Language of document : ECLI:EU:T:2010:67

Mål T‑401/06

Brosmann Footwear (HK) Ltd m.fl.

mot

Europeiska unionens råd

”Dumpning – Import av skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Individuell behandling – Stickprovsförfarande – Gemenskapsindustrin stöder klagomålet – Definition av den berörda produkten – Likabehandling – Skada – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning av domen

1.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Stickprovsförfarande

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 9.6 samt 17.1, 17.2 och 17.3)

2.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Import med ursprung i ett land som inte verkar i en marknadsekonomi enligt artikel 2.7 b i förordning nr 384/96 – Stickprovsförfarande

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 2.7 b, 9.6 samt 17.1 och 17.3)

3.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Inledande av en undersökning till följd av ett klagomål ingivet av gemenskapsindustrin eller för dess räkning – Villkor

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 4.1, 5.1, 5. 2 och 5.4 samt 18.1)

4.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Definition av den berörda produkten – Faktorer som kan tas med i beaktande

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 1.4, 2 och 3)

5.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Stickprovsförfarande

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 17.1)

6.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Samarbete med ett bolag som begått bedrägeri på nationell nivå

(Rådets förordning nr 384/96)

7.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Förordningar om införande av antidumpningstullar

(Artikel 253 EG)

8.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Den period som ska beaktas

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3.2)

9.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Fastställande av vinstmarginalen vid beräkningen av riktpriset

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3)

1.      Enligt ordalydelsen i artikel 17.1 och 17.3 i grundförordning nr 384/96 om antidumpning innebär tillämpningen av ett stickprovsförfarande som teknik – med hjälp av vilket det är möjligt att hantera ett stort antal klagande, exportörer, importörer, typer av produkter eller transaktioner – en begränsning av undersökningen. Denna bedömning bekräftas av artikel 9.6 i grundförordningen enligt vilken de tillverkare som inte ingår i urvalet inte inkluderas i undersökningen.

I grundförordningen föreskrivs dock att när denna begränsning tillämpas ska gemenskapsinstitutionerna uppfylla två skyldigheter. För det första ska urvalet vara representativt i den mening som avses i artikel 17.1 och 17.2 i grundförordningen. För det andra föreskrivs i artikel 9.6 i samma förordning att den dumpningsmarginal som fastställs för de företag som inte ingår i urvalet, inte får överskrida den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställs för de parter som utgör urvalet.

(se punkterna 72 och 73)

2.      För det fall att ett sådant stickprovsförfarande som det som föreskrivs i artikel 17 i grundförordning nr 384/96 om antidumpning tillämpas kan de tillverkare som inte ingår i urvalet endast med stöd av artikel 17.3 i grundförordningen begära att en individuell dumpningsmarginal ska beräknas för dem, och under förutsättning att en ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi eller individuell behandling har bifallits när det är fråga om de länder som avses i artikel 2.7 i denna förordning. Genom denna bestämmelse ges emellertid kommissionen befogenhet att, med hänsyn till antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, bedöma huruvida det skulle bli orimligt betungande för den att granska dessa eller huruvida det skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

Av det ovan anförda följer att grundförordningen inte ger de företag som inte ingår i urvalet en ovillkorlig rätt att få en individuell dumpningsmarginal beräknad. Huruvida en sådan begäran beviljas beror nämligen på kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 17.3 i grundförordningen. Kommissionen är inte heller skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, som lämnats in av de företag som inte ingår i urvalet, om kommissionen med tillämpning av artikel 17.3 i grundförordningen kommit fram till att det skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid att beräkna individuella dumpningsmarginaler. Beviljandet av sådan status eller behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen syftar nämligen endast till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkning av de individuella dumpningsmarginalerna.

