DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)
den 25 januari 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Kostnader som uppkommit med anledning av formaliseringen av avtalet om hypotekslån – Återbetalning av belopp som erlagts enligt ett villkor som fastställts vara oskäligt – Den tidpunkt då preskriptionstiden för talan om återbetalning börjar löpa”
I de förenade målen C‑810/21–C‑813/21,
angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien), av den 9 december 2021 som inkom till domstolen den 20 december 2021, i målen
Caixabank SA, tidigare Bankia SA,
mot
WE,
XA (C‑810/21),
och
Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA
mot
TB,
UK (C‑811/21),
och
Banco Santander SA
mot
OG (C‑812/21),
och
OK,
PI
mot
Banco Sabadell SA (C‑813/21),
meddelar
DOMSTOLEN (nionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei samt domarna S. Rodin (referent) och L.S. Rossi,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Caixabank SA, genom J. Gutiérrez de Cabiedes Hidalgo de Caviedes, abogado,
– WE, XA, TB, UK, OG, OK och PI, genom J. Fraile Mena, procurador och F. García Domínguez, abogado,
– Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA, genom J.M. Rodríguez Cárcamo och A.M. Rodríguez Conde, abogados,
– Banco Santander SA, genom M. García-Villarrubia Bernabé och C. Vendrell Cervantes, abogados,
– Banco Sabadell SA, genom G. Serrano Fenollosa och R. Vallina Hoset, abogados,
– Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, båda i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Rocchitta, avvocato dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
2 Respektive begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, Caixabank SA, tidigare Bankia SA, och, å andra sidan, WE och XA (mål C‑810/21), å ena sidan, Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, SA och, å andra sidan, TB och UK (mål C‑811/21), Banco Santander, SA och OG (mål C‑812/21), och, å ena sidan, OK och PI och, å andra sidan, Banco Sabadell SA (mål C‑813/21). Målen rör följderna av ogiltigförklaringen av ett oskäligt villkor i de avtal om hypotekslån som ingåtts mellan dessa parter.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 2 b i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med
…
b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke”.
4 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
5 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Spansk lagstiftning
Den katalanska civillagen
6 I artikel 121–20 Ley 29/2002, primera Ley del Código Civil de Cataluña (lag 29/2002, första lagen i Kataloniens civillag) av den 30 december 2002 (BOE nr 32 av den 6 februari 2003) (nedan kallad den katalanska civillagen) föreskrivs följande:
”Fordringar av alla slag preskriberas efter tio år, såvida inte någon tidigare har förvärvat rättigheten genom hävd eller om annat föreskrivs i denna lag eller speciallagstiftning.”
7 I artikel 121–23 i denna lag föreskrivs följande:
”Efter att en fordran har uppkommit och blivit exigibel, börjar preskriptionstiden löpa när fordringshavaren får kännedom om eller rimligen kan ha fått kännedom om de omständigheter som ligger till grund för fordran och den person mot vilken den kan göras gällande.”
8 I artikel 121–11 i samma lag föreskrivs följande:
”Preskriptionstiden avbryts av följande skäl:
a) Talan väcks vid domstol, även om den ogillas på grund av förfarandefel.
b) Ett skiljeförfarande avseende fordran inleds.
c) Krav på fordran utom rätta.
d) Den person mot vilken fordran kan göras gällande inom preskriptionstiden erkänner rätten till eller avstår från preskription.”
Civillagen
9 I artikel 1303 i Código Civil (civillagen) föreskrivs följande:
”Om en förpliktelse förklaras ogiltig, ska avtalsparterna ömsesidigt återställa vad som varit föremål för avtalet, med dess avkastning och köpeskilling jämte ränta, med förbehåll för vad som föreskrivs i följande artiklar.”
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Mål C‑810/21
10 Den 4 februari 2004 ingick WE och XA ett avtal om hypotekslån (nedan kallat låneavtalet i mål C‑810/21) med Bankia som år 2021 fusionerades med Caixabank.
11 WE och XA betalade den 4 maj 2004 den sista fakturan avseende kostnaderna för det avtalet, vilken avsåg notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för nämnda avtal.
