Language of document : ECLI:EU:T:2009:90

Mål T‑405/06

ArcelorMittal Luxembourg SA m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Gemenskapsmarknaden för stålbalkar – Beslut i vilket en överträdelse konstateras av artikel 65 KS, efter utgången av EKSG-fördraget, på grundval av förordning (EG) nr 1/2003 – Kommissionens behörighet – Ansvar för överträdelsen – Preskription – Rätten till försvar”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Konkurrensbegränsande samverkan som omfattas av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde – Utgång av EKSG-fördraget

(Artikel 65.1 KS, artikel 81 EG, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 7.1 och 23.2)

2.      Institutionernas rättsakter – Tillämpning i tiden – Handläggningsregler – Materiella bestämmelser – Åtskiljande – Retroaktiv tillämpning av en materiell bestämmelse – Villkor

(Artikel 65.1 KS, artikel 305 EG; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 7.1 och 23.2)

3.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

4.      EKSG – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelse – Ansvar – De regler som är tillämpliga på överträdelser i artikel 81 EG är i överensstämmelse med dem i artikel 65 KS

(Artikel 65.1 KS, artikel 81.1 EG)

5.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelse – Ansvar – Kriteriet avseende ett företags ekonomiska kontinuitet

(Artikel 65.1 KS, artikel 81.1 EG)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstider i fråga om förfaranden – Preskriptionsavbrott – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 25.3 och 25.4, allmänt beslut nr 715/78, artikel 2.1 och 2.2)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstider i fråga om förfaranden – Preskriptionsavbrott – Begäran om upplysningar

8.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstider i fråga om förfaranden – Befrielse – Väckande av talan vid gemenskapsdomstolen

(Rådets förordning nr 1/2003; allmänt beslut nr 715/78)

9.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Utdraget administrativt förfarandet

1.      Det faktum att EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 ersatte EKSG‑fördraget som rättslig ram medförde visserligen att rättsliga grunder, förfaranden och materiella bestämmelser är en del av enhetligheten och kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och syftena med densamma. Inrättandet och upprätthållandet av en ordning för fri konkurrens, inom ramen för vilken normala konkurrensvillkor säkerställs och vilken bland annat ligger till grund för bestämmelserna om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag, utgör i detta avseende ett av EG‑fördragets och EKSG-fördragets viktigaste mål. Det ska i detta sammanhang noteras att begreppen avtal och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 65.1 KS motsvarar begreppen konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81 EG och att dessa två bestämmelser har tolkats på samma sätt av gemenskapsdomstolen, trots att bestämmelserna i EKSG-fördraget och EG‑fördraget om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag till viss del skiljer sig åt. Arbetet med att uppnå målet att konkurrensen inte ska snedvridas inom de sektorer som ursprungligen omfattades av den gemensamma marknaden för kol och stål avbröts sålunda inte i och med att EKSG-fördraget upphörde att gälla. Nämnda mål eftersträvas nämligen också inom ramen för EG‑fördraget, av samma institution, nämligen kommissionen, som är det administrativa organ som har ansvar för att genomföra och utveckla konkurrenspolitiken i gemenskapens allmänna intresse.

När lagstiftningen ändras och lagstiftaren inte invänder däremot ska dessutom rättsstrukturernas kontinuitet säkerställas, i enlighet med en gemensam princip för medlemsstaternas rättsordningar. Kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och de syften som styr vid tillämpningen av densamma förutsätter således att Europeiska gemenskapen, i den mån som den efterträder Europeiska kol- och stålgemenskapen, med hjälp av sina egna handläggningsregler i fråga om situationer som uppkom medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft, säkerställer att de rättigheter och skyldigheter som såväl medlemsstaterna som enskilda eo tempore hade enligt EKSG-fördraget och de genomförandebestämmelser som antagits för nämnda fördrag iakttas. Detta krav gäller i ännu högre grad med tanke på att snedvridning av konkurrensen till följd av att bestämmelserna om konkurrensbegränsande samverkan inte har iakttagits kan få konsekvenser för tiden efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, när EG-fördraget är tillämpligt.

Av detta följer att förordning nr 1/2003, om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 EG och 82 EG och, särskilt, artiklarna 7.1 och 23.2 i den förordningen, ska tolkas så, att kommissionen har rätt att efter den 23 juli 2002 konstatera och besluta om påföljder med avseende på konkurrensbegränsande samverkan mellan företag inom områden som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). Detta gäller trots att de ovan nämnda bestämmelserna i den nämnda förordningen inte uttryckligen hänvisar till artikel 65 KS.

