PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 23 april 2008

Mål F-112/05

Neil Bain m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Överföring av en del av lönen utanför tjänstgöringslandet – Pensioner – Tredskodomsförfarande – Tillämpning i tiden av förstainstansrättens rättegångsregler – Lönebesked – Invändning om rättsstridighet”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och 152 EA genom vilken Neil Bain och tre andra tjänstemän vid kommissionen har yrkat ogiltigförklaring av sina lönebesked för februari, mars och april månad 2005, liksom av alla efterföljande lönebesked i den mån som de innebär en tillämpning av de påstådda rättsstridiga bestämmelserna i förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1), i rådets förordning (EG, Euratom) nr 856/2004 av den 29 april 2004 om fastställande med verkan från och med den l maj 2004 av de korrigeringskoefficienter som tillämpas på överföringar och pensioner för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 161, s. 6), i rådets förordning (EG, Euratom) nr 31/2005 av den 20 december 2004 om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2004 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna (EUT L 8, 2005, s. 1), såvitt dessa bestämmelser innebär en minskning av såväl överföringen av en del av lönen utanför tjänstgöringslandet som av de korrigeringskoefficienter som är tillämpliga på överföringen samt en minskning av korrigeringskoefficienterna för pensionsrättigheter som förvärvats före den 1 maj 2004 och som det genom dessa bestämmelser införs ett nytt villkor på bosättning för att de minskade korrigeringskoefficienterna ska vara tillämpliga och som de innebär att korrigeringskoefficienterna avskaffas för pensionsrättigheter som förvärvats före den 1 maj 2004. Sökandena har, för det fall det skulle visa sig nödvändigt, även yrkat ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 29 juli 2005 om avslag på de klagomål som sökandena gett in mot sina lönebesked.

Avgörande: Talan avvisas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Tidsfrister – Svaromål ingett för sent – Invändning om rättegångshinder ingett i vederbörlig ordning och i rätt tid – Upptagande till sakprövning – Ej tillämplig vid tredskodom – Yttrande i saken avgett samma dag som förhandlingen – Avvisning

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artiklarna 48. 2 och 122)

2.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Lönebesked

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90. 2 och 91.1)

3.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Frister — Tidpunkt från vilken fristen ska räknas

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Talan – Invändning om rättsstridighet – Accessorisk natur

(Artikel 241 EG; rådets förordningar nr 723/2004, nr 856/2004 och nr 31/2005)

5.      Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad

1.      Den omständigheten att svaromålet inte getts in i rätt tid innebär inte att det är möjligt att tillämpa tredskodomsförfarandet i artikel 122 i förstainstansrättens rättegångsregler, när svaranden gett in en invändning om rättegångshinder i vederbörlig ordning och i rätt tid. På grund av att invändningen om rättegångshinder getts in, kan svaranden inte ha anses underlåtit att svara på ansökan på föreskrivet sätt och i föreskriven tid.

Yttranden i saken, som avges av svaranden samma dag som förhandlingen, ska emellertid avvisas. När svaranden inte i rätt tid gett in något svaromål är dennes framställning i sakfrågan att jämställa med åberopandet av nya grunder, vilket inte är tillåtet artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler. En motsatt tolkning skulle innebära att det godtogs att svaranden, för det fall denne gjort en invändning om rättegångshinder genom särskild handling, inte därefter skulle vara bunden av den frist som förstainstansrätten fastställt för ingivande av svaromål.

En intervenient har däremot rätt att såväl under det skriftliga förfarandet som vid förhandlingen anföra argument i sak. När det gäller en ansökan i vilken det görs en invändning om rättsstridighet beträffande förordningar som antagits av intervenienten skulle det strida mot principerna om iakttagandet av rätten till försvar och god rättsskipning att inte tillåta intervenienten, vars yrkanden avser samma följd som svarandens yrkanden i invändningen om rättegångshinder nämligen att talan ska avvisas, att yttra sig i sak på grund av omständigheter över vilka denne inte råder och som hänför sig till svaranden. Detta gäller bland annat yttranden som avser att försvara de angripna förordningarnas lagenlighet.

(se punkterna 48 och 52–54)

Hänvisning till:

Domstolen 15 februari 2007, kommissionen mot Nederländerna, C‑34/04, REG 2007, s. I‑1387, punkt 49

Förstainstansrätten 8 juni 1995, Siemens mot kommissionen, T‑459/93, REG 1995, s. II‑1675, punkt 21 ; 1 december 1999, Boehringer mot rådet och kommissionen, T‑125/96 och T‑152/96, REG 1999, s. II‑3427, punkt 183

2.      Ett lönebesked besitter inte, på grund av sin beskaffenhet och sitt syfte, kännetecknen för en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna. Ett lönebesked anger endast i pengar innebörden av tidigare rättsliga beslut som rör tjänstemannen ställning. Det är riktigt att lönebesked allmänt anses utgöra rättsakter som går någon emot, såvitt det framgår av lönebeskeden att en tjänstemans ekonomiska ersättning har påverkats negativt. Den rättsakt som verkligen går någon emot är emellertid tillsättningsmyndighetens beslut att minska eller avskaffa en utbetalning som tjänstemannen tidigare åtnjutit och som angetts på dennes lönebesked.

