Mål T-28/03
Holcim (Deutschland) AG
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG) – Verkställighet av en dom av förstainstansrätten – Ersättning för kostnader för bankgarantier – Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar”
Sammanfattning av domen
1. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta genomförandeåtgärder – Rättsmedel med stöd av artikel 233 EG saknas – Möjlighet för berörda att göra gällande sina rättigheter med stöd av artiklarna 230 EG och 232 EG
(Artiklarna 230 EG, 232 EG och 233 EG)
2. Förfarande – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan
(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
3. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Sökande som vid tidpunkten för väckandet av talan inte anser sig ha tillgång till samtliga uppgifter för att bevisa gemenskapens skadeståndsskyldighet – Saknar betydelse
(Artikel 288 andra stycket EG)
4. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Det datum som skall beaktas
(Artiklarna 230 EG, 232 andra stycket EG och 288 andra stycket EG, domstolens stadga, artikel 46)
5. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten – Beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till rättsakten förfogar över
(Artikel 288 andra stycket EG)
6. Talan om ogiltigförklaring – Beslut som kommissionen antagit med stöd av artikel 85.1 i fördraget – Komplicerade ekonomiska bedömningar – Domstolsprövning – Gränser
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG) och artikel 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse))
7. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Begrepp – Kostnader för bankgarantier vilka uppkommit till följd av att ett företag valt att inte betala de böter som kommissionen ålagt det – Direkt orsakssamband saknas
(EG-fördraget, artiklarna 185 och 192 första stycket (nu artiklarna 242 EG och 256 första stycket EG) samt artikel 288 andra stycket EG)
1. EG-fördraget innehåller en uttömmande uppräkning av de typer av talan som kan väckas av enskilda som önskar göra sina rättigheter gällande. Då artikel 233 EG inte innebär att det föreskrivs ett nytt rättsmedel kan denna artikel inte ensam tillämpas som grund för en talan om ersättning för kostnader för bankgarantier som ett företag har haft till följd av böter som kommissionen ålade det i ett beslut om ett förfarande enligt artikel 85 i fördraget (nu artikel 81 EG) och som ogiltigförklarades av förstainstansrätten.
Detta innebär emellertid inte att en enskild som anser att de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom inte har vidtagits saknar möjlighet att väcka talan. Uppfyllandet av den skyldighet som följer av artikel 233 EG kan bland annat åstadkommas med hjälp av de rättsmedel som avses i artiklarna 230 EG och 232 EG.
Gemenskapernas domstolar har emellertid inte rätt att sätta sig själva i gemenskapslagstiftarens ställe för att ändra det system för rättsmedel och förfaranden som inrättats genom fördraget.
(se punkterna 31–34)
2. Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler skall varje ansökan innehålla uppgifter om tvisteföremålet och en kortfattad framställning av grunderna för talan. Denna uppgift skall vara tillräckligt klar och precis för att svaranden skall kunna förbereda sitt försvar, och förstainstansrätten skall kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundar sig på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan.
(se punkterna 43 och 44)
3. Preskriptionstiden för en talan om skadestånd enligt gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar kan inte börja löpa förrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda.
Det faktum att en sökande vid tidpunkten för väckandet av talan om skadestånd ännu inte anser sig ha tillgång till samtliga uppgifter för att bevisa gemenskapens skadeståndsskyldighet på det sätt som krävs i en rättegång hindrar inte att preskriptionstiden börjar löpa. Det motsatta förhållandet skulle nämligen innebära en sammanblandning mellan, å ena sidan, det processrättsliga kriteriet beträffande preskriptionstidens startpunkt och, å andra sidan, fastställandet av att villkoren för skadeståndsskyldighet är uppfyllda. Den slutliga bedömningen av skadeståndsskyldigheten ankommer emellertid uteslutande på den domstol som slutgiltigt skall avgöra tvisten rörande huvudsaken.
(se punkterna 59 och 64)
4. När den åberopade skadan inte var ögonblicklig, utan fortgående, skall preskription, i enlighet med artikel 46 i domstolens stadga, anses ha inträtt avseende den period som ligger mer än fem år före den dag då den preskriptionsavbrytande handlingen vidtogs, utan att detta påverkar de anspråk som har uppkommit under senare perioder.
Enligt artikel 46 kan preskription avbrytas genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör en framställning hos en av gemenskapens behöriga institutioner. I sistnämnda fall skall talan väckas inom den frist på två månader som anges i artikel 230 EG. Bestämmelserna i artikel 232 andra stycket EG skall tillämpas i förekommande fall.
(se punkterna 70 och 71)
5. Gemenskapens utomobligatoriska ansvar, i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG, förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. I fråga om det första villkoret krävs att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. I detta hänseende beaktas särskilt komplexiteten hos de situationer som skall regleras, svårigheterna att tillämpa eller att tolka rättsakten och, i synnerhet, det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till den ifrågasatta rättsakten förfogar över. Det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten skall anses vara tillräckligt klar är att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Om denna institution endast förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts i sig vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse.
(se punkterna 86 och 87)
6. Även om gemenskapsdomstolarna generellt sett gör en fullständig prövning av huruvida villkoren för tillämpning av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) är uppfyllda eller inte, är prövningen av komplicerade ekonomiska bedömningar som gjorts av kommissionen begränsad till att undersöka om förfarandereglerna följts, om motiveringen är tillräcklig, om uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt korrekta samt till att undersöka huruvida det inte föreligger något uppenbart misstag i bedömningen och om det inte föreligger maktmissbruk.
(se punkt 95)
7. Inom ramen för en talan på grundval av artikel 288 andra stycket EG kan gemenskapen endast hållas ansvarig för en skada som är en tillräckligt direkt följd av det klandrade agerandet av den berörda institutionen.
När ett företag som väcker talan mot ett beslut av kommissionen i vilket det åläggs böter väljer, om kommissionen medger det, att ställa en bankgaranti för att säkerställa betalning av böter och dröjsmålsränta i enlighet med de villkor som fastställts av kommissionen, kan det inte med framgång göra gällande att de kostnader som det har haft med anledning av bankgarantierna är en direkt följd av att det ifrågasatta beslutet är rättsstridigt. Den skada som har gjorts gällande är nämligen resultatet av företagets val att inte betala böterna inom den tidsfrist som uppställs i beslutet, utan i stället ställa bankgarantier, med undantag från reglerna i artiklarna 192 första stycket och 185 första meningen i fördraget (nu artiklarna 256 första stycket EG och 242 första meningen EG).
(se punkterna 119, 122 och 123)