(se punkterna 59–64)

2.      Även om handläggningsreglerna som regel ska anses tillämpliga på samtliga tvister som pågick när de trädde i kraft, gäller inte detta med avseende på de materiella bestämmelserna. Dessa ska nämligen, för att garantera att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, tolkas så, att situationer som har uppkommit innan de trädde i kraft endast berörs i den mån det tydligt följer av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de ska ha en sådan verkan.

Det förutsätts i detta avseende med hänsyn till kontinuiteten i gemenskapens rättsordning samt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar att de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG‑fördraget tillämpas på omständigheter som omfattas av deras materiella (ratione materiae) och tidsmässiga (ratione temporis) tillämpningsområde. Det faktum att de aktuella bestämmelserna, med anledning av att EKSG-fördraget har upphört att gälla, inte längre är i kraft vid bedömningen av de faktiska omständigheterna påverkar inte denna slutsats, eftersom bedömningen avser en rättslig situation som definitivt hade uppkommit vid en tidpunkt då de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget var tillämpliga.

Med avseende på ett beslut av kommissionen, som fattades efter det att EKSG‑fördraget hade upphört att gälla, på grundval av artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, efter ett förfarande som hade genomförts i enlighet med den nämnda förordningen, utgör bestämmelserna avseende den rättsliga grunden och det förfarande som föranledde det angripna beslutet handläggningsregler. Tillämpliga handläggningsregler är de som föreskrivs i förordning nr 1/2003. Med avseende på de materiella reglerna att det angripna beslutet avser ett rättsligt förhållande som definitivt hade uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, eftersom den materiella konkurrensrätt som är tillämplig från och med den 24 juli 2002 saknar retroaktiv verkan, utgör artikel 65.1 KS den materiella regel som är tillämplig. Det följer nämligen av EG fördragets egenskap av allmän lag (lex generalis) i förhållande till EKSG-fördraget, vilken anges i artikel 305 EG, att enbart den särskilda ordning som följer av EKSG-fördraget och de tillämpningsbestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag, enligt principen om att speciallag har företräde framför allmän lag (lex specialis derogat legigenerali), är tillämpliga på omständigheter som uppstått före den 24 juli 2002.

(se punkterna 65–68)

3.      Kommissionen är behörig att till moderbolaget för en koncern rikta ett beslut genom vilket detta åläggs böter för en överträdelse av konkurrensreglerna som begåtts av ett av dess dotterbolag inte med anledning av ett förhållande där moderbolaget uppfordrar dotterbolaget att begå en överträdelse eller, i ännu mindre grad, där moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, utan därför att moderbolaget och dotterbolaget utgör en ekonomisk enhet, och således ett enda företag i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 82 EG, om de inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden.

I ett fall där ett moderbolag har fullständig kontroll över sitt dotterbolag, vilket har gjort sig skyldigt till en överträdelse, föreligger det en presumtion, som kan vederläggas, om att nämnda moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande, och därmed utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG. Det ankommer således på det moderbolag som väckt talan vid gemenskapsdomstolen mot ett beslut av kommissionen att påföra moderbolaget böter med anledning av dess dotterbolags agerande att motbevisa denna presumtion genom att lägga fram bevisning för att dotterbolaget handlade självständigt.

Det är med andra ord tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade samtliga aktier i dotterbolaget för att presumtionen att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande på marknaden ska gälla. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som dotterbolaget åläggs, även om det är utrett att det nämnda moderbolaget inte direkt deltog i avtalen, förutom om moderbolaget visar att dess dotterbolag agerar självständigt på marknaden.

(se punkterna 88, 89 och 91)

4.      Förbudet i artikel 65.1 KS riktar sig, i likhet med förbudet i artikel 81.1 EG, till, bland annat, ”företag”. Begreppet företag har samma innebörd i båda dessa bestämmelser. Reglerna om ansvar för överträdelser av artikel 81.1 EG gäller följaktligen även för överträdelser av artikel 65.1 KS.

(se punkt 92)

5.      Ett bolag som har bildats i form av ett helägt dotterbolag för att fortsätta moderbolagets ekonomiska verksamheter, kan i egenskap av ekonomisk efterträdare tillskrivas ansvar för moderbolagets rättsstridiga agerande och därmed indirekt för ett annat dotterbolags rättsstridiga agerande.

