FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (tredje avdelningen)

den 5 februari 2007 (*)

”Rättegångsfrågor – Invändning om rättegångshinder – Skadeståndstalan – Utebliven vinst – Ansökan om återbetalning av antidumpningstullar – Bristande behörighet”

I mål T‑91/05,

Sinara Handel GmbH, Köln (Tyskland), företrätt av advokaterna K. Adamantopoulos och E. Petritsi,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten G. Berrisch,

och

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av N. Khan och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en skadeståndstalan enligt artikel 288 EG, som avser ersättning för den skada som påstås ha uppkommit till följd av antagandet av rådets förordning (EG) nr 2320/97 av den 17 november 1997 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i Ungern, Polen, Ryssland, Tjeckiska republiken, Rumänien och Slovakiska republiken, om upphävande av förordning (EEG) nr 1189/93 och om avslutande av förfarandet vad gäller sådan import med ursprung i Republiken Kroatien (EGT L 322, s. 1),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna V. Tiili och O. Czúcz,

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Beslut

 Bakgrunden till tvisten

1        Genom ett icke offentliggjort beslut av den 25 november 1994 (ärende IV/35.304), som antogs med stöd av bland annat artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), beslutade kommissionen att inleda en undersökning. Undersökningen avsåg den eventuella förekomsten av konkurrensbegränsande förfaranden avseende rör av kolstål som kunde strida mot artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt mot artikel 81 EG.

2        Till följd av undersökningen beslutade kommissionen, den 20 januari 1999, att inleda ett förfarande i ärende IV/E-1/35.860-B – Sömlösa stålrör, efter vilket den antog beslut 2003/382/EG av den 8 december 1999 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende IV/E‑1/35.860-B – Sömlösa stålrör) (EUT L 140, 2003, s. 1, nedan kallat beslutet om konkurrensbegränsande samverkan). Enligt artikel 1.1 i detta beslut har de åtta företag som beslutet riktar sig till ”brutit mot bestämmelserna i artikel 81.1 [EG] genom att … ingå en överenskommelse som bland annat innebär att respektive företags nationella marknad skyddas i fråga om sömlösa [Oil Country Tubular Goods]-rör med gängskarvar av standardtyp och sömlösa kundanpassade [transportledningar]”.

3        Det föreskrivs i artikel 1.2 i beslutet om konkurrensbegränsande samverkan att överträdelsen pågick från år 1990 till år 1995 beträffande Mannesmannröhren-Werke AG, Vallourec SA, Dalmine SpA, Sumitomo Metal Industries Ltd, Nippon Steel Corp., Kawasaki Steel Corp. och NKK Corp. Beträffande British Steel Ltd anges det att överträdelsen pågick från år 1990 till februari år 1994. Med anledning av detta ålades företagen böter som, beroende på fallet, uppgick till mellan 8,1 och 13,5miljoner euro.

4        Detta beslut offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 6 juni 2003.

5        Till följd av ett klagomål som ingetts till Defence Committee of the Seamless Steel Tube Industry of the European Union den 19 juli 1996 offentliggjorde kommissionen dessutom, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, s. 1), ändrad genom rådets förordning (EG) nr 2331/96 av den 2 december 1996 (EGT L 317, s. 1), den 31 augusti 1996 ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i Ryssland, Tjeckien, Rumänien och Slovakien (EGT C 253, s. 26).

6        Den 29 maj 1997 antog kommissionen förordning (EG) nr 981/97 om införande av preliminära antidumpningstullar på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i Ryssland, Tjeckien, Rumänien och Slovakien (EGT L 141, s. 36).

7        Den 17 november 1997 antog rådet förordning (EG) nr 2320/97 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i Ungern, Polen, Ryssland, Tjeckiska republiken, Rumänien och Slovakiska republiken, om upphävande av förordning (EEG) nr 1189/93 och om avslutande av förfarandet vad gäller sådan import med ursprung i Republiken Kroatien (EGT L 322, s. 1, nedan kallad den slutgiltiga förordningen).

8        Den 16 juli 2004 antog rådet förordning (EG) nr 1322/2004 om ändring av den slutgiltiga förordningen (EGT L 246, s. 10). Enligt artikel 1 i denna förordning skall det i den slutgiltiga förordningen läggas till en artikel 8, enligt vilken artikel 1 i den slutgiltiga förordningen – genom vilken det införs antidumpningstullar på den import som där avses – inte skall tillämpas från och med den 21 juli 2004.

9        Sökanden, Sinara Handel GmbH, är ett tyskt bolag som importerar sömlösa rör med ursprung i Ryssland till gemenskapen. Sedan år 2000 levererar det produkter från bolaget Sinarsky Pipe Works och, sedan slutet av år 2001, från bolaget Pipe Metallurgical Co. Sökanden bedrev ingen annan verksamhet under den period som avses med denna talan, det vill säga mellan juni 2000 och december 2002.

10      I syfte att följa de tyska tullmyndigheternas anvisningar importerade sökanden, från och med juni 2000 till och med december 2002, rör med ursprung i Ryssland till gemenskapen som deklarerades såsom hänförliga till de KN-nummer som avses i artikel 1 i den slutgiltiga förordningen. Följaktligen tog nämnda myndigheter ut antidumpningstullar på denna import med sammanlagt 2 818 163,09 euro (420 810,52 euro för år 2000, 1 385 602,36 euro för år 2001 och 1 011 750,21 euro för år 2002).