Tillämpningen av dessa bestämmelser utgör inte ett åsidosättande av principen om likabehandling med avseende på de företag som ingår i urvalet och de som inte ingår i urvalet. Dessa två kategorier av företag befinner sig nämligen i olika situationer. Kommissionen ska därför beräkna en individuell dumpningsmarginal för de förstnämnda företagen, vilket förutsätter att det gjorts en undersökning och att sådan status eller behandling beviljats, medan kommissionen inte är skyldig att fastställa en individuell dumpningsmarginal för de sistnämnda företagen.

Kommissionen är inte enligt likabehandlingsprincipen med avseende på de företag som inte ingick i urvalet skyldig att pröva samtliga ansökningar som har lämnats in, så att den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag som ingår i urvalet och som har beviljats sådan status eller behandling ska tillämpas på de exporterande tillverkare som inte ingår i urvalet, men som har beviljats sådan status eller behandling.

För det fall att antalet ansökningar är så stort att en prövning av dessa skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid, är gemenskapsinstitutionerna enligt artikel 17.3 i grundförordningen inte skyldiga att pröva alla dessa ansökningar. Detta gäller även när syftet endast är att bland de företag som inte ingår i urvalet skilja mellan dem som kan, respektive inte kan, beviljas sådan status eller behandling, i syfte att för de förstnämnda tillämpa den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag i urvalet för vilka sådan status eller behandling har beviljats, utan att för den skull beräkna en individuell dumpningsmarginal.

(se punkterna 76–78 och 81–83)

3.      Det framgår av artikel 5.1 och 5.4 i grundförordningen nr 384/96 om antidumpning att en antidumpningsundersökning har inletts på rätt sätt, förutom då punkt 6 i samma artikel är tillämplig, om ett klagomål är ingivet av gemenskapsindustrin eller för dess räkning. Ett klagomål ska anses vara ingivet av gemenskapsindustrin eller för dess räkning om det stöds av gemenskapsproducenter vars sammanlagda produktion utgör mer än 50 procent av den totala produktionen av den likadana produkten för den del av gemenskapsindustrin som antingen uttrycker stöd för eller motsätter sig klagomålet. De gemenskapsproducenter som uttryckligen stöder klagomålet ska dessutom svara för minst 25 procent av gemenskapsindustrins sammanlagda produktion av den likadana produkten.

Vad beträffar begreppet ”stöd” föreskriver artikel 5.2 i grundförordningen att ett klagomål ska innehålla bevis för dumpning, skada och orsakssamband mellan de två. Ett klagomål ska innehålla vissa uppgifter i detta hänseende som det är rimligt att den klagande kan få tillgång till.

Den omständigheten att ett klagomål som är ingivet av gemenskapsindustrin eller för dess räkning stöds, innebär således, för den klagande eller de klagande samt de personer för vilkas räkning klagomålet ingetts, för det första att de ska inge den bevisning som kommissionen begär i syfte att kontrollera att villkoren för införande av en antidumpningstull är uppfyllda, och för det andra att de ska godta all slags kontroll som kommissionen genomför i syfte att undersöka om de uppgifter som lämnats är sanna.

Om en gemenskapstillverkare således anger att den inte godtar en kontroll av de uppgifter som den lämnar till stöd för ett klagomål som är ingivet av tillverkaren eller för dess räkning, ska den för det första anses vara en tillverkare som inte samarbetar i den mening som avses i artikel 18.1 i grundförordningen, och för det andra uteslutas från gruppen av tillverkare som uttrycker stöd för klagomålet, i den mening som avses i artikel 4.1 och artikel 5.4 i grundförordningen.