Denna ansvarstilldelning är nämligen motiverad med hänsyn till kriteriet om ekonomisk kontinuitet som har utvecklats, bland annat i fall av omstruktureringar eller andra ändringar inom en företagskoncern. Vid fall av överföring av hela eller delar av näringsverksamheten från en juridisk enhet till en annan kan ansvaret för den överträdelse som den ursprungliga innehavaren begått inom ramen för verksamheten i fråga tillskrivas den nya innehavaren om vederbörande tillsammans med den ursprungliga innehavaren utgör en och samma ekonomiska enhet med avseende på tillämpningen av konkurrensreglerna, och detta även om den ursprungliga innehavaren fortfarande existerar som en juridisk enhet. En sådan sanktionsåtgärd är särskilt tillåten då dessa enheter kontrollerades av samma person och, mot bakgrund av de nära banden ekonomiskt och organisatoriskt sett mellan dessa enheter, i huvudsak tillämpade samma instruktioner avseende affärsverksamheten. Detta avser särskilt omstruktureringar inom en företagskoncern där den ursprungliga innehavaren inte nödvändigtvis juridiskt sett upphör att existera, men inte längre utövar ekonomisk verksamhet i nämnvärd omfattning på den relevanta marknaden. Om det finns ett strukturellt samband mellan den ursprungliga och den nya innehavaren av det företag som deltar i den konkurrensbegränsande samverkan, så kan de som berörs undgå konkurrensrättsligt ansvar med hjälp av de rättsliga möjligheter för utformning som står dem till buds, oavsett om detta sker avsiktligt eller oavsiktligt.

Det är för övrigt, med hänsyn till det grundläggande begreppet ekonomisk enhet, inte nödvändigt att kommissionen väljer att inleda ett förfarande vare sig mot det bolag som var tillverkningsbolag vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna eller mot detta bolags ekonomiska efterträdare på området i fråga. Genom att gemenskapens konkurrensrätt avser verksamheten i företag, avser de ekonomiska enheter som utgörs av ett komplex av materiella och mänskliga faktorer som kan medverka till en överträdelse i den mening som avses i artikel 81.1 EG och artikel 65.1 KS. Ett företag kan således omfatta flera rättssubjekt. Ett bolag kan således förklaras solidariskt ansvarigt tillsammans med ett annat bolag för betalningen av de böter som det sistnämnda bolaget ålagts, för att det uppsåtligen eller av oaktsamhet har gjort sig skyldigt till en överträdelse, under förutsättning att kommissionen i samma rättsakt visar att även det bolag som ska svara solidariskt för böterna hade kunnat anses skyldigt till överträdelsen. Det solidariska ansvaret utgör således en normal följd av att ansvar för ett bolags agerande tillskrivs ett annat bolag, särskilt då de två bolagen utgör ett och samma företag.

(se punkterna 107–115 och 117)

6.      I enlighet med artikel 2.1 och 2.2 i beslut nr 715/78 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och artikel 25.3 och 25.4 i förordning nr 1/2003, som gäller frågan om kommissionens befogenhet att ålägga böter vid överträdelser av konkurrensreglerna, avbryts preskriptionstiden genom att kommissionen vidtar åtgärder i syfte att undersöka eller ingripa mot en överträdelse, då minst ett företag som deltog i överträdelsen har underrättats därom. Avbrottet i preskriptionstiden ska gälla alla de företag som har deltagit i överträdelsen i fråga.

Med ”företag som har deltagit i överträdelsen” menas i själva verket, i den mening som avses i de nämnda bestämmelserna, varje företag som har identifierats som sådant i ett beslut genom vilket kommissionen har ålagt påföljder för en överträdelse. Den omständigheten att ett företag inte har identifierats som ett företag ”som har deltagit i överträdelsen” i det ursprungliga meddelandet om invändningar eller, mer allmänt, under det administrativa förfarande under vilket den åtgärd som innebar ett avbrott i preskriptionstiden vidtogs är inte relevant om detta företag senare identifieras som sådant.

Det följer av dessa bestämmelser, såsom kommissionen med rätta har påpekat, att preskriptionstiden avbryts inte enbart med avseende på företag som har varit föremål för en undersökningsåtgärd eller ett ingripande, utan även med avseende på de företag som har deltagit i överträdelsen men vilka kommissionen fortfarande inte känner till och som således inte varit föremål för någon undersökningsåtgärd eller någon åtgärd under förfarandet.

Ett bolag som kan tillskrivas ansvar för ett annat bolags rättsstridiga agerande, så att det förstnämnda bolaget därmed självt kan anses ha begått överträdelsen, ”deltar i överträdelsen” i den mening som avses i dessa bestämmelser.

