (nedan kallad lag nr 119/1996), i den lydelse som är tillämplig på tvisten i det nationella målet, har följande lydelse:
”Om folkbokföringsmyndigheten eller tjänstemannen med ansvar för folkbokföring vägrar att upprätta en handling eller registrera en uppgift som omfattas av vederbörandes ansvarsområde, har den som är missnöjd med detta rätt att överklaga till behörig domstol, i enlighet med vad som föreskrivs i lag.”
8. I artikel 43 i nämnda lag föreskrivs följande:
”I födelseattester och, i förekommande fall, i vigsel- eller dödsfallshandlingar, ska uppgifter om förändringar av personens personliga ställning föras in i följande fall:
…
f) namnbyte,
…
i) ändring av könstillhörighet, efter det att domstolsavgörandet vunnit laga kraft.”
9. Artikel 57.1 i nämnda lag har följande lydelse:
”Folkbokföringshandlingar och uppgifter i dessa kan upphävas, kompletteras eller ändras endast genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.”
10. Enligt artiklarna 1, 2 och 10 samt följande artiklar i lag nr 119/1996 ska de myndigheter som ansvarar för att föra folkbokföringsregister utfärda födelseattest eller vigsel- eller dödsbevis på grundval av folkbokföringshandlingar som de förvarar utan att återge deras innehåll i dess helhet.
11. I artikel 4.2 l i Ordonanță Guvernului nr 41/2003 privind dobândirea și schimbarea pe cale administrativă a numelor persoanelor fizice (regeringens förordning nr 41/2003 av den 30 januari 2003 om förvärv och byte av namn på administrativ väg för fysiska personer)(9), angavs följande:
”Ansökningar om namnbyten anses vara välgrundade i följande fall:
…
l) när personen har erhållit ett godkännande av den ändrade könstillhörigheten genom ett lagakraftvunnet och oåterkalleligt domstolsavgörande och ansöker om att ta ett namn i enlighet med detta, och inkommer med en handling som medicinskt och juridiskt anger personens kön.”
12. Artikel 131.2 i den metod som godkänts av Hotărârea Guvernului nr. 64/2011 pentru aprobarea metodologiei cu privire la aplicarea unitară a diszițiilor în materie de stare civilă (regeringens beslut nr 64/2011 om godkännande av metoden för enhetlig tillämpning av bestämmelserna om folkbokföringsuppgifter) av den 26 januari 2011 har följande lydelse:
”Personnumret tilldelas på grundval av de uppgifter om kön och födelsedatum som anges i födelseattesten.”
13. Detta personnummer ska registreras i folkbokföringshandlingarna.(10)
14. Enligt rumänska bestämmelser om utfärdande av identitetskort och pass(11) ska bland annat innehavarens efternamn, förnamn, kön och personnummer finnas angivna på dessa handlingar. Ändringar av dessa uppgifter som gjorts utomlands kan inte få verkan i Rumänien utan föregående registrering av folkbokföringsenheterna, antingen när ett pass utfärdas, vid ändring av efternamn och förnamn, eller vid utfärdande av ett identitetskort, vid ändring av uppgifter som rör andra folkbokföringsuppgifter. Enligt artikel 19 i) i brådskande regeringsdekret nr 97/2005 ska den offentliga myndighet som ansvarar för personregistret utfärda en ny identitetshandling vid ändrad könstillhörighet.
C. Förenade kungarikets lagstiftning
15. Enligt artiklarna 2.1 och 3 i Gender Recognition Act 2004 (2004 års lag om erkännande av könstillhörighet), i den version som är tillämplig på det nationella målet(12) ska en person som är över 18 år och som önskar erhålla juridiskt erkännande av det kön som han eller hon har förklarat sig tillhöra vända sig till en panel för erkännande av könstillhörighet som ska pröva den bevisning som personen inkommer med för att erhålla ett intyg om erkännande av könstillhörighet(13). Det rör sig dels om att en läkare eller en psykolog som är specialist på området ska ställa diagnosen könsdysfori, dels om en sanningsförsäkran om att personen har levt i enlighet med sitt förvärvade kön under minst två år och att personen har för avsikt att leva i den förvärvade könsidentiteten under resten av sitt liv.
16. I artikel 9.1 i lagen anges att utfärdandet av ett slutgiltigt GRC medför ett fullständigt erkännande i alla avseenden av kärandens förvärvade kön. Intyget kan emellertid inte användas som en identitetshandling.(14)
17. Enligt Enrolment of Deeds (Change of Name) Regulations 1994 (1994 års förordning om registrering av handlingar (namnbyte))(15) kan en medborgare i Commonwealth ändra sitt efternamn eller förnamn genom en enkel förklaring, nämligen en deed poll som för personer som är minst 18 år kan registreras vid kansliet vid High Court of Justice (England & Wales), King’s Bench Division (Överdomstolen i England och Wales, avdelningen King’s Bench, Förenade kungariket). I detta fall offentliggörs det i The London Gazette. Denna registrering är inte obligatorisk, utan namnbytet kan styrkas med alla rättsmedel.
III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna
18. Käranden(16), som är rumänsk medborgare, registrerades vid födelsen den 24 augusti 1992 i Cluj-Napoca (Rumänien) som kvinna.
19. Efter att ha flyttat med sina föräldrar till Förenade kungariket år 2008 förvärvade käranden brittiskt medborgarskap genom naturalisation den 21 april 2016. Sedan dess har han haft både rumänskt och brittiskt medborgarskap.
20. Den 21 februari 2017 ändrade käranden sitt förnamn och sin titel från feminina till maskulina sådana, i enlighet med förfarandet deed poll.