12 Den 16 januari 2018 väckte WE och XA talan om ogiltigförklaring av ett villkor i låneavtalet i mål C‑810/21, enligt vilket låntagaren var skyldig att betala samtliga kostnader för ingåendet av det avtalet.
13 Bankia bestred talan och gjorde gällande att kravet på återbetalning var preskriberat, eftersom preskriptionstiden på tio år enligt artikel 121–20 i den katalanska civillagen hade löpt ut.
14 Genom avgörande av den 23 september 2020 ogillade Juzgado de Primera Instancia no 50 de Barcelona (Förstainstansdomstol nr 50 i Barcelona, Spanien) Bankias invändning om preskription och ålade banken att betala ett belopp på 468,48 euro, vilket erlagts för notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för låneavtalet i mål C‑810/21. Bankia överklagade detta avgörande till Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien), som är den hänskjutande domstolen.
Mål C‑811/21
15 Den 20 januari 2004 ingick TB och UK ett avtal om hypotekslån (nedan kallat låneavtalet i mål C‑811/21) med Banco Bilbao Vizcaya Argentaria.
16 TB och UK betalade den 15 mars 2004 den sista fakturan avseende kostnaderna för det avtalet, vilken avsåg notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för nämnda avtal.
17 Den 16 januari 2018 väckte TB och UK talan om ogiltigförklaring av ett villkor i låneavtalet i mål C‑811/21, enligt vilket låntagaren var skyldig att betala samtliga kostnader för ingåendet av det avtalet.
18 Banco Bilbao Vizcaya Argentaria bestred talan och gjorde gällande att kravet på återbetalning var preskriberat, eftersom preskriptionstiden på tio år enligt artikel 121–20 i den katalanska civillagen hade löpt ut.
19 Genom avgörande av den 25 september 2020 ogillade Juzgado de Primera Instancia no 50 de Barcelona (Förstainstansdomstol nr 50 i Barcelona) Banco Bilbao Vizcaya Argentarias invändning om preskription och ålade banken att betala ett belopp på 499,61 euro, vilket erlagts för notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för låneavtalet i mål C‑811/21. Banco Bilbao Vizcaya Argentaria överklagade detta avgörande till Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona), som är den hänskjutande domstolen.
Mål C‑812/21
20 Den 17 december 2004 ingick OG ett avtal om hypotekslån (nedan kallat låneavtalet i mål C‑812/21) med Banco Santander.
21 OG betalade den 18 mars 2005 den sista fakturan avseende kostnaderna för det avtalet, vilken avsåg notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för nämnda avtal.
22 Den 12 september 2017 väckte OG talan om ogiltigförklaring av ett villkor i låneavtalet i mål C‑812/21, enligt vilket låntagaren var skyldig att betala samtliga kostnader för ingåendet av det avtalet.
23 Banco Santander bestred talan och gjorde gällande att kravet på återbetalning var preskriberat, eftersom preskriptionstiden på tio år enligt artikel 121–20 i den katalanska civillagen hade löpt ut.
24 Genom avgörande av den 25 september 2020 ogillade Juzgado de Primera Instancia no 50 de Barcelona (Förstainstansdomstol nr 50 i Barcelona) Banco Santanders invändning om preskription och ålade banken att betala ett belopp på 589,60 euro, vilket erlagts för notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för låneavtalet i mål C‑812/21. Banco Santander överklagade detta avgörande till Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona), som är den hänskjutande domstolen.
Mål C‑813/21
25 Den 14 juli 2006 ingick OK och PI ett avtal om hypotekslån (nedan kallat låneavtalet i mål C‑813/21) med Banco Sabadell.
26 OK och PI betalade den 4 oktober 2006 den sista fakturan avseende kostnaderna för det avtalet, vilken avsåg notarie-, registrerings- och förvaltningsavgifterna för nämnda avtal.
27 Efter att den 15 november 2017 ha framställt ett krav utom rätta mot Banco Sabadell, vilket banken inte efterkom, väckte OK och PI den 15 december 2017 talan om ogiltigförklaring av ett villkor i låneavtalet i mål C‑813/21, enligt vilket låntagaren var skyldig att betala samtliga kostnader för ingåendet av det avtalet.
28 Banco Sabadell bestred talan och gjorde gällande att kravet på återbetalning var preskriberat, eftersom preskriptionstiden på tio år enligt artikel 121–20 i den katalanska civillagen hade löpt ut.
29 Genom avgörande av den 11 januari 2021 biföll Juzgado de Primera Instancia no 50 de Barcelona (Förstainstansdomstol nr 50 i Barcelona) Banco Sabadells invändning om att kravet på återbetalning var preskriberat. OK och PI överklagade detta avgörande till Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona), som är den hänskjutande domstolen.
30 Den hänskjutande domstolen i de förenade målen C‑810/21–C‑813/21 har hänvisat till EU-domstolens praxis enligt vilken väckandet av en talan om återbetalning kan omfattas av en preskriptionstid, förutsatt att den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa och dess längd inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för konsumenten att utöva sin rätt att begära en sådan återbetalning.
31 Den hänskjutande domstolen anser att två parametrar ska beaktas vid prövningen av huruvida en preskriptionstid är förenlig med effektivitetsprincipen, nämligen preskriptionstidens längd och den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa.
32 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att den autonoma regionen Katalonien har en egen lagstiftning som i vissa avseenden skiljer sig från den spanska lagstiftningen och att det i den katalanska civillagen fastställs en preskriptionstid på tio år, som är dubbelt så lång som den preskriptionstid som föreskrivs i den spanska civillagen för enskilda fordringar.
33 Den hänskjutande domstolen anser att den preskriptionstid på tio år som är aktuell i de nationella målen i förevarande fall inte strider mot effektivitetsprincipen, eftersom preskriptionstiden räcker för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan. Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på den korrekta tolkningen av nationell rätt när det gäller att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa, vilken enligt EU-domstolens praxis ska göra det möjligt för konsumenten att få kännedom om ett oskäligt villkor och väcka talan om ogiltigförklaring av det villkoret.
34 Den hänskjutande domstolen har påpekat att till skillnad från de avtalsvillkor som EU-domstolen redan har haft tillfälle att pröva i de mål som anhängiggjorts vid den, förlorar ett sådant villkor som det aktuella, enligt vilket låntagaren ska stå för samtliga kostnader för ingåendet av avtalet om hypotekslån, sin verkan när konsumenten betalar den sista fakturan avseende dessa kostnader. Den hänskjutande domstolen anser således att EU-domstolens praxis, enligt vilken en frist på tre år från dagen för den obehöriga vinsten kan göra det orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inte är tillämplig i förevarande fall. Den hänskjutande domstolen anser i detta avseende att nämnda praxis grundar sig på den omständigheten att preskriptionstiden kan börja löpa redan innan samtliga betalningar har gjorts.
35 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida konsumentens kännedom om att ett avtalsvillkor är oskäligt endast ska avse de faktiska omständigheter som gör villkoret oskäligt eller om den även ska omfatta den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Den hänskjutande domstolen anser att även om konsumentens kännedom endast ska avse dessa faktiska omständigheter, skulle datumet för betalningen av den sista fakturan kunna utgöra den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa, eftersom det aktuella villkoret i förevarande fall upphörde att ha verkan genom nämnda betalning.
36 Även om iakttagandet av effektivitetsprincipen kräver att konsumenten har möjlighet att göra en rättslig bedömning av dessa faktiska omständigheter, krävs det i detta avseende emellertid även att den information som ska göras tillgänglig för en genomsnittskonsument fastställs. Efter att ha redogjort för rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), vill den hänskjutande domstolen i detta avseende få klarhet i huruvida fast nationell rättspraxis kan göra det möjligt för en spansk konsument att, ur ett rättsligt perspektiv, få full kännedom om att ett avtalsvillkor är oskäligt.
37 Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida konsumenten måste ha fått kännedom om att ett villkor är oskäligt innan preskriptionstiden börjar löpa, i enlighet med nationella bestämmelser, eller innan den löper ut. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat dels att preskriptionstiden, till skillnad från den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i den spanska civillagen, förlängs till tio år inom det territoriella tillämpningsområdet för den katalanska civillagen, dels att väckandet av talan främjas i det nationella rättssystemet i den mån som ett krav utom rätta räcker för att avbryta preskriptionstiden och innebär att hela preskriptionstiden börjar löpa på nytt.
38 Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) a) Är det, vid ett käromål där återbetalningskrav framställs med anledning av att ett villkor, enligt vilket låntagaren ska stå för kostnaderna för avtalets ingående, fastställs vara ogiltigt, förenligt med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 att föreskriva en preskriptionsfrist för talan på tio år från och med den tidpunkt då villkoret upphör att ha rättsverkan genom att den sista betalningen erläggs, vid vilken tidpunkt konsumenten får kännedom om de faktiska omständigheter som legat till grund för att [villkoret] är oskäligt, eller är det nödvändigt att konsumenten har tillgång till ytterligare information om den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter?
b) Om det krävs att konsumenten har kännedom om den rättsliga bedömningen av de faktiska omständigheterna, krävs det då för att fristen ska börja löpa att det finns en fast rättspraxis rörande villkorets ogiltighet eller får den nationella domstolen beakta andra omständigheter?
2) Om preskriptionsfristen för att väcka talan om återbetalning är tio år, vid vilken tidpunkt ska då konsumenten anses ha möjlighet att få kännedom om att villkoret är oskäligt och om de rättigheter som direktiv [93/13] tillerkänner konsumenten? Är det innan preskriptionsfristen börjar löpa eller innan den löper ut?”
Prövning av tolkningsfrågorna
39 Det ska inledningsvis påpekas att den första tolkningsfrågan består av två delar och att den andra delen av denna fråga endast ska besvaras för det fall frågans första del besvaras nekande.
40 Den andra tolkningsfrågan ska dessutom prövas tillsammans med den första frågans första del.
Den första frågans första del och den andra frågan
41 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågans första del och den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att en talan om återbetalning av kostnaderna för ingåendet av ett avtal om hypotekslån, efter det att ett oskäligt avtalsvillkor ogiltigförklarats, enligt vilket konsumenten ska stå för sådana kostnader, omfattas av en preskriptionstid på tio år som börjar löpa från den tidpunkt då avtalsvillkoret upphör att ha verkan genom att den sista betalningen avseende nämnda kostnader erläggs, utan att det därvid är relevant att konsumenten har kännedom om den rättsliga bedömningen av de omständigheter som medför att avtalsvillkoret är oskäligt och, om så är fallet, huruvida dessa bestämmelser ska tolkas så, att konsumenten ska ha fått kännedom om detta innan preskriptionstiden börjar löpa eller innan den löper ut.
42 Domstolen erinrar om att det i avsaknad av unionsbestämmelser på området, ankommer på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning, enligt principen om processuell autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
43 Vad beträffar invändningen om att en begäran från en konsument om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp som grundas på att ett avtalsvillkor är oskäligt i den mening som avses i direktiv 93/13 omfattas av en preskriptionsfrist, ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att artiklarna 6.1 och 7.1 i detta direktiv inte utgör hinder för nationella regler som anger att en preskriptionsfrist gäller för käromål där återbetalningskrav framställs med anledning av en ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument, samtidigt som några preskriptionsfrister inte gäller enligt nationella regler beträffande käromål där yrkande framställs om fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt; detta gäller dock under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
44 En invändning om att en begäran om återbetalning som framställts av konsumenter för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 omfattas av en preskriptionsfrist, strider således inte i sig mot effektivitetsprincipen, förutsatt att en tillämpning av denna frist inte i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av detta direktiv (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 40).
45 Vad i synnerhet avser effektivitetsprincipen ska det erinras om att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Utifrån detta perspektiv måste, i förekommande fall, grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
46 Vad beträffar bedömningen av det som kännetecknar den preskriptionsfrist som är i fråga i de nationella målen, har domstolen preciserat att bedömningen ska avse fristens längd och dess tillämpningsvillkor, inbegripet den händelse som utlöser fristen (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
47 För att en preskriptionsfrist ska anses vara förenlig med effektivitetsprincipen måste den materiellt sett vara tillräcklig för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13, bland annat i form av krav på återbetalning som grundar sig på att ett avtalsvillkor är oskäligt (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
48 Vad gäller den tidpunkt då en preskriptionsfrist börjar löpa, kan en sådan frist således endast anses vara förenlig med effektivitetsprincipen om konsumenten har haft möjlighet att få kännedom om sina rättigheter innan fristen börjar löpa eller löper ut (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
49 I förevarande fall framgår det av de handlingar som ingetts till EU-domstolen att tolkningen i rättspraxis av de nationella processregler som är tillämpliga i de nationella målen – oberoende av den omständigheten att det i dessa regler föreskrivs att den tioåriga preskriptionstiden för konsumentens talan om återbetalning av felaktigt betalda kostnader för avtal om hypotekslån inte kan börja löpa förrän konsumenten har fått kännedom om de faktiska omständigheter som medför att det avtalsvillkor, enligt vilket dessa betalningar har erlagts, är oskäligt – kräver inte att konsumenten har kännedom inte endast om sådana faktiska omständigheter, utan även om den rättsliga bedömningen av dessa, vilket medför att konsumenten även har kännedom om de rättigheter som denne har enligt direktiv 93/13.
50 För att villkoren för tillämpning av en preskriptionstid ska vara förenliga med effektivitetsprincipen räcker det emellertid inte att de föreskriver att konsumenten måste ha kännedom om de faktiska omständigheter som medför att ett avtalsvillkor är oskäligt, när det inte tas hänsyn till dels konsumentens kännedom om sina rättigheter enligt direktiv 93/13, dels om konsumenten har tillräckligt med tid för att faktiskt kunna förbereda och väcka talan för att göra gällande dessa rättigheter.
51 Härav följer att en sådan preskriptionstid som den preskriptionstid för att väcka talan om återbetalning av hypoteksavgifter som är aktuell i de nationella målen inte är förenlig med effektivitetsprincipen, eftersom de två sistnämnda omständigheterna inte beaktas i tillämpningsvillkoren för denna preskriptionstid.
52 Vad gäller frågan huruvida konsumenten ska ha fått kännedom om att ett avtalsvillkor är oskäligt och om de rättigheter som denne har enligt direktiv 93/13 innan preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning börjar löpa eller innan den löper ut, ska det påpekas att det villkor som nämns i punkt 48 ovan, enligt vilket en preskriptionstid endast kan anses vara förenlig med effektivitetsprincipen om konsumenten har haft möjlighet att få kännedom om dessa rättigheter innan preskriptionstiden börjar löpa eller löper ut, har fastställts i domstolens praxis för att det i varje enskilt fall ska kunna prövas huruvida en specifik preskriptionstid, tillsammans med de tillämpningsvillkor som föreskrivs i den aktuella nationella rätten, är förenlig med effektivitetsprincipen.
53 Det framgår nämligen av punkterna 45–47 ovan att domstolen, när den tolkar unionsrätten i syfte att ge den hänskjutande domstolen de användbara upplysningar som den behöver för att kunna bedöma huruvida en nationell processregel är förenlig med effektivitetsprincipen, beaktar samtliga relevanta omständigheter i den nationella rättsordningen som den hänskjutande domstolen har lagt fram för den, och inte endast en regel som avser en del av den aktuella preskriptionstiden betraktad för sig.
54 Härav följer att en nationell regel, enligt vilken en preskriptionstid inte kan börja löpa förrän en konsument har fått kännedom om att ett avtalsvillkor är oskäligt och om de rättigheter som denne har enligt direktiv 93/13, vilken i princip verkar vara förenlig med effektivitetsprincipen, emellertid kan strida mot denna princip om preskriptionstidens längd materiellt sett inte är tillräcklig för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan för att göra gällande sina rättigheter enligt direktivet.
55 Mot denna bakgrund ska den första frågans första del och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att en talan om återbetalning av kostnaderna för ingåendet av ett avtal om hypotekslån, efter det att ett oskäligt avtalsvillkor ogiltigförklarats, enligt vilket konsumenten ska stå för sådana kostnader, omfattas av en preskriptionstid på tio år som börjar löpa från den tidpunkt då avtalsvillkoret upphör att ha verkan genom att den sista betalningen avseende nämnda kostnader erläggs, utan att det därvid anses vara relevant att konsumenten har kännedom om den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Frågan huruvida tillämpningsvillkoren för en preskriptionstid är förenliga med dessa bestämmelser ska bedömas med beaktande av dessa villkor i sin helhet.
Den första frågans andra del
56 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågans andra del för att få klarhet i huruvida direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att den omständigheten att det finns fast nationell rättspraxis avseende ogiltigförklaringen av liknande villkor – vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en konsuments talan om återbetalning av belopp som felaktigt har betalats enligt ett oskäligt avtalsvillkor, börjar löpa – kan anses visa att villkoret att den berörda konsumenten ska ha kännedom om att detta villkor är oskäligt och de rättsliga följderna därav, är uppfyllt.
57 Domstolen erinrar för det första om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
58 För det andra fortsätter näringsidkaren att ha en privilegierad ställning i fråga om den informationsnivå som denne har tillgång till efter avtalets ingående. När det i fast nationell rättspraxis har slagits fast att vissa standardvillkor är oskäliga, kan det således förväntas att bankerna är informerade om detta och att de agerar i enlighet därmed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, CAJASUR Banco, C‑35/22, EU:C:2023:569, punkt 32).
59 Det kan däremot inte presumeras att en konsuments informationsnivå, som är lägre än näringsidkarens, omfattar kännedom om nationell rättspraxis på konsumenträttens område, även om denna rättspraxis är väletablerad.
60 Det ska i detta avseende påpekas att det framgår av ordalydelsen i artikel 2 b i direktiv 93/13 att det skydd som ges genom detta direktiv beror på de ändamål som en fysisk person handlar för, det vill säga de ändamål som inte omfattas av personens näring eller yrke. Även om det kan krävas av näringsidkare att de ska hålla sig informerade om de rättsliga aspekterna av de villkor som de tar initiativ till att införa i avtal som de sluter med konsumenter inom ramen för normal affärsverksamhet, bland annat mot bakgrund av nationell rättspraxis avseende sådana villkor, kan det inte förväntas att konsumenterna ska inta ett liknande förhållningssätt, med hänsyn till att de endast ibland eller till och med undantagsvis ingår ett avtal som innehåller ett sådant villkor.
61 Mot denna bakgrund ska den första frågans andra del besvaras enligt följande. Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att den omständigheten att det finns fast nationell rättspraxis avseende ogiltigförklaringen av liknande villkor – vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en konsuments talan om återbetalning av belopp som felaktigt har betalats enligt ett oskäligt avtalsvillkor, börjar löpa – kan anses visa att villkoret att den berörda konsumenten ska ha kännedom om att detta villkor är oskäligt och de rättsliga följderna därav, är uppfyllt.
Rättegångskostnader
62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1) Artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, mot bakgrund av effektivitetsprincipen,
ska tolkas så,
att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att en talan om återbetalning av kostnaderna för ingåendet av ett avtal om hypotekslån, efter det att ett oskäligt avtalsvillkor ogiltigförklarats, enligt vilket konsumenten ska stå för sådana kostnader, omfattas av en preskriptionstid på tio år som börjar löpa från den tidpunkt då avtalsvillkoret upphör att ha verkan genom att den sista betalningen avseende nämnda kostnader erläggs, utan att det därvid anses vara relevant att konsumenten har kännedom om den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Frågan huruvida tillämpningsvillkoren för en preskriptionstid är förenliga med dessa bestämmelser ska bedömas med beaktande av dessa villkor i sin helhet.
2) Direktiv 93/13
ska tolkas så,
att det utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att den omständigheten att det finns fast nationell rättspraxis avseende ogiltigförklaringen av liknande villkor – vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en konsuments talan om återbetalning av belopp som felaktigt har betalats enligt ett oskäligt avtalsvillkor, börjar löpa – kan anses visa att villkoret att den berörda konsumenten ska ha kännedom om att detta villkor är oskäligt och de rättsliga följderna därav, är uppfyllt.
Underskrifter