(se punkterna 143–146)

7.      En skriftlig begäran om upplysningar från kommissionen, som syftar till att erhålla uppgifter avseende omsättningen för företag som är föremål för ett förfarande om tillämpning av gemenskapsrättsliga konkurrensregler kan utgöra en åtgärd som är nödvändig för att få till stånd ett förfarande beträffande en överträdelse. En sådan begäran utgör en åtgärd som avbryter preskriptionstiden, eftersom den gör det möjligt för kommissionen att kontrollera att de böter som den har för avsikt att ålägga dessa företag inte överstiger det högsta bötesbelopp som är tillåtet i fall av överträdelser av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna.

(se punkt 147)

8.      Även om det, med avseende på avbrott i preskriptionstiden i fråga om förfaranden, uttryckligen föreskrivs i förordning nr 1/2003, om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 EG och 82 EG, och i beslut nr 715/78, om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, att ett sådant avbrott, med avseende på ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden, har en verkan erga omnes, framgår det inte av den nämnda lagstiftningen huruvida väckande av en talan vid gemenskapsdomstolen har en relativ verkan, som innebär att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden under hela förfarandet gäller enbart med avseende på sökandeföretaget, eller om det har en verkan erga omnes, som innebär att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden under förfarandet gäller med avseende på samtliga företag som har deltagit i överträdelsen, oberoende av om de har väckt talan eller inte.

Ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden, liksom ett avbrott i denna som utgör ett undantag från principen om femårig preskriptionstid, ska tolkas restriktivt. Denna princip strider mot en tolkning av avsaknaden av reglering som innebär att den skulle ha en verkan erga omnes. Detta gäller desto mer då ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden – till skillnad från ett avbrott i preskriptionstiden som avser att möjliggöra för kommissionen att ingripa mot och effektivt ålägga påföljder för överträdelser av konkurrensreglerna – per definition avser det fall då kommissionen redan har antagit ett beslut. Det är vanligtvis i detta skede inte längre nödvändigt att tillmäta den omständigheten att ett av de företag som är föremål för påföljder väcker talan vid gemenskapsdomstolen en verkan erga omnes. Verkan inter partes av domstolsförfaranden och de följder som domstolen tillmätt i detta avseende, utgör tvärtom i detta fall i princip hinder för att en talan som har väckts av ett företag till vilket det angripna beslutet riktar sig har någon som helst inverkan på situationen för övriga företag till vilka beslutet riktar sig.

Även om det är riktigt att konkurrensreglerna i fördraget riktade sig till företag, är det inte desto mindre så att det är nödvändigt, för tillämpningen och verkställigheten av beslut som kommissionen har fattat på konkurrensområdet, att som mottagare av rättsakten identifiera en enhet som är ett rättssubjekt. Det måste även klart anges i meddelandet om invändningar vilket rättssubjekt som kan komma att åläggas böter, och att detta meddelande ska rikta sig till detta rättssubjekt. Detta rättssubjekt är den enda som kan väcka talan mot det beslut som antogs vid utgången av det administrativa förfarandet och således den enda med avseende på vilken ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden gäller. Ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden till följd av att ett företag väckt talan vid domstolen är tillämpligt på den juridiska enhet som är part i förfarandet, men inte på andra juridiska enheter som tillhör samma ekonomiska enhet.

(se punkterna 151 och 153–158)

9.      Eftersom iakttagandet av rätten till försvar är av största vikt i administrativa förfaranden på området för konkurrenspolitiken, är det betydelsefullt att förhindra att rätten ohjälpligt äventyras på grund av att ett utredningsskede blir utdraget och förhindra att denna tidsåtgång utgör hinder för att skaffa fram bevis för att vederlägga ett påstående om att det har förekommit sådana beteenden som kan medföra ansvar för de berörda företagen. Av detta skäl ska prövningen av huruvida utövandet av rätten till försvar eventuellt har hindrats inte inskränkas till själva det skede under vilket denna rätt får full verkan, det vill säga det administrativa förfarandets andra skede. Bedömningen av orsaken till att rätten till försvar eventuellt blir mindre effektiv ska omfatta hela förfarandet och avse dess sammanlagda tidsåtgång. Bevisbördan för ett eventuellt åsidosättande av rätten till försvar, till följd av att ett företag hade svårigheter att försvara sig mot kommissionens påståenden, svårigheter som var en följd av att det administrativa förfarandet var alltför utdraget, åvilar den berörde.

(se punkterna 166 och 167)