Mål C‑547/14
Philip Morris Brands SARL m.fl.
mot
Secretary of State for Health
(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court))
”Begäran om förhandsavgörande – Tillnärmning av lagstiftning – Direktiv 2014/40/EU – Artiklarna 7, 18, 24.2 och 24.3 – Artiklarna 8.3, 9.3, 10.1 a, c och g, 13 och 14 – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Giltighet – Rättslig grund – Artikel 114 FEUF – Proportionalitetsprincipen – Subsidiaritetsprincipen – Unionens grundläggande rättigheter – Yttrandefrihet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 11”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 4 maj 2016
1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet – Huruvida en tolkningsfråga behöver hänskjutas och huruvida frågorna är relevanta – Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet
(Artikel 267 FEUF)
2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Begäran om tolkning av en unionsrättsakt som är allmänt tillämplig och som inte blivit föremål för tillämpningsbestämmelser i nationell rätt – Upptagande till prövning av talan vid den nationella domstolen – Omfattas
(Artikel 267 FEUF)
3. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Begäran som varken innehåller några klargöranden av de faktiska och rättsliga omständigheterna eller skälen till att det finns anledning att begära förhandsavgörande av domstolen – Avvisning
(Artikel 267 FEUF; domstolens stadga, artikel 23; domstolens rättegångsregler, artikel 94 c)
4. Tillnärmning av lagstiftning – Artikel 114 FEUF – Tillämpningsområde – Förbud mot utsläppande på marknaden av vissa varor – Omfattas
(Artikel 114 FEUF)
5. EU-rätt – Tolkning – Metoder – Tolkning av unionens sekundärrätt i enlighet med EUF-fördraget
6. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Fri rörlighet för tobaksvaror – Medlemsstaternas möjlighet att anta bestämmelser avseende sådana aspekter avseende förpackningen som inte har harmoniserats – Förenlighet med artikel 114 FEUF
(Artikel 114 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 24.1 och 24.2)
7. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Fri rörlighet för tobaksvaror – Medlemsstaternas möjlighet att förbjuda vissa varor i syfte att skydda folkhälsan – Förenlighet med artikel 114 FEUF
(Artikel 114.4–114.10 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artiklarna 7, 24.1 och 24.3)
8. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Märkning och förpackning – Skyldighet till anpassning på grund av språkliga och juridiska särdrag i den medlemsstat i vilken varorna saluförs – Förenlighet med artikel 114 FEUF
(Artikel 114 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, avdelning II, kapitel II)
9. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Åtgärder som kan vidtas för att reglera ingredienserna – Förbud mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med karakteristisk smak – Förenlighet med artikel 114 FEUF
(Artikel 114 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, skäl 15 och artikel 7)
10. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Gränsöverskridande distansförsäljning – Möjlighet för medlemsstaterna att förbjuda denna – Tillämpning av gemensamma bestämmelser för de medlemsstater som tillåter sådan försäljning – Förenlighet med artikel 114 FEUF
(Artikel 114 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 18)
11. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Märkning och förpackning – Förbud mot anbringande av reklammeddelande – Syfte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, skäl 27 och artiklarna 1 och 13.1)
12. Grundläggande rättigheter – Yttrandefrihet – Fastställande i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 10 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – Identisk betydelse och räckvidd
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 11 och 52.3)
13. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Märkning och förpackning – Förbud mot anbringande av reklammeddelande – Begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 5.4 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 11; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 13.1)
14. EU-rätt – Principer – Proportionalitet – Räckvidd – Unionslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Artikel 5.4 FEU)
15. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Åtgärder som kan vidtas för att reglera ingredienserna – Förbud mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med karakteristisk smak – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 5.4 FEU; artiklarna 9 FEUF, 114.3 FEUF och 168.1 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 35; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 7)
16. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Märkning och förpackning – Krav avseende hälsovarningar och styckförpackningarnas form – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 5.4 FEU; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, skäl 25 och 28 och artiklarna 8.3, 9.3, 10.1 g och 14)
17. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Märkning och förpackning – Krav avseende hälsovarningarnas storlek – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 4.3 FEU; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 10.1 a och c)
18. EU-rätt – Principer – Subsidiaritetsprincipen – Domstolsprövning – Omfattning
(Artikel 5.3 FEU; protokoll nr 2 som bifogats EU-fördraget och EUF-fördraget, artikel 5)
19. Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Åtgärder som kan vidtas för att reglera ingredienserna – Förbud mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med karakteristisk smak – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 5.3 FEU; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artiklarna 1 och 7)
20. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Bedömning av motiveringsskyldigheten mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet
(Artikel 296 FEUF)
