Mål T‑376/10

(publicerat i utdrag)

Mamoli Robinetteria SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den belgiska, den tyska, den franska, den italienska, den nederländska och den österrikiska marknaden för badrumsutrustning – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Samordning av prisökningar och utbyte av känslig affärsinformation – Rätten till försvar – 2002 års meddelande om samarbete – Invändning om rättsstridighet – Begreppet konkurrensbegränsande samverkan – Beräkning av bötesbeloppet – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Allvar – Koefficient för tilläggsbeloppet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 16 september 2013

1.      Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras – Meddelandet om samarbete – Omfattas – Villkor

(Artiklarna 263 FEUF och 277 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 7; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkterna 8–27 och 29)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Tillämpliga bestämmelser – Artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 – Utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har enligt nämnda artikel – Meddelandet om samarbete – Avsaknad av rättslig grund – Föreligger inte – Åsidosättande av maktdelningsprincipen – Föreligger inte – Åsidosättande av principerna om öppenhet, god förvaltningssed och likabehandling – Föreligger inte

(Artikel 101.1 FEUF; rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

1.      Artikel 277 FEUF ger uttryck för en allmän princip enligt vilken samtliga parter har rätt att, i syfte att få ett beslut ogiltigförklarat som riktar sig till dem eller som berör dem direkt och personligen, ifrågasätta giltigheten av rättsakter som institutionerna tidigare antagit, även om de inte har formen av en förordning, vilka utgör rättslig grund för det ifrågasatta beslutet, om den ifrågavarande parten inte hade rätt att med stöd av artikel 263 FEUF väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vars följder berör parten utan att denne har haft möjlighet att begära en ogiltigförklaring. Artikel 277 FEUF har inte till syfte att ge en part möjlighet att, oavsett vilken form av talan det rör sig om, ifrågasätta tillämpligheten av vilken allmängiltig rättsakt som helst. Den allmängiltiga rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts ska nämligen vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som talan avser och det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som angrips och den ifrågavarande allmängiltiga rättsakten.

Såvitt avser 2002 års meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, har kommissionen däri angett dels, i punkterna 8–27, på ett allmänt och abstrakt sätt de kriterier som företagen ska uppfylla för att komma i åtnjutande av en total eller partiell nedsättning av böter för överträdelse av artikel 101 FEUF, dels, i punkt 29, att meddelandet skapar berättigade förväntningar hos företagen. Det är visserligen riktigt att kommissionen inte antar de beslut i vilka det konstateras en överträdelse av konkurrensreglerna på grundval av meddelandet om samarbete, eftersom sådana beslut är grundade på artikel 7 i förordning nr 1/2003. Det kan emellertid finnas ett direkt rättsligt samband mellan sådana beslut och den allmängiltiga rättsakt som utgörs av meddelandet om samarbete. Så är bland annat fallet när kommissionen, på basis av de ansökningar om nedsättning av böter som getts in av konkurrenter, inom ramen för meddelandet om samarbete, erhåller upplysningar på grundval av vilka den kan företa inspektioner och skaffa fram bevis som föranleder den att anta sitt beslut.

Eftersom ett företag inte har möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av meddelandet om samarbete, såsom utgörande en allmängiltig rättsakt, kan en invändning om rättsstridighet framställas mot meddelandet.

(se punkterna 48–52)

2.      Såvitt avser konkurrens innehåller artikel 15.2 i förordning nr 17, nu artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, inte någon uttömmande uppräkning av de kriterier som kommissionen får beakta vid fastställandet av bötesbeloppet. Ett företags förhållningssätt under det administrativa förfarandet kan därför omfattas av de omständigheter som det finns anledning att beakta. Den totala eller partiella nedsättning som företag erbjuds enligt meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden är avsedd att göra det lättare för kommissionen att upptäcka företag som deltar i hemlig samverkan och att ålägga dem sanktioner. Kommissionen kunde mot denna bakgrund i överensstämmelse med artikel 15.2 i förordning nr 17, i en strävan att främja öppenhet och likabehandling, fastställa de villkor enligt vilka alla företag som samarbetade med kommissionen kunde komma i åtnjutande av en total eller partiell nedsättning av böter.

De argument som avser att det saknats rättslig grund för att anta meddelandet om samarbete och att principerna om maktdelning, öppenhet, god förvaltningssed och likabehandling har åsidosatts ska följaktligen underkännas.

(se punkterna 54–59)