11      Under samma period importerade sökanden även andra rör som den inte deklarerade såsom hänförliga till den slutgiltiga förordningen. De tyska tullmyndigheterna ansåg emellertid att en del av denna import omfattades av denna förordning. De meddelade därför ett antal beslut om uppbörd av tull i efterhand, vilka har bestritts av sökanden. För närvarande är således sju klagomål föremål för prövning vid tullmyndigheterna, medan en talan har väckts vid Finanzgericht des Landes Brandenburg.

12      Med hänsyn till bland annat tillverkningssättet ansåg sökanden att vissa rör som hade deklarerats såsom hänförliga till den slutgiltiga förordningen inte omfattades av nämnda förordning. Följaktligen bestred sökanden även den slutliga klassificering som gjordes av dem vid de tyska tullmyndigheterna. Två förfaranden angående den import som hade deklarerats såsom hänförlig till den slutgiltiga förordningen pågår således fortfarande vid tullmyndigheterna i Frankfurt an der Oder.

13      För det första ingav sökanden den 18 november 2003, med stöd av artikel 236 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EUT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4, nedan kallad TKG), en ansökan om återbetalning av tull som hade tagits ut med anledning av import som enligt sökanden felaktigt hade klassificerats såsom hänförlig till den slutgiltiga förordningen. Denna ansökan avslogs i fråga om 31 av de olika tullintäkter som hade bestritts. Avslagsbesluten är för närvarande föremål för överklagande.

14      För det andra ingav sökanden den 22 september 2004, med stöd av artikel 236 TKG, en ny ansökan om återbetalning av alla tullar som den hade betalat för import som hade deklarerats såsom hänförlig till den slutgiltiga förordningen, inklusive import vars tullklassificering inte har bestritts, med motiveringen att nämnda förordning är rättsstridig. Det sammanlagda tullbelopp för vilken det i detta avseende således har ansökts om återbetalning på nationell nivå uppgår till 4 346 558,09 euro.

 Förfarandet och parternas yrkanden

15      Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 februari 2005, väckt denna talan.

16      Kommissionen och rådet har, var för sig genom separata handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 3 respektive den 7 juni 2005, i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler framställt en invändning om rättegångshinder.

17      Sökanden har yttrat sig över dessa invändningar om rättegångshinder den 25 juli 2005.

18      Såsom en åtgärd för processledning uppmanade förstainstansrätten sökanden att besvara vissa skriftliga frågor i enlighet med artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökanden efterkom denna begäran.

19      Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

–        förplikta gemenskapen att till sökanden betala 1 633 344,33 jämte dröjsmålsränta med 8 procent per år i skadestånd för den uteblivna vinst som företaget drabbats av till följd av antagandet av den slutgiltiga förordningen för perioden juni 2000–december 2002, eller

–        i andra hand, efter att ha meddelat en mellandom, förplikta gemenskapen att, på samma grund, till sökanden betala ett belopp som skall fastställas genom en gemensam överenskommelse mellan parterna eller, om detta inte sker, genom en slutlig dom av förstainstansrätten, och

–        förplikta rådet och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

20      Rådet och kommissionen har genom sin respektive invändning om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall

–        avvisa talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Sökanden har i sitt yttrande över invändningarna om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogilla rådets och kommissionens respektive invändning om rättegångshinder, och

–        förplikta rådet och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig prövning

22      Om en part begär det kan förstainstansrätten, i enlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna, meddela beslut i fråga om rättegångshinder, rättens behörighet eller annan rättegångsfråga utan att pröva själva sakfrågan. Enligt punkt 3 i samma artikel skall återstoden av förfarandet vara muntligt om inte rätten bestämmer annat.

23      Förstainstansrätten finner att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar för att avgöra målet utan att fortsätta förfarandet.

 Förstahandsyrkandet

 Parternas argument 

24      Rådet och kommissionen anser att förstainstansrätten saknar behörighet för att pröva talan, eftersom den i själva verket avser återbetalning av antidumpningstullar som påstås ha betalats.

25      Den uteblivna vinst som har åberopats motsvarar nämligen beloppet avseende dessa tullar, efter det att osäkra avgifter har dragits av. Detta framgår av revisorns skrivelse av den 7 januari 2005, som getts in av sökanden, i vilken följande anges:

”På grund av de antidumpningstullar som betalats från år 2000 till år 2002, som uppgick till sammanlagt 2 218 163,09 euro, minskade den erhållna vinsten under åren 2000–2002 i samma mån, med den följden att avgifter skulle betalas med ett mindre belopp.

Om antidumpningstullarna på 2 218 163,09 euro inte hade betalats skulle vinsten för dessa år ha varit 2 218 163,09 euro högre.

Eftersom vinsten skulle ha uppgått till 2 218 163,09 euro, skulle det följaktligen ha betalats högre avgifter på vinsten.

… Om antidumpningstullarna på 2 218 163,09 euro inte hade kunnat utkrävas för åren 2000–2002, skulle ytterligare ett belopp på 1 184 818,76 euro ha betalats i form av avgifter. Den faktiska skadan uppgår följaktligen till 1 633 344,33 euro.”