1. Se domen.
(se punkterna 31 och 32)
2. Det kan inte med framgång hävdas att en talan vid en nationell domstol som syftar till en lagprövning av en medlemsstats avsikt och/eller skyldighet att införliva ett direktiv – i samband med vilken har begärts förhandsavgörande avseende detta direktivs giltighet – utgör ett sätt att kringgå systemet med rättsmedel i EUF-fördraget. Möjligheten för enskilda att vid de nationella domstolarna göra gällande att en unionsrättsakt som är allmänt tillämplig är ogiltig är nämligen inte villkorad av att det beträffande denna rättsakt verkligen har antagits tillämpningsbestämmelser i nationell rätt. Det är härvidlag tillräckligt att det är fråga om en verklig tvist vid den nationella domstolen i vilken det har uppkommit en prejudiciell fråga angående giltigheten av en sådan rättsakt.
(se punkterna 34 och 35)
3. Den samarbetsanda som ska råda vid behandlingen av begäran om förhandsavgörande innebär att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande ska redogöra för de specifika skälen till varför den anser att ett svar på de ställda frågorna om tolkningen eller giltigheten av vissa unionsrättsliga bestämmelser är nödvändigt för att döma i saken. Det är därför viktigt att den nationella domstolen särskilt anger de specifika skäl som fått den att undra över giltigheten av vissa unionsbestämmelser och att den redogör för de ogiltighetsgrunder som den följaktligen anser godtagbara. Ett sådant krav följer även av artikel 94 c i domstolens rättegångsregler. Vidare ska de uppgifter som lämnas och de frågor som ställs i begäran om förhandsavgörande inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar utan också att ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga.
Av detta följer, för det första, att domstolens prövning av en unionsrättsakts giltighet, eller giltigheten av vissa bestämmelser i denna, som sker med anledning av en begäran om förhandsavgörande, ska ske på grundval av de ogiltighetsgrunder som anges i beslutet om hänskjutande. För det andra innebär avsaknaden av varje uppgift om de specifika skäl som fått den hänskjutande domstolen att fråga sig huruvida denna rättsakt eller dessa bestämmelser är giltiga, att frågor angående deras giltighet inte kan tas upp till sakprövning.
(se punkterna 47–50)
4. Unionslagstiftaren har rätt att med stöd av artikel 114 FEUF vidta lämpliga åtgärder i överensstämmelse dels med artikel 114.3 FEUF, dels med de rättsprinciper som anges i EUF-fördraget eller som har fastställts i rättspraxis, i synnerhet proportionalitetsprincipen, när det föreligger handelshinder, eller när det är sannolikt att sådana hinder kommer att uppstå i framtiden, på grund av att medlemsstaterna har vidtagit eller är i färd med att vidta olikartade åtgärder med avseende på en vara eller en kategori av varor, varvid olika grad av skydd säkerställs, vilket i sin tur medför att varan eller varorna i fråga hindras från att cirkulera fritt inom unionen.
EUF‑fördragets upphovsmän har med uttrycket ”åtgärder för tillnärmning” i artikel 114 FEUF velat ge unionslagstiftaren ett utrymme för skönsmässig bedömning – beroende på det övergripande sammanhanget och de särskilda förhållanden som råder på det område som ska harmoniseras – avseende den mest lämpliga tillnärmningstekniken för att uppnå önskat resultat, särskilt inom områden som kännetecknas av komplicerade tekniska särdrag. Beroende på omständigheterna kan dessa åtgärder bestå i att ålägga samtliga medlemsstater att tillåta saluföring av varan eller varorna i fråga, att förena en sådan skyldighet med vissa villkor eller till och med att införa ett tillfälligt eller permanent förbud mot saluföring av en viss vara eller vissa varor.
(se punkterna 62–64)
5. Se domen.
(se punkt 70)
6. Artikel 24.2 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter ska tolkas så, att denna bestämmelse ger medlemsstaterna rätt att behålla eller införa ytterligare krav vad gäller de aspekter avseende standardiseringen av förpackningen av tobaksvaror som inte har harmoniserats genom direktivet.
