TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 19 december 2013

Mål T‑32/13 P

Mario Paulo da Silva Tenreiro

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Rekrytering – Meddelande om lediga tjänster – Tillsättning av en direktörstjänst på direktorat A ”Civilrätt” vid kommissionens generaldirektorat ”Rättvisa” – Avslag på sökandens ansökan – Tillsättning av en annan kandidat – Maktmissbruk – Överklagandet ska delvis inte tas upp till sakprövning och delvis ogillas”

Saken:      Överklagande av den dom som personaldomstolen (tredje avdelningen) meddelade den 14 november 2012 i mål F-120/11, da Silva Tenreiro mot kommissionen, med yrkande om upphävande av denna dom.

Avgörande:      Överklagandet ogillas. Mario Paulo da Silva Tenreiro ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp

Begreppet maktmissbruk har en mycket specifik innebörd och avser det förhållandet att en administrativ myndighet har använt sin behörighet för ett annat syfte än det för vilket myndigheten erhållit behörigheten. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har antagits för att uppnå andra mål än de som har angetts. Det räcker i detta avseende inte att åberopa vissa faktiska omständigheter till stöd för anförda påståenden utan det krävs dessutom att tillräckligt exakta, objektiva och samstämmiga uppgifter tillhandahålls till stöd för dessa påståenden. I annat fall kan det nämligen inte ifrågasättas att den ifrågavarande institutionens påståenden är materiellt korrekta. Helhetsbedömningen av uppgifterna rörande maktmissbruk kan därför inte grundas på lösa påståenden, ej exakta eller varken objektiva eller relevanta uppgifter.

(se punkterna 31–33)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 5 juli 2000, Samper mot parlamentet, T‑111/99, REGP 2000, s. I‑A‑135 och II‑611, punkt 64; 2 december 2008, Karatzoglou mot AER, T‑471/04, REGP 2008, s. I‑A‑2‑79 och II‑A‑2‑485, punkt 49; 5 oktober 2009, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen, T‑40/07 P och T‑62/0 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑89 och II‑B‑1‑551, punkterna 172 och 173