Language of document :

Talan väckt den 21 maj 2013 – Italien mot kommissionen

(Mål T-268/13)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Republiken Italien (ombud: S. Fiorentino, avvocato dello Stato och G. Palmieri)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara kommissionens beslut K(2013) slutlig av den 7 mars 2013, vilket offentliggjordes den 11 mars samma år på de tre grunder som anförs nedan, och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Den italienska regeringens överklagande avser Europeiska kommissionens beslut K(2013) slutlig av den 7 mars 2013, vilket offentliggjordes den 11 mars samma år. Genom detta beslut förelade kommissionen, som en följd av domstolens dom av den 17 november 2011 i mål C-469/09, Republiken Italien ett vite på 16 533 000 euro.

Domstolen hade i denna dom bland annat förpliktat Republiken Italien att till Europeiska kommissionen betala in, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, ett vite till ett belopp som hade beräknats genom att multiplicera grundbeloppet på 30 miljoner euro med en procentandel av det olagliga stöd som förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden, i förhållande till det totala belopp som ännu inte hade återkrävts vid den tidpunkt då domen meddelades för varje halvårs försening med att vidta nödvändiga åtgärder för att efterkomma domen av den 1 april 2005 i mål C-99/02, kommissionen mot Italien.

Klaganden anför tre grunder till stöd för sin talan.

1.    Den första grunden avser åsidosättande av artikel 260.1 och 3 andra stycket FEUF: Åsidosättande av den dom som är föremål för genomförande (domstolens dom av den 17 november 2011 i mål C-469/09, kommissionen mot Italien), på grund av en felaktig tolkning av den punkt i domen i vilken ”de belopp som ännu inte har återkrävts vid den tidpunkt då denna dom meddelas” används som referens.

Den italienska regeringen anser att denna punkt i domen ska tolkas så att det datum som ska beaktas inte är det datum då domen meddelas, utan det datum då bevisupptagningen i målet avslutas, det vill säga den tidpunkt då de faktiska omständigheter på vilka domstolen definierade talan stod klara. Den Italienska regeringen anser nämligen att de återkrav som genomfördes under förfarandet, men efter det att undersökningen hade avslutats, ska beaktas i syfte att sätta ned halvårsvitet.

2.    Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 260.1 och 3 andra stycket FEUF: Åsidosättande av den dom som är föremål för genomförande, på grund av en felaktig tolkning av den punkt i domen i vilken det slås fast att det, för beräkningen av det vite som ska inbetalas varje halvår, saknas anledning att beakta de belopp som avser stöd som ”ännu inte har återkrävts eller som inte har fastställts vid utgången av de aktuella perioden”.

Den Italienska regeringen anser att denna verkställighetspunkt i domen ska tolkas så, att det för den ovannämnda bedömningen, är de bevis som lagts fram under referenshalvåret som ska beaktas och inte det förhållandet att bevisen ifråga har kommit till kommissionens kännedom före utgången av denna period. Den italienska regeringen anser nämligen att kommissionens motsatta tolkning, enligt vilken Republiken Italien skulle ha haft en skyldighet att, för beräkningen av halvårsvitet, inkomma med bevisning senast under det aktuella halvårets sista dag, vilket innebär att de belopp som faktiskt återkrävts under denna period, men som inte har kommunicerats kommissionen förrän efter detta datum, inte kommer med i beräkningen, strider mot principen om lojalt samarbete och är inte motiverad av det krav som domstolen har uppställt, och innebär till slut att den tidsfrist som de italienska myndigheterna har fått för att efterkomma detta krav och på så sätt minska halvårsvitet reduceras på ett oacceptabelt sätt.

3.    Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 260.1 och 3 andra stycket FEUF: Åsidosättande av den dom som är föremål för genomförande, med avseende på fordringarna mot de företag som ingått en ”acckordsuppgörelse” eller har ställts under ”konkursförvaltning”.

I beslutet avräknas nämligen inte, från det stöd som skulle ha betalats tillbaka före utgången av referenshalvåret, fordringar på dessa företag som uppkommit under motsvarande inslovensförfarande, trots att den italienska regeringen anser att det rör sig om fordringar som medlemsstaten har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att återkräva och som därför bör avräknas från det stödbelopp som ska återbetalas enligt den dom som är föremål för genomförande.