Det är härvidlag förvisso riktigt att den rätt som ges till medlemsstaterna att behålla eller införa ytterligare krav avseende aspekter av förpackningen som inte har harmoniserats genom direktiv 2014/40 innebär att artikel 24.2 i direktivet inte garanterar att de varor vilkas förpackningar uppfyller kraven i detta direktiv kan omsättas fritt på den inre marknaden. Denna omständighet är emellertid en oundviklig följd av den harmoniseringsteknik som unionslagstiftaren har valt. Unionslagstiftaren har ett utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vad gäller möjligheten att genomföra harmoniseringen endast i etapper och endast kräva ett successivt avskaffande av unilaterala åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna. Emellertid medför även en delvis harmonisering vad gäller märkning och förpackning av tobaksvaror fördelar för den inre marknadens funktion, eftersom visserligen inte alla, men i vart fall vissa handelshinder därmed undanröjs. Under dessa omständigheter bidrar punkterna 1 och 2 i artikel 24 i direktivet till att uppnå syftet att förbättra villkoren för den inre marknadens funktion, och de är således förenliga med artikel 114 FEUF.
(se punkterna 79–82 och 84 samt punkt 1 i domslutet)
7. Genom att artikel 24.3 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter tillåter medlemsstaterna att förbjuda en viss kategori av tobaksvaror eller relaterade produkter, trots att dessa uppfyller kraven i direktiv 2014/40, kan denna bestämmelse förvisso hindra den fria rörligheten för sådana varor. Denna bestämmelse rör emellertid en aspekt som inte har varit föremål för harmoniseringsåtgärder som antagits genom direktiv 2014/40 och som därmed inte måste underkastas bestämmelserna i artikel 114.4–114.10 FEUF om införandet av nationella bestämmelser som avviker från en harmoniseringsåtgärd.
Det kan vidare inte med framgång hävdas att det skulle finnas motsättningar mellan artikel 24.3 i direktiv 2014/40 och artikel 7 i samma direktiv, på grund av att, å ena sidan, förbudet för karakteristiska smaker i sistnämnda artikel syftar till att eliminera skillnaderna mellan medlemsstaternas bestämmelser, samtidigt som, å andra sidan, nämnda artikel 24.3 underlättar att sådana skillnader uppkommer. Dessa två bestämmelser motsäger nämligen på intet sätt varandra; istället kompletterar de varandra. Genom att förbjuda tobaksvaror med en karakteristisk smak syftar denna artikel 7 till att eliminera de skillnader som föreligger härvidlag mellan medlemsstaternas regelverk, i syfte att säkerställa den fria rörligheten för tobaksvaror i allmänhet. Artikel 24.1 i nämnda direktiv innebär att dessa varor, under förutsättning att de är i överensstämmelse med bland annat nämnda artikel 7, fritt kan omsättas på den inre marknaden, så länge som den tobakskategori som de ingår i inte, såsom framgår av artikel 24.3 i direktivet, är förbjuden i sig i den medlemsstat i vilken de saluförs.
(se punkterna 87, 90, 93 och 94)
8. Giltigheten av bestämmelserna i kapitel II i avdelning II i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter kan inte ifrågasatts på grund av att dessa inte bidrar till att undanröja hinder för tobaksvarors fria rörlighet, eftersom vissa av dessa bestämmelser under alla förhållanden kräver att tillverkarna producerar olika förpackningar för varje medlemsstat.
Förvisso krävs enligt vissa av dessa bestämmelser att somliga delar av märkningen och förpackningen av tobaksvaror ska anpassas utifrån, bland annat, det eller de officiella språken, eller skattelagstiftningen i den medlemsstat i vilken de saluförs. Icke desto mindre harmoniserar detta direktiv andra delar av märkningen och förpackningen av dessa varor, såsom styckförpackningarnas form, minsta antal cigaretter per styckförpackning, storleken på hälsovarningar och den kombinerade utformningen. Dessa åtgärder bidrar således till att undanröja hinder för handeln, eftersom de leder till att de berörda företagen kan minska sina kostnader genom att uppnå stordriftsfördelar.
(se punkterna 102 och 103)
9. Förbudet mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med en karakteristisk smak, oavsett om det rör sig om mentol eller en annan smak, som återfinns i artikel 7 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, kunde således antas med stöd av artikel 114 FEUF.