21. Efter att ha fullgjort denna formalitet bytte han ut vissa officiella handlingar som utfärdats av de brittiska myndigheterna, nämligen körkort och pass.
22. Den 29 juni 2020 erhöll käranden ett ”Gender Recognition Certificate” (GRC) i Förenade kungariket, vilket är en handling som bekräftar hans manliga könsidentitet.
23. I maj 2021 begärde käranden, på grundval av de två handlingar som erhållits i Förenade kungariket, nämligen deed poll och GRC, att folkbokföringsenheten i Cluj skulle föra in uppgifterna om hans ändrade förnamn, könstillhörighet och personnummer i hans födelseattest så att dessa uppgifter stämde överens med det manliga könet och utfärda en ny födelseattest med dessa nya uppgifter.
24. Denna enhet avslog begäran och käranden väckte därför den 14 september 2021 talan vid Judecătoria Sectorului 6 Bucureşti (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, med samma begäran mot folkbokföringsenheten i Cluj, inrikesministeriets direktorat med ansvar för personregistret och databashantering och Municipiul Cluj-Napoca (kommunen Cluj-Napoca, Rumänien).
25. Käranden har gjort gällande att han har begärt att den hänskjutande domstolen ska förordna om att hans födelseattest ska ändras så att den överensstämmer med hans könsidentitet som slutgiltigt erkänts i Förenade kungariket. Han yrkar att unionsrätten ska tillämpas direkt, särskilt rätten för varje unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionens territorium, så att han utan hinder kan utöva denna rätt genom att inneha en resehandling som överensstämmer med hans manliga könsidentitet. Enligt honom skulle en skyldighet att genomgå ett nytt domstolsförfarande i Rumänien, som direkt syftar till att erhålla ett godkännande av ändringen av könstillhörighet, utsätta honom för en risk för att få en lösning som strider mot de brittiska myndigheternas, eftersom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna(17) har slagit fast att det rumänska förfarandet är oklart och oförutsägbart.(18)
26. De svarande rumänska myndigheterna har hävdat att syftet med talan är att få ett erkännande av kärandens nya sociala personliga ställning till följd av de ändringar som har gjorts utomlands. Enligt artikel 43 i) i lag nr 119/1996 ska dock uppgifter om förändringar av folkbokföringsuppgifter vid ändring av könstillhörighet föras in i födelseattesten på grundval av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.
27. I detta förfarande har Consiliul Naţional pentru Combaterea Discriminării (Nationella rådet för att bekämpa diskriminering, Rumänien) förelagts att delta i förfarandet som intervenient och den accessoriska interventionsansökan som getts in av Asociația Accept (föreningen Accept), som intervenerar till stöd för käranden, har bifallits.
28. Den hänskjutande domstolen har först hänvisat till relevant praxis från EU-domstolen, bland annat till domen av den 2 oktober 2003, Garcia Avello(19), domen av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul,(20) domen av den 8 juni 2017, Freitag(21) och domen av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo”(22), för att därefter uttrycka tvivel om huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet, eftersom den berörda personen enligt den nationella lagstiftningen är skyldig att genomgå ett nytt domstolsförfarande i en av de medlemsstater där han är medborgare, trots att han redan med framgång har avslutat ett förfarande i en annan medlemsstat i vilken han också är medborgare, oberoende av vilket slags förfarande som genomförts i den sistnämnda staten, i synnerhet oavsett om det var ett domstolsförfarande eller ett administrativt förfarande.
29. Slutligen anser den hänskjutande domstolen att utgången i det nationella målet även är beroende av att konsekvenserna av Förenade kungarikets utträde ur unionen klargörs. Om den första frågan besvaras jakande, ska det särskilt klargöras huruvida en medlemsstat är skyldig att erkänna rättsverkningarna av ett förfarande för ändring av könstillhörighet som inletts i en stat som var medlemsstat i början av detta förfarande, men som redan hade lämnat unionen när förfarandet avslutades.
30. Mot denna bakgrund beslutade Judecătoria Sectorului 6 București (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Utgör den omständigheten att artiklarna 43 i och 57 i [lag nr 119/1996] dels inte erkänner ändringar av uppgifter om kön och förnamn i folkbokföringshandlingarna som en transman som är medborgare i två medlemsstater (Rumänien och en annan medlemsstat) har låtit genomföra i en annan medlemsstat i enlighet med förfarandet för juridiskt erkännande av könstillhörighet, dels erfordrar att denne rumänske medborgare inleder ett nytt separat rättsligt förfarande i Rumänien, mot den lokala folkbokföringsenheten, vilket [Europadomstolen] anser vara ett oklart och oförutsägbart förfarande ([dom X och Y mot Rumänien]) och som kan leda till ett motsatt avgörande jämfört med det som har antagits i den andra medlemsstaten, hinder för att utöva rätten till unionsmedborgarskap (artikel 20 FEUF) och/eller unionsmedborgarens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (artikel 21 FEU och artikel 45 i stadgan) under iakttagandet av villkoren för värdighet, likhet inför lagen och icke-diskriminering (artikel 2 FEU, artikel 18 FEUF samt artiklarna 1, 20 och 21 i stadgan) och med respekt för privatlivet och familjelivet (artikel 7 i stadgan)?
2) Påverkas svaret på ovanstående fråga av Förenade Konungariket[s] … utträde ur Europeiska unionen, i synnerhet för det fall i) förfarandet för ändring av folkbokföringsuppgifter inleddes före Brexit och avslutades under övergångsperioden och ii) Brexits verkan innebär att den berörda personen kan utöva de rättigheter som är förknippade med unionsmedborgarskapet, däribland rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, enbart på grundval av rumänska identitetshandlingar eller resehandlingar där det står att personen är en kvinna och har ett kvinnligt förnamn i motsats till den redan juridiskt erkända könstillhörigheten?”