26      Kommissionen har således understrukit att den skada som sökanden har gjort gällande endast är den bokföringsmässiga följden av betalningen av de antidumpningstullar som enligt vad som uppgetts skulle erläggas, vilket inte kan kvalificeras som utebliven vinst. Kommissionen har anfört att förstainstansrätten i dom av den 24 oktober 2000 i mål T‑178/98, Fresh Marine mot kommissionen (REG 2000, s. II‑3331), punkt 50, har slagit fast att en skadeståndstalan skall avvisas om den i själva verket syftar till att få en lagakraftvunnen rättsakt upphävd och om den, om den bifölls, skulle få till följd att rättsverkningarna av rättsakten i fråga undanröjdes (dom av den 15 mars 1995 i mål T‑514/93, Cobrecaf m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑621, punkt 59, dom av den 4 februari 1998 i mål T‑93/95, Laga mot kommissionen, REG 1998, s. II‑195, punkt 48, och i mål T‑94/95, Landuyt mot kommissionen, REG 1998, s. II‑213, punkt 48), vilket till exempel är fallet när talan avser betalning av ett belopp som exakt motsvarar det belopp som betalats av sökanden i form av tullar för att efterkomma den rättsakt som vunnit laga kraft (domstolens dom av den 26 februari 1986 i mål 175/84, Krohn mot kommissionen, REG 1986, s. 753, punkt 33).

27      Kommissionen anser att omständigheterna i förevarande mål motsvarar detta fall, eftersom sökanden söker utverka att rättsverkningarna av den slutgiltiga förordningen, såsom den har tillämpats på sökanden, skall undanröjas genom att ansöka om skadestånd med ett belopp som motsvarar de tullar som faktiskt har betalats i enlighet med förordningen.

28      Dessutom har rådet, för sin del, påpekat att det korrekta rättsmedlet mot ett regleringsbeslut vid uppbörd av antidumpningstullar utgörs av ett överklagande som ges in med stöd av artiklarna 243 och 245 TKG, såsom de har genomförts genom de relevanta bestämmelserna i den behöriga medlemsstatens nationella rätt, eller en ansökan om eftergift enligt artikel 236 TKG. Sökanden har för övrigt bestritt de tyska myndigheternas beslut med betalningsanmodan, bland annat genom att hävda att den slutgiltiga förordningen är rättsstridig. Om den behöriga domstol vid vilken talan väckts är tveksam till huruvida nämnda förordning är giltig kan den således vända sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG. För det fall domstolen ogiltigförklarar förordningen skall den nationella domstolen ogiltigförklara besluten med betalningsanmodan, varigenom det sammanlagda beloppet avseende de antidumpningstullar som påstås ha erlagts skall återbetalas till sökanden jämte ränta med 0,5 procent per månad, i enlighet med 236 och 238 §§ i Abgabeordnung (tysk förordning om skatter).

29      Det följer av fast rättspraxis att sökanden inte kan ansöka om återbetalning av tullar i samband med en skadeståndstalan som grundas på artikel 288 andra stycket EG. Domstolen har i dom av den 13 mars 1992 i mål C‑282/90, Vreugdenhil mot kommissionen (REG 1992, s. I‑1937), punkt 12, nämligen slagit fast att enbart de nationella domstolarna är behöriga att pröva en talan om återbetalning av belopp som ett nationellt organ har uppburit utan grund med stöd av en gemenskapsrättsakt som senare har ogiltigförklarats. Vidare har förstainstansrätten, i dom av den 18 september 1995 i mål T‑167/94, Nölle mot rådet och kommissionen (REG 1995, s. II‑2589), punkt 35, angett att i det fall att en enskild anser sig kränkt genom tillämpningen av en normativ gemenskapsrättsakt som han anser vara rättsstridig, förfogar denne över möjligheten, när genomförandet av rättsakten har anförtrotts nationella myndigheter, att vid tillfället för detta genomförande ifrågasätta giltigheten av rättsakten inför en nationell domstol inom ramen för en tvist där han ställs mot den nationella myndigheten.

30      Sökandens argument enligt vilka den inte i tid hade kunnat väcka en talan om ogiltigförklaring av den slutgiltiga förordningen saknar relevans i detta hänseende. För det första avser frågan i detta fall sambandet mellan skadeståndstalan och en begäran om förhandsavgörande för bedömningen av giltigheten, och inte sambandet mellan skadeståndstalan och en talan om ogiltigförklaring. Vidare skulle grunden för att avvisa en talan genom vilken den slutgiltiga förordningen angrips inte vara att sökanden fått kännedom om beslutet om konkurrensbegränsande samverkan för sent, utan att sökanden inte berörs personligen av förordningen, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Slutligen kan en skadeståndstalan inte användas för att undgå de krav med avseende på frister som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG (domstolens dom av den 12 december 1967 i mål 4/67, Collignol mot kommissionen, REG 1967, s. 469).

31      Vad beträffar domen i det ovannämnda målet Krohn mot kommissionen, som sökanden har hänvisat till, har rådet hävdat att de av sökanden citerade avsnitten hänger samman med frågan vid vilken instans det skall ansökas om skadestånd i de fall där de nationella myndigheterna har tillämpat gemenskapsrätten, däremot inte med frågan vad som kan uppbäras såsom skadestånd med stöd av artikel 288 andra stycket EG.

32      Till skillnad från sökandens påståenden är de nationella rättsmedlen dessutom tillräckliga för att säkerställa skyddet för de enskilda som berörs, med hänsyn till att den nationella domstol vid vilken sökanden för talan har möjlighet att vända sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande angående frågan om den slutgiltiga förordningens giltighet.

33      Rådet har även anfört att den direkt tillämpliga gemenskapsrätten under alla förhållanden innehåller bestämmelser, i artikel 236 TKG, genom vilka krav kan framställas i särskild ordning, om tullar påstås ha uppburits på ett rättsstridigt sätt. Enligt gemenskapsrätten skall den som är gäldenär i förhållande till tullmyndigheterna följaktligen i första hand förlita sig till de nationella domstolarnas skydd, i stället för att väcka en skadståndstalan vid gemenskapsdomstolarna.