För det första framgår det av skäl 15 i direktiv 2014/40 att det vid den tidpunkt då direktivet antogs fanns betydande skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser. Vissa medlemsstater hade upprättat olika förteckningar över tillåtna eller förbjudna smaker, samtidigt som andra medlemsstater inte hade antagit några särskilda bestämmelser på denna punkt. Det förefaller vidare sannolikt att det i avsaknad av åtgärder på unionsnivå skulle ha antagits olika regelverk på nationell nivå avseende tobaksvaror med en karakteristisk smak, inbegripet mentol. För det andra är marknaden för tobaksvaror en marknad där handeln mellan medlemsstaterna utgör en relativt stor del av marknaden. Nationella regler angående de villkor som produkterna ska uppfylla, särskilt de som rör produkternas sammansättning, kan därför i avsaknad av en harmonisering på unionsnivån i sig utgöra hinder för den fria rörligheten för varor. Undanröjandet av skillnader mellan de nationella bestämmelserna vad gäller innehållet i tobaksvaror, eller förhindrandet av att dessa bestämmelser utvecklas i olika riktningar, inbegripet genom förbudet på unionsnivå av vissa tillsatser, syftar följaktligen till att främja en väl fungerande inre marknad för de berörda produkterna.
(se punkterna 117, 118, 123 och 125)
10. Artikel 18 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, i vilken, å ena sidan, föreskrivs att medlemsstaterna får förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till konsumenter, och, å andra sidan, införs ett antal gemensamma bestämmelser för de medlemsstater som tillåter sådan försäljning, kunde antas med stöd av artikel 114 FEUF.
Denna bestämmelse syftar nämligen till att förhindra kringgående av de standardiseringsregler som slås fast i direktiv 2014/40, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för människors hälsa, särskilt för ungdomar. En unionsakt som har antagits med stöd av artikel 114 FEUF kan innehålla bestämmelser som avser att förhindra ett kringgående av förbud vars mål är att förbättra villkoren för den inre marknadens funktion. Artikel 114 FEUF ger unionslagstiftaren ett utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vad gäller möjligheten att genomföra harmoniseringen i etapper och att endast kräva ett successivt avskaffande av unilaterala åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna. Följaktligen hade lagstiftaren, med iakttagande av detta utrymme för skönsmässig bedömning, rätt att harmonisera vissa aspekter av den gränsöverskridande distansförsäljningen av tobaksvaror, samtidigt som lagstiftaren lämnade andra aspekter till medlemsstaterna att bedöma.
(se punkterna 128, 130, 131, 134 och 135)
11. Artikel 13.1 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter ska tolkas så, att den förbjuder att det på märkningen av styckförpackningar, ytterförpackningen eller på själva tobaksvarorna i sig, anbringas upplysningar som omfattas av denna bestämmelse, även när dessa upplysningar är materiellt korrekta.
Såsom anges i skäl 27 i direktiv 2014/40 skulle vissa ord eller uttryck, såsom ”låg tjärhalt”, ”light”, ”ultralight”, ”naturlig”, ”ekologisk”, ”utan tillsatser”, ”utan smaktillsatser” eller ”slim”, eller andra beståndsdelar eller inslag, kunna vilseleda konsumenter, särskilt ungdomar, om de ger intrycket av att dessa produkter är mindre skadliga eller har fördelar i vissa avseenden. Denna tolkning är förenlig med syftet med direktiv 2014/40, vilket enligt artikel 1 i direktivet är att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar. En sådan hög skyddsnivå kräver att konsumenterna av tobaksvaror – vilka utgör en konsumentkategori som är särskilt sårbar på grund av nikotinets beroendeframkallande effekt – inte ytterligare förmås att konsumera dessa produkter med hjälp av uppgifter, även sådana som är materiellt korrekta, som konsumenterna kan tolka som att de förminskar riskerna som är förknippade med deras vanor eller att dessa varor har vissa fördelar.
(se punkterna 142–145 samt punkt 2 i domslutet)
12. Se domen.
(se punkt 147)
13. Förbudet i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter mot att på etiketterna på styckförpackningarna, ytterförpackningen eller på själva tobaksvarorna i sig, anbringa sådana beståndsdelar eller inslag som avses i artikel 13.1 i direktivet strider inte mot artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och åsidosätter inte proportionalitetsprincipen.
Förvisso utgör detta förbud ett ingrepp i näringsidkarens yttrandefrihet och informationsfrihet, vilka garanteras i nämnda artikel 11. Det väsentliga innehållet i näringsidkarens yttrandefrihet och informationsfrihet påverkas emellertid inte genom artikel 13.1 i direktiv 2014/40, eftersom denna bestämmelse inte alls förbjuder all spridning av information om varan, utan begränsar sig till att, inom ett väl avgränsat område, skapa en ram för märkningen av dessa varor genom att endast förbjuda anbringandet av vissa beståndsdelar eller inslag. Vidare svarar det påpekade ingreppet mot ett allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, närmare bestämt hälsoskyddet. Eftersom det är utrett att konsumtion av tobak och exponering för tobaksrök kan leda till dödsfall, sjukdom och funktionsnedsättning, bidrar förbudet i nämnda artikel 13.1 till att uppnå nämnda mål, eftersom det syftar till att förhindra marknadsföringen av tobaksvaror och att uppmuntra till att konsumera dessa.