31. Käranden och föreningen Accept, kommunen Cluj-Napoca, den rumänska, den tyska, den grekiska, den ungerska, den nederländska och den polska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Käranden och föreningen Accept, den tyska, den ungerska, den nederländska och den polska regeringen samt kommissionen har besvarat de frågor för muntligt svar som domstolen ställde vid förhandlingen den 23 januari 2024.
IV. Bedömning
32. Begäran om förhandsavgörande avser en talan som syftar till att erhålla införande i en födelseattest av en ändring av förnamn och könstillhörighet, på grundval av handlingar som registrerats i Förenade kungariket, den ena före denna stats utträde ur unionen och den andra före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i utträdesavtalet. Käranden, som är medborgare i Förenade kungariket, där han är bosatt, och Rumänien, där han är född, har gjort gällande att upprättandet av en resehandling som överensstämmer med hans könsidentitet gör det möjligt för honom att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen i egenskap av unionsmedborgare.
33. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida det med beaktande av unionsrätten är välgrundat att, vad gäller uppdateringen av en unionsmedborgares födelseattest, vägra att erkänna de ändringar av hans identitet som erhållits i en stat där unionsrätten då var tillämplig. Vidare önskar den hänskjutande domstolen att EU-domstolen ska precisera vilka slutsatser som ska dras av Förenade kungarikets utträde ur unionen.
A. Huruvida situationen när en unionsmedborgare ansöker om att hans eller hennes könsidentitet ska föras in i vederbörandes födelseattest har anknytning till unionsrätten
34. På unionsrättens nuvarande stadium finns det ingen lagstiftning eller rättspraxis som reglerar frågor som rör uppdatering i den medlemsstat där en unionsmedborgare är född av uppgifter i folkbokföringshandlingar om kön eller könsidentitet på grundval av handlingar som upprättats eller beslut som fattats i en annan medlemsstat.
35. Det ska nämligen för det första erinras om att ingen förordning om civilrättsligt samarbete är tillämplig. Personlig ställning har uttryckligen uteslutits från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område,(23) och detta sedan konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.(24) Saken i målet omfattas inte heller av tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000.(25)
36. Även om unionslagstiftaren har agerat för att underlätta rörligheten för folkbokföringshandlingar, har den inte behandlat deras verkningar, såsom framgår av titeln på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1191 av den 6 juli 2016 om främjande av medborgares fria rörlighet genom förenkling av kraven på framläggande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012.(26) Denna förordning som bland annat har artikel 21.2 FEUF som rättslig grund föreskriver flerspråkiga formulär och ett generellt undantag från legalisering inom unionen. Frågan om uppdatering av nationella folkbokföringsregister tas inte upp, trots att den fanns med i punkt 4 i kommissionens grönbok ”Minskad byråkrati för medborgarna: att underlätta fri rörlighet i fråga om officiella handlingar och erkännande av verkningarna av civilståndshandlingar”.(27)
37. För det andra avser domstolens fasta praxis i fråga om folkbokföringsuppgifter endast förnamn och efternamn som anges i folkbokföringshandlingar. Domstolen har slagit fast att även om bestämmelser om införande av uppgifter om en persons identitet omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att utöva denna befogenhet med iakttagande av unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i FEU-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.(28)
38. För det tredje har domstolen erinrat om att ”[p]å unionsrättens nuvarande stadium omfattas reglerna om personers rättsliga status, vilka inbegriper bestämmelserna om äktenskap och föräldraskap, av medlemsstaternas befogenheter, och dessa befogenheter får inte inskränkas av unionsrätten. Medlemsstaterna är därmed fria att i sin nationella rätt själva bestämma om personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap och bli föräldrar. Vid utövandet av denna befogenhet är varje medlemsstat emellertid skyldig att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och i detta syfte erkänna den rättsliga status som personer som är bosatta i en annan medlemsstat har i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning”.(29)
39. Enligt denna fasta rättspraxis föreligger det därmed en anknytning till unionsrätten när det gäller personer som är medborgare i en medlemsstat och vistas lagligt i en annan medlemsstat.(30) Alla unionsmedborgare i denna situation kan således göra gällande de rättigheter som sammanhänger med unionsmedborgarskapet, bland annat dem som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF, i förekommande fall även gentemot den egna ursprungsmedlemsstaten.(31)
40. I förevarande fall är det utrett att käranden, i egenskap av unionsmedborgare, har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat i enlighet med artikel 21 FEUF och att han har förvärvat medborgarskap i den förstnämnda medlemsstaten.
41. Käranden har dessutom i sin ursprungsmedlemsstat gjort gällande rättigheter som förvärvats efter det att han utövat sin rätt till fri rörlighet i Förenade kungariket, som då var en medlemsstat i unionen. Sedan denna stat inte längre har denna ställning är det slutligen i egenskap av unionsmedborgare enbart på grund av hans rumänska medborgarskap som han har för avsikt att fritt röra sig inom unionens territorium med rumänska identitets- och resehandlingar.(32)
42. Kärandens situation omfattas således av unionsrättens tillämpningsområde. Men kan denna analys ändras på grund av att han har gjort sina rättigheter gällande i Rumänien efter Förenade kungarikets utträde ur unionen?
B. Verkningarna av utträdesavtalet
43. Det ska för det första erinras om följande:
– Förenade kungariket utträdde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen den 31 januari 2020.
