TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)
den 16 juni 2011(*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och natriumperborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Böter – Preskription – Differentierad behandling – Överträdelsens varaktighet – Förmildrande omständigheter”
I mål T‑192/06,
Caffaro Srl, Milano (Italien), företrätt av advokaterna A. Santa Maria och C. Biscaretti di Ruffia,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av V. Di Bucci och F. Amato, därefter av V. Di Bucci och V. Bottka, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan i första hand om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat), i den mån som kommissionen i beslutet ålade sökanden och SNIA SpA böter med solidariskt betalningsansvar, och i andra hand om nedsättning av bötesbeloppet,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av tillförordnade ordföranden V. Vadapalas (referent), samt domarna A. Dittrich och L. Truchot,
justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 mars 2010,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Caffaro Srl (tidigare Industrie Chimiche Caffaro SpA och därefter Caffaro SpA), är ett bolag bildat enligt italiensk rätt som fram till år 1999 saluförde natriumperborat. Sökanden var vid tidpunkten för omständigheterna i målet ett helägt dotterbolag till Caffaro SpA, som år 2000 ändrade namn till SNIA SpA.
2 I november 2002 informerade Degussa AG Europeiska gemenskapernas kommission om att det förekom konkurrensbegränsande samverkan på marknaderna för väteperoxid och natriumperborat och ansökte om att kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) skulle tillämpas.
3 Degussa försåg kommissionen med materiella bevis. Tack vare dessa bevis kunde kommissionen den 25 och den 26 mars 2003 genomföra kontroller i lokalerna för tre företag.
4 Kommissionen riktade den 26 januari 2005 ett meddelande om invändningar till sökanden och övriga berörda företag.
5 Efter det att de berörda företagen hade hörts antog kommissionen beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB, EKA Chemicals AB, Degussa, Edison, FMC Corp., FMC Foret SA, Kemira Oyj, Air liquide SA, Chemoxal SA, SNIA, sökanden, Solvay SA, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat) (nedan kallat det angripna beslutet). En sammanfattning av detta beslut publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 13 december 2006 (EUT L 353, s. 54). Beslutet delgavs sökanden genom en skrivelse av den 8 maj 2006.
Det angripna beslutet
6 I det angripna beslutet uppgav kommissionen att mottagarna av beslutet hade deltagit i en enda och fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet, som avsåg väteperoxid och den vidareförädlade produkten natriumperborat (skäl 2 i det angripna beslutet).
7 Den för perioden mellan den 31 januari 1994 och den 31 december 2000 konstaterade överträdelsen bestod främst i att konkurrenter utbytte kommersiellt viktiga och konfidentiella upplysningar om marknaden och företagen, begränsade och kontrollerade produktionen liksom produktionens potentiella och faktiska kapacitet, fördelade marknadsandelar och kunder samt fastställde och övervakade målpriser.
8 Sökanden och SNIA ålades ”gemensamt och solidariskt” ansvar för överträdelsen (skälen 407–412 i det angripna beslutet).
9 Vid fastställandet av böterna tillämpade kommissionen den metod som föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna).
10 Grundbeloppet för böterna fastställdes på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet (skäl 452 i det angripna beslutet). Överträdelsen bedömdes vara mycket allvarlig (skäl 457 i det angripna beslutet).
11 Med tillämpning av differentierad behandling placerades sökanden i den fjärde kategorin, för vilken utgångsbeloppet för böterna är 1,875 miljoner euro. Vid fastställandet av detta belopp satte kommissionen ned böterna med 25 procent med hänsyn till att det inte hade visats att sökanden kände till eller med nödvändighet måste ha känt till den övergripande planen med de konkurrensbegränsande arrangemangen (skälen 460–462 i det angripna beslutet).
12 Eftersom sökanden, enligt kommissionen, hade deltagit i överträdelsen från den 29 maj 1997 till den 31 december 1998, det vill säga under ett år och sju månader, höjdes utgångsbeloppet för sökandens del med 15 procent (skäl 467 i det angripna beslutet).
13 Kommissionen konstaterade att sökanden haft en passiv och mindre betydelsefull roll i överträdelsen och sänkte med anledning av denna förmildrande omständighet bötesbeloppet med 50 procent (skälen 476 och 477 i det angripna beslutet).
14 I artikel 1 l i det angripna beslutet angavs att sökanden hade överträtt artikel 81.1 EG och artikel 53 i EES-avtalet genom att delta i den aktuella överträdelsen från den 29 maj 1997 till den 31 december 1998.
15 Enligt artikel 2 g i det angripna beslutet ålade kommissionen sökanden att ”gemensamt och solidariskt” med SNIA betala böter på 1,078 miljoner euro.
Förfarandet och parternas yrkanden
16 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 juli 2006.
17 På grund av ändringen i sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, och målet tilldelades, efter att parterna hörts, följaktligen denna avdelning i utökad sammansättning.
18 Som en åtgärd för processledning ställde tribunalen den 22 december 2009 en skriftlig fråga till sökanden, vilken sökanden besvarade inom den angivna fristen.
19 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 4 mars 2010.
20 Eftersom två av avdelningens ledamöter var förhindrade att delta i överläggningarna, fortsatte överläggningarna i enlighet med artikel 32 i rättegångsreglerna med de tre domare som har undertecknat denna dom.
21 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, i den mån som kommissionen i beslutet ålade sökanden och SNIA böter med solidariskt betalningsansvar,
– i andra hand, sätta ned bötesbeloppet till ett symboliskt belopp,
– i tredje hand, ”avsevärt” sätta ned bötesbeloppet, med hänsyn till att sökanden endast deltog i överträdelsen under en kort tid och att det förekommer förmildrande omständigheter, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
23 Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, i den mån som kommissionen i beslutet ålade sökanden och SNIA SpA böter med solidariskt betalningsansvar, eller om nedsättning av bötesbeloppet. Grunderna rör felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad avser, för det första, påståendet att sökanden ska betraktas som ”skadelidande och inte deltagare i kartellen för väteperoxid”, för det andra, det påstått felaktiga valet av referensår inom ramen för den differentierade behandlingen, för det tredje, bedömningen av hur länge sökanden deltog i överträdelsen, för det fjärde, tillämpningen av preskriptionsregeln i artikel 25.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), och, för det femte, bedömningen av förmildrande omständigheter.
Sökandens påstådda ställning som ”skadelidande och inte deltagare i kartellen för väteperoxid”
Parternas argument
24 Sökanden har gjort gällande att bolaget ”lidit skada av kartellen”, eftersom bolaget lämnade marknaden för natriumperborat år 1999 just på grund av de olagliga avtal som ingåtts på marknaden för väteperoxid. Sökanden tvingades nämligen att köpa väteperoxid – den enda råvaran som krävs för tillverkningen av natriumperborat – av producenter som deltog i kartellen och vilka utgjorde sökandens direkta konkurrenter på marknaden för natriumperborat. De höjda väteperoxidpriserna som kartellmedlemmarna avtalat drev sökanden ut från marknaden.
25 Sökanden befann sig i en absolut ekonomisk beroendeställning i förhållande till väteperoxidproducenterna, eftersom sökanden inte kunde ändra sin egen affärsstrategi på marknaden för natriumperborat i förhållande till de planerade prishöjningarna på marknaden för väteperoxid. Kommissionen bekräftade själv att det ”inte [hade] visats att [sökanden] kände till eller med nödvändighet måste ha känt till den övergripande planen med de konkurrensbegränsande arrangemangen” (skäl 461 i det angripna beslutet).
26 Sökanden har gjort gällande att kommissionen i ett flertal tidigare beslut beslutat att inte ålägga deltagarna i olagliga avtal några böter, då avtalet gått emot deras intressen eller då de varit ekonomiskt beroende av de andra parterna i avtalen. Kommissionen har i andra liknande fall endast utdömt symboliska böter. Kommissionens möjlighet att döma ut symboliska böter föreskrivs dessutom uttryckligen i punkt 5 d i riktlinjerna.
27 Kommissionen är bunden av dessa tidigare beslut, vilka är många och där ärendena är likartade i förhållande till förevarande mål. Deras gemensamma nämnare består i att de berörda företagen, i likhet med sökanden, var inblandade i en överenskommelse som ingåtts i strid med deras intressen eller, i vart fall, var ekonomiskt beroende av de andra parterna i avtalet. Sökandens situation kan likställas med situationen för en återförsäljare som ingått ett vertikalt avtal med en producent, eftersom det i båda fallen är fråga om ett ekonomiskt beroende företag.
28 Sökandens situation liknar situationen för Compagnie maritime zaïroise (CMZ) som omfattas av beslut 93/82/EEG av den 23 december 1992 om ett förfarande enligt [artikel 81 EG] (IV/32.448 och IV/32.450 – Cewal, Cowac och Ukwal) och [artikel 82 EG] (IV/32.448 och IV/32.450 – Cewal) (EGT L 34, 1993, s. 20), ett bolag som kommissionen befriade från böter, eftersom den konstaterade att överträdelsen inte medfört någon fördel för bolaget.
29 Genom att underlåta att beakta samma omständigheter i fråga om sökanden, åsidosatte kommissionen artikel 81.1 EG, artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003, riktlinjerna samt sin motiveringsskyldighet. Kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning och gjort sig skyldig till maktmissbruk. Kommissionen blandade vidare felaktigt ihop sökandens ställning med den för väteperoxidproducenterna Atochem SA, Kemira och Chemoxal (skäl 332 b i det angripna beslutet).
30 Kommissionen underlät särskilt att beakta att väteperoxidproducenterna hade inrättat ett system som resulterade i en prisfördubbling på mindre än ett och ett halvt år, att sökanden inte tillverkade väteperoxid och befann sig i en absolut ekonomisk beroendeställning i förhållande till dessa företag, att sökanden inte kände till den övergripande planen med kartellen, att sökanden ställts inför en väsentlig höjning av priset på väteperoxid, vilket var avgörande för bolagets utträde från marknaden för natriumperborat under kartellens existens, att sökanden inte hade dragit någon nytta av kartellen ens genom att byta leverantör, eftersom samordningen av priser rörde samtliga väteperoxidproducenter, samt att sökanden inte kunnat ändra sin egen affärsstrategi på marknaden för natriumperborat, då bolaget aldrig medverkat vid mötena avseende väteperoxid. Det var rättsstridigt att ålägga sökanden böter genom att kommissionen inte tog hänsyn till dessa överväganden och motiverade varför den inte gjorde det.
31 Slutligen saknar de böter som sökanden ålagts ändamålsenlig verkan både vad gäller syftet att bekämpa överträdelser och det avskräckande syftet, eftersom sökanden redan har lämnat den relevanta marknaden just på grund av den aktuella kartellen. Bolaget har således redan sanktionerats och är inte längre i stånd att begå en överträdelse på nytt.
32 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
Tribunalens bedömning
33 Tribunalen påpekar inledningsvis, såsom framgår av argumenten i ansökan, att även om sökanden påstått sig vara ”skadelidande och inte deltagare i kartellen för [väteperoxid]”, har bolaget faktiskt varken bestritt att det deltog i den aktuella överträdelsen eller att det var fråga om en enda överträdelse.
34 Sökanden har framför allt inte bestritt att bolaget deltog vid kartellmötena som ägde rum den 28 eller den 29 maj 1997 i Sevilla och den 14 maj i Évian-les-Bains, eller att vad som behandlades vid dessa möten var olagligt, såsom kommissionen bland annat konstaterade i skälen 162–164 och 226–229 i det angripna beslutet. Sökanden har endast, inom ramen för den tredje grunden som prövas nedan, bestritt varaktigheten av bolagets deltagande i den aktuella överträdelsen.
35 Under dessa förhållanden ska förevarande grund avseende att sökanden ”är skadelidande och inte deltagare i kartellen för väteperoxid” i praktiken tolkas som ett ifrågasättande av böternas lagenlighet och nivå med hänsyn till sökandens särskilda situation i kartellen.
36 Sökanden har nämligen endast åberopat ett visst antal omständigheter som bolaget anser borde medföra att det befrias från böter eller, på sin höjd, att sådana symboliska böter på 1 000 euro som föreskrivs i punkt 5 d i riktlinjerna döms ut. Sökanden har bland annat åberopat sin särskilda situation som tillverkare av natriumperborat, en av väteperoxid vidareförädlad produkt, genom att göra gällande att bolaget var ekonomiskt beroende av de andra parterna i avtalet som tillverkade väteperoxid eller båda de aktuella produkterna. Sökanden har vidare gjort gällande att bolaget deltog i den konkurrensbegränsande verksamheten i strid med bolagets egna intressen och att det inte drog någon fördel av densamma, eftersom bolaget tvingades att lämna marknaden för natriumperborat i mitten av år 1999.
37 Det ska härvid erinras om att kommissionens befogenhet att besluta om böter för företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 81.1 EG utgör ett av de medel som kommissionen förfogar över för att kunna fullgöra sin kontrolluppgift enligt unionsrätten. I denna uppgift ingår att föra en allmän politik för att tillämpa de principer på konkurrensområdet som fastställs i fördraget och att påverka företagens beteende i denna riktning (domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 105; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133).
38 Kommissionen förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av bötesbeloppet för att kunna förmå företagen att iaktta konkurrensreglerna. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser kan alltså inte medföra att kommissionen inte när som helst skulle kunna höja denna nivå, om detta visar sig vara nödvändigt för att säkerställa genomförandet av unionens konkurrenspolitik (domstolens dom i de ovan i punkt 37 nämnda förenade målen Musique diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 109).
39 Kommissionen förfogar i ännu högre grad över ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för möjligheten att i vissa fall döma ut så kallade ”symboliska” böter som den förbehåller sig enligt punkt 5 d i riktlinjerna, eller att inte döma ut några böter.
40 I förevarande fall har sökanden, för att bestrida lagenligheten av de böter som bolaget ålagts, för det första åberopat sin beroendeställning i förhållande till de andra kartelldeltagarna.
41 Det ska erinras om att agerande av en part i en konkurrensbegränsande samverkan som befinner sig i en ekonomisk beroendeställning inte i sig utgör en omständighet som kan medföra att en deltagare i kartellen undgår ansvar. En sådan omständighet måste inte heller nödvändigtvis beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet.
42 Det följer av fast rättspraxis att ett företag som deltar i möten med konkurrensbegränsande syften, även efter påtryckningar från företag med större ekonomiska resurser, alltid har en möjlighet att inge ett klagomål till kommissionen för att på så sätt påtala den konkurrensbegränsande samverkan i stället för att även fortsättningsvis delta i möten (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkt 178, och av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 423). Även om det antogs att ett företag har utsatts för påtryckningar för att ansluta sig till den konkurrensbegränsande samverkan skulle det nämligen ha kunnat underrätta behöriga myndigheter om detta i stället för att ansluta sig till samverkan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkt 344).
43 Med hänsyn till dessa överväganden är varken ett påstått beroendeförhållande till en annan part i kartellen eller sistnämndas hotande ställning av sådan art att det ska beaktas av kommissionen som en förmildrande omständighet (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 424).
44 Kommissionen är a fortiori inte skyldig att beakta dessa omständigheter då den beslutar om huruvida ett bolag ska befrias från åläggandet av böter eller att endast symboliska böter ska påföras.
45 Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan sökanden inte vinna framgång med argumentet avseende underlåtenheten att beakta bolagets ekonomiska beroendeställning i förhållande till andra parter i den konkurrensbegränsande samverkan.
46 Vad därefter gäller sökandens hänvisning till kommissionens tidigare beslut i vilka den inte påfört några böter eller endast påfört symboliska böter, ska det erinras om att kommissionens beslutspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet. Beslut i andra ärenden är enbart vägledande vid fastställande av huruvida principen om likabehandling har åsidosatts, eftersom det är föga troligt att omständigheterna i dessa ärenden, såsom marknader, produkter, företag och aktuella perioder, är identiska (domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8935, punkterna 201 och 205, och av den 7 juni 2007 i mål C‑76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4405, punkt 60).
47 Kommissionen är inte desto mindre skyldig att, även i detta sammanhang, iaktta principen om likabehandling och får inte behandla lika situationer olika eller olika situationer lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.
48 Det ska påpekas att situationen i ärendena som låg till grund för kommissionens tidigare beslut som åberopats av sökanden skiljer sig väsentligt från situationen i förevarande mål.
49 För det första har sökanden åberopat ett flertal beslut avseende avtal och samordnade förfaranden mellan en producent och återförsäljare som förhindrar parallellimport eller parallellexport.
50 Det framgår av dessa beslut att kommissionen i vissa ärenden avseende vertikala begränsningar har beaktat att återförsäljare – företag som är betydligt svagare ur ekonomisk synvinkel – handlat under tvång från en producent, i strid med sina egna ekonomiska intressen, av rädsla att få sin ensamåterförsäljarrätt indragen. Kommissionen har således, från fall till fall, beslutat att inte hålla återförsäljarna ansvariga, att befria dem från böter eller att ålägga dem mycket måttfulla böter.
51 Det ska påpekas att dessa överväganden inte är direkt överförbara på fall avseende horisontella begränsningar såsom priskarteller och karteller för uppdelning av marknader som är i fråga i det aktuella målet, vilka utgör överträdelser av mycket allvarlig art som i allmänhet begås av företag med sinsemellan jämförbara ekonomiska förhållanden, eftersom samtliga tillverkar produkten eller produkterna i fråga.
52 I förevarande mål deltog sökanden i en enda överträdelse som avsåg marknaderna för väteperoxid och natriumperborat. Den omständigheten att sökanden endast tillverkade natriumperborat, var skyldig att köpa väteperoxid från de andra parterna i kartellen och följaktligen utsattes för prispressen på marknaden för väteperoxid i föregående led, visar inte att sökanden var tvungen att bete sig rättsstridigt på marknaden för natriumperborat. Sökanden har i vart fall inte åberopat några konkreta omständigheter som visar att de andra kartelldeltagarna utövade påtryckningar på sökanden, exempelvis genom hot om att ställa in sökandens inköp av väteperoxid om bolaget inte följde den konkurrensbegränsande ordning som införts på marknaden för natriumperborat.
53 Vad för det andra gäller horisontella begränsningar har sökanden åberopat kommissionens beslut 94/210/EG av den 29 mars 1994 om ett förfarande enligt artiklarna [81 EG] och [82 EG] (ärende 33.941 – HOV-SVZ/MCN) (EGT L 104, s. 34), samt kommissionens beslut K(2004) 4030 av den 20 oktober 2004 om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende 38.238 – Råtobak – Spanien). En sammanfattning av sistnämnda beslut publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 19 april 2007 (EUT L 102, s. 14).
54 Det ska erinras om att beslut 94/210 avsåg järnvägsföretag som var parter i en ”defensiv kartell” avsedd att motverka effekterna av ett dominerande företags prissättning som bedömdes mot bakgrund av artikel 82 EG inom ramen för samma beslut. I skälen 109–112 i beslutet påpekade kommissionen bland annat att ”en defensiv kartell ... allmänt sett inte [kunde] befria företagen från åläggandet av böter” innan den beslutade att ”det med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, inte [fanns] någon anledning att ålägga böter för överträdelsen av artikel [81 EG] ”.
55 Vad gäller beslut K(2004) 4030 angående två karteller mellan tobaksberedningsföretag respektive producentföreträdare, drog kommissionen vad gäller den andra kartellen slutsatsen att endast symboliska böter på 1 000 euro skulle åläggas var och en av producentföreträdarna, eftersom de nationella bestämmelserna hade gett upphov till betydande osäkerhet om huruvida deras beteende var rättsenligt. Kommissionen konstaterade nämligen att de spanska myndigheterna åtminstone hade uppmuntrat producentföreträdarna till fortsatta prisöverläggningar. Jordbruksministeriet hade till och med godkänt de förhandlade pristabellerna, som bifogats de standardavtal som publicerats i den spanska officiella tidningen (skälen 425–431 i beslut K(2004) 4030).
56 Av detta framgår att de båda beslut som åberopats av sökanden utgör enskilda beslut grundade på särskilda omständigheter som över huvud taget inte är jämförbara med de omständigheter som åberopats av sökanden i förevarande mål.
57 Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt argument om en påstådd ”diskriminering” med hänsyn till kommissionens beslutspraxis när det gäller beaktandet av ett bolags ekonomiska beroendeställning i förhållande till andra kartelldeltagare.
58 Sökanden har för det andra åberopat att kartellen inte medfört någon vinst för bolaget och att det rent av lidit skada därav.
59 Tribunalen erinrar om att enligt fast rättspraxis kan den omständigheten att överträdelsen inte har medfört någon vinst för ett företag inte hindra att företaget åläggs böter, eftersom böterna annars skulle förlora sin avskräckande verkan. Av detta följer att kommissionen vid fastställelsen av bötesbeloppet inte är skyldig att styrka att överträdelsen har medfört en otillåten fördel för de berörda företagen eller att i förekommande fall beakta att överträdelsen inte medfört någon vinst (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T-34/95–T-3995, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 4881, och av den 26 april 2007 i de förenade målen T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, Bolloré m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑947, punkt 671).
60 Att det inte förelegat någon sådan fördel kan inte utgöra en förmildrande omständighet som ska beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet (förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T‑52/02, SNCZ mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5005, punkt 91, och av den 8 juli 2008 i mål T‑53/03, BPB mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1333, punkt 442), och motiverar följaktligen inte ett symboliskt bötesbelopp.
61 Samma överväganden är i princip tillämpliga vad gäller påståendet att sökanden deltog i en samverkan med sina konkurrenter i strid med bolagets egna ekonomiska intressen och att bolaget till följd därav drabbats av de negativa verkningarna av denna samverkan. En sådan omständighet, även om den ansågs vara riktig, ska nämligen inte heller nödvändigtvis beaktas som en förmildrande omständighet och, a fortiori, som en omständighet som motiverar att symboliska böter döms ut.
62 Enligt rättspraxis kan ett företag som fortsätter att samordna priserna med sina konkurrenter, trots att det påstår sig åsamkas skada, inte anses ha gjort sig skyldigt till en mindre allvarlig överträdelse än de andra företagen som också var inblandade i samverkan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑304/94, Europa Carton mot kommissionen, REG 1998, s. II‑869, punkt 141).
63 Vad beträffar sökandens argument avseende CMZ:s situation som avses i beslut 93/82, konstaterar tribunalen att det följer av skälen 111 och 112 under rubriken ”Omfattning av medverkan” i det beslutet att kommissionen beslutade att inte ålägga CMZ några böter av skäl som huvudsakligen var hänförliga till bolagets medverkan i överträdelsen, och i synnerhet att det inte var aktivt verksamt på den berörda marknaden. Att det inte drog några fördelar av överträdelsen anfördes endast för fullständighetens skull. Det ska vidare konstateras att förstainstansrätten bekräftade att det var riktigt av kommissionen att befria det berörda bolaget från böter på den grunden att dess affärsmässiga och ekonomiska situation vid den aktuella tidpunkten skilde sig från situationen för de andra aktörerna som deltagit i överträdelsen (förstainstansrättens dom av den 1 juli 2008 i mål T‑276/04, Compagnie maritime belge mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1277, punkt 96).
64 Eftersom det rör sig om ett enskilt beslut som antogs i ett ärende som i övrigt saknar likheter med förevarande mål, kan det inte utgöra stöd för sökandens argument avseende nödvändigheten att beakta att överträdelsen inte medfört någon vinst för bolaget.
65 Sökanden kan följaktligen inte med framgång göra gällande att kommissionen var skyldig att befria bolaget från böter eller att ålägga bolaget symboliska böter med hänsyn till att kartellen inte medfört någon vinst för bolaget och att det rentav lidit skada därav.
66 För det tredje ska det slutligen, vad gäller sökandens argument att böterna saknar ändamålsenlig verkan både när det gäller syftet att bekämpa överträdelser och det avskräckande syftet, erinras om att avskräckningsfaktorn bestäms på grundval av ett antal omständigheter och inte bara det berörda företagets specifika situation (domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑289/04 P, Showa Denko mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5859, punkt 23, och förstainstansrättens dom av den 30 april 2009 i mål T‑13/03, Nintendo och Nintendo of Europe mot kommissionen, REG 2009, s. II‑947, punkt 71).
67 Denna bedömning omfattar inte någon prövning av om det är troligt att det aktuella företaget kommer att upprepa överträdelsen. Den eftersökta avskräckande verkan tar nämligen inte enbart sikte på företag som beslutet att ålägga böter riktar sig till. Företag av liknande storlek och med liknande resurser ska även förmås att avstå från att delta i liknande överträdelser av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet Nintendo och Nintendo of Europe mot kommissionen, punkterna 72 och 73).
68 Eftersom sökandens ekonomiska verksamhet inte helt har upphört, påverkar den omständigheten att bolaget inte längre är verksamt på den berörda marknaden i vart fall inte nödvändigheten av att säkerställa att böterna som bolaget åläggs har en avskräckande verkan.
69 Vad gäller syftet att bekämpa överträdelser, påpekar tribunalen att det skulle strida mot detta syfte att upphörd affärsverksamhet på den berörda marknaden medför att det aktuella företaget undgår böter för den överträdelse som begåtts.
70 Följaktligen kan de böter som ålagts sökanden inte anses sakna ändamålsenlig verkan.
71 Det ska slutligen påpekas att de omständigheter som har åberopats, betraktade som helhet, inte visar att kommissionen överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av sin sanktionsbefogenhet gentemot sökanden.
72 Tribunalen erinrar härvid om att kommissionen beaktade de omständigheter som förelåg beträffande sökandens deltagande i överträdelsen genom att sätta ned utgångsbeloppet för böterna med 25 procent för sökanden på grund av att det inte hade visats att bolaget kände till den övergripande planen med de konkurrensbegränsande arrangemangen (skäl 461 i det angripna beslutet) och genom att sänka bötesbeloppet med 50 procent med anledning av en förmildrande omständighet som följer av att sökanden hade en passiv och mindre betydelsefull roll i överträdelsen och att dess medverkan i kartellen inte kunde jämföras med de övriga aktiva deltagarnas (skälen 476 och 477 i det angripna beslutet).
73 Vidare har sökanden genom sitt argument att kommissionen jämförde sökandens situation med situationen för väteperoxidproducenterna endast hänvisat till skäl 332 b i det angripna beslutet. Där anges att den omständigheten att vissa företag endast tillverkar en av de två aktuella produkterna inte påverkar att det rör sig om en enda överträdelse. Sökandens argument saknar således verkan i den mån bolaget inte har bestritt att det var fråga om en enda överträdelse.
74 Med beaktande av dessa överväganden kan sökandens argument om maktmissbruk inte godtas. Som följer särskilt av punkterna 66–70 ovan, har den påföljd som ålagts sökanden använts till avsett ändamål, både vad gäller syftet att bekämpa överträdelser och det avskräckande syftet.
75 Vidare kan tribunalen inte godta sökandens påstående att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, vilket endast framställts i förevarande grund och varken har utvecklats i sökandens inlagor eller i de muntliga synpunkter som sökanden framförde vid förhandlingen.
76 Om det antogs att sökanden genom denna invändning kritiserat kommissionen för att inte ta ställning till sökandens särskilda situation i kartellen, ska det nämligen noteras att kommissionen redogjorde för de skäl som motiverade en sänkning av bötesbeloppet med hänsyn till sökandens särskilda situation i skälen 461 och 474–477 i det angripna beslutet. Vidare var kommissionen inte skyldig att ta ställning till ett eventuellt åläggande av symboliska böter, eftersom detta enbart är en möjlighet som undantagsvis kan tillämpas enligt punkt 5 d i riktlinjerna.
77 Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Valet av referensår inom ramen för den differentierade behandlingen
Parternas argument
78 Sökanden har gjort gällande att det var fel av kommissionen att använda bolagets marknadsandel för år 1998 vid den differentierade behandlingen, trots att den för alla andra företag som det angripna beslutet riktar sig till beaktade marknadsandelarna för år 1999, det sista hela året som överträdelsen pågick. Kommissionen åsidosatte i detta avseende även principen om likabehandling, artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och riktlinjerna.
79 Kommissionen var skyldig att använda det sista hela året som överträdelsen pågick som referensår. Det följer bland annat av domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑196/99 P, Aristrain mot kommissionen (REG 2003, s. I‑11005, punkt 129), att användningen av ett gemensamt referensår för samtliga företag som deltagit i samma överträdelse är den enda garantin för att de behandlas på samma sätt. Kommissionen har i sina tidigare beslut använt ett enda referensår, även när de olika företagen deltagit i överträdelsen under skilda perioder.
80 Kommissionen har med valet av år 1998 som referensår velat öka sökandens bötesbelopp. Sökandens omsättning och motsvarande marknadsandel år 1999 var betydligt lägre än år 1998, eftersom dess totala omsättning för natriumperborat minskade från 12,9 miljoner euro år 1998 till 9,1 miljoner euro år 1999.
81 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
Tribunalens bedömning
82 Enligt punkt 1 A sjätte stycket i riktlinjerna kan det för det fall en överträdelse begås av flera företag vara nödvändigt att variera utgångsbeloppet för att beakta den särskilda vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags agerande i samband med överträdelsen, särskilt när det är stor skillnad i storlek på de företag som begått en överträdelse av samma slag, och att anpassa utgångspunkten för grundbeloppet med hänsyn till varje företags särskilda egenskaper.
83 Enligt fast rättspraxis ska likabehandlingsprincipen iakttas vid en indelning av kartellmedlemmar i kategorier för att göra en differentierad behandling vid fastställandet av böternas utgångsbelopp. Enligt denna princip får lika situationer inte behandlas olika eller olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Bötesbeloppet ska vidare i vart fall stå i proportion till de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är (se domen i de ovan i punkt 42 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 219 och där angiven rättspraxis).
84 Vid prövningen av om en sådan indelning av kartellmedlemmarna i olika kategorier överensstämmer med likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen, ska tribunalen, då den kontrollerar användningen av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, emellertid endast kontrollera att uppdelningen är konsekvent och sakligt motiverad (förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T‑213/00, CMA CGM m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑913, punkt 416, och i de ovan i punkt 42 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 220).
85 För att fastställa betydelsen av varje enskilt företag som deltog i överträdelsen i förevarande mål tog kommissionen, med undantag för sökanden, hänsyn till marknadsandelarna från den sammanlagda försäljningen av de båda aktuella produkterna på världsmarknaden år 1999, det sista hela året som överträdelsen omfattade båda dessa produkter. När det gäller sökanden beaktade kommissionen marknadsandelen för år 1998, som var det sista året som sökanden deltog i överträdelsen (skäl 460 i det angripna beslutet).
86 Kommissionen satte vidare ned utgångsbeloppet för böterna med 25 procent för sökanden med hänsyn till att det inte hade visats att bolaget kände till eller med nödvändighet måste ha känt till den övergripande planen med de konkurrensbegränsande arrangemangen (skäl 461 i det angripna beslutet).
87 Det förhållandet att ett annat referensår beaktas för en kartellmedlem inom ramen för en differentierad behandling innebär inte i sig ett åsidosättande av principen om likabehandling.
88 Domstolen har förvisso funnit att användningen av ett gemensamt referensår för samtliga företag som deltagit i samma överträdelse ger en garanti för att de behandlas på samma sätt som övriga företag, eftersom sanktionerna fastställs enhetligt, och att valet av ett referensår som ingår i överträdelseperioden möjliggör en bedömning av omfattningen av överträdelsen utifrån den ekonomiska verkligheten såsom den framstod under denna period (domen i det ovan i punkt 79 nämnda målet Aristrain mot kommissionen, punkt 129).
89 Tvärtemot vad sökanden har gjort gällande följer det emellertid inte härav att valet av ett gemensamt referensår utgör den enda möjligheten att fastställa sanktionerna i överensstämmelse med principen om likabehandling.
90 Kommissionen kan särskilt beakta den omständigheten att det gemensamma referensåret inte omfattas av överträdelseperioden för ett visst företag och således inte ger någon användbar vägledning om dess särskilda vikt under överträdelsen, och därmed även beakta dess omsättning för ett annat år än det gemensamma referensåret, under förutsättning att indelningen av kartellmedlemmarna i kategorier är konsekvent och sakligt motiverad.
91 Liknande överväganden gäller vid tillämpningen av den övre gränsen på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 på ett annat räkenskapsår i fråga om ett företag som inte längre bedrev verksamhet på marknaden under det räkenskapsår som beaktas för de andra kartelldeltagarna och vilket således inte ger en tillförlitlig indikation på dess faktiska ekonomiska situation (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 2007 i det i punkt 46 ovan nämnda målet Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, punkterna 28–30 och 43, samt förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T‑33/02, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4973, punkt 74).
92 I förevarande mål kunde kommissionen följaktligen med rätta hänvisa till sökandens försäljning år 1998, som var det sista året för sökandens deltagande i kartellen, efter att den hade konstaterat att sökandens försäljning under det gemensamma referensåret som togs i beaktande för de andra företagen som hade deltagit i kartellen inte gav en tillförlitlig indikation på dess faktiska ekonomiska situation, bland annat eftersom sökanden inte längre deltog i överträdelsen.
93 Vidare tillämpades detta kriterium objektivt på samtliga kartellmedlemmar, eftersom alla berörda företag, med undantag för sökanden, deltog i kartellen år 1999, vilket var det sista året som de deltog i överträdelsen avseende de två aktuella produkterna.
94 Sökanden har inte heller visat att valet av ett annat referensår i fråga om sökanden ledde till en inkonsekvent kategoriindelning.
95 Sökanden är nämligen det enda företaget som placerades i den fjärde och sista kategorin, för vilken böternas utgångsbelopp uppgår till 1,875 miljoner euro (det vill säga 2,5 miljoner euro före nedsättningen i skäl 461 i det angripna beslutet). Detta är betydligt lägre än utgångsbeloppet i den tredje kategorin, vilket uppgår till 20 miljoner euro. Vidare är skillnaden mellan sökandens marknadsandelar år 1998 och 1999 relativt liten, bland annat jämfört med skillnaden mellan marknadsandelarna för de olika företagen som placerats i den tredje kategorin, vilken helt beror på de schablonbelopp som beaktats.
96 Tribunalen erinrar härvid om att det inte kan anmärkas på den omständigheten att utgångsbeloppen för varje kategori inte är absolut proportionella i förhållande till de respektive marknadsandelarna, eftersom denna omständighet endast är en följd av att det fastställs schablonbelopp (domen i det ovan i punkt 84 nämnda målet CMA CGM m.fl. mot kommissionen, punkt 411).
97 Den åberopade skillnaden i sökandens marknadsandelar år 1998 och år 1999 är nämligen inte så stor att den metod som kommissionen har tillämpat ger en starkt missvisande bild av de relevanta marknaderna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, punkt 159, och av den 8 oktober 2008 i mål T‑68/04, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2511, punkt 70).
98 Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
Bedömningen avseende hur länge sökanden deltagit i överträdelsen
Parternas argument
99 Sökanden har bestritt att bolaget deltog i överträdelsen under så lång tid som kommissionen konstaterade vid beräkningen av bötesbeloppet. Sökanden har i detta avseende anfört att kommissionen har missuppfattat de faktiska omständigheterna, gjort sig skyldig till maktmissbruk, åsidosatt rätten till försvar, att motiveringen är bristfällig samt att artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 och riktlinjerna har åsidosatts.
100 Sökanden har i huvudsak bestritt att bolaget deltog vid mötet den 26 november 1998, som ägde rum i Bryssel i anslutning till European Chemical Industry Councils (CEFIC) möte (skäl 258 i det angripna beslutet), och har anfört att bolagets företrädare endast medverkade i de lagliga diskussionerna vid sistnämnda möte. Kommissionen baserade sökandens medverkan i de olagliga kontakter som ägde rum under mötets pauser på Degussas uttalande, vilket endast innehåller en lista över deltagarna vid CEFIC:s möte. Kommissionens påstående, att alla personer som deltog vid CEFIC:s möte ”utan undantag” hade deltagit i de olagliga kontakterna, kan inte utläsas av detta uttalande. Att Degussa i sitt svar på meddelandet om invändningar ”inte tog tillbaka” uppgifterna i sitt uttalande och inte heller ändrade dessa (skäl 258 i det angripna beslutet) bevisar ingenting, eftersom Degussas ursprungliga uttalande redan var otillräckligt underbyggt.
101 Till stöd för invändningen avseende sökandens närvaro vid mötet i Bryssel använde sig kommissionen vidare, i skäl 258 i det angripna beslutet, av uppgifter från Degussas svar på meddelandet om invändningar som sökanden inte getts tillgång till. Detta utgör ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar.
102 Degussas uttalande kunde i vart fall inte användas som bevisning till sökandens nackdel, eftersom sökanden bestritt detta och det inte har stöd av någon annan bevisning. Kommissionen har dessutom själv indirekt medgett att sökanden inte deltog vid mötet i Bryssel, eftersom den påstått att sökandens medverkan i överträdelsen begränsade sig till två möten (skäl 476 i det angripna beslutet), som endast kan avse mötena som hölls i Sevilla och i Évian-les-Bains.
103 Eftersom det inte har visats att sökanden deltog vid mötet i Bryssel borde kommissionen ha ansett att sökandens deltagande i överträdelsen upphörde den 14 maj 1998, då mötet i Évian-les-Bains ägde rum. Sökanden tillämpade nämligen inte avtalen om priser på natriumperborat som ingicks vid mötet i Évian-les-Bains. Detta styrks av att sökanden inte var närvarande vid de följande fem mötena år 1998 som behandlade genomförandet av avtalet i Évian-les-Bains och av sökandens beslut under de sista månaderna år 1998 att lämna marknaden för natriumperborat.
104 Kommissionen fastställde således felaktigt varaktigheten av sökandens deltagande i överträdelsen till ett år och sju månader i stället för till ett år, det vill säga från den 29 maj 1997 till den 14 maj 1998, och höjde obefogat bötesbeloppet med hänsyn till denna varaktighet.
105 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
Tribunalens bedömning
106 Det framgår av handlingarna i målet att kommissionen, i meddelandet om invändningar, klandrade sökanden för att ha deltagit i det rättsstridiga beteendet mellan den 24 maj 1996 och den 30 juni 1999. Denna överträdelseperiod begränsades väsentligt i det angripna beslutet, i vilket kommissionen konstaterade att sökanden hade deltagit i överträdelsen från den 29 maj 1997 till den 31 december 1998 (artikel 1 l i det angripna beslutet).
107 Sökanden har inom ramen för förevarande grund bestritt att bolaget medverkade i överträdelsen under en del av överträdelseperioden, nämligen mellan den 14 maj och den 31 december 1998, i den mån beaktandet av denna period medförde en höjning av sökandens böter.
108 Tribunalen noterar inledningsvis, såsom kommissionen påpekat, att sökanden i sitt svar på meddelandet om invändningar medgav att bolaget på sin höjd varit inblandat i olagliga kontakter under perioden från den 29 maj 1997 till den 31 december 1998.
109 Det är förvisso riktigt att tribunalen i detta avseende har funnit att när ett företag i fråga uttryckligen och på ett klart och precist sätt vitsordat de omständigheter som kommissionen åberopat i meddelandet om invändningar ska dessa anses vara utredda, och företaget kan därför i princip inte bestrida dem vid tribunalen (se förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2567, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
110 I förevarande fall angav sökanden förvisso, inom ramen för sitt bestridande av kommissionens invändningar avseende perioden den 24 maj 1996 till den 30 juni 1999, att ”[bolaget] på sin höjd [kunde] hållas ansvarigt för perioden från den 29 maj 1997 till den 31 december 1998”. I samma svar bestred sökanden att bolaget medverkat i de olagliga kontakterna som ägde rum under denna period, nämligen vid mötena den 16 september och den 26 november 1998.
111 Med hänsyn till det sammanhang i vilket upplysningen i fråga lämnats, kan sökanden inte anses uttryckligen och på ett klart och precist sätt ha erkänt att bolaget medverkade i överträdelsen under den omtvistade perioden.
112 Talan ska därmed prövas i sak såvitt avser förevarande grund.
113 Vad beträffar frågan huruvida talan kan bifallas på denna grund ska det inledningsvis påpekas att sökanden varken har bestritt att bolaget deltog i mötet avseende natriumperborat den 14 maj 1998 i Évian-les-Bains eller att innehållet i diskussionerna vid detta möte, för vilka det redogörs i skälen 226–230 i det angripna beslutet, var olagligt.
114 Det är vidare utrett att sökanden inte deltog i fyra kartellmöten avseende natriumperborat som ägde rum mellan CEFIC:s möten i maj och november 1998, nämligen två trepartsmöten avseende nedläggningen av en av Atochems anläggningar (skälen 233 och 243 i det angripna beslutet), ett multilateralt möte på ”hög nivå” och ett bilateralt möte mellan Solvay och Degussa (skälen 237 och 239 i det angripna beslutet).
115 Sökanden har emellertid bestritt att bolaget medverkade i olagliga kontakter i samband med CEFIC:s möte den 26 november 1998 i Bryssel och anfört att dess medverkan i kartellen upphörde på dagen för mötet den 14 maj 1998 i Évian-les-Bains. Sökanden har hävdat att kommissionen felaktigt grundade sökandens olagliga kontakter enbart på Degussas uttalande, vilket är oklart och saknar stöd i annan bevisning.
116 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att enligt fast rättspraxis kan ett uttalande från ett misstänkt företag, vars riktighet har bestritts av andra företag, inte betraktas som ett tillräckligt bevis för att de sistnämnda har gjort sig skyldiga till en överträdelse, utan att det styrks genom annan bevisning (se domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 285 och där angiven rättspraxis).
117 Vad gäller sökandens medverkan i de olagliga kontakterna den 26 november 1998, framgår det av skäl 257 i det angripna beslutet att ”bilaterala och multilaterala kontakter ägde rum mellan natriumperboratproducenterna (enligt Degussa var företrädare för Ausimont, [sökanden], Degussa, Atochem, FMC Foret och Solvay närvarande) under pausen för CEFIC:s möte, i syfte att utbyta synpunkter avseende tillämpningen av de prishöjningar på natriumperborat som beslutats i maj vid mötet i Évian”.
118 Kommissionen tillbakavisade vidare sökandens bestridande av dessa kontakter, genom att ange följande (skäl 258 i det angripna beslutet):
”Degussa har klart angett att vissa företrädare deltog i det officiella mötet avseende natriumperborat och att olagliga kontakter ägde rum mellan dessa personer under detta möte (utan att utesluta någon har Degussa, i sitt svar på meddelandet om invändningar, inte tagit tillbaka eller ändrat dessa uttalanden). Atofina har, utan att i förväg känna till Degussas uttalanden, placerat dessa olagliga kontakter i samma sammanhang. Kommissionen är därför av den uppfattningen att dessa diskussioner faktiskt ägt rum och att de personer som räknats upp av Degussa verkligen deltog i dessa.”
119 Det framgår av dessa skäl att kommissionens konstaterande att sökanden hade medverkat i de olagliga kontakterna i fråga gjordes uteslutande på grundval av information från Degussas uttalande inom ramen för dess samarbete med kommissionen.
120 Även om kommissionen också angav att Degussa ”inte [hade] tagit tillbaka” sina uppgifter och att dess uttalande stämde överens med vissa uppgifter som Atofina lämnat, tillför dessa omständigheter nämligen inte någon ytterligare bevisning vad gäller sökandens medverkan. I synnerhet avser uppgifterna från Atofina, såsom framgår av handlingarna i målet, endast mötet avseende väteperoxid som ägde rum den 25 november 1998 och innehåller inte någon hänvisning till sökanden.
121 Vidare innehåller Degussas uttalande inte någon uttrycklig hänvisning till sökandens medverkan i de olagliga kontakterna, utan endast en lista över deltagarna vid CEFIC:s officiella möte, varibland en företrädare för sökanden, samt en generell bekräftelse på att det förekom olagliga bilaterala kontakter i anslutning till de officiella mötena.
122 Det framgår följaktligen inte klart av uppgifterna i Degussas uttalande att sökanden medverkade i de olagliga kontakterna i Bryssel och dessa uppgifter kan, i avsaknad av styrkande bevisning, följaktligen inte betraktas som tillräckligt bevis för att sökanden medverkade i dessa kontakter.
123 Det var således fel av kommissionen att hålla sökanden ansvarig för att ha medverkat i de olagliga kontakterna som ägde rum den 26 november 1998.
124 Vad gäller konsekvenserna av detta fel påpekar tribunalen att om vissa av de skäl som ligger till grund för ett beslut i sig är tillräckliga för att motivera beslutet, påverkar enligt fast rättspraxis eventuella fel i andra delar av motiveringen till rättsakten i vart fall inte beslutets artikeldel (förstainstansrättens dom av den 21 september 2005 i mål T‑87/05, EDP mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3745, punkt 144, och av den 14 december 2005 i mål T‑210/01, General Electric mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5575, punkt 42; se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen C‑302/99 P och C‑308/99 P, kommissionen och Frankrike mot TF1, REG 2001, s. I‑5603, punkterna 26–29).
125 Såsom framgår av skäl 362 i det angripna beslutet grundar sig konstaterandet i förevarande mål, att sökanden deltog i överträdelsen fram till och med den 31 december 1998, inte endast på dess medverkan i de olagliga kontakterna som ägde rum den 26 november 1998. Det grundar sig även på att sökanden ”rättat sig efter de konkurrensbegränsande arrangemangen åtminstone fram till och med den 31 december 1998”, det datum fram till vilket de konkurrensbegränsande arrangemangen som beslutats vid mötet den 14 maj 1998 i Évian-les-Bains gällde.
126 Med hänsyn till att sökanden varken har bestritt att bolaget närvarade vid mötet i Évian-les-Bains eller innehållet i de avtal som ingicks vid detta möte (skälen 226–230 i det angripna beslutet), kan slutsatsen att sökanden deltog i de arrangemang som beslutades i Évian-les-Bains för en period som löpte fram till och med den 31 december 1998 inte påverkas av sökandens argument att bolaget inte tillämpade de aktuella arrangemangen, ett förhållande som enligt sökanden styrks av att bolaget inte var närvarande vid några andra möten som ingick i den konkurrensbegränsande samverkan år 1998 samt av sökandens beslut i slutet av år 1998 att lämna marknaden för natriumperborat
127 För det första innebär nämligen inte den omständigheten att ett företag underlåter att rätta sig efter resultaten av ett möte med konkurrensbegränsande syfte att företagets ansvar på grund av att det har deltagit i överenskommelsen bortfaller, så länge det inte öppet tagit avstånd från mötets olagliga innehåll (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
128 För det andra kan det med rätta anses att kartellen hade fortsatt verkan fram till det slutdatum som uttryckligen föreskrivits inom ramen för de konkurrensbegränsande arrangemangen, oaktat vilka konkreta verkningar de har haft på marknaden (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 59 nämnda förenade målen Bolloré m.fl. mot kommissionen, punkt 186).
129 Såvitt det är utrett i förevarande mål att sökanden anslöt sig till de arrangemang som beslutades i Évian-les-Bains, vilka bland annat omfattade fastställandet av priser på natriumperborat som skulle tillämpas andra halvåret 1998 (skälen 229 och 362 i det angripna beslutet), kan inte enbart den omständigheten att sökanden underlät att tillämpa dessa, även om det ansågs styrkt, påverka bedömningen av sökandens ansvar för bolagets medverkan i kartellen under den aktuella perioden.
130 Tribunalen erinrar härvid om att sökandens argument, att bolaget inte deltog i några möten under det andra halvåret 1998, inte kan utgöra bevis för att sökanden öppet tagit avstånd från innehållet i de olagliga avtalen som ingicks den 14 maj 1998 i Évian-les-Bains. Det är dessutom utrett att sökanden fortsatte att vara verksam på marknaden för natriumperborat fram till mitten av år 1999.
131 Följaktligen ska kommissionens konstaterande, att sökanden deltog i överträdelsen fram till och med den 31 december 1998, i tillräcklig utsträckning anses vara grundat på den omständigheten att sökanden anslöt sig till de konkurrensbegränsande arrangemangen som var tillämpliga på det andra halvåret 1998 och vilka ingicks vid mötet i Évian-les-Bains den 14 maj 1998.
132 Att kommissionen inte har styrkt att sökanden medverkade i de olagliga kontakterna som ägde rum den 26 november 1998 saknar följaktligen betydelse för bedömningen av hur länge sökandens överträdelse pågick.
133 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av motiveringsskyldigheten påpekar tribunalen, såsom framgår av punkterna 125 och 129 ovan, att kommissionen i skälen 226–230 och 362 i det angripna beslutet redogjorde både för de faktiska och för de rättsliga omständigheterna som låg till grund för konstaterandet avseende datumet då sökanden upphörde att delta i överträdelsen.
134 Kommissionen redogjorde nämligen i skälen 226–230 i det angripna beslutet för sitt resonemang, till stöd för konstaterandet att sökanden hade anslutit sig till de konkurrensbegränsande arrangemangen som ingicks vid mötet den 14 maj 1998 i Évian-les-Bains. Kommissionen angav vidare, i skäl 362 i det angripna beslutet, att ”de priser som överenskommits i [Évian-les-Bains] hade tillämpats fram till och med den 31 december 1998” och att ”[kommissionen] med hänsyn till att [sökanden] rättat sig efter de konkurrensbegränsande arrangemangen åtminstone fram till och med den 31 december 1998, kommer att utgå från [detta datum] när den fastställer varaktigheten av [sökandens] överträdelse”.
135 Eftersom kommissionens konstaterande avseende sökandens medverkan i de olagliga kontakterna den 26 november 1998 har bekräftats, saknas det anledning för tribunalen att uttala sig om sökandens argument avseende påståendet att detta konstaterande påverkas av att bolagets rätt till försvar åsidosatts till följd av den omständigheten att kommissionen för att fastslå sökandens deltagande i mötet i Bryssel grundade sig på en omständighet i Degussas svar på meddelandet om invändningar som inte lämnats ut.
136 Sökanden har i vart fall med detta argument endast påpekat att kommissionen, i skäl 258 i det angripna beslutet hänvisade till den omständigheten att ”Degussa inte [hade] tagit tillbaka sina uppgifter i uttalandet [avseende de olagliga kontakterna som ägde rum den 26 november 1998 i Bryssel] och inte heller ändrat dessa”. Det följer inte av denna hänvisning att kommissionen använde ytterligare bevisning som inte lämnats ut till sökanden och som kan leda till ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar.
137 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
Den femåriga preskriptionstiden
Parternas argument
138 Sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 25.2 i förordning nr 1/2003, sökandens rätt till försvar samt motiveringsskyldigheten genom att inte konstatera att sökandens deltagande i överträdelsen var preskriberad.
139 Sökanden har hävdat att fem år förflutit mellan den dag då sökanden upphörde att delta i överträdelsen, den 31 december 1998, och den dag då begäran om upplysningar skickades, som tillställdes sökanden den 18 mars 2004.
140 Sökanden har medgett att avbrottet i preskriptionstiden, enligt artikel 25.3 i förordning nr 1/2003, ska gälla från och med den dag då minst ett företag som har deltagit i överträdelsen underrättas om åtgärden. Sökanden har emellertid hävdat att bolaget i förevarande fall ”drabbats av verkningarna av kommissionens passivitet”. Fram till och med mars månad 2004 var sökanden nämligen ovetande om kommissionens undersökning, och kunde inte heller ha känt till denna, eftersom bolaget tvingats lämna marknaden fem år tidigare.
141 Sökanden har åberopat domen i det ovan i punkt 84 nämnda målet CMA CGM m.fl. mot kommissionen (punkt 484) och hävdat att preskriptionsavbrottet utgör ett undantag från principen om femårig preskriptionstid som ska tolkas restriktivt. I förevarande fall gjorde kommissionen en rent ”formalistisk tolkning” av artikel 25 i förordning nr 1/2003 och underlät att förklara varför sökanden inte tillställdes en begäran om upplysningar när undersökningen inleddes. Kommissionen åsidosatte därmed det bakomliggande skälet för ett preskriptionsavbrott, det vill säga förvaltningsverksamhetens effektivitet, och handlade i strid med kravet på ett skyndsamt förfarande och sökandens intressen.
142 Det angripna beslutet är därför rättsstridigt såvitt kommissionen däri ålade sökanden böter trots att bolaget hade upphört att delta i kartellen mer än fem år innan kommissionen inledde sin undersökning avseende sökanden. Detta bekräftas av kommissionens tillvägagångssätt i förevarande mål vad gäller Chemoxal och Air Liquide (skäl 448 i det angripna beslutet), samt i tidigare avgöranden i vilka kommissionen inte ålagt böter för producenter som upphört att delta i den konkurrensbegränsande samverkan mer än fem år innan undersökningen inleddes (kommissionens beslut 2005/566/EG av den 9 december 2004 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende C.37.533 – Kolinklorid) (EUT L 190, 2005, s. 22).
143 Kommissionens inställning är rättsstridig såvitt kommissionen, med åberopande av artikel 25 i förordning nr 1/2003, under mer än ett år underlät att meddela sökanden att en undersökning inletts och inte motiverade denna underlåtenhet. Kommissionens undersökning är behäftad med ett ”behörighetsöverskridande” bestående i att ändamålet med denna bestämmelse kringgåtts och att ingen motivering getts. Detta förfarandefel medför att det angripna beslutet är rättsstridigt såvitt kommissionen däri ålade sökanden böter.
144 Kommissionens passivitet med hänsyn till sökanden, det vill säga att begäran om upplysningar till sökanden skickades för sent på grund av institutionens försumliga förfarande, medför att det angripna beslutet är rättsstridigt till följd av att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts.
145 Kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, eftersom den inte angav skälen till att begäran om upplysningar skickades till sökanden så sent. Genom att kommissionens åtgärd var senkommen begränsades sökandens rätt till försvar, eftersom sökanden fick mindre tid till att förbereda sitt försvar och att få kännedom om de omtvistade omständigheterna.
146 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
Tribunalens bedömning
147 I artikel 25.1 b i förordning nr 1/2003 föreskrivs att en preskriptionstid på fem år gäller kommissionens befogenhet att ålägga böter med stöd av artiklarna 23 och 24 i denna förordning.
148 Enligt artikel 25.2 i förordningen ska preskriptionstiden räknas från och med den dag då överträdelsen begicks. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser ska dock tiden räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde.
149 Enligt artikel 25.3 i förordning nr 1/2003 ska preskriptionstiden avbrytas av åtgärder som vidtas av kommissionen i syfte att undersöka eller ingripa mot överträdelsen. Avbrottet i preskriptionstiden ska gälla från och med den dag då minst ett företag eller en företagssammanslutning som har deltagit i överträdelsen underrättas om åtgärden. Enligt artikel 25.4 i förordningen ska avbrottet i preskriptionstiden gälla alla de företag eller företagssammanslutningar som har deltagit i överträdelsen.
150 Samma regler gäller enligt artiklarna 1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48).
151 Såsom framgår av prövningen av den tredje grunden (se punkt 131 ovan) konstaterade kommissionen i förevarande fall med rätta att sökanden deltog i överträdelsen fram till och med den 31 december 1998.
152 Det står klart att den första åtgärden som kommissionen vidtog för att utreda den aktuella överträdelsen var genomförandet av kontroller i lokalerna för vissa företag den 25 och den 26 mars 2003 (se punkt 3 ovan), det vill säga innan den femåriga preskriptionstiden för sökanden löpte ut. Preskription hade följaktligen inte inträtt vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs.
153 Preskription hade följaktligen inte inträtt för ingripande mot överträdelsen vad gäller sökanden.
154 I detta avseende bygger sökandens argument, att fem år förflutit mellan den dag då sökanden upphörde att delta i överträdelsen och den dag då kommissionen skickade begäran om upplysningar till sökanden, på en felaktig tolkning av bestämmelserna i artikel 25.3 och 25.4 i förordning nr 1/2003 samt av bestämmelserna i artikel 2.1 och 2.2 i förordning nr 2988/74. Av dessa bestämmelser framgår klart att avbrottet i preskriptionstiden ska gälla från och med den dag då minst ett företag som har deltagit i överträdelsen underrättas om åtgärden och ska gälla alla de företag som har deltagit i överträdelsen.
155 Dessa överväganden som uttryckligen följer av bestämmelserna ovan påverkas inte heller av sökandens argument avseende nödvändigheten att tolka reglerna om preskriptionsavbrott restriktivt, ett ”behörighetsöverskridande” bestående i att ändamålet med denna bestämmelse kringgåtts samt en bristfällig motivering.
156 Sökanden har felaktigt åberopat att bolaget utsatts för ”diskriminering”, med hänvisning till att företag i kommissionens tidigare beslut inte ålagts böter. Företagen i fråga befann sig nämligen i en uppenbart annorlunda situation än den som sökanden befinner sig i, eftersom preskriptionstiden på fem år hade inträtt på dagen då kommissionen vidtog sina första åtgärder i syfte att undersöka överträdelsen (skäl 448 i det angripna beslutet och skäl 184 i beslut 2005/566).
157 Vad gäller sökandens argument som är baserat på den rättspraxis enligt vilken en begäran om upplysningar, för att med giltig verkan kunna avbryta den femåriga preskriptionstiden, med fog måste kunna anses ha ett samband med den presumerade överträdelsen (domen i det ovan i punkt 84 nämnda målet CMA CGM m.fl. mot kommissionen, punkterna 484–488), är det tillräckligt att notera att sökanden inte har anfört något argument för att visa att de aktuella åtgärderna som medför att preskriptionstiden avbryts, det vill säga kontrollerna den 25 och den 26 mars 2003 (se punkt 3 ovan), inte var motiverade med hänsyn till syftet med utredningen eller att de endast gjordes i syfte att på ett konstlat sätt förlänga preskriptionstiden.
158 Sökandens argument avseende en påstått felaktig tillämpning av preskriptionsreglerna saknar således grund.
159 Sökanden har inom ramen för denna grund även hävdat att kommissionens påstådda försumlighet, som består i att kommissionen skickade begäran om upplysningar till sökanden nästan ett år efter det att undersökningen hade inletts, medför ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt av sökandens rätt till försvar. Sökanden har bland annat anfört att bolaget inte i tid fick reda på att en utredning pågick och att det inte kunde ha känt till detta, eftersom bolaget inte längre bedrev verksamhet på marknaden i fråga.
160 Vad avser det påstådda åsidosättandet av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, såvitt sökanden har åberopat rättspraxis enligt vilken det grundläggande rättssäkerhetskravet hindrar kommissionen från att på obestämd tid dröja med utövandet av sin behörighet när det inte föreskrivs någon preskriptionstid (förstainstansrättens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T‑22/02 och T‑23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4065, punkterna 87–89), är det tillräckligt att konstatera att det fall som åsyftas i denna rättspraxis inte är relevant i förevarande mål. Kommissionens befogenhet att ålägga sökanden påföljder är nämligen underställd en preskriptionstid enligt artikel 25.1 b i förordning nr 1/2003 och artikel 1.1 b i förordning nr 2988/74.
161 Eftersom nämnda preskriptionstid har iakttagits i det aktuella målet, strider det inte mot rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar att ålägga sökanden böter.
162 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av sökandens rätt till försvar till följd av att bolaget inte informerades i tid om att det pågick en utredning, erinrar tribunalen om att även om kommissionen från och med förundersökningsskedet är skyldig att lämna det berörda företaget vissa upplysningar, gäller denna skyldighet upplysningar som lämnas vid den tidpunkt då den första åtgärden vidtas mot det ifrågavarande företaget (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T‑99/04, AC‑Treuhand mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1501, punkterna 52–56).
163 Sökanden har inte bestritt att bolaget informerades i lämplig utsträckning om den pågående undersökningen vid tidpunkten då den första åtgärden vidtogs mot detsamma, det vill säga inom ramen för begäran om upplysningar av den 18 mars 2004.
164 Även om det antogs att den omständigheten att sökanden inte informerats om undersökningen i samband med kommissionens första utredningsåtgärder som sådana kan beaktas inom ramen för prövningen av ett påstått åsidosättande av sökandens rätt till försvar, har sökanden i vart fall inte förebringat någon konkret omständighet till stöd för att den påstått för sent lämnade informationen har skadat sökandens möjligheter till ett effektivt försvar.
165 Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser denna grund.
Bedömningen av förmildrande omständigheter
Parternas argument
166 Sökanden har hävdat att kommissionen tillämpade riktlinjerna på ett felaktigt sätt, missuppfattade de faktiska omständigheterna och åsidosatte motiveringsskyldigheten genom att anse att det inte förelåg några förmildrande omständigheter för sökanden som grundar sig på att bolaget aldrig tillämpat avtalen och att överträdelsen inte medfört några ekonomiska eller finansiella fördelar för detsamma.
167 Sökanden har för det första hävdat att bolaget aldrig tillämpade avtalen som ingicks vid de möten som sökanden påstås ha närvarat vid i det angripna beslutet. Vid mötena i Sevilla i maj 1997 ingicks inga avtal (skäl 164 i det angripna beslutet). Det är således endast fråga om tillämpningen av avtalen avseende natriumperborat som ingicks vid mötet i Évian-les-Bains i maj 1998 och som inkluderade en prishöjning under det andra halvåret 1998 (skälen 229 och 230 i det angripna beslutet).
168 Under den aktuella perioden sänkte sökanden generellt sina försäljningspriser på natriumperborat, med undantag för en mindre höjning under augusti månad 1998 till följd av det höjda priset på den huvudsakliga råvaran väteperoxid. Fram till och med mars 1999 var sökandens priser på natriumperborat betydligt lägre än prisnivåerna i maj 1998. Det är således uppenbart att sökanden inte tillämpade de i Évian-les-Bains planerade prishöjningarna.
169 Med hänsyn till skillnaderna mellan de överenskomna priserna och de priser som sökanden tillämpade samt sökandens beslut hösten 1998 att lämna marknaden för natriumperborat, kan sökanden omöjligt anses ha försökt att utnyttja den konkurrensbegränsande samverkan för egen vinning såsom kommissionen gjort gällande.
170 För det andra har sökanden angett att bolagets påstådda deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan inte medförde några ekonomiska eller finansiella fördelar för sökanden. Tvärtom ledde detta till att sökanden tvingades lämna marknaden för natriumperborat. Kommissionen borde ha beaktat detta som en förmildrande omständighet.
171 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
Tribunalens bedömning
172 Det ska erinras om att kommissionen vid bedömningen av de förmildrande omständigheterna i det angripna beslutet satte ned bötesbeloppet med 50 procent för sökanden, med hänsyn till att bolaget haft en passiv och mindre betydelsefull roll i överträdelsen. Kommissionen konstaterade nämligen att sökandens medverkan i kartellen inte kunde jämföras med företagen som hade deltagit aktivt i kartellen, att sökanden hade medverkat i de olagliga kontakterna betydligt mer sporadiskt – i enbart två möten avseende natriumperborat – vilket vittnade om bolagets begränsade medverkan i alla de olagliga arrangemangen (skälen 476 och 477 i det angripna beslutet).
173 Tribunalen påpekar härvid att det inte följer av riktlinjerna att kommissionen alltid måste beakta var och en av de förmildrande omständigheter som räknas upp i punkt 3 i dessa. Även om de omständigheter som räknas upp där utgör sådana omständigheter som kan beaktas av kommissionen i ett givet fall, är kommissionen inte förpliktad att per automatik medge ytterligare nedsättning på denna grund när ett företag framför påståenden som kan indikera att det föreligger sådana omständigheter.
174 Eftersom det inte finns några tvingande anvisningar i riktlinjerna vad gäller de förmildrande omständigheter som kan beaktas, har kommissionen ett utrymme för att skönsmässigt göra en helhetsbedömning av storleken på en eventuell nedsättning av bötesbeloppet, med beaktande av samtliga förmildrande omständigheter som kännetecknar det enskilda fallet (förstainstansrättens domar av den 8 juli 2004 i mål T‑44/00, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2223, punkterna 274 och 275, och i mål T‑50/00, Dalmine mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2395, punkterna 325 och 326; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 204).
175 Med hänsyn till den i förevarande mål betydande nedsättningen av bötesbeloppet i det angripna beslutet, kan sökandens argument avseende förekomsten av andra förmildrande omständigheter som kommissionen underkänt, även om det antogs vara riktigt, inte leda till att den nedsättning som kommissionen gjort med anledning av bedömningen av de förmildrande omständigheterna ska anses vara otillräcklig.
176 Härutöver ska det påpekas att sökandens argument i vart fall inte visar att det förelåg andra förmildrande omständigheter än dem som kommissionen accepterat.
177 Vad för det första gäller påståendet att den aktuella överträdelsen inte medförde någon vinst för sökanden, erinrar tribunalen om att kommissionen, när den fastställer bötesbeloppet, inte är skyldig att bevisa att överträdelsen har medfört en otillåten fördel för de inblandade företagen eller att i förekommande fall beakta att överträdelsen inte medfört någon vinst (se domen i de ovan i punkt 59 nämnda förenade målen Bolloré m.fl. mot kommissionen, punkt 671 och där angiven rättspraxis). I synnerhet kan inte den omständigheten att överträdelsen inte medfört någon ekonomisk fördel utgöra en förmildrande omständighet (se domen i det ovan i punkt 60 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 442 och där angiven rättspraxis).
178 Vad för det andra gäller påståendet att sökanden i praktiken inte har tillämpat avtalen (punkt 3 andra strecksatsen i riktlinjerna), ska det undersökas huruvida sökanden har framställt några argument som styrker att bolaget, under den tid som det deltog i de förbjudna avtalen, underlät att tillämpa dem och i stället uppträdde korrekt i konkurrenshänseende eller om sökanden, i vart fall, på ett så tydligt och omfattande sätt underlät att uppfylla skyldigheterna att genomföra kartellen att dess funktion rubbades (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑26/02, Daiichi Pharmaceutical mot kommissionen, REG 2006, s. II‑713, punkt 113, och av den 8 oktober 2008 i mål T‑73/04, Carbone‑Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2661, punkt 196).
179 Tribunalen påpekar i detta hänseende att sökanden tillskrevs ansvar för överträdelsen till följd av sin medverkan dels i de olagliga mötena som ägde rum den 29 maj 1997 i Sevilla som avslutades utan att något avtal ingicks med hänsyn till de konkurrensbegränsande arrangemangen (skälen 162–164 i det angripna beslutet). Sökanden tillskrevs vidare ansvar för sin medverkan vid mötet i Évian-les-Bains den 14 maj 1998, som ledde till förbjudna avtal avseende marknadsandelar och priser för natriumperborat som skulle tillämpas under andra halvåret 1998 (skälen 226–230 i det angripna beslutet).
180 Sökanden har i huvudsak hävdat att bolaget under den aktuella perioden inte tillämpade de prishöjningar som föreskrevs enligt de förbjudna avtalen som ingicks den 14 maj 1998 i Évian-les-Bains. Sökanden har i detta avseende hänvisat till omständigheter som bolaget lagt fram i sitt svar på meddelandet om invändningar och som bifogats ansökan samt till ytterligare uppgifter som framställts i repliken.
181 Tribunalen påpekar för det första att de aktuella omständigheterna inte kan anses utgöra tillförlitligt bevis på sökandens beteende på marknaden. Det är nämligen fråga om ett diagram och tabeller som sammanställdes av sökanden år 2005, utan någon förklaring av de uppgifter som ligger till grund för sammanställningen och utan bevisning som styrker dessa. Vidare, även om sökanden till sin replik fogat ett visst antal fakturor från år 1998 för försäljningen av den aktuella produkten, åberopades dessa omständigheter först vid tribunalen och ska därför lämnas utan avseende (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑330/01, Akzo Nobel mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3389, punkt 89).
182 För det andra avsåg de förbjudna avtalen som ingicks i Évian-les-Bains, såsom framgår av skälen 226–230 i det angripna beslutet, inte enbart priser utan även uppdelning av marknaden. Sökanden bidrog nämligen till att ta fram en modell för kontroll av marknadsandelar genom att lämna uppgifter gällande bolaget.
183 Under dessa omständigheter kan de argument och uppgifter som lagts fram av sökanden inte utgöra bevisning för att sökanden underlät att tillämpa samtliga de konkurrensbegränsande arrangemangen och i stället uppträdde korrekt i konkurrenshänseende eller, i vart fall, på ett så tydligt och omfattande sätt underlät att uppfylla sina skyldigheter att genomföra kartellen att dess funktion rubbades.
184 Av det som ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.
185 Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet och det är inte nödvändigt att pröva det rättegångshinder som åberopats av kommissionen och i vilket den har gjort gällande att sökandens yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan tas upp till sakprövning på grund av att kommissionen ålade dess moderbolag SNIA böter.
Rättegångskostnader
186 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Caffaro Srl ska ersätta rättegångskostnaderna.
Vadapalas | Dittrich | Truchot |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 juni 2011.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvisten2
Det angripna beslutet2
Förfarandet och parternas yrkanden4
Rättslig bedömning4
Sökandens påstådda ställning som ”skadelidande och inte deltagare i kartellen för väteperoxid”5
Parternas argument5
Tribunalens bedömning6
Valet av referensår inom ramen för den differentierade behandlingen 13
Parternas argument13
Tribunalens bedömning14
Bedömningen avseende hur länge sökanden deltagit i överträdelsen16
Parternas argument16
Tribunalens bedömning17
Den femåriga preskriptionstiden22
Parternas argument22
Tribunalens bedömning23
Bedömningen av förmildrande omständigheter26
Parternas argument26
Tribunalens bedömning26
Rättegångskostnader29