Dessutom kan förbudet i artikel 13.1 i direktiv 2014/40 för det första skydda konsumenterna mot de risker som är förknippade med rökning och för det andra går detta förbud inte utöver vad som är nödvändig för att uppnå det eftersträvade syftet. Konsumentskyddet är inte tillräckligt säkerställt genom de obligatoriska hälsovarningarna i vilka riskerna med rökning nämns. Medvetenheten om dessa risker kan nämligen tvärtom minskas av uppgifter som kan ge intrycket att den aktuella varan är mindre skadlig eller att den har fördelar i vissa avseenden. Vidare skulle det eftersträvade syftet inte kunna uppnås med mindre ingripande åtgärder, genom att till exempel reglera användningen av de beståndsdelar och inslag som avses i artikel 13 i direktivet. Sådana åtgärder skulle inte vara lika effektiva för att säkerställa skyddet av konsumenternas hälsa, eftersom de beståndsdelar och inslag som avses i denna artikel 13 till sin natur kan uppmuntra till att använda tobak. Det kan nämligen inte godtas att dessa beståndsdelar och inslag kan anbringas i syfte att ge konsumenterna tydlig och precis information när de snarare är ägnade att utnyttja tobakskonsumenternas sårbarhet. På grund av sitt nikotinberoende är dessa konsumenter särskilt mottagliga för allt som antyder att det finns någon som helst fördel med rökning, för att rättfärdiga eller förminska riskerna som är förknippade med dessa konsumenters vanor.
(se punkterna 148, 151, 152, 158–160 och 162)
14. Se domen.
(se punkterna 165, 166 och 185)
15. Förbudet mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med en karakteristisk smak, såsom mentol, som återfinns i artikel 7 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, åsidosätter således inte proportionalitetsprincipen.
Detta förbud är ägnat att främja en väl fungerande inre marknad för tobaksvaror och relaterade produkter och det är även ändamålsenligt för att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar. Vissa smaker är särskilt attraktiva för ungdomar och underlättar påbörjandet av konsumtionen av tobak. Påståendet att mentol inte attraherar ungdomar och att användningen av mentol inte underlättar detta påbörjande kan härvidlag inte godtas. Nämnda förbuds lämplighet för att uppnå syftet avseende folkhälsan kan nämligen inte ifrågasättas vad gäller endast en viss smak. Vidare syftar direktiv 2014/40 till att säkerställa en hög skyddsnivå för samtliga konsumenters hälsa, varför dess lämplighet att uppnå detta syfte inte kan bedömas med hänsyn till endast en kategori av konsumenter.
Det kan vidare konstateras att unionslagstiftaren har sett till att de negativa ekonomiska och sociala följderna av förbudet mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med karakteristisk smak begränsas. Unionslagstiftaren har gjort en avvägning mellan, å ena sidan, de ekonomiska konsekvenserna av nämnda förbud och, å andra sidan, kravet, i enlighet med artikel 35 andra meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och med artiklarna 9 FEUF, 114.3 FEUF och 168.1 FEUF, att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan vad gäller en vara som kännetecknas av cancerframkallande, mutagena och reproduktionstoxiska egenskaper. Konsekvenserna av förbudet i artikel 7 i direktiv 2014/40 är således inte uppenbart oproportionerliga.
(se punkterna 172–174, 176, 187 och 190)
16. Det kan inte godtas att de krav som ställs upp i artiklarna 8.3, 9.3, 10.1 g och 14 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter är uppenbart olämpliga eller uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet att förbättra villkoren för att den inre marknaden för tobaksvaror ska fungera väl, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar.
