Mål T-231/02
Piero Gonnelli och Associazione Italiana Frantoiani Oleari (AIFO)
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem personligen – Förordning – Saluföringsnormer för olivolja – Avvisning”
Sammanfattning av beslutet
1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Förordning om saluföringsnormer för olivolja – Talan väckt av innehavaren av ett jordbruksföretag i dennes egenskap av producent och konsument av olivolja – Talan väckt av en sammanslutning av oljeproducenter – Avvisning
(Artikel 230 fjärde stycket EG; kommissionens förordning nr 1019/2002)
2. Europeiska gemenskaperna – Domstolsprövning av lagenligheten hos institutionernas rättsakter – Rättsakter med allmän giltighet – Nödvändigt för fysiska eller juridiska personer att få till stånd en prövning genom en invändning om rättsstridighet eller en begäran om förhandsavgörande för bedömning av giltigheten – Skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett fullständigt system för kontroll av att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas – Möjlighet för enskild att föra talan direkt vid gemenskapsdomstolen när det inte finns någon möjlighet att få till stånd en prövning i nationell domstol – Föreligger inte
(Artiklarna 230 fjärde stycket EG, 234 EG och 241 EG)
3. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Tolkning contra legem av villkoret personligen berörd – Ej möjlig
(Artikel 230 fjärde stycket EG; artikel 48 EU)
1. För att fysiska eller juridiska personer skall anses vara personligen berörda av en rättsakt med allmän giltighet, krävs enligt fast rättspraxis att rättsakten angår dem på grund av egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till.
Den talan om ogiltigförklaring av förordning nr 1019/2002 om saluföringsnormer för olivolja som har väckts av innehavaren av ett jordbruksföretag, i dennes egenskap av producent och konsument av olivolja och en sammanslutning av oljeproducenter, kan inte prövas.
För det första berörs den förstnämnde sökanden inte av ovannämnda förordning annat än i sin objektiva egenskap av konsument respektive producent, och därvid på samma sätt som alla andra konsumenter eller aktiva ekonomiska aktörer inom sektorn. Även om förordningen skulle medföra att de stora företagen gynnas oskäligt och överdrivet till förfång för de små producenterna, såsom sökanden, skulle ett sådant faktum i sig inte under några omständigheter kunna medföra att sökanden särskildes. Det räcker nämligen inte att vissa aktörer i ekonomiskt hänseende påverkas av rättsakten i större omfattning än vad deras konkurrenter gör för att de förstnämnda skall anses vara personligen berörda av rättsakten. Dessutom är de ekonomiska följderna likartade för övriga små producenter av olivolja. Att det skulle medföra en fördel för honom om talan bifölls, genom att oskäliga hinder för produktionen som påverkar små och medelstora producenters verksamhet liksom vissa brister i konsumentskyddet skulle undanröjas, har vidare inte något samband med frågan huruvida sökanden är personligen berörd av den ifrågasatta rättsakten, utan är endast relevant för frågan huruvida sökanden har ett faktiskt intresse av att få talan om ogiltigförklaring prövad.
För det andra kan en sammanslutning som har bildats för att företräda en kategori rättssubjekt endast anses personligen berörd av en rättsakt som påverkar nämnda kategori rättssubjekts allmänna intressen när dessa själva är personligen berörda, även om det är riktigt att förekomsten av särskilda omständigheter, såsom den roll som en sammanslutning spelat inom ramen för ett förfarande som har lett till att en sådan rättsakt som avses i artikel 230 EG antagits, kan möjliggöra att en talan som väcks av en sammanslutning vars medlemmar inte är personligen berörda av den ifrågasatta rättsakten ändå kan tas upp till sakprövning, i synnerhet när sammanslutningens ställning som förhandlingspartner har påverkats av nämnda rättsakt.
(se punkterna 35, 38, 45, 46, 48 och 49)
2. Genom fördragets artiklar 230 EG och 241 EG å ena sidan och artikel 234 EG å andra sidan har det inrättats ett fullständigt system för kontroll av huruvida de rättsakter som antas av gemenskapsinstitutionerna är lagenliga. Denna kontroll har anförtrotts gemenskapsdomstolen. I detta system har fysiska eller juridiska personer, som på grund av de begränsningar av deras talerätt som föreskrivs i artikel 230 fjärde stycket EG inte kan föra talan direkt vid domstolen angående en rättsakts giltighet, möjlighet att åberopa att en sådan rättsakt är ogiltig, antingen inför EG‑domstolen enligt artikel 241 EG eller inför nationell domstol, och därvid förmå denna, som själv saknar behörighet att pröva giltigheten av gemenskapens rättsakter, att begära förhandsavgörande från EG‑domstolen angående denna fråga.
Förutom att det åligger medlemsstaterna att inrätta ett fullständigt system för kontroll av att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas, kan en tolkning av bestämmelserna om talerätt i artikel 230 EG, enligt vilken en talan om ogiltigförklaring skall tas upp till sakprövning om det efter en konkret prövning vid gemenskapsdomstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att denne saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet, inte godtas. En enskild kan inte anses ha rätt att föra talan om ogiltigförklaring direkt vid gemenskapsdomstolen även om det efter en konkret prövning vid gemenskapsdomstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att denne saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet. En sådan tolkning skulle nämligen medföra att gemenskapsdomstolen i varje konkret fall tvingades tolka nationella processrättsliga bestämmelser, vilket den inte är behörig att göra inom ramen för sin kontroll av lagenligheten av gemenskapens rättsakter.
(se punkterna 52 och 53)
3. I samband med en talan om ogiltigförklaring skall det i artikel 230 fjärde stycket EG uppställda villkoret om personligt intresse visserligen tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person. En sådan tolkning kan emellertid inte medföra att detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, inte tillämpas utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget.
Även om ett annat kontrollsystem avseende rättsenligheten av gemenskapernas rättsakter med allmän giltighet än det som har inrättats genom det ursprungliga fördraget, och som aldrig har ändrats, säkerligen är att vänta, ankommer det på medlemsstaterna att, vid behov, med stöd av artikel 48 EU reformera det system som för närvarande är i kraft.
(se punkterna 54 och 55)