34      Slutligen har rådet och kommissionen påpekat att, om förevarande talan bifölls, även sökandens ansökan mot besluten med betalningsanmodan på nationell nivå skulle bifallas, vilket skulle leda till ett dubbelt skadestånd för sökanden.

35      Sökanden anser att svarandena inte kan vinna någon framgång med denna argumentering.

36      Sökanden har understrukit att dess talan avser skadestånd för den uteblivna vinst som den har drabbats av till följd av den rättsstridiga slutgiltiga förordningen, och inte återbetalning av de tullar som har betalats. Invändningarna om rättegångshinder avser i själva verket bara metoden för hur den uteblivna vinsten skall beräknas, vilket är en fråga hänförlig till saken, och inte talans faktiska natur.

37      Beträffande denna metod har sökanden angett att de antidumpningstullar som har betalats endast har använts som ett ”mätinstrument” för att uppskatta skadan, i syfte att fastställa vilken situation sökanden skulle ha befunnit sig i om den inte hade betalat tullarna. Förlusten uppskattas således genom att de vinster som uppkommer efter betalningen av antidumpningstullarna när den slutgiltiga förordningen var i kraft jämförs med den vinst som skulle ha uppkommit om dessa tullar inte hade betalats. Det belopp för vilket det har ansökts om skadestånd, det vill säga 1 633 344,33 euro, skiljer sig följaktligen från det belopp som har betalats såsom antidumpningstullar, det vill säga 2 818 163,09 euro. Metoden har dessutom godtagits i rättspraxis (domstolens dom av den 4 oktober 1979 i mål 238/78, Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen, REG 1979, s. 13; svensk specialutgåva, volym 4, s. 567).

38      Syftet med talan är följaktligen inte att den slutgiltiga förordningens rättsverkningar skall upphöra. I de fall där, såsom i detta fall, den handling som har orsakat skadan inte kan bli föremål för en talan enligt artikel 230 EG, kan dessutom en sådan skadeståndstalan som den förevarande tas upp till sakprövning. Om talan bifalls skulle den slutgiltiga förordningens rättsstridighet endast utgöra en indirekt följd och den skulle endast avse parterna i förfarandet. Den skada för vilken det har yrkats skadestånd har inget samband med förordningens egentliga rättsverkningar och den skulle inte ha kunnat repareras genom en talan om ogiltigförklaring, i likhet med vad som bedömdes i punkterna 47–51 i domen i det ovannämnda målet Fresh Marine mot kommissionen.

39      Sökanden har påpekat att den rättspraxis som rådet och kommissionen har hänvisat till avser det särskilda fall där syftet med skadeståndstalan är att indirekt kringgå den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning. Detta gäller inte det förevarande fallet, med hänsyn till att den slutgiltiga förordningens rättsstridighet inte var uppenbar vid tidpunkten då en talan om ogiltigförklaring hade kunnat väckas. Sökanden har följaktligen aldrig övervägt denna möjlighet. Syftet med sökandens argument om den slutgiltiga förordningens rättsstridighet är således endast att påvisa rådets och kommissionens skadeståndsansvar och inte att förordningens rättsverkningar skall upphöra, i likhet med vad som bedömdes i förstainstansrättens dom av den 17 december 2003 i mål T‑146/01, Trading mot rådet (REG 2003, s. II‑6005), punkt 52. Genom rådets argument bortses det således från skadeståndstalans självständiga karaktär och från att inte någon enskild, oavsett om denne är personligen berörd eller inte, hade kunnat åberopa att den slutgiltiga förordningen är rättsstridig på den grund som har åberopats inom ramen för förevarande talan, det vill säga att beslutet om konkurrensbegränsande samverkan inte hade beaktats, eftersom man inte kunde få kännedom om denna omständighet vid tidpunkten då en talan om ogiltigförklaring skulle ha väckts.

40      Till skillnad från den situation som rådde i de mål som rådet och kommissionen har hänvisat till ovan i punkt 26, avser sökanden inte att den skall få betalt med ett belopp som den har nekats. Eftersom sökanden aldrig har väckt en talan om ogiltigförklaring som har avvisats, kan det inte anses att den indirekt har försökt att uppnå samma resultat genom en skadeståndstalan. Rådet och kommissionen tar för övrigt inte någon hänsyn till det sammanhang i vilket uttalandet i punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Fresh Marine mot kommissionen förekommer, ett uttalande som upprepas i den rättspraxis som anges där. Uttalandet gäller endast med förbehåll för de särskilda omständigheterna i varje mål.

41      Slutligen har sökanden hävdat att denna talan inte kan leda till en dubbel återbetalning av de antidumpningstullar som har erlagts, eftersom syftet med den är att få skadestånd för den uteblivna vinsten, vars rättsliga natur skiljer sig från naturen hos en talan som avser återbetalning av belopp som har erlagts utan grund. De nationella domstolarna saknar för övrigt behörighet att bevilja skadestånd, om skadan har orsakats av gemenskapsinstitutionernas beteende.