(se punkterna 103–106)

4.      Definitionen av den berörda produkten inom ramen för en antidumpningsundersökning syftar till att vara till hjälp vid utarbetandet av en förteckning över produkter som det i förekommande fall kommer att införas antidumpningstullar på. Institutionerna kan i detta avseende beakta faktorer som till exempel produkternas fysiska, tekniska och kemiska egenskaper, deras användningsområde, deras utbytbarhet, konsumenternas uppfattning av dem, distributionskanaler, tillverkningsprocess, tillverkningskostnader och kvalitet. Kritik som syftar till att en bestämd produkt ska uteslutas från definitionen av den berörda produkten ska således grunda sig på argument som avser att visa antingen att institutionerna gjorde en felaktig bedömning avseende vilka faktorer som är relevanta, eller att tillämpningen av andra faktorer som är mer relevanta skulle ha lett till att denna produkt uteslöts från definitionen av den berörda produkten.

(se punkterna 131 och 132)

5.      Enligt artikel 17.1 i grundförordningen nr 384/96 om antidumpning innebär tillämpningen av ett stickprovsförfarande att undersökningen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom statistiskt representativa stickprov, eller till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande. Genom denna bestämmelse ges kommissionen befogenhet att, bland de företag som uppgett sig vara villiga att delta i stickprovsförfarandet och som lämnat de uppgifter som är nödvändiga i detta hänseende, välja vilka som ska ingå i urvalet. Med hänsyn till att kommissionen således tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning enligt bestämmelsen, ska gemenskapsdomstolens prövning av det val som gjorts avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

(se punkterna 146 och 147)

6.      Den omständigheten att ett företag har gjort sig skyldigt till bedrägeri på nationell nivå innebär inte nödvändigtvis att det inte samarbetar i en av gemenskapinstitutionernas antidumpningsundersökningar, eller att företaget lämnar felaktig information inom ramen för denna. Även om det antogs att de berörda företagen har gjort sig skyldiga till bedrägeri på nationell nivå, kan inte detta i sig medföra att de uppgifter som de lämnat in inom ramen för en antidumpningsundersökning inte anses vara tillförlitliga, om uppgifterna inte har något samband med bedrägeriet.

(se punkt 168)

7.      Motiveringen till en förordning varigenom införs antidumpningstullar behöver inte i detalj ange de olika faktiska eller rättsliga aspekter – som ofta är talrika och komplicerade – som rättsakten reglerar, när denna håller sig inom den systematiska ramen för det regelverk som den ingår i. Det är i detta sammanhang tillräckligt att institutionernas resonemang i förordningarna är klart och entydigt. Institutionerna är inte heller skyldiga att ta ställning till samtliga argument som de berörda parterna anför, utan det är tillräckligt att de redogör för de sakliga eller rättsliga omständigheter som är av avgörande vikt för beslutet.

(se punkterna 180 och 181)

8.      Införandet av antidumpningstullar utgör inte en påföljd för tidigare uppträdande utan är en säkerhets- och skyddsåtgärd mot illojal konkurrens till följd av dumpning. Det är därför nödvändigt att undersökningen utförs på grundval av så aktuella uppgifter som möjligt i syfte att kunna fastställa antidumpningstullar som är ägnade att skydda gemenskapsindustrin mot dumpning.

Om gemenskapsinstitutionerna konstaterar att import av en produkt, som till dess varit föremål för kvantitativa restriktioner, ökar efter det att restriktionerna upphört att gälla, kan de således ta hänsyn till denna ökning vid deras bedömning av den skada som vållats gemenskapsindustrin.

(se punkterna 198 och 199)

9.      Gemenskapsinstitutionerna är inte skyldiga att uppskatta den vinstmarginal som gemenskapsindustrin skulle ha haft om det inte hade förekommit skadevållande dumpning, endast på grundval av uppgifter om den berörda produkten. Det är tvärtom tillåtet för institutionerna att grunda sin bedömning på närbesläktade produkter, som i vid bemärkelse liknar den berörda produkten. Även om dessa produkter inte omfattas av definitionen av den berörda produkten, kan gemenskapsindustrins vinstmarginal för dessa produkter anses vara en giltig indikation på den vinstmarginal som gemenskapstillverkarna skulle ha haft för försäljning av den berörda produkten om det inte hade förekommit dumpad import.

(se punkt 208)