Lönebeskedet behåller emellertid sin betydelse för att bestämma tjänstemannens processuella rättigheter, såsom dessa rättigheter föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Översändandet av lönebeskedet till tjänstemannen fyller särskilt två syften. Det ena syftet är att upplysa tjänstemannen om det beslut som fattats. Det andra syftet avser fristerna och innebär att översändandet av lönebeskedet innebär att fristen för att inge klagomål börjar löpa, under förutsättning att det av lönebeskedet tydligt framgår att ett beslut fattats och den innebörd som beslutet har.

(se punkterna 73 och 76)

Hänvisning till:

Domstolen 19 januari 1984, Andersen m.fl. mot parlamentet, 262/80, REG 1984, s. 195, punkt 4

Förstainstansrätten 27 oktober 1994, Benzler mot kommissionen, T‑536/93, REGP 1994, s. I‑A‑245 och II‑777, punkt 15

Personaldomstolen 28 juni 2006, Grünheid mot kommissionen, F‑101/05, REGP 2006, s. I‑A‑1‑55 och II‑A‑1‑199, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och punkt 42 ; 24 maj 2007, Lofaro mot kommissionen, F‑27/06 och F‑75/06, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000, målet är överklagat till förstainstansrätten, T‑293/07 P

3.      Fristen för att inge klagomål räknas från tjänstemannens mottagande av det första lönebesked i vilket en avskaffad eller minskad utbetalning avspeglas, i de fall åsidosättandet av en den omtvistade rätten till ekonomisk ersättning tar sig formen av att en utbetalning avskaffats eller av att en utbetalning minskats, vilket sker månatligen och avspeglas i samtliga lönebesked som följer efter det första lönebeskedet.

När samma rättsstridighet häftar vid flera pensions- eller lönebesked som avser tidsperioder som följer efter varandra, är det ursprungliga klagomål som getts in mot det första besked som angripits och gentemot vilket det gjorts en invändning om rättsstridighet i normala fall tillräckligt för att säkerställa att sökanden erhåller ekonomisk ersättning för de perioder som avser tiden efter det angripna beskedet, för det fall den talan som sökanden väckt efter klagomålet skulle vinna bifall. Denna slutsats vinner ytterligare stöd av den omständigheten att sökanden inte kan angripa pensions- eller lönebeskedet i sig, utan det beslut som påverkar dessa rättigheter, vilket avspeglas i det aktuella beskedet genom att en utbetalning avskaffas eller minskas.

(se punkterna 77 och 92)

Hänvisning till:

Domstolen den 25 maj 2000, Kögler mot domstolen, C‑82/98 P, REG 2000, s. I‑3855, punkt 49

Förstainstansrätten den 20 januari 1998, Kögler mot domstolen, T‑160/96, REGP 1998, s. I‑A‑15 och II‑35, punkt 39

4.      Med avseende på en part som inte har rätt att väcka direkt talan enligt artikel 230 EG mot en rättsakt med allmän giltighet, utgör artikel 241 EG ett uttryck för en allmän princip enligt vilken en sådan part har rätt att, i syfte att få ett beslut som direkt och personligen berör denne ogiltigförklarat, ifrågasatta giltigheten av rättsakter med allmän giltighet, vars följder drabbar parten utan att denne kunnat begära att dessa rättsakter ska ogiltigförklaras.

En invändning om rättsstridighet som görs i samband med en talan som ska avvisas ska därför prövas i sak.

(se punkterna 96 och 99)

Hänvisning till:

Domstolen 6 mars 1979, Simmenthal mot kommissionen, 92/78, REG 1979, s. 777, punkt 39

Förstainstansrätten 29 november 2006, Agne-Dapper m.fl. mot kommissionen m.fl., T‑35/05, T‑61/05, T‑107/05, T‑108/05 och T‑139/05, REGP 2006, s. II‑A‑2‑1497, punkt 42 och där angiven rättspraxis

5.      En tjänsteman som alltjämt är i aktiv tjänstgöring har inte något befintligt och förevarande intresse av ett avgörande i fråga om den korrigeringskoefficient som kommer att vara tillämplig på dennes framtida avgångspension. Fastställandet av korrigeringskoefficienten kan inte föregripas genom ett beslut som omedelbart och direkt påverkar den berörde tjänstemannens rättsliga ställning. Detta gäller särskilt på grund av kravet på val av bosättningsland, vilket endast kan kontrolleras i samband med att tjänstemannens aktiva tjänstgöring upphör. En sådan lösning är även tillämplig i det fall att invändningarna inte avser fastställandet av korrigeringskoefficienter, utan själva systemet med korrigeringskoefficienter.

(se punkt 102)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 12 februari 1992, Pfloeschner mot kommissionen, T‑6/91, REG 1992, s. II‑141, punkt 27