42      I detta hänseende har sökanden påpekat att, eftersom de tyska tullmyndigheterna tillämpade den slutgiltiga förordningen, som var giltig, utan att förfoga över något utrymme för skönsmässig bedömning, den skada som har åberopats har orsakats på grund av gemenskapsinstitutionernas vållande. Gemenskapslagstiftaren är följaktligen ensam behörig att pröva talan, utan att sökanden behöver uppfylla kravet att de nationella rättsmedlen först skall ha uttömts (domen i det ovannämnda målet Krohn mot kommissionen, punkt 19). Rådets hänvisning till domen i det ovannämnda målet Vreugdenhil mot kommissionen är dessutom oriktig, eftersom den slutgiltiga förordningen i detta fall, till skillnad från den situation som avsågs i den domen, aldrig har ogiltigförklarats. Det skulle dessutom strida mot principerna om en god rättskipning och om ett effektivt förfarande att kräva av sökanden att den först uttömmer de nationella rättsmedel som den förfogar över innan den väcker sin skadeståndstalan (domstolens dom av den 24 oktober 1973 i mål 43/72, Merkur Aussenhandels mot kommissionen, REG 1973, s. 1055, punkterna 5–7). Sökanden har nämligen åberopat att den slutgiltiga förordningen är rättsstridig som en kompletterande grund i den nationella tvist som avser frågan hur dess import skall klassificeras. Det kan därmed dröja lång tid innan det föreligger ett slutligt nationellt beslut med anledning av dess ansökan om återbetalning.

43      Sökanden anser under alla förhållanden att de nationella rättsmedel som den förfogar över, till skillnad från kraven i rättspraxis, inte är av sådant slag att de kan säkerställa sökandens skydd på ett verksamt sätt, med hänsyn till att den inte kunde få kännedom om beslutet om konkurrensbegränsande samverkan, och följaktligen den slutgiltiga förordningens rättsstridighet, förrän det var för sent. Sökanden skulle således inte ha gett in sin ansökan om återbetalning av alla tullar som betalats, med stöd av artikel 236 TKG, med åberopande av att den slutgiltiga förordningen var rättsstridig, förrän den 22 september 2004, efter det att beslutet om konkurrensbegränsande samverkan hade offentliggjorts den 6 juni 2003 och efter det att förordning nr 1322/2004 hade antagits den 16 juli 2004.

44      Sökanden hade följaktligen inte någon möjlighet att bestrida den slutgiltiga förordningens giltighet vid de nationella domstolarna vid tidpunkten för förordningens genomförande. I artikel 236 TKG föreskrivs det också att tullarna skall återbetalas om det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som skulle betalas. Sökanden har framhållit att den slutgiltiga förordningen var giltig under perioden i fråga och att antidumpningstullarna därefter lagligen skulle betalas. Sökanden har dessutom hävdat att den, med hänsyn till den treåriga preskriptionstid som löper från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet och som föreskrivs i artikel 236 TKG, endast kunde ansöka om återbetalning av tullarna på den grunden att den slutgiltiga förordningen var rättsstridig för den treårsperiod som föregick dess ansökan av den 22 september 2004. Den kan följaktligen inte få tillbaka beloppen avseende de tullar som har betalats mellan juni månad 2000 och september eller oktober månad 2001.

 Förstainstansrättens bedömning

45      Rådet och kommissionen har i huvudsak hävdat att talan i själva verket utgör en ansökan om återbetalning av antidumpningstullar som sökanden har betalat till de nationella tullmyndigheterna i enlighet med den slutgiltiga förordningen. Förstainstansrätten saknar emellertid behörighet att pröva en sådan ansökan.

46      I detta hänseende skall det först understrykas att enligt artikel 236.2 TKG skall ”[i]mport- eller exporttullar … återbetalas eller efterges på ansökan som inges till vederbörande tullkontor inom en tid av tre år från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet”. I artikel 243.1 första stycket TKG föreskrivs dessutom att ”[v]arje person skall ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av tullagstiftningen och som berör denne direkt och personligen”. I tredje stycket i samma artikel anges att ”[ö]verklagandet skall ges in i den medlemsstat där beslutet fattats eller framställningen gjorts”. Enligt artikel 245 TKG skall slutligen ”[d]e närmare bestämmelserna om överklagande … fastställas av medlemsstaterna”.

47      Det skall följaktligen konstateras att det i gemenskapens tillämpliga sekundärrätt uttryckligen föreskrivs ett rättsmedel för den som är skyldig att betala importtullar och som anser att han utan grund har ålagts sådana tullar av tullmyndigheterna. Detta medel skall anlitas på nationell nivå, enligt det förfarande som medlemsstaten i fråga har fastställt i överensstämmelse med de principer som slås fast i artiklarna 243–246 TKG. Gäldenären kan inom ramen för ett sådant överklagande anhålla om att den behöriga domstol som skall avgöra tvisten hänskjuter en begäran om prövning av giltigheten av den gemenskapsbestämmelse med stöd av vilken beskattningsbeslutet avseende tullarna har antagits, i enlighet med artikel 234 första stycket b EG.

48      I samband med en skadeståndstalan som väckts till följd av en dom som meddelats inom ramen för en sådan begäran om förhandsavgörande angående en bestämmelses giltighet har domstolen för övrigt slagit fast att enbart de nationella domstolarna är behöriga att pröva en talan om återbetalning av belopp som ett nationellt organ har uppburit utan grund med stöd av en gemenskapsrättsakt som senare har ogiltigförklarats (domen i det ovannämnda målet Vreugdenhil mot kommissionen, punkt 12).

49      Det är visserligen riktigt att sökanden i detta fall formellt har betecknat den skada för vilken den har yrkat skadestånd som utebliven vinst. Förstainstansrätten har tidigare emellertid slagit fast att en sökandes talan om ersättning för en ekonomisk skada, som utgörs av utebliven vinst till följd av upphörandet av dess export till gemenskapen samt kostnader för att återta sin plats på gemenskapsmarknaden, på grund av kommissionens vållande som lett till införande av preliminära åtgärder mot importen av dess varor, skiljer sig från en begäran som avser upphävande av de preliminära antidumpnings- och utjämningstullar som införts på importen till gemenskapen av sökandens varor och, i förekommande fall, återställande av de belopp som betalats i enlighet med dessa preliminära tullar och att en sådan talan således kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Fresh Marine mot kommissionen, punkt 46).

