DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 16 maj 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv (EU) 2019/1158 – Balans mellan arbete och privatliv för föräldrar – Familj med bara en förälder – Likabehandling i förhållande till familjer med två föräldrar – Förlängning av barnledighet – Artikel 5 – Föräldraledighet – Begäran om förhandsavgörande kan inte tas upp till sakprövning”
I mål C‑673/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Social no 1 de Sevilla (Arbetsdomstol nr 1 i Sevilla, Spanien) genom beslut av den 28 september 2022, som inkom till domstolen den 27 oktober 2022, i målet
CCC
mot
Tesorería General de la Seguridad Social (TGSS),
Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS),
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, ordföranden på andra avdelningen A. Prechal (referent), tillika tillförordnad domare på sjunde avdelningen, samt domaren M.L. Arastey Sahún,
generaladvokat: L. Medina,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tesorería General de la Seguridad Social (TGSS) och Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS), genom M. Sánchez Jiménez och A.R. Trillo García, i egenskap av letrados,
– Spaniens regering, genom I. Herranz Elizalde, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 av den 20 juni 2019 om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU (EUT L 188, 2019, s. 79).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan CCC och å andra sidan Tesorería General de la Seguridad Social (TGSS) (Allmänna socialförsäkringskassan, Spanien) och Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS) (Nationella institutet för social trygghet, Spanien). Målet gäller de två sistnämnda organens beslut att inte förlänga barnledigheten med sexton veckor för CCC, som tillsammans med sitt barn bildar en enföräldersfamilj.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 92/85/EEG
3 Artikel 8 i rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 348, 1992, s. 1: svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 3) har rubriken ”Barnledighet” och lyder som följer:
”1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de arbetstagare som avses i artikel 2 är berättigade till sammanhängande barnledighet under minst 14 veckor under tiden före eller efter förlossningen enligt nationell lagstiftning eller praxis.
2. Av den barnledighet som föreskrivs i punkt 1 skall minst två veckor vara obligatoriska under tiden före eller efter förlossningen enligt nationell lagstiftning eller praxis.”
Direktiv 2019/1158
4 Skäl 37 i direktiv 2019/1158 har följande lydelse:
”Utöver kravet på att utvärdera behovet av att anpassa villkoren för tillgång till, och den närmare utformningen av, föräldraledighet till de särskilda behov som föräldrar i särskilt utsatta situationer har, uppmuntras medlemsstaterna att bedöma om villkoren för tillgång till, och de närmare formerna för utövandet av, rätten till pappaledighet, ledighet för vård av anhörig och flexibla arbetsformer behöver anpassas till de särskilda behov som vissa föräldrar har, till exempel ensamstående föräldrar, adoptivföräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning, föräldrar till barn med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom, eller föräldrar i särskilda omständigheter, såsom i samband med flerbarnsfödsel eller för tidig födsel.”
5 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”1. I detta direktiv avses med
a) pappaledighet: ledighet från arbetet för pappor eller, om och i den mån detta erkänns i nationell rätt, för motsvarande medföräldrar, i samband med barnets födelse i syfte att tillhandahålla vård,
b) föräldraledighet: ledighet från arbetet för föräldrar i samband med ett barns födelse eller vid adoption av ett barn i syfte att vårda det barnet,
…”
6 I artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Pappaledighet”, anges följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att pappor eller, om och i den mån detta erkänns i nationell rätt, motsvarande medföräldrar har rätt till pappaledighet i tio arbetsdagar, vilken ska tas ut i samband med arbetstagarens barns födelse. Medlemsstaterna får fastställa om ledigheten även kan tas ut delvis innan eller endast efter barnets födelse, samt om den kan tas ut i flexibla former.
2. Rätten till pappaledighet får inte göras beroende av en kvalifikationsperiod i arbete eller anställningstid.
3. Rätten till pappaledighet ska beviljas oberoende av arbetstagarens civilstånd eller familjestatus, enligt vad som definieras i nationell rätt.”
7 I artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Föräldraledighet”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att varje arbetstagare har en individuell rätt till föräldraledighet i fyra månader, vilken ska tas ut innan barnet når en viss ålder som ska vara högst åtta år och definieras av varje medlemsstat eller genom kollektivavtal. Denna ålder ska fastställas med målet att säkerställa att vardera föräldern faktiskt kan utöva sin rätt till föräldraledighet på lika villkor.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att två månader av föräldraledigheten inte kan överlåtas.
…
8. Medlemsstaterna ska utvärdera behovet av att anpassa villkoren för tillgång till och den närmare utformningen av hur föräldraledighet ska tas ut till behoven hos adoptivföräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning och föräldrar till barn med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom.”
8 Artikel 20.1 i direktiv 2019/1158 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 2 augusti 2022. …”
Spansk rätt
Lagen om arbetstagare
9 I artikel 48.4 i Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare), i dess lydelse enligt Real Decreto Legislativo 2/2015 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015 om antagande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagare), av den 23 oktober 2015 (BOE nr 255 av den 24 oktober 2015, s. 100224) (nedan kallad lagen om arbetstagare), föreskrivs följande:
”I samband med ett barns födelse, vilket omfattar förlossning och vård av ett barn yngre än tolv månader, ska den biologiska modern få ledigt under 16 veckor. De första sex veckorna av ledigheten ska tas ut omedelbart efter förlossningen och ska omfatta heltid till skydd för moderns hälsa.
På samma sätt ges vid ett barns födelse 16 veckors ledighet för den förälder som inte är biologisk mor, av vilka de sex första veckornas ledighet ska tas ut omedelbart efter förlossningen och ska omfatta heltid för att uppfylla det omsorgsansvar som föreskrivs i artikel 68 i Código Civil (civillagen).
…
När de sex första veckorna efter förlossningen har löpt ut kan föräldrarna fritt dela upp ledigheten för vård av barn sinsemellan vecka för vecka. Ledigheten kan tas ut samlat eller fördelat över olika perioder från och med utgången av den obligatoriska ledigheten efter förlossningen till dess att barnet fyllt tolv månader. Den biologiska modern får emellertid tidigarelägga uttaget av ledigheten upp till fyra veckor före den beräknade tidpunkten för förlossningen. …
…”
Den allmänna socialförsäkringslagen
10 I artikel 177 i texto refundido de la Ley General de la Seguridad Social (omarbetad lydelse av den allmänna socialförsäkringslagen), som fastställts genom Real Decreto Legislativo 8/2015 (kungligt lagstiftningsdekret 8/2015), av den 30 oktober 2015 (BOE nr 261, av den 31 oktober 2015, s. 103291), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad den allmänna socialförsäkringslagen), föreskrivs följande:
”Vid utbetalning av de förmåner som föreskrivs i detta avsnitt och som beviljas i samband med ett barns födelse för att ta hand om barnet ska följande situationer anses som skyddade situationer: förlossning, adoption, omvårdnad i samband med adoption och placering i familjehem i enlighet med civillagen eller civillagarna i de autonoma regionerna om reglering av sådan placering (under förutsättning att placeringen, i sistnämnda fall, inte understiger ett år) under de ledighetsperioder som beviljas i dessa situationer, i enlighet med vad som stadgas i artikel 48.4–48.6 [i lagen om arbetstagare] och artikel 49 a, b och c i [texto refundido de la Ley del Estatuto Básico del Empleado Público (omarbetad lydelse av lagen om offentliganställdas ställning)]”.
11 I artikel 178 i den allmänna socialförsäkringslagen, med rubriken ”Förmånsberättigade”, föreskrivs följande:
”1. Personer som omfattas av det allmänna systemet har, oavsett kön,
rätt till ersättning vid barns födelse när de tar ut sådan ledighet som avses i föregående artikel för att ta hand om barnet, under förutsättning att de, utöver att uppfylla det allmänna villkor som föreskrivs i artikel 165.1 och andra villkor som fastställs i förordning, även kan styrka någon av följande minsta avgiftsperioder:
a) Om arbetstagaren är yngre än 21 år vid tidpunkten för förlossningen, eller vid tidpunkten för förvaltningsbeslutet om placering i familjehem eller omhändertagande för adoption eller för ett domstolsbeslut om fastställande av adoption, finns inget krav på minsta avgiftsperiod.
b) Om arbetstagaren har uppnått 21 års ålder men är yngre än 26 år vid tidpunkten för förlossningen, eller vid tidpunkten för förvaltningsbeslutet om placering i familjehem eller omhändertagande för adoption eller för ett domstolsbeslut om fastställande av adoptionen, krävs en minsta avgiftsperiod om 90 dagar under de sju år som omedelbart föregår ledighetens början. Villkoret ovan anses uppfyllt om den berörda personen, i stället, kan styrka en avgiftsperiod på 180 dagar under sitt yrkesliv och denna period infaller före detta datum.
c) Om arbetstagaren har uppnått 26 års ålder vid tidpunkten för förlossningen, eller vid tidpunkten för förvaltningsbeslutet om placering i familjehem eller omhändertagande för adoption eller för ett domstolsbeslut om fastställande av adoptionen, krävs en minsta avgiftsperiod om 180 dagar under de sju år som omedelbart föregår ledighetens början. Villkoret ovan anses uppfyllt om den berörda personen, i stället, kan styrka en avgiftsperiod på 360 dagar under sitt yrkesliv och denna period infaller före detta datum.
2. Vid förlossning utgörs den i punkt 1 ovan angivna åldern av den ålder som den berörda personen uppnått vid ledighetens början, varvid dagen för förlossningen tas som utgångspunkt för att kontrollera att den minsta avgiftsperiod som eventuellt krävs är uppfylld.
…”
12 Artikel 179 i denna lag innehåller regler för att avgöra vilka ekonomiska förmåner som ska utgå.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 Den 5 november 2021 nedkom CCC med ett barn. Hon är ensam förälder till barnet och begärde, i sin egenskap av arbetstagare ansluten till det allmänna socialförsäkringssystemet i Spanien, att INSS skulle tillerkänna henne moderskapsförmåner.
14 Genom beslut av den 10 respektive den 14 december 2021 beviljade INSS henne det bidrag som föreskrivs enligt detta system under hennes barnledighet, det vill säga för perioden från den 5 november 2021 till den 24 februari 2022.
15 Den 22 februari 2022 begärde CCC att INSS skulle förlänga denna ledighet med sexton veckor på grund av hennes situation som ensamstående förälder. Till stöd för begäran gjorde hon gällande att de spanska bestämmelserna om föräldraledighet innebär en diskriminering av barn födda i familjer med bara en förälder i förhållande till barn födda i familjer med två föräldrar, eftersom barn med bara en förälder inte kommer i åtnjutande, på samma sätt som barn med två föräldrar, av de sexton veckors ledighet då den förälder som inte är biologisk mor tar hand om barnet i familjer med två föräldrar.
16 INSS och TGSS avslog begäran med motiveringen att artikel 177 i den allmänna socialförsäkringslagen fastställer vilka föräldrar som har en individuell rätt till föräldraledighet och med beaktande av de villkor som ska vara uppfyllda för att bevilja de aktuella förmånerna. I familjer med två föräldrar är rätten till föräldraledighet inte automatisk, eftersom varje förälder individuellt måste uppfylla lagstadgade villkor för att tillerkännas dessa förmåner. Att automatiskt bevilja en biologisk mor till ett barn i en familj med bara en förälder en föräldraledighet med samma totala varaktighet som föräldrarna i en familj med två föräldrar kan komma i åtnjutande av (det vill säga sexton veckors egen ledighet jämte de sexton veckor som tillerkänns den förälder som inte är biologisk mor) skulle enligt INSS och TGSS innebära en diskriminering av familjer med två föräldrar där båda föräldrarna inte automatiskt beviljas rätt till en föräldraledighet på sexton veckor.
17 Sedan hennes begäran avslagits, väckte CCC talan mot INSS och TGSS vid Juzgado de lo Social no 1 de Sevilla (Arbetsdomstol nr 1 i Sevilla, Spanien), som är hänskjutande domstol i detta mål. Där yrkade hon att hennes barnledighet med bidrag skulle förlängas så att ledigheten skulle vara i 32 veckor.
18 Denna domstol ställer sig frågande till om de spanska bestämmelserna om föräldraledighet är förenliga med direktiv 2019/1158 då dessa bestämmelser inte tar hänsyn till den speciella situation som föräldrar i enföräldersfamiljer befinner sig i. Dessa föräldrar missgynnas nämligen jämfört med föräldrar i familjer med två föräldrar när det gäller balansen mellan arbete och privatliv samt avseende den tid som ägnas åt att ta hand om barnet.
19 Samma domstol undrar särskilt om dessa bestämmelser är förenliga med direktivet då de utesluter alla möjligheter att förlänga föräldraledigheten för en mor i en enföräldersfamilj och således inför en särbehandling av henne i förhållande till familjer med två föräldrar vilka har möjlighet att komma i åtnjutande av en föräldraledighet på maximalt 32 veckor. Av dessa veckor är tio veckor uteslutande avsedda för att uppfylla båda föräldrarnas skyldighet att ta hand om barnet. Avsaknaden av bestämmelser i det spanska regelverket med anpassade åtgärder eller villkor för enföräldersfamiljer innebär i praktiken att dessa familjer får mindre tid att ta hand om barnet jämfört med den tid som föräldrarna i en familj med två föräldrar kan ägna åt sitt barn när de uppfyller i detta avseende föreskrivna villkor.
20 Den hänskjutande domstolen undrar därför om enföräldersfamiljer kan omfattas av artikel 5.8 i direktiv 2019/1158, jämförd med skäl 37 i samma direktiv, som gör det möjligt att anpassa villkoren för tillgång till och den närmare utformningen av hur föräldraledighet ska tas ut till behoven hos adoptivföräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning och föräldrar till barn med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom. Samma domstol undrar vidare om de unionsrättsliga minimiregler som är bindande för medlemsstaterna omfattar en skyldighet att föreskriva en rättslig reglering som är anpassad till de specifika behoven för enföräldersfamiljer när det kommer till balansen mellan arbete och privatliv.
21 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Social no 1 de Madrid (Arbetsdomstol nr 1 i Sevilla) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Är den spanska lagstiftarens underlåtenhet att i artikel 48.[4] i [lagen om arbetstagare] och i artiklarna 177, 178 och 179 i [den allmänna socialförsäkringslagen] införa bestämmelser genom vilka det beaktas att en enföräldersfamilj, när det gäller balansen mellan arbete och privatliv
med avseende på perioden av vård av ett nyfött barn, har särskilda behov i jämförelse med när ett barn föds i en familj med två föräldrar, varvid båda föräldrarna kan förvänta sig att få rätt till betald ledighet om de båda två uppfyller kraven för att beviljas ersättning från socialförsäkringen, förenlig med direktiv 2019/1158, som föreskriver att det särskilt ska beaktas bland annat om barn föds i en enföräldersfamilj, vad gäller fastställandet av villkoren för rätten till föräldraledighet och de särskilda formerna för denna ledighet?
2) Ska villkoren för att beviljas ledighet från arbetet vid ett barns födelse, villkoren för att få rätt till ekonomisk ersättning från socialförsäkringen och systemet för att komma i åtnjutande av föräldraledighet och, i synnerhet, av en eventuell förlängning av föräldraledigheten på grund av att det inte finns någon annan förälder än den biologiska modern som kan vårda barnet, i avsaknad av särskilda bestämmelser av den spanska lagstiftaren, tolkas flexibelt och EU-konformt?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
22 Det ska inledningsvis erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som ställs till EU-domstolen är relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsrättslig regel. Frågor som rör unionsrätten presumeras således vara relevanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 27 och 28 och där angiven rättspraxis).
23 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet emellertid vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning), C‑508/19, EU:C:2022:201, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
24 Den nationella domstolen måste således, i själva beslutet om hänskjutande, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och åtminstone i någon mån förklara varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen. Dessa kumulativa krav på innehållet i en begäran om förhandsavgörande framgår uttryckligen av artikel 94 i domstolens rättegångsregler (dom av den 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
25 Om det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsregel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den, får EU-domstolen enligt fast rättspraxis neka att besvara en tolkningsfråga som ställts av en nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
26 Den hänskjutande domstolen har i förevarande fall begärt att EU-domstolen ska tolka de unionsrättsliga bestämmelser som reglerar föräldraledighet, vilka föreskrivs i direktiv 2019/1158, i synnerhet artikel 5.8 däri jämförd med skäl 37.
27 Vad för det första gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 5 i direktiv 2019/1158, om föräldraledighet, påpekar EU-domstolen följande. Det nationella målet rör en begäran om förlängning av barnledighet med sexton veckor på grund av CCC:s ställning som ensamstående förälder. Artikel 48.4 i lagen om arbetstagare samt artiklarna 177–179 i den allmänna socialförsäkringslagen verkar vidare reglera barnledighet eller pappaledighet. Den hänskjutande domstolen har ställt sig undrande till om denna lag är förenlig med direktivets artikel 5 som behandlar föräldraledighet.
28 Begreppen ”föräldraledighet”, ”pappaledighet” respektive ”barnledighet” har emellertid en precis och specifik betydelse i unionsrätten. Föräldraledighet definieras i artikel 5 i direktiv 2019/1158, jämförd med artikel 3.1 b i samma direktiv, såsom en fyra månaders ledighet från arbetet för föräldrar i samband med ett barns födelse eller vid adoption av ett barn i syfte att vårda det barnet, vilken ska tas ut innan barnet når en viss ålder som ska vara högst åtta år. Pappaledighet avser, enligt artikel 4 i samma direktiv, jämförd med artikel 3.1 a, ledighet från arbetet i tio arbetsdagar för pappor eller, om och i den mån detta erkänns i nationell rätt, för motsvarande medföräldrar, i samband med barnets födelse i syfte att tillhandahålla vård. Barnledighet slutligen är, såsom anges i artikel 8 i direktiv 92/85, en sammanhängande ledighet för arbetstagare som är gravida eller nyligen har fött barn under minst 14 veckor under tiden före eller efter förlossningen.
29 EU-domstolen har vidare redan slagit fast att föräldraledighet och barnledighet eftersträvar olika syften. Föräldrar ges således rätt till föräldraledighet för att kunna vårda sitt barn. Sådan ledighet kan tas ut till dess att barnet uppnått en viss ålder, högst åtta år. Barnledigheten syftar däremot till att säkerställa dels skyddet av mammans fysiska tillstånd, dels skyddet av det särskilda förhållandet mellan modern och barnet under den tid som följer efter graviditeten och nedkomsten för att förhindra att detta förhållande störs genom den ökade belastning som ett samtidigt utövande av en yrkesverksamhet innebär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez, C‑351/14, EU:C:2016:447, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
30 Mot bakgrund av att det nationella målet handlar om en begäran om förlängning av en barnledighet, måste det konstateras att den hänskjutande domstolen inte förklarat varför den begär en tolkning av artikel 5 i direktiv 2019/1158 som handlar om föräldraledighet. Nämnda domstol har inte heller redogjort för det samband som må föreligga mellan denna bestämmelse och de åberopade bestämmelserna i nationell rätt som reglerar barnledighet respektive pappaledighet.
31 Den 4 oktober 2023 översände EU-domstolens ordförande en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen. Däri hemställde ordföranden att den hänskjutande domstolen skulle precisera om CCC:s begäran avsåg barnledighet, pappaledighet eller föräldraledighet. För det fall begäran avsåg föräldraledighet ombads den hänskjutande domstolen att precisera vilken funktion och art INSS:s åtgärder skulle anses ha inom ramen för en sådan begäran. För det fall begäran avsåg barnledighet eller pappaledighet ombads den hänskjutande domstolen att precisera varför det var nödvändigt att tolka artikel 5 i direktiv 2019/1158 om föräldraledighet för att avgöra det nationella målet.
32 Som svar på denna begäran om upplysningar angav den hänskjutande domstolen att det fanns en uppenbar likhet mellan föräldraledighet i artikel 5 i direktiv 2019/1158 och betald barnledighet som regleras i artikel 177 och följande artiklar i den allmänna socialförsäkringslagen. Samma domstol påpekade vidare att barnledighet gav ett fördelaktigt rättsligt skydd vid moderskap. Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att begäran om förhandsavgörande syftar till att fastställa om spansk lagstiftning i fråga om social trygghet är förenlig med direktiv 2019/1158, eftersom den varken reglerar eller tar upp den särskilda situationen för enföräldersfamiljer, oberoende av frågan om vilken ersättning som betalas ut för de aktuella ledigheterna. Samma domstol har även framfört att ett svar på tolkningsfrågorna är nödvändigt för att undvika att rätten till den begärda förlängningen systematiskt vägras till följd av en strikt tillämpning av det spanska regelverket som kan inverka menligt på rättigheterna för barn i enföräldersfamiljer jämfört med rättigheterna för barn i familjer med två föräldrar. Sistnämnda familjetyp har nämligen enligt spansk rätt möjlighet att komma i åtnjutande av 32 veckors föräldraledighet.
33 Ovannämnda svar från den hänskjutande domstolen klargör emellertid inte sambandet mellan, å ena sidan, det nationella målet som gäller en begäran om förlängning av barnledighet enligt artikel 48.4 i lagen om arbetstagare och artiklarna 177–179 i den allmänna socialförsäkringslagen och, å andra sidan, tolkningen av artikel 5 i direktiv 2019/1158 som ger varje förälder en individuell rätt till föräldraledighet och preciserar villkoren härför. Artikel 5 i detta direktiv gäller inte barnledighet och reglerar således inte frågan om förlängning av sådan ledighet på grund av att en mamma är ensam förälder till sitt barn. Detta förhållande ändras inte av de åberopade likheterna mellan föräldraledighet och barnledighet och inte heller av risken för att en strikt tillämpning av det spanska regelverket inte tar hänsyn till den särskilda situation som enföräldersfamiljer befinner sig i.
34 Det har följaktligen inte visats att artikel 5 i direktiv 2019/1158 är tillämplig i materiellt hänseende i det nationella målet. Tolkningen av denna bestämmelse är således inte nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet.
35 Vad för det andra gäller tillämpningen i tiden av direktiv 2019/1158 gör EU-domstolen följande bedömning. Enligt artikel 20.1 i detta direktiv skulle medlemsstaterna införliva direktivet med sin nationella rätt senast den 2 augusti 2022. I förevarande fall begärde CCC, den 22 februari 2022, att hennes barnledighet skulle förlängas med 16 veckor från och med den 24 februari 2022.
36 Såväl datumet för denna begäran som perioden för den eventuella förlängningen av den aktuella barnledigheten infaller således före den dag då fristen för införlivande av direktiv 2019/1158 löpte ut. Det finns vidare inte några uppgifter i handlingarna i målet som ger vid handen att artikel 48.4 i lagen om arbetstagare och artiklarna 177–179 i den allmänna socialförsäkringslagen antogs för att föregripa skyldigheten att införliva direktivets bestämmelser om föräldraledighet.
37 Eftersom fristen för införlivande av direktiv 2019/1158 inte hade löpt ut och direktivet inte hade införlivats i nationell rätt vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, saknas det anledning att tolka direktivets bestämmelser såvitt avser det nationella målets handläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2001, Mazzoleni och ISA, C‑165/98, EU:C:2001:162, punkt 17).
38 EU-domstolen konstaterar således att de unionsrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen begärt tolkning av inte är tillämpliga vare sig i materiellt eller tidsmässigt hänseende på omständigheterna i det nationella målet. De frågor som ställts i förevarande mål är därför hypotetiska.
39 Härav följer att begäran om förhandsavgörande inte kan upptas till sakprövning.
Rättegångskostnader
40 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
Den begäran om förhandsavgörande som framställts av Juzgado de lo Social nº 1 de Sevilla (Arbetsdomstol nr 1 i Sevilla, Spanien) genom beslut av den 28 september 2022, avvisas.
Underskrifter