– I artikel 2 e i utträdesavtalet, jämförd med artikel 126 i samma avtal, föreskrivs en övergångsperiod, från den 1 februari 2020, som är det datum då avtalet trädde i kraft, till den 31 december 2020. Under denna period var unionsrätten tillämplig på och i Förenade kungariket, enligt artikel 127.1 första stycket i avtalet, om inte annat föreskrivs i detta avtal.
44. För det andra konstaterar jag följande:
– Ingen av utträdesavtalets bestämmelser föreskriver ett undantag från den princip som anges i nämnda artikel 127 avseende unionsrättsliga bestämmelser som skulle vara tillämpliga i målet vid den nationella domstolen.
– I förevarande fall är det verkningarna av utövandet av den fria rörligheten i Förenade kungariket, vilka erhållits före den medlemsstatens utträde ur unionen respektive övergångsperiodens utgång, som åberopas i en annan medlemsstat. Den 21 februari 2017 ändrade käranden i det nationella målet nämligen förnamn och titel genom ett deed poll-förfarande och den 29 juni 2020, under övergångsperioden, utfärdades ett GRC, det vill säga en handling som bekräftade manlig könsidentitet.
45. Av detta följer enligt min mening att detta GRC, som upprättades under övergångsperioden, i den berörda medlemsstaten ska analyseras som en officiell handling från en annan medlemsstat,(33) i enlighet med den unionsrätt som var tillämplig den dag då ansökan prövades.
46. Denna kvalificering kan inte vara beroende av övergångsperiodens utgång och följaktligen inte heller av den dag då den som berörs gör anspråk på dess verkningar.(34) Den begränsning av den fria rörligheten som käranden har gjort gällande(35) vad gäller vägran att uppdatera hans födelseattest kan således i regel bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 21 FEUF.
47. Den hänskjutande domstolen har därmed ställt sina två frågor, som enligt min mening ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 21 FEUF och artiklarna 7 och 45 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att, för en medborgare i denna medlemsstat som också är brittisk medborgare, erkänna förnamn och könsidentitet som lagligen har förklarats och förvärvats i Förenade kungariket och föra in dessa uppgifter i personens födelseattest, trots att Förenade kungariket fortfarande var medlem i unionen vid tidpunkten för den första förklaringen och unionsrätten fortfarande var tillämplig vid tidpunkten för den andra förklaringen, med motiveringen att det enligt en bestämmelse i nationell rätt krävs att en domstol i den första medlemsstaten erkänner ändringen av könstillhörighet för att en sådan registrering ska kunna beviljas.
48. Det ska således fastställas vilka följder de omtvistade rättsakterna kan få enligt unionsrätten i fråga om folkbokföring.
C. Erkännande i fråga om folkbokföring i en medlemsstat av ändringar av förnamn och könstillhörighet som erhållits i en annan medlemsstat
49. Med hänsyn till villkoren för erkännande i en medlemsstat av verkningarna av officiella handlingar som utfärdats i en annan medlemsstat, noterar jag för det första att den hänskjutande domstolen anser att det är fastställt att de handlingar som är i fråga i det nationella målet, vilka varken är folkbokföringshandlingar eller domstolsavgöranden, är giltiga och i fråga om folkbokföring kan få samma verkningar vad gäller kärandens identitet(36) som de handlingar som erkänts av de brittiska myndigheterna, som har utfärdat ett nytt pass och ett nytt körkort till följd av förklaringen om ändring av förnamn och titel (deed poll), även om det inte har lämnats några närmare uppgifter om GRC.(37)
50. Vad för det andra gäller en begäran om uppdatering av en unionsmedborgares födelseattest, hänvisar jag till de avgöranden av domstolen gällande folkbokföring som uteslutande avser en medlemsstats myndigheters vägran att erkänna det förnamn eller efternamn som förvärvats under liknande omständigheter som dem i det nationella målet av en person som är medborgare i denna medlemsstat och har utövat sin rätt till fri rörlighet och som även är medborgare i en annan medlemsstat, och förnamnet eller efternamnet fastställs enligt gällande bestämmelser i den sistnämnda medlemsstaten.(38)
51. Domstolen erinrade först om att ”en persons för- och efternamn är en del av dennes identitet och privatliv, som ska skyddas enligt artikel 7 i [stadgan] och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)”. Domstolen fann också att även om det inte uttryckligen nämns i artikel 7 i stadgan, rör en persons för- och efternamn i lika hög grad dennes privatliv och familjeliv, då namnet är ett sätt att identifiera personen och att knyta denne till en familj.(39)
52. Domstolen har vidare slagit fast att en vägran att erkänna en unionsmedborgares namn som lagligen erhållits i en annan medlemsstat kan utgöra hinder för utövandet av den i artikel 21 FEUF stadgade rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, på grund av den förvirring och de olägenheter som kan uppstå till följd av skillnaderna mellan de två olika namn som tillämpas på en och samma person för att styrka såväl personens identitet som arten av hans eller hennes familjeband.(40)
53. När det i nationell rätt finns andra rättsliga grunder för att ändra namn på den berördes begäran, har domstolen slagit fast att dessa, för att kunna anses vara förenliga med unionsrätten, inte får medföra att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av artikel 21 FEUF. Eftersom det saknas unionsrättsliga bestämmelser om byte av efternamn ska vidare de regler som föreskrivs i nationell rätt iaktta likvärdighetsprincipen.(41)
54. I dessa avgöranden, vilka grundar sig på den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som tillkommer varje unionsmedborgare, uttalade sig domstolen positivt till att i en medlemsstat jämka samman folkbokföringshandlingar med ett efternamn eller ett förnamn som förvärvats i en annan medlemsstat, antingen med tillämpning av bestämmelserna om tilldelning av namn(42) eller efter ett frivilligt byte.(43)
55. Logiken bakom denna rättspraxis är att efternamn eller förnamn som förvärvats i en annan medlemsstat, i ett sammanhang med ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och i syfte att säkerställa den fria rörligheten för den berörda personen i dessa stater, ska erkännas automatiskt, och inte genom ett administrativt beslut eller ett domstolsbeslut. Denna logik skiljer sig således från logiken med erkännandet av verkningarna av en utländsk rättsakt eller en utländsk dom enligt metoder inom den internationella privaträtten,(44) som skulle motivera att specialregler utarbetas på andra grunder än artikel 21 FEUF.(45)
56. Under dessa omständigheter ska det fastställas under vilka omständigheter denna rättspraxis kan överföras, varvid det ska göras en åtskillnad mellan de handlingar som är i fråga i det nationella målet, eftersom domstolen redan har uttalat sig om automatiskt erkännande av ett nytt förnamn.