50      Domstolen konstaterar emellertid att sökanden i sin ansökan uttryckligen har angett att den med förevarande talan avser att kompensera för den uteblivna vinst som följer av att belopp utan grund har betalats i form av antidumpningstullar. Såsom rådet och kommissionen har påpekat framgår det dessutom av sökandens förklaringar och bilagorna 12 och 13 till ansökan, samt av bilaga 2 till yttrandena över invändningarna om rättegångshinder, att sökanden uppskattar att dess uteblivna vinst motsvarar beloppet avseende de antidumpningstullar som har betalats under perioden i fråga, minskat med de skatter som den skulle ha betalat på detta belopp om nämnda tullar inte hade betalats.

51      Av detta följer att, bortsett från det rent formella betecknandet av den angivna skadan som utebliven vinst, det skall konstateras att det i realiteten skall anses att skadan, såsom den har angetts och beräknats av sökanden, direkt, nödvändigtvis och uteslutande följer av betalningen av det belopp för vilket sökanden var betalningsskyldig med avseende på antidumpningstullar. Denna talan utgörs följaktligen av en ansökan om återbetalning, netto efter skatt, av de tullar som sökanden efter vad som uppgetts har betalat utan grund. Den omständigheten att den skada för vilken det har yrkats ersättning inte exakt motsvarar beloppet avseende de tullar som faktiskt har betalats är härvid i sig utan betydelse, i den mån ersättningen direkt följer av att de skatter som sökanden enligt vad som uppgetts skulle ha betalat om den inte hade ålagts att betala antidumpningstullarna har dragits av från detta belopp. Nämnda omständighet kan följaktligen inte påverka själva naturen hos denna ansökan.

52      Enligt den rättspraxis som det har hänvisats till ovan i punkt 48 är emellertid enbart de nationella domstolarna behöriga att pröva en sådan ansökan om återbetalning. Det saknar härvid betydelse, till skillnad från vad sökanden har påstått, att den slutgiltiga förordningen i detta fall inte har ogiltigförklarats av domstolen i samband med en begäran om förhandsavgörande angående en bestämmelses giltighet.

53      Även om förstainstansrätten vid en prövning av förutsättningarna för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skulle konstatera att den slutgiltiga förordningen är rättsstridig, kan denna omständighet inte ge rätten behörighet att pröva en ansökan om återbetalning av belopp som de nationella tullmyndigheterna har uppburit med stöd av denna förordning.

54      Det skall i detta hänseende för det första erinras om att det följer av artikel 2.1 b i vart och ett av de två, på omständigheterna i fallet successivt tillämpliga, besluten om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel, det vill säga rådets beslut 94/728/EG, Euratom av den 31 oktober 1994 (EGT L 293, s. 9; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 192), och därefter, från och med den 1 januari 2002, rådets beslut 2000/597/EG, Euratom av den 29 september 2000 (EGT L 253, s. 42), att ”[t]ullar enligt Gemensamma tulltaxan och andra avgifter som fastställts eller kommer att fastställas av gemenskapernas institutioner för handel med tredje land” skall utgöra egna medel som redovisas i Europeiska unionens budget.

55      Det föreskrivs dessutom, i artikel 8.1 i nämnda beslut, bland annat att gemenskapernas egna medel enligt artikel 2.1 a och b skall uppbäras av medlemsstaterna enligt deras respektive nationella lagar och andra författningar, vilka vid behov skall anpassas för att uppfylla gemenskapsbestämmelsernas krav.

56      Den omständigheten att det är de nationella myndigheterna som är behöriga i fråga om uppbörd av gemenskapernas egna medel, däribland antidumpningstullar, motiverar således att de tvister som rör återbetalning av antidumpningstullar som har uppburits för gemenskapens räkning omfattas av de nationella domstolarnas behörighet och skall avgöras av dessa domstolar inom ramen för det förfarande som har fastställts av den berörda medlemsstaten i överensstämmelse med de principer som slås fast i artiklarna 243–246 TKG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 maj 1976 i mål 26/74, Roquette Frères, REG 1976, s. 677, punkt 11).

57      Det kan i detta hänseende för övrigt noteras att – inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 11.8 i förordning (EG) nr 384/96, enligt vilken en importör kan begära återbetalning av tull som tagits ut, om det framkommer att den dumpningsmarginal som ligger till grund för den erlagda tullen har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än den gällande tullsatsen – även om den aktuella ansökan om återbetalning skall inges av importören till kommissionen via den medlemsstat på vars territorium produkterna övergått till fri omsättning, skall det på så sätt återkrävda beloppet, för det fall kommissionen beslutar att ansökan skall bifallas, normalt betalas ut av medlemsstaterna inom 90 dagar efter kommissionens beslut, enligt artikelns sista stycke.

58      Det kan för det andra konstateras att, såsom rådet och kommissionen har påpekat, enligt sökandens egna uppgifter ingav denne, den 18 november 2003, med stöd av artikel 236 TKG, en ansökan om återbetalning av antidumpningstullar som uppburits på grund av import som deklarerats såsom hänförlig till den slutgiltiga förordningen, en klassificering som sökanden emellertid ansåg var felaktig. Ansökan avslogs delvis och är för närvarande föremål för överklagande. Dessutom ingav sökanden, med stöd av samma artikel, en ny ansökan om återbetalning av alla tullar som den hade betalat, med motiveringen att den slutgiltiga förordningen är rättsstridig.