Dessa bestämmelser, vilka inbegriper olika regler för märkning och förpackning av tobaksvaror och ingår i kapitel II i avdelning II i nämnda direktiv, bidrar till att förbättra villkoren för att den inre marknaden för tobaksvaror ska fungera väl, genom att undanröja skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser på området. Dessa krav bidrar vidare till uppnåendet av syftet att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan. Nya, originella eller ovanliga former kan nämligen bidra till att bevara eller öka varans attraktionskraft och uppmuntra till konsumtion av varan. På samma sätt kan vissa former av förpackningar hindra hälsovarningarnas synlighet, och följaktligen minska deras verkan, såsom framgår av skälen 25 och 28 i direktiv 2014/40. En mindre ingripande åtgärd såsom ett krav på att hälsovarningarna ska var klart synliga och inte ändras av formen på paketet syftar inte till att undanröja skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser avseende märkning och förpackning av tobaksvaror och är således inte lämpad att uppnå syftet att förbättra den inre marknadens funktion.
Vidare gäller att även om det är riktigt att sådana krav till sin natur i viss grad kan öka likheten mellan tobaksvarorna, avser de emellertid endast vissa aspekter av märkningen och förpackningen av dessa varor, varför de lämnar tillräckliga möjligheter för differentiering av dessa varor.
(se punkterna 192, 193, 195 och 197–200)
17. Det framgår inte att unionslagstiftaren genom att anta artikel 10.1 a och c i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter har agerat godtyckligt och uppenbart överskridit gränserna för vad som var lämpligt och nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet att förbättra villkoren för att den inre marknaden för tobaksvaror ska fungera väl, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar.
Den tredje frågan c handlar om artikel 10.1 a och c i direktiv 2014/40. I dessa bestämmelser föreskrivs i huvudsak att varje styckförpackning eller ytterförpackning ska vara försedd med kombinerade hälsovarningar bestående av en av de varningstexter som förtecknas i bilaga I till detta direktiv och ett motsvarande färgfoto från bilaga II till direktivet, och täcka 65 procent av både den yttre framsidan och baksidan av styckförpackningen. Denna andel på 65 procent förefaller inte uppenbart olämplig för att uppnå det avsedda syftet, eftersom stora hälsovarningar med bilder har större chanser att bli uppmärksammade, att bättre sprida information om hälsoriskerna, att ha en större känslomässig effekt och att i högre grad få tobakskonsumenterna att minska sin konsumtion eller helt upphöra med denna. Sådana varningar har även större chanser att bevara sin effektivitet över tiden och de är särskilt effektiva för att sprida information om hälsoeffekterna till lågutbildade, barn och ungdomar.
Vad vidare gäller storleken på den yta som reserveras för kombinerade hälsovarningar i enlighet med artikel 10.1 a och c i direktiv 2014/40, kan unionslagstiftaren inte anses ha agerat godtyckligt genom att välja 65 procent för den yta som är reserverad för dessa hälsovarningar. Detta val bygger nämligen på kriterier som följer av rekommendationer i Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll. Dessutom görs detta val genom tillämpning av det vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har. Vad gäller huruvida denna åtgärd är nödvändig och dess effekter för tillverkarnas möjlighet att förmedla information om den aktuella varan till konsumenterna, kan det konstateras, för det första, att den del som reserveras för dessa varningar lämnar tillräckligt med plats på styckförpackningarna för denna typ av information. För det andra måste de begränsningar som därmed införs vägas mot kravet att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan på ett område som kännetecknas av den aktuella varans toxicitet och beroendeframkallande effekter.
(se punkterna 202, 204–206 och 208–211)
18. Se domen.
(se punkterna 215 och 218)
19. Förbudet mot utsläppande på marknaden av tobaksvaror med en karakteristisk smak, såsom mentol, som återfinns i artikel 7 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, åsidosätter således inte subsidiaritetsprincipen.
Även om det antas att den andra delen av det dubbla syfte som direktiv 2014/40 eftersträvar, det vill säga att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan, bättre skulle kunna uppnås på medlemsstatsnivå skulle eftersträvandet av detta syfte på en sådan nivå kunna befästa, eller skapa, situationer i vilka vissa medlemsstater godkänner utsläppandet på marknaden av tobaksvaror innehållande vissa karakteristiska smaker, samtidigt som andra medlemsstater förbjuder detta. Detta skulle således gå stick i stäv med det första syftet med direktivet, vilket är att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt. Samspelet mellan direktivets båda syften medför att unionslagstiftaren med rätta kunde anse att dess åtgärder måste innefatta införandet av en ordning för utsläppande på unionsmarknaden av tobaksvaror med karakteristisk smak och att de båda målen, med anledning av nämnda samspel, bättre kunde uppnås på unionsnivå.
(se punkterna 220–222)
20. Se domen.
(se punkt 225)