1. Ändring av förnamn
57. Vad i förevarande fall gäller det byte av förnamn som käranden erhöll i Förenade kungariket innan hans könsidentitet erkändes, är det utrett att det förnamn som anges i hans brittiska pass och körkort inte är detsamma som det förnamn som är inskrivet i folkbokföringsregistret och i rumänska administrativa handlingar. Precis som i det mål som gav upphov till domen Bogendorff,(46) och i än högre grad vid val av ett nytt förnamn som hör ihop med en senare förklaring om könsidentitet, råder det inget tvivel om att det kan ge upphov till allvarliga olägenheter i administrativt, yrkesmässigt och privat hänseende om en och samma person bär olika förnamn.
58. En vägran från myndigheterna i en medlemsstat att erkänna ett förnamn såsom det har förvärvats i en annan stat, som då var medlem i unionen, utgör följaktligen en begränsning av de friheter som varje unionsmedborgare åtnjuter enligt artikel 21 FEUF.
59. Varken den hänskjutande domstolen eller den rumänska regeringen har angett några särskilda skäl som skulle kunna motivera en vägran att erkänna och föra in det förnamn som käranden har förvärvat i Förenade kungariket i hans födelseattest, utöver det skäl som avser erkännande av könsidentitet, som de behöriga rumänska myndigheterna anfört.(47) Den hänskjutande domstolen har för övrigt inte hänvisat till någon annan särskild bestämmelse om byte av förnamn än den som har samband med ändring av könstillhörighet. Den har inte heller lämnat någon information om ett förfarande för erkännande av en utländsk dom i enlighet med unionsrätten om för- eller efternamn.(48)
60. Under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet är det inte heller förenligt med effektivitetsprincipen att koppla erkännandet av det nya förnamnet till erkännandet av könsidentiteten och det säkerställer inte heller skyddet av de rättigheter som käranden har enligt unionsrätten, särskilt artikel 21 FEUF.(49) Slutligen kan den hänskjutande domstolen inte åberopa skäl hänförliga till allmän ordning eller likabehandling för att neka byte av förnamn.(50)
61. Jag anser därför att det, mot bakgrund av dessa omständigheter, inte finns några svårigheter när det gäller uppdateringen av kärandens födelseattest att skilja erkännandet av ändringen av förnamn från erkännandet av ändringen av könstillhörigheten, även om förnamnet förefaller höra samman med ett annat kön än det med vilket man sociologiskt förknippar det som registrerades vid födseln.
62. För övrigt anser jag att det i denna situation, för att bedöma räckvidden av ett beslut om automatiskt erkännande av ett nytt förnamn, är nödvändigt att gå utöver de faktiska omständigheter som omfattas av domstolens prövning och att ta i beaktande att ett sådant erkännande kan få konsekvenser för andra folkbokföringshandlingar, såsom handlingar avseende den berörda personens familjemedlemmar som innehåller det förnamn som användes före ändringen, nämligen bland annat en vigsel- eller partnerskapshandling eller ett barns födelseattest.
63. Jag anser att när det föreskrivs i folkbokföringslagstiftningen, ska erkännandet av ett nytt förnamn ha rättsverkningar utan förbehåll, särskilt som det inte ändrar de berörda tredje parternas identitet, till skillnad från erkännandet av en namnändring som har valts eller förvärvats av maken eller makan eller överförts till barnen. I avsaknad av senare uppdateringar skulle det i annat fall uppstå en bristande överensstämmelse mellan folkbokföringshandlingar, vilket skulle hindra utövandet av de rättigheter som följer av artikel 21 FEUF när familjemedlemmarna önskar komma i åtnjutande av dem på grundval av familjeband som de måste styrka.
64. Jag anser därför att räckvidden av domstolens svar inte bör begränsas till den berörda personens födelseattest. Artikel 21 FEUF ska således allmänt tolkas så, att den utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att i ett folkbokföringsregister registrera ett förnamn som en medborgare i denna medlemsstat förvärvat i en annan medlemsstat, i vilken han eller hon också är medborgare, med stöd av en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken möjligheten att erhålla en sådan registrering endast ges under förutsättning att en domstol i den förstnämnda medlemsstaten erkänner ändringen av könstillhörighet.