59      Det kan således förhålla sig så, att inte endast de antidumpningstullar som sökanden faktiskt har betalat kan komma att minskas, eftersom klassificeringen av vissa av de aktuella importerna alltjämt är föremål för en tvist på nationell nivå, utan det är också tänkbart att sökanden, på grund av en begäran om förhandsavgörande angående den slutgiltiga förordningens giltighet, från de nationella tullmyndigheternas sida kan få tillbaka de antidumpningstullar som har betalats.

60      Med hänsyn till att sökanden genom denna talan faktiskt avser att få tillbaka de antidumpningstullar som har tagits ut av den, med motiveringen att tullarna grundas på en rättsstridig förordning, skall det understrykas att i det fall att en enskild anser sig kränkt genom tillämpningen av en normativ gemenskapsrättsakt som han anser vara rättsstridig, förfogar denne över möjligheten, när genomförandet av rättsakten har anförtrotts nationella myndigheter, att vid tillfället för detta genomförande ifrågasätta giltigheten av rättsakten inför en nationell domstol inom ramen för en tvist där han ställs mot den nationella myndigheten. Denna domstol kan eller till och med skall, enligt förutsättningarna i artikel 234 EG, hänskjuta en fråga till domstolen om giltigheten av gemenskapsrättsakten i fråga (domstolens dom av den 12 april 1984 i mål 281/82, Unifrex mot rådet och kommissionen, REG 1984, s. 1969, punkt 11, och domen i det ovannämnda målet Nölle mot rådet och kommissionen, punkt 35).

61      Det är riktigt att domstolen, enligt domen av den 15 februari 2001 i mål C‑239/99, Nachi Europe (REG 2001, s. I‑1119), punkterna 35–37, har slagit fast att den allmänna princip enligt vilken en sökande, inom ramen för en talan i enlighet med nationell rätt mot ett beslut att avslå sökandens ansökan, skall ha möjlighet att göra gällande att den gemenskapsrättsakt som utgör grund för det nationella beslutet mot sökanden är rättsstridig inte på något sätt innebär att en förordning inte skulle kunna vinna laga kraft gentemot en enskild, när den i förhållande till den enskilde betraktas som ett individuellt beslut och denne med stöd av artikel 230 EG otvivelaktigt skulle ha kunnat yrka att förordningen ogiltigförklarades, vilket medför att den enskilde inte inför nationell domstol kan åberopa att förordningen är rättsstridig (se, beträffande ett beslut av kommissionen, domstolens dom av den 9 mars 1994 i mål C‑188/92, TWD Textilwerke Deggendorf, REG, 1994, s. I‑833, punkterna 24 och 25). Enligt domstolen gäller denna slutsats de förordningar genom vilka det införs antidumpningstullar på grund av deras dubbla karaktär. Även om dessa förordningar genom sin art och räckvidd är normativa kan de således direkt och personligen beröra bland andra de producent- och exportföretag som kan visa att de har utpekats i kommissionens eller rådets rättsakter eller att de har berörts av de föregående undersökningarna (dom av den 21 februari 1984 i de förenade målen 239/82 och 275/82, Allied Corporation m.fl. mot kommissionen, REG 1984, s. 1005, punkt 12; svensk specialutgåva, volym 7, s. 519), och de importörer vars försäljningspris för de aktuella varorna ligger till grund för fastställandet av exportpriset, under förutsättning att det finns en koppling mellan exportören och importören (dom av den 11 juli 1990 i de förenade målen C‑305/86 och C‑160/87, Neotype Techmashexport mot kommissionen och rådet, REG 1990, s. I‑2945, punkt 19).

62      Det har emellertid inte framkommit att sökanden i förevarande fall skulle omfattas av någon av dessa situationer. Sökanden utpekas nämligen inte alls i förordning nr 981/97 eller i den slutgiltiga förordningen som ett producent- eller exportföretag, och det kan inte anses att den har berörts av de föregående undersökningarna i sin egenskap av importföretag. Det framgår inte heller av dessa förordningar att sökandens försäljningspris har legat till grund för fastställandet av exportpriset, även om det skulle finnas en koppling mellan sökanden och en exportör. Eftersom den slutgiltiga förordningen antogs den 17 november 1997 skulle ett sådant beaktande under alla omständigheter i kronologiskt hänseende vara omöjligt med hänsyn till den dag då sökanden bildades, oavsett om man fäster tilltro till sökandens påstående att den bildades i enlighet med tysk rätt i juni 2000 eller till det utdrag ur Amtsgericht Kölns handelsregister som förekommer i bilaga 2 till ansökan av vilket det framgår att sökanden registrerades för första gången den 11 december 1997.

63      Utan att det ens behöver fastställas huruvida den omständigheten att sökanden inte kan åberopa att den slutgiltiga förordningen är rättsstridig motiverar att den får väcka förevarande talan, skall det följaktligen konstateras att sökanden inte kan anses vara direkt och personligen berörd av den slutgiltiga förordningen. Det kan därför inte anses att sökanden saknar möjlighet att åberopa att förordningen är rättsstridig inom ramen för en tvist på nationell nivå, i enlighet med den rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Nachi Europé.

64      Det kan således inte alls uteslutas att den nationella domstol vid vilken talan väckts, om den är tveksam till huruvida den slutgiltiga förordningen är giltig av de skäl som har åberopats av sökanden, det vill säga den påstådda underlåtenheten att i nämnda förordning beakta inverkan av beslutet om konkurrensbegränsande samverkan, hänskjuter en begäran om förhandsavgörande angående förordningens giltighet till EG‑domstolen och att denna domstol, i förekommande fall, ogiltigförklarar förordningen.

65      Det skall erinras om att i ett sådant fall medför en dom från domstolen i vilken det slås fast att en gemenskapsrättsakt är rättsstridig att samtliga domstolar i medlemsstaterna skall betrakta rättsakten som ogiltig (domstolens dom av den 13 maj 1981 i mål 66/80, International Chemical Corporation, REG 1981, s. 1191, punkterna 12 och 13; svensk specialutgåva, volym 6, s. 97) och att den som har antagit den ogiltigförklarade rättsakten blir tvungen att ändra eller upphäva densamma (domstolens dom av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 117/76 och 16/77, REG 1977, s. 1753; svensk specialutgåva, volym 3, s. 421). Dessutom ankommer det i första hand på de nationella myndigheterna att inom sitt rättssystem dra konsekvenserna av en sådan ogiltigförklaring (domstolens dom av den 30 oktober 1975 i mål 23/75, Rey Soda, REG 1975, s. 1279, punkt 51; svensk specialutgåva, volym 2, s. 499), vilket får till följd att det inte längre finns någon laglig grund för de antidumpningstullar som har betalats och att de i princip skall återbetalas av tullmyndigheterna.

66      Förutom att det av det föregående framgår att sökanden förfogar över, och har anlitat, ett rättsmedel som gör det möjligt för den att bestrida giltigheten av den slutgiltiga förordningen på ett ändamålsenligt sätt, i syfte att få tillbaka de antidumpningstullar som har tagits ut med stöd av förordningen, skall det noteras att om förstainstansrätten skulle bifalla förevarande talan skulle sökanden kunna tillerkännas ersättning två gånger in idem.

67      Av det ovan anförda följer att förevarande talan skall anses utgöra en ansökan om återbetalning av de antidumpningstullar som sökanden har betalat till de nationella tullmyndigheterna, vilken förstainstansrätten saknar behörighet att pröva.

68      Inget av sökandens argument kan påverka denna slutsats.

69      Det är för det första visserligen riktigt, såsom sökanden har påpekat, att domstolen angav, i domen i det ovannämnda målet Merkur Aussenhandels mot kommissionen (punkterna 5 och 6), som svar på kommissionens argument att det fanns anledning att hänvisa sökanden till de nationella administrativa och rättsliga instanserna, vilket skulle föranleda dem att ställa en fråga till EG‑domstolen angående de ifrågasatta förordningarnas giltighet, att det skulle strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att anlita nationella rättsmedel och att således, under en längre period, avvakta till dess att sökandens ansökan slutgiltigt har avgjorts.

70      Detta mål skiljer sig emellertid från förevarande talan, eftersom det syftade till att utverka ersättning för den skada som sökanden hade lidit till följd av att kommissionen inte hade fastställt några utjämningsbelopp vid export av bearbetade produkter av korn. I detta fall skulle emellertid en eventuell ogiltigförklaring av förordningen i fråga till följd av kommissionens rättsstridiga underlåtenhet att fastställa sådana belopp inte alls få till verkan att sökanden tillerkändes det skadestånd som den yrkade på grundval av dess skadeståndstalan. Efter att ha utverkat ogiltigförklaringen skulle den således under alla omständigheter ha varit tvungen att vända sig till EG‑domstolen för att tillerkännas ersättning för sin skada, eftersom de nationella myndigheterna saknade behörighet att fastställa sådana belopp.

71      Såsom har anförts ovan föreskrivs det i TKG dessutom uttryckligen ett särskilt förfarande på nationell nivå i det fall att en gäldenär anser att han har ålagts importtullar utan grund.

72      För det andra har sökanden hävdat att den treåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 236 TKG får till följd att sökanden förlorar rätten till återbetalning av de antidumpningstullar som betalats före den treårsperiod som föregick dess ansökan av den 22 september 2004, i samband med vilken den för första gången kunde åberopa att den slutgiltiga förordningen var rättsstridig. Den hade nämligen inte kunnat få kännedom om rättsstridigheten före detta datum. De nationella rättsmedlen kan följaktligen inte säkerställa ett verksamt skydd för sökandens rättigheter, i strid med kraven enligt rättspraxis.

73      Sökanden kan inte vinna någon framgång med denna argumentering. För det första skall det nämligen erinras om att det i artikel 236.2 TKG föreskrivs att importtullar skall återbetalas på ansökan som inges till vederbörande tullkontor inom en tid av tre år från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet. Enligt andra stycket i samma artikel skall denna tid ”förlängas om den person det gäller framlägger bevis på att han var förhindrad att inge sin ansökan inom nämnda tid på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure”. Följaktligen föreskrivs det i själva artikel 236 TKG en möjlighet till förlängning av preskriptionstiden i de fall som där avses. Det är därför inom ramen för TKG som sökanden skall kunna få en sådan förlängning om det är motiverat av de omständigheter som sökanden åberopar. Det skall än en gång erinras om att sökanden inte kan kringgå det särskilda förfarande för återbetalning av tullar som föreskrivs i TKG, av det enda skälet att dess talan delvis kan vara preskriberad.

74      Beslutet om konkurrensbegränsande samverkan, som antogs den 8 december 1999, offentliggjordes, för det andra, den 6 juni 2003. Det skall därför anses att sökanden senast detta datum hade fått kännedom om den skadebringande händelsen, om den slutgiltiga förordningens påstådda rättsstridighet utgör en sådan händelse.

75      Även om sökanden har hävdat att den ålades tullar med stöd av den slutgiltiga förordningen redan från juni år 2000, kan riktigheten i påståendet inte kontrolleras på grundval av den bevisning som har lagts fram. Det framgår härvid av bilaga 3 till sökandens yttