TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 29 november 2011

Mål T‑10/11 P

Gerhard Birkhoff

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Familjetillägg – Barntillägg – Barn som på grund av sjukdom är förhindrat att tjäna sitt uppehälle – Beslut att inte förlänga utbetalningen av ersättningen”

Saken:      Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 27 oktober 2010 i mål F-60/09, Birkhoff mot kommissionen med yrkande att den domen ska upphävas.

Domslut:      Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 27 oktober 2010 i mål F-60/09, Birkhoff mot kommissionen upphävs. Målet återförvisas till personaldomstolen. Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Rätt till förlängning oberoende av ålder om barnet är förhindrat att tjäna sitt uppehälle

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 2.5)

2.      Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Rätt till förlängning oberoende av ålder om barnet är förhindrat att tjäna sitt uppehälle

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 2.5)

1.      Enligt artikel 2.5 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna ska utbetalning av tillägget för barn som på grund av svår sjukdom eller funktionshinder är förhindrat att tjäna sitt uppehälle fortsätta under hela den period som sjukdomen eller funktionshindret varar, oberoende av ålder.

För att bedöma huruvida ett barn med sjukdom eller funktionshinder ”är förhindrat att tjäna sitt uppehälle” måste hänsyn tas till de specifika omständigheterna i det enskilda fallet.

Utifrån kravet att de rättsliga och faktiska omständigheterna i det aktuella fallet av sociala hänsyn ska beaktas när det gäller att fastställa hur stora inkomster en funktionshindrad person har för sitt uppehälle, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, är det i förlängningen logiskt att det är personens nettoinkomst, efter avdrag för alla skatter och offentliga avgifter, som ska beaktas, inte bruttoinkomsten.

För det första är det nettoinkomsten som visar vad den berörda personen faktiskt förfogar över för att klara sitt uppehälle, det vill säga täcka kostnaderna för sitt dagliga liv, såsom utgifter för mat, kläder, boende, transporter, skötsel av hemmet, värme och så vidare.

Vad för det andra gäller principen om likabehandling – som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling – kan det inte förbises att en funktionshindrad person vars bruttoinkomst är föremål för mycket höga avgifter och därmed endast förfogar över en relativt låg nettoinkomst befinner sig i en annan faktisk situation är en funktionshindrad person som har samma bruttoinkomst men betalar klart lägre skatter och/eller avgifter och därmed har en relativt hög nettoinkomst. Mot bakgrund av ovannämnda sociala hänsyn är det inte motiverat behandla dessa två fall lika endast med hänvisning till att bruttoinkomsten är densamma i båda fallen, när den faktiskt disponibla inkomsten som är tillgänglig för att täcka levnadsomkostnaderna skiljer sig kraftigt åt. Den behöriga myndigheten är skyldig att pröva de specifika rättsliga och faktiska omständigheterna i varje enskilt fall för att avgöra huruvida den funktionshindrade personen faktiskt är förhindrad att tjäna sitt uppehälle i den mening som avses i nämnda bestämmelse i tjänsteföreskrifterna.

Att beakta den berörda personens faktiskt disponibla nettoinkomst är för det tredje i linje med det faktum att det även är kostnaderna som denne faktiskt måste bära på grund av sin sjukdom som ska dras av från arbetsinkomsten.

Slutligen är det förvisso riktigt att de unionsrättsliga bestämmelser som ger rätt till ekonomisk ersättning ska tolkas restriktivt. Det framgår dock av övervägandena ovan att enbart en tolkning som tar hänsyn till det faktiskt disponibla nettoinkomsten för ett barn med en svår sjukdom eller ett funktionshinder är förenlig med de sociala skäl som motiverar utbetalning av tilläggen i artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna till förmån för ett sådant barn, om denne är förhindrad att tjäna sitt uppehälle.

(se punkterna 28, 34, 37–40 och 50)

Hänvisning till

Domstolen: 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld, C‑303/05, REG 2007, s. I‑3633, punkt 56 och där angiven rättspraxis

Förstainstansrätten: 30 november 1994, Dornonville de la Cour mot kommissionen, T‑498/93, REGP 1994, s. I‑A-257 och II‑813, punkt 39

2.      Barntillägget har ett socialt syfte och motiveras av kostnader som härrör från verkliga, ofrånkomliga behov knutna till barnet och dess underhåll. Den behöriga myndigheten ska därför kontrollera i varje enskilt fall huruvida detta sociala syfte uppnås och mot bakgrund av samtliga omständigheter i fallet avgöra huruvida den svåra sjukdomen eller funktionshindret förhindrar barnet att tjäna sitt uppehälle.

Ur det perspektivet uppfyller det inte kravet att pröva de specifika omständigheterna i det enskilda fallet när en institution formulerar ett objektivt kriterium för tolkningen av artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, oavsett kriteriets innehåll.

För att ta hänsyn till de specifika rättsliga och faktiska omständigheterna i en funktionshindrad persons situation måste alla kostnader som denne har på grund av funktionshindret dras av från dennes arbetsinkomster. Det är således bara inkomsten efter dessa avdrag som ska beaktas vid bedömningen av om personen i fråga är förhindrad att tjäna sitt uppehälle i den mening som avses i artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

Att åtgärder vidtas till förmån för en funktionshindrad person är inte ett ändamål i sig utan syftar till att säkerställa likabehandling. Sådana åtgärder är därför endast tillåtna och de avser att åstadkomma likabehandling för den funktionshindrade personen jämförd med en icke funktionshindrad person som befinner sig i motsvarande situation. Principen om likabehandling ålägger då endast administrationen att beakta de kostnader som specifikt beror på barnets funktionshinder, för att därigenom ekonomiskt likställa en icke funktionshindrad person som i övrigt befinner sig i en motsvarande situation.

Delvist avdrag för kostnaderna för de varor och tjänster som i stor utsträckning används av alla, inte bara funktionshindrade, utgör därför varken en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning.

(se punkterna 30, 32, 36, 57, 59 och 60)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 21 oktober 2003, Birkhoff mot kommissionen, T‑302/01, REGP 2003, s. I‑A-245 och II‑1185, punkterna 39, 40 och 44