2. Ändringen av könstillhörighet
65. I förevarande fall är den nya fråga som domstolen ombeds att besvara huruvida dess praxis i fråga om folkbokföringsfrågor kan överföras på alla punkter när det kommer till gränsöverskridande verkningar av erhållandet av ett namn i en medlemsstat.
a) Analogin med domstolens rättspraxis avseende namn
66. Det ska inledningsvis understrykas att även om domstolen i domen av den 26 juni 2018, MB (Könskorrigering och ålderspension),(51) preciserade att ”unionsrätten visserligen inte inskränker medlemsstaternas befogenhet att reglera personers rättsliga status och att rättsligt erkänna en persons könskorrigering”,(52) avsåg det mål som gav upphov till detta avgörande inte ett rättsligt erkännande i en medlemsstat av en könsidentitet som förvärvats i en annan medlemsstat.(53)
67. Det ska således fastställas huruvida enbart domstolens praxis avseende automatiskt erkännande i en medlemsstat av en ändring av en aspekt av en unionsmedborgares identitet, nämligen hans eller hennes namn, för inskrivning av detta i folkbokföringen i en annan medlemsstat, kan tillämpas på samma villkor när det är fråga om könsangivelse i födelseattesten.
68. I ett första skede av bedömningen skulle ett jakande svar, med samma ordalydelse som i domen Freitag,(54) kunna vara påkallat av tre skäl.
69. För det första är könsangivelsen i de flesta medlemsstater(55)en del av en persons identitet, precis som efternamnet och förnamnet.(56) Förnamnet är oftast knutet till det kön som anges i födelseattesten,(57) och ibland är även efternamnet det.(58)
70. Vidare innebär grunderna för erkännandet av ett nytt efternamn eller förnamn för registrering i folkbokföringen, det vill säga de krav som följer av artikel 21 FEUF och rätten till respekt för privatlivet, vilken skyddas genom artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen,(59) att en unionsmedborgare inte får berövas kärnan i de rättigheter som tillkommer honom eller henne i kraft av unionsmedborgarskapet, och detta i alla avseenden av hans eller hennes identitet.
71. En sådan lösning är dessutom förenlig med Europadomstolens numera fasta praxis som grundar sig på artikel 8 i Europakonventionen och avser respekt för könsidentitet.(60)
72. Europadomstolen har visserligen inte uttalat sig om erkännande av beslut om namnändring eller ändring av könstillhörighet,(61) men den har vid flera tillfällen bekräftat att respekten för privatlivet eller familjelivet medför en positiv skyldighet för staten att garantera detta genom att vidta åtgärder för att erkänna såväl ändring av för- eller efternamn(62) som ändring av könsidentitet(63) och dra lämpliga slutsatser av detta i fråga om folkbokföring.
73. Det ska även konstateras att 25 av de 27 medlemsstaterna föreskriver förfaranden för ändring av folkbokföringsuppgifter för att den rättsliga identiteten från födseln ska ändras till följd av ett individuellt val avseende kön,(64) vilket bekräftar relevansen av den lösning som föreslagits på grundval av de principer som anges i punkt 70 ovan, analogt med rättspraxis avseende namn.
74. Jag vill tillägga att avsaknaden av lagstiftning i en medlemsstat som syftar till att erkänna en förklaring om ändring av könstillhörighet enligt min mening inte utgör ett hinder med avseende på artikel 21 FEUF, på grund av den positiva skyldighet som följer av Europadomstolens praxis(65) och den analogi som kan göras med domen Grunkin och Paul. I denna dom uttalade sig domstolen om erkännande av ett barns efternamn, bestående av faderns och moderns efternamn, trots att tysk rätt inte föreskrev något sådant dubbelt efternamn.(66)
75. Vad slutligen gäller motiveringarna av en inskränkning av den fria rörligheten, som domstolen prövade, uttalade sig domstolen särskilt om målet att vid frivilliga namnbyten hindra att nationell lagstiftning om personers rättsliga status kringgås genom att den fria rörligheten och de rättigheter som följer därmed utövas enbart i detta syfte. I detta sammanhang hade domstolen, i punkt 24 i dom den 9 mars 1999, Centros(67), redan funnit att en medlemsstat har rätt att vidta åtgärder som syftar till att förhindra att vissa av dess medborgare på ett otillbörligt sätt försöker undandra sig den nationella lagstiftningen genom att använda sig av de möjligheter som ges i fördraget och att medborgarna inte har rätt att åberopa bestämmelser i unionsrätten när det är fråga om missbruk eller bedrägeri.(68)
76. När det gäller erkännande av könsidentitet är det nödvändigt att beakta att medlemsstaternas lagstiftning för närvarande är mindre konsoliderad än lagstiftningen om namnbyte var vid den tidpunkt då domstolen uttalade sig.(69) Vissa medlemsstater föreskriver ett självbestämmandeförfarande,(70) medan beviskraven i andra medlemsstater på grund av Europadomstolens praxis(71) har ändrats eller till och med upphävts.(72)
77. Denna mångfald av materiella rättigheter som är tillämpliga vid ändring av könstillhörighet kan emellertid inte leda till att allvarliga skäl för att inte erkänna ändring av könstillhörighet godtas.(73) När det gäller utövandet av de rättigheter som följer av medborgarskapet motiverar denna mångfald endast en större vaksamhet när det gäller villkoren för utövandet av dessa rättigheter för att förhindra missbruk.
78. Följaktligen anser jag, såsom föreslogs vid förhandlingen, att det, för att undanröja risken för missbruk, är lämpligt att uppställa villkor om bosättning eller medborgarskap(74) som syftar till att kontrollera förekomsten av nära band till den medlemsstat där en sådan ändring har skett.(75)
79. När det gäller tillämpningen i det nationella målet av de principer som angetts ovan, noterar jag att det enda skälet som angetts i begäran om förhandsavgörande till att inte erkänna och i den aktuella födelseattesten föra in ändringen av könsidentitet utan något förfarande, efter en förklaring om könsidentitet,(76) är att det finns andra rättsliga grunder som gör det möjligt att få till stånd en ändring av könstillhörighet i Rumänien.
80. Domen X och Y mot Rumänien(77) visar, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att detta nationella förfarande inte kan anses vara förenligt med unionsrätten, eftersom det gör det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra de rättigheter som följer av artikel 21 FEUF.(78)
81. Domstolen skulle således, mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, liksom i tidigare domar avseende en unionsmedborgares namn, kunna anse att de rumänska myndigheternas vägran att erkänna den könsidentitet som förvärvats i Förenade kungariket, trots att unionsrätten fortfarande var tillämplig, utgör en omotiverad begränsning av de rättigheter som tillerkänns varje unionsmedborgare genom artikel 21 FEUF.
82. I ett andra skede av bedömningen leder emellertid den nödvändiga bedömningen av den allmänna räckvidden av ett sådant beslut, som vilar på samma grunder som dem som gäller för domstolens praxis kring namn, till frågan om de eventuella begränsningar som de särskilda verkningarna av könsangivelsen i födelseattesten medför för den personliga ställningen.
b) Föreskriva begränsningar för införlivandet av rättspraxis om namn?
83. Angivandet av kön i födelseattesten har särskilda följder för den personliga ställningen. Vilka slutsatser ska i förekommande fall dras av de senaste avgörandena från EU-domstolen om under vilka förutsättningar folkbokföringshandlingar från en medlemsstat ska ha verkan i en annan medlemsstat, nämligen domarna Coman m.fl. och Pancharevo?
1) Om de särskilda verkningarna för den personliga ställningen av att kön anges i folkbokföringen
84. När det gäller personlig ställning har förklaringen om könsidentitet verkningar som namnet inte har. Namnbytet kan visserligen få till följd att namnet ändras för personer som det överförts till eller som har valt det.(79) Däremot kan dock en förklaring om könsidentitet inte betraktas som en viljeyttring som är begränsad till den berörda personens identitet.
85. Denna förklaring ändrar nämligen såväl den berördes personliga ställning som hans eller hennes familjeställning. Den kan således göras gällande vid utövandet av rättigheter som har samband med skillnader mellan könen (äktenskap, föräldraskap, pension,(80) hälsa, idrottstävlingar etcetera).
86. Eftersom uppdateringen av folkbokföringshandlingarna är motiverad av målet att säkerställa de rättigheter som är knutna till den fria rörligheten för den berörda medborgaren och dennes familjemedlemmar,(81) är det följaktligen nödvändigt att, liksom för ett byte av förnamn,(82) undersöka vilka kedjeeffekter en sådan registrering av en förklaring om könsidentitet som erkänns i en medlemsstat får för andra folkbokföringshandlingar, såsom vigselbevis eller barns födelseattester, vilka upprättats före en sådan förklaring(83) i samma medlemsstat eller i andra medlemsstater, såsom illustreras i domarna Coman m.fl. och Pancharevo.
2) De särskilda verkningarna av att en förklaring om könsidentitet som gjorts i en annan medlemsstat erkänns och förs in i ett folkbokföringsregister
87. Av domarna Coman m.fl. och Pancharevo drar jag slutsatsen att domstolen har säkerställt iakttagandet av principen att unionsrätten inte ska inkräkta på medlemsstaternas behörighet i fråga om registrering i folkbokföringen av uppgifter som skulle medföra att institutionen äktenskap mellan personer av samma kön eller ett föräldraskap som fastställts med två föräldrar av samma kön erkänns. I det sistnämnda fallet har det tydligt erinrats om att medlemsstaterna inte har några skyldigheter i fråga om folkbokföringen.(84)
88. Jag anser därför att frågan om verkningarna av erkännandet i en medlemsstat av handlingar eller beslut avseende könsangivelser som har upprättats i en annan medlemsstat uppkommer ur en annan synvinkel än den som domstolen behandlat i fråga om namn.(85)
89. Även om domstolen i domen Coman m.fl. slog fast att en medlemsstat är skyldig att erkänna ett äktenskap mellan personer av samma kön som ingåtts i en annan medlemsstat i enlighet med rättsordningen i den staten, preciserade domstolen att detta äktenskap ska erkännas enbart såvitt gäller beviljande av en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare, men att denna skyldighet att erkänna äktenskapet inte innebär att den aktuella medlemsstaten i sin nationella rätt ska föreskriva en möjlighet för personer av samma kön att ingå äktenskap.(86)
90. I domen Pancharevo slog domstolen fast att myndigheterna i en medlemsstat ska utfärda ett identitetskort eller ett pass till sin medborgare på grundval av en födelseattest som upprättats i en annan medlemsstat, oberoende av upprättandet av en ny födelseattest i det nationella registret, och att den första handlingen ska erkännas.(87)
91. Dessa två domar blev en förlängning av domstolens fasta praxis avseende gränsöverskridande verkningar av ett tilldelat eller självvalt efternamn. Domstolen erinrade om medlemsstaternas behörighet i fråga om personlig ställning(88) och skyldigheten att garantera de rättigheter som följer av artikel 21 FEUF, vilka alltså kräver erkännande av äktenskap mellan personer av samma kön(89) eller av föräldraskap vad gäller personer av samma kön när det har registrerats i en annan medlemsstat.(90) I det senare fallet styrkte folkbokföringshandlingen som hade upprättats i en medlemsstat att det förelåg föräldraskap enbart såvitt gällde en annan medlemsstats utfärdande av en resehandling till sina medborgare,(91) utan att detta påverkade folkbokföringsregistret i den medlemsstaten.
92. Mot bakgrund av dessa domar måste följaktligen den lösning som ska väljas i fråga om erkännande och införande i ett folkbokföringsregister av ändring av könstillhörighet till följd av en förklaring om könsidentitet som förvärvats i en annan medlemsstat, grundad på det dubbla kravet på personlig autonomi(92) och fri rörlighet för unionsmedborgare,(93) enligt min mening föreskriva vissa begränsningar.
93. Denna lösning skulle bestå i att begränsa medlemsstaternas skyldighet att registrera ändringar av aspekter av en persons identitet beroende på självvalt kön enbart i födelseattesten, när ändringen kan påverka andra folkbokföringshandlingar. Domstolens svar till den nationella domstolen skulle vara allmänt formulerat och begränsa verkningarna vad gäller personlig ställning av de principer som följer av artikel 21 FEUF till aspekter av identiteten hos den berörda personen(94) som bland annat är av betydelse för hans eller hennes rörlighet inom unionens territorium, nämligen vid utfärdandet av ett identitetskort eller ett pass.(95)
94. Denna lösning skulle få till följd att det enligt unionsrätten inte var obligatoriskt att uppdatera folkbokföringshandlingar avseende den berörda personens familjemedlemmar, eftersom en sådan uppdatering skulle innebära ett påföljande erkännande i folkbokföringsregistren av äktenskap mellan personer av samma kön(96) eller av föräldraskap som fastställts för föräldrar av samma kön,(97) vilket inte kan åläggas medlemsstaterna med tillämpning av unionsrätten.
95. Utifrån ett sådant perspektiv skulle åtgärden för att korrigera den bristande överensstämmelsen mellan folkbokföringshandlingarna för två personer i ett par eller medlemmar i en och samma familj, som grundar sig på artikel 21 FEUF och som domstolen redan har fastställt, kunna anpassas på så sätt att en förklaring om könsidentitet skulle få verkningar för de uppgifter som hämtats från befintliga folkbokföringshandlingar endast när ett identitetskort, uppehållstillstånd eller pass utfärdas, i enlighet med domstolens rättspraxis i domen Coman m.fl. och domen Pancharevo.
96. Denna lösning är visserligen inte tillfredsställande med hänsyn till rätten till respekt för familjelivet och barnets bästa, eftersom transpersonen måste kunna styrka sina familjeband som fastställts enligt folkbokföringshandlingar. Jag anser nämligen att även om det är möjligt att skilja utfärdandet av en administrativ handling från folkbokföringen för att lämna det territorium där medborgaren är medborgare, uppfyller detta inte kravet på ett liv utan administrativt krångel för det fall han eller hon återvänder.(98)
97. Eftersom erkännandet i en medlemsstat av en ändring avseende en unionsmedborgares identitet som skett i en annan medlemsstat grundar sig på artikel 21 FEUF, är det emellertid endast medlemsstaterna som är behöriga att fastställa vilka följder en sammanjämkning av samtliga folkbokföringshandlingar skulle få i fråga om personlig ställning.(99)
98. Europadomstolen anser även att de allmänintressen som står på spel inom ramen för organisationen av personlig ställning(100) och erkännandet av personers könsidentitet ska vägas mot varandra.(101) I detta hänseende måste hänsyn tas till de olika kraven i medlemsstaterna.(102)
99. Jag anser följaktligen att artikel 21 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat vägrar att, utan förfarande, erkänna och i födelseattesten för en medborgare i denna medlemsstat föra in nämnda persons könsidentitet som förvärvats i en annan medlemsstat, i vilken vederbörande också är medborgare. Det förhållandet att det i nationell rätt finns ett förfarande för ändring av kön eller könstillhörighet kan inte motivera en sådan vägran.
100. Mot bakgrund av ovan anförda omständigheter avseende ändring av förnamn och av könstillhörighet som erhållits i en annan medlemsstat, och mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, kommer jag att föreslå att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens frågor om folkbokföring på ett sätt som begränsas till den berörda unionsmedborgarens födelseattest, formulerat i allmänna ordalag och kompletterat med ett förtydligande av att svaret inte påverkas av Förenade kungarikets utträde ur unionen.
V. Förslag till avgörande
101. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Judecătoria Sectorului 6 Bucureşti (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest, Rumänien) på följande sätt:
1) Artikel 21 FEUF och artiklarna 7 och 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas så,
att de utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att i födelseattesten för en medborgare i denna medlemsstat erkänna och föra in förnamn och könsidentitet som lagligen har förklarats och förvärvats i en annan medlemsstat där personen också är medborgare.
Förekomsten av förfaranden i domstol eller administrativa förfaranden för ändring av kön eller könstillhörighet får inte utgöra ett hinder för ett sådant automatiskt erkännande.
Unionsrätten inskränker däremot inte medlemsstaternas behörighet att i sin nationella rätt föreskriva verkningarna av ett sådant erkännande och av ett sådant införande i andra folkbokföringshandlingar eller i fråga om personlig ställning vilket bland annat omfattar bestämmelser om äktenskap och föräldraskap.
2) Detta påverkas inte av den omständigheten att ansökan om erkännande och införande i ett folkbokföringsregister av ändringen av förnamn och könstillhörighet som förvärvats i Förenade kungariket har lämnats in i en medlemsstat i unionen vid en tidpunkt då unionsrätten inte längre var tillämplig på Förenade kungariket.