Preliminär utgåva
DOMSTOLENS BESLUT (sjätte avdelningen)
4 juli 2024 (*)
”Överklagande – Artikel 181 i domstolens rättegångsregler – Institutionell rätt – Artikel 263 FEUF – Talan om ogiltigförklaring – Fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Rumänien – Rättsakt mot vilken talan kan väckas föreligger inte – Erforderlig enhällighet har inte uppnåtts – Delvis uppenbart att talan i första instans ska avvisas – Begäran om tidsfrist för övertagande av talan – Delvis uppenbart att Europeiska unionens tribunal saknar behörighet – Uppenbart att överklagandet i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundat”
I mål C‑787/23 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 18 december 2023,
Eugen Tomac, Bryssel (Belgien), företrädd av R. Duta, avocat,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska unionens råd,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna P.G. Xuereb (referent) och A. Kumin,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet enligt artikel 181 i domstolens rättegångsregler genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat,
följande
Beslut
1 Eugen Tomac har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 26 oktober 2023, Tomac/rådet (T‑48/23, EU:T:2023:684) (nedan kallat det överklagade beslutet), varigenom tribunalen ogillade den talan som Eugen Tomac väckt med stöd av artikel 263 FEUF, och varigenom han hade yrkat dels att tribunalen skulle ogiltigförklara Europeiska unionens råds beslut av den 8 december 2022 att inte anta utkastet till rådets beslut nr 15218/22 om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien (nedan kallat det omtvistade utkastet), dels att tribunalen, för det fall klaganden inte beviljades ställning som ”privilegierad sökande”, skulle bevilja en tidsfrist som skulle göra det möjligt för Europaparlamentet eller någon annan av Europeiska unionens institutioner eller en nationell institution att i denna egenskap i förekommande fall ”överta talan”.
Tillämpliga bestämmelser
2 Följande anges i artikel 4 i Akten om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 157, 2005, s. 203) (nedan kallad anslutningsakten), som fogats till fördraget mellan Europeiska unionens medlemsstater och Republiken Bulgarien och Rumänien om Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 157, 2005, s. 11), med stöd av artikel 2.2 i fördraget, som undertecknades den 25 april 2005 och trädde i kraft den 1 januari 2007:
”1. Bestämmelserna i Schengenregelverket, som det införlivats inom Europeiska unionens ramar … och i de rättsakter som grundas på detta eller på annat sätt har samband med detta, enligt förteckningen i bilaga II, samt i eventuella ytterligare sådana rättsakter som antagits före anslutningen, skall vara bindande för och tillämpas i Bulgarien och Rumänien från och med dagen för anslutningen.
2. De bestämmelser i Schengenregelverket, som det införlivats inom Europeiska unionens ramar, och i rättsakter som grundas på detta eller på annat sätt har samband med detta, vilka inte avses i punkt 1 skall visserligen vara bindande för Bulgarien och Rumänien från och med dagen för anslutningen men skall inte tillämpas i respektive stat förrän efter beslut av rådet när det i enlighet med tillämpliga Schengenutvärderingsförfaranden har kontrollerats att de nödvändiga villkoren för tillämpning av samtliga delar av regelverket är uppfyllda i den staten.
Rådet skall fatta sitt beslut, efter att ha hört Europaparlamentet, med enhällighet bland de medlemmar som företräder regeringarna i de medlemsstater för vilka tillämpningen av de bestämmelser som avses i denna punkt redan har inletts och företrädaren för regeringen i den medlemsstat för vilken tillämpningen av bestämmelserna skall inledas. …”
Bakgrund till tvisten
3 Bakgrunden till tvisten har beskrivits av tribunalen i punkterna 2–20 i det överklagade beslutet och kan, i de delar den är relevant i förevarande mål, sammanfattas enligt följande.
4 Klaganden är ledamot av Europaparlamentet och rumänsk medborgare.
5 Efter anslutningen till unionen den 1 januari 2007 vidtog Rumänien mellan åren 2009 och 2011 en rad åtgärder med tillämpning av Schengenutvärderingsförfarandena i syfte att uppfylla kriterierna för att få till stånd en fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket.
6 Rådets ordförandeskap utarbetade två utkast till beslut om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Rumänien. Därefter antog parlamentet flera olika resolutioner till stöd för Rumäniens anslutning till Schengenområdet och uppmanade rådet att vidta nödvändiga åtgärder för detta ändamål. Dock har inget av dessa två utkast varit föremål för omröstning i rådet.
7 Den 29 november 2022 upprättade rådets ordförandeskap, på grundval av artikel 4.2 i anslutningsakten, utkast nr 15218/22 till rådets beslut om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien (nedan kallat utkast nr 15218/22).
8 Den 8 december 2022 sammanträdde rådets grupp för rättsliga och inrikes frågor (RIF) för att besluta om utkast nr 15218/22. Frågan fanns upptagen i punkt 3 a på dagordningen, och där angavs att en omröstning kunde begäras för att det skulle kunna antas av företrädarna för medlemsstaternas regeringar. På grund av att det inte förelåg enhällighet blev utkastet inte antaget.
9 I ett mejl av den 15 december 2022 frågade klaganden generaldirektören för rättsliga och inrikes frågor vid rådets generalsekretariat om hon skulle kunna delge honom resultatet från omröstningen om utkast nr 15218/22 samt mötesprotokollet från mötet den 8 december 2022 eller rapporten från detta möte.
10 Generaldirektören för rättsliga och inrikes frågor vid rådets generalsekretariat angav i sitt svar till klaganden, genom ett mejl av den 16 december 2022, att det var riktigt att utkast nr 15218/22 inte hade antagits under det aktuella mötet, samt att det rörde sig om överläggningar angående en icke offentlig rättsakt som inte utgjorde någon lagstiftningsakt, varför omröstningsresultaten inte offentliggjordes. Hon tillade att protokollet från detta möte inte heller gjordes tillgängligt för allmänheten.
Talan vid tribunalen och det överklagade beslutet
11 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 februari 2023 väckte klaganden, med stöd av artikel 263 FEUF, talan om ogiltigförklaring av den omtvistade rättsakten och yrkade att tribunalen, för det fall han inte skulle tillerkännas ställning som ”privilegierad sökande”, skulle bevilja en tidsfrist som skulle göra det möjligt för Europaparlamentet eller någon annan av Europeiska unionens institutioner eller en nationell institution att i denna egenskap i förekommande fall ”överta talan”.
12 Den 26 oktober 2023 avvisade tribunalen, utan vidare handläggning av målet, talan med tillämpning av artikel 126 i sina rättegångsregler, med hänvisning till att det i vissa delar var uppenbart att tribunalen saknade behörighet och i övriga delar att talan inte kunde tas upp till sakprövning.
13 Vad gäller det första yrkandet konstaterade tribunalen, i punkt 31 i det överklagade beslutet, att rådet vid omröstningen om utkast nr 15218/22 inte hade uppnått den enhällighet bland företrädarna för de berörda medlemsstaternas regeringar som krävdes, trots att Schengenutvärderingsförfarandena hade avslutats och flera resolutioner från parlamentet hade antagits. Vidare konstaterade tribunalen i punkt 32 i beslutet att det i artikel 4 i anslutningsakten inte fastställdes någon frist inom vilken rådet skulle anta eller skulle anses ha antagit ett beslut.
14 Tribunalen underströk i punkt 33 i nämnda beslut att det skulle strida mot ordalydelsen i denna artikel, i vilken det uttryckligen föreskrivs ett förfarande i flera steg och utan något fastställande av en tidsram för detta, att låta det faktum att de föregående stegen i förfarandet har avslutats få till följd att rådet förlorar sin befogenhet att, med enhällighet bland företrädarna för de berörda medlemsstaternas regeringar, anta ett beslut i den mening som avses i nämnda artikel.
15 Vidare tillade tribunalen i punkt 34 i det överklagade beslutet att det fortfarande var möjligt för rådet att på nytt ta upp utkast nr 15218/22 på dagordningen för ett nytt möte och för rådets ordförandeskap att utarbeta ett nytt utkast till rådets beslut om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Rumänien.
16 I punkt 35 i beslutet fann tribunalen således att rådet inte hade fattat något beslut, i den mening som avses i artikel 4.2 i anslutningsakten, eftersom den enhällighet som krävdes inte hade uppnåtts vid omröstningen om utkast nr 15218/22 och att den omröstning som innebar att förslaget inte antogs inte i sig kunde likställas med en vägran från rådets sida att anta ett sådant beslut vid ett senare tillfälle.
17 Tribunalen fann följaktligen, i punkt 36 i beslutet, att den omtvistade rättsakten inte kunde anses utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och avvisade, i punkt 38 i samma beslut, det första yrkandet, eftersom det var uppenbart att det inte kunde tas upp till sakprövning.
18 Vad gäller det andra yrkandet påpekade tribunalen i punkt 39 i det överklagade beslutet att det endast är en medlemsstat, parlamentet, rådet och Europeiska kommissionen som kan ha ställning som privilegierad sökande, och att klaganden inte kunde beviljas denna ställning.
19 Tribunalen fann dessutom, i punkt 40 i beslutet, att den inte hade någon behörighet att ”bevilja en frist” för parlamentet, en annan unionsinstitution eller Rumänien för väckande av talan om ogiltigförklaring. Tribunalen preciserade att tidsfristerna för att väcka talan utgör tvingande rätt och är något som varken parterna eller domstolen kan råda över.
20 I punkt 41 i beslutet ogillade tribunalen följaktligen klagandens andra yrkande på grund av att det var uppenbart att tribunalen saknade behörighet.
Klagandens yrkanden och förfarandet vid domstolen
21 Klaganden har i sitt överklagande, som ingavs den 18 december 2023, yrkat att domstolen ska undanröja det överklagade beslutet och återförvisa målet till en annan sammansättning vid tribunalen för avgörande eller, i andra hand, ändra beslutet.
Prövning av överklagandet
22 Enligt artikel 181 i domstolens rättegångsregler får domstolen när som helst, om det är uppenbart att överklagandet helt eller delvis inte kan tas upp till prövning eller helt eller delvis är ogrundat, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, genom motiverat beslut helt eller delvis avvisa eller ogilla överklagandet.
23 Domstolen finner att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.
24 Klaganden har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 263 FEUF. Enligt den andra grunden åsidosatte tribunalen vissa allmänna rättsprinciper, såsom rättssäkerhetsprincipen, principen om fri rörlighet för personer och varor, principen om icke-diskriminering, principen om likabehandling, principen om ”ömsesidig hjälp”, principen om ”broderskap” och principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna, samt gjorde en uppenbart oriktig bedömning.
Den första grunden
25 När det gäller den första grunden för överklagandet ska det inledningsvis påpekas att klaganden inte gjort annat än att påstå att den omtvistade rättsakten utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och att han ”genom utvidgning” ska betraktas som en ”privilegierad sökande”, genom att i huvudsak upprepa de argument som han anförde vid tribunalen, utan att ha anfört några argument som kan visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende.
26 Enligt fast rättspraxis ska det i ett överklagande klart och tydligt anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som specifikt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som inte innehåller några argument som specifikt åberopats till stöd för att en felaktig rättstillämpning gjorts i den överklagade domen, och som endast innehåller en upprepning av de grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen inget annat än en begäran om en ny prövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑386/19 P, EU:C:2020:691, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
27 Vad därefter gäller klagandens argument att underlåtenheten att erkänna den omtvistade rättsakten som en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, strider mot artikel 4.2 FEU, konstaterar domstolen att klaganden inte har förklarat på vilket sätt denna omständighet skulle undergräva medlemsstaternas likhet inför fördragen och deras nationella identitet.
28 Slutligen, vad gäller påståendet att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att rådet inte har någon skyldighet att anta ett beslut enligt artikel 4.2 i anslutningsakten inom rimlig tid på grundval av artikel 3.2 och 3.3 samt artikel 4.2 FEU, ska det påpekas att det i dessa bestämmelser inte föreskrivs någon sådan skyldighet för rådet och att tribunalen inte heller gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 32 i det överklagade beslutet konstaterade att det i artikel 4 i anslutningsakten inte föreskrivs någon tidsfrist inom vilken ett sådant rådsbeslut som avses i artikel 4.2 ska antas eller ska anses ha antagits.
29 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden
30 Vad gäller den andra grunden för överklagandet har klaganden för det första gjort gällande att underlåtenheten att anta ett beslut, i den mening som avses i artikel 4.2 i anslutningsakten, strider mot vissa allmänna rättsprinciper, enligt vad som angetts i punkt 24 i förevarande beslut.
31 Domstolen konstaterar dels att klaganden inte har angett på vilka punkter skälen i det överklagade beslutet ifrågasätts utifrån de principer som nämns i punkt 24 i förevarande beslut, dels att klaganden inte har anfört några argument som kan få domstolen att ifrågasätta tribunalens konstaterande, i punkt 35 i det överklagade beslutet, att rådet inte hade fattat något beslut i den mening som avses i artikel 4.2 i anslutningsakten, eftersom den enhällighet som krävdes inte hade uppnåtts vid omröstningen om utkast nr 15218/22. I den del klaganden har gjort gällande att dessa principer har åsidosatts slår domstolen således fast, i enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 26 i förevarande beslut, att den andra grunden inte kan tas upp till sakprövning.
32 För det andra, vad gäller påståendet att Rumänien diskriminerats i förhållande till Republiken Kroatien, konstaterar domstolen att klaganden inte har förklarat på vilket sätt en sådan skillnad i behandling, om den antas vara styrkt, skulle ha påverkat antagandet av ett beslut i den mening som avses i artikel 4.2 i anslutningsakten.
33 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
34 Av vad som ovan anförts följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet, eftersom det är uppenbart att det i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundat.
Rättegångskostnader
35 Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska domstolen besluta om rättegångskostnader i det särskilt uppsatta beslut genom vilket målet avgörs slutligt.
36 Förevarande beslut har i detta fall meddelats innan överklagandet har delgetts den andra parten i målet och följaktligen innan några kostnader har kunnat uppkomma för den parten. Domstolen beslutar därför att klaganden ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas, eftersom det är uppenbart att det delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundat.
2) Eugen Tomac ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter