TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 4 juli 2014
Mål T‑644/11 P
Eugène Emile Marie Kimman
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Anslutningsöverklagande – Personalmål – Tjänstemän – Betyg – Bedömningsrapport – Bedömningsförfarandet för år 2009 – Regeln om överensstämmelse mellan ansökan och klagomålet – Artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna – Yttrande från ad hoc-gruppen – Missuppfattning av bevisningen – Motiveringsskyldigheten – Uppenbart oriktig bedömning”
Saken: Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 29 september 2011 i mål F-74/10, Kimman/kommissionen (F-74/10), med yrkande om upphävande av nämnda dom.
Avgörande: Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 29 september 2011 i mål F-74/10, Kimman/kommissionen, ogiltigförklaras i den del personaldomstolen förklarat att den andra grunden, de sex första delgrunderna av den tredje grunden och den fjärde grunden kan upptas till sakprövning, med undantag för invändningen att sökandens arbete i tjänstens intresse inte har beaktats, vilka sökanden anfört i första instans, och i den del Europeiska kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av sökandens kostnader i nämnda förfarande. Huvudöverklagandet ogillas. Eugène Emile Marie Kimmans talan vid personaldomstolen ogillas. Kimman ska ersätta samtliga rättegångskostnaderna i målet i första instans och avseende huvudöverklagandet. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader avseende anslutningsöverklagandet.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet – Grunder och argument som inte förekommer i klagomålet, men som har nära samband med detta – Upptagande till sakprövning – Grund som avser materiell eller formell lagenlighet – Räcker inte för upptagande till sakprövning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.2)
2. Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet – Hänsyn till principen om ett effektivt domstolsskydd och rättssäkerhetsprincipen – Vid tolkning av begreppen föremål och grund – Ändring av den rättsliga grunden för en invändning – Räcker inte för att grunden ska anses vara ny
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet – Grunder och argument som inte anförts i klagomålet, men som syftar till att ifrågasätta motiveringen till svaret på klagomålet – Upptagande till sakprövning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Överklagande – Grunder – Åsidosättande av skyldigheten att besvara parternas grunder och yrkanden – Personaldomstolen har missuppfattat en invändning om rättegångshinder som anförts i första instans – Överklagandet bifalls
(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)
5. Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fördelning – Hänsyn till vad som är skäligt – Den vinnande parten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna – Gäller inte vid ett ostyrkt påstående – Gränser – Skyldighet att dessförinnan bereda parterna tillfälle att yttra sig – Föreligger inte
(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 87 och 88)
1. I fråga om talan som väcks av en tjänsteman kan de yrkanden som framställs vid unionsdomstolen endast innehålla anmärkningar som rör samma sak som dem som åberopats i klagomålet. Det ska emellertid preciseras att dessa anmärkningar kan utvecklas under domstolsförfarandet genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta.
Unionsdomstolen kan vid bedömningen av huruvida anmärkningarna vilar på samma grund som anförts i klagomålet inte fästa all vikt vid att en grund syftar till att ifrågasätta den angripna rättsaktens materiella eller formella lagenlighet.
Den omständigheten att grunderna i ansökan och i klagomålet i båda fallen syftar till att ifrågasätta en rättsakts materiella eller formella lagenlighet räcker inte som enda stöd för slutsatsen att grunderna ska anses ha ett nära samband. Begreppen materiell och formell lagenlighet är nämligen, med hänsyn till den aktuella anmärkningens precisa syfte, för vida och abstrakta för att kunna utgöra grund för slutsatsen att det föreligger ett sådan band mellan grunder som endast vilar på ettdera begreppet.
(se punkterna 45, 50 och 54)
Hänvisning till
Tribunalen: 25 oktober 2013, kommissionen/Moschonaki, T‑476/11 P, punkterna 73, 75 och 79, och där angiven rättspraxis
2. Tillämpningen av regeln om överensstämmelse mellan ansökan och klagomålet och unionsdomstolens kontroll av denna tillämpning syftar till att dels säkerställa respekten för principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, som kommer till uttryck i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, så att den berörde på ett ändamålsenligt sätt ska kunna angripa ett beslut från tillsättningsmyndigheten som går honom emot, dels säkerställa respekten för rättssäkerhetsprincipen, så att nämnda myndighet redan i samband med klagomålet kan se vilken kritik den berörde riktar mot det angripna beslutet. Regeln om att föremålet och grunden måste vara densamma i både klagomålet och ansökan är viktig för att möjliggöra konfliktreglering i godo genom att tillsättningsmyndigheten redan i samband med klagomålet får del av den berördes kritik. Tolkningen av ovannämnda begrepp får dock inte leda till att den berördes möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt angripa att beslut som går honom emot försämras. Begreppet talans föremål, som visar vad den berörde har för krav, och grunden för talan, som visar på de faktiska och juridiska omständigheter som dessa krav vilar på, får således inte tolkas restriktivt.
Den enda omständigheten att den berörde gör förändringar i den rättsliga grunden för sina invändningar räcker härvid inte för att det ska anses vara fråga om en ny grund. Flera rättsliga grunder kan ge stöd för ett enda krav och således tillsammans anses utgöra en och samma grund. Den omständigheten att den berörde i ansökan gör gällande att en viss bestämmelse åsidosatts, varvid denna bestämmelse inte åberopats i klagomålet, innebär inte nödvändigtvis att grunden för talan har ändrats. Grundens materiella innehåll är av lika stor vikt som dess lydelse, varvid unionsdomstolen ska kontrollera huruvida det föreligger ett nära band mellan de rättsliga grunderna och huruvida de materiellt sett tillsammans stöder samma krav.
(se punkterna 57‐60)
Hänvisning till
Tribunalen: kommissionen/Moschonaki, ovannämnd, punkterna 82‐85
3. I ett personalmål i vilket klaganden i det administrativa förfarandet fått kännedom om motiveringen till den rättsakt som går honom emot först i svaret på hans klagomål eller i vilket den motivering som framgår av svaret väsentligen ändrar eller kompletterar den motivering som fanns redan i denna rättsakt, ska en grund som anförs först i ansökan och som syftar till att ifrågasätta motiveringen i svaret på klagomålet anses kunna upptas till sakprövning. I sådana fall har den berörda personen nämligen inte i det tidigare skedet på ett slutgiltigt sätt fått exakt kännedom om de skäl som ligger till grund för den rättsakt som går honom emot.
(se punkt 61)
Hänvisning till
Tribunalen: kommissionen/Moschonaki, ovannämnd, punkt 86
4. Om personaldomstolen inte har tagit ställning till en parts invändning om rättegångshinder eller missuppfattat den exakta innebörden av den aktuella grundens materiella innehåll, ska den överklagade domen upphävas i denna del.
(se punkt 85)
Hänvisning till
Domstolen: 29 juni 1994, Klinke/domstolen, C-298/93 P, REG,s I-3009, ,punkt 20
5. Enligt artikel 88 i personaldomstolens rättegångsregler kan en part, även om vederbörande vunnit målet, förpliktas att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av hans eller hennes uppträdande, inbegripet tiden före talans väckande. Nämnda artikel 88 innebär ett undantag från vad som föreskrivs i artikel 87 i samma rättegångsregler, nämligen att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Det kan således inte anses som en rimlig lösning att förplikta den vinnande parten att bära sina egna rättegångskostnader och att ersätta en del av motpartens rättegångskostnader med anledning av ett påstått men ostyrkt fel.
Nämnda artikel 88 medför inte heller någon skyldighet att innan beslut fattas bereda parterna tillfälle att yttra sig över en sådan fördelning av rättegångskostnaderna.
(se punkterna 94, 95 och 97)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 10 maj 2011, Barthel m.fl./domstolen, F‑59/10, punkt 33 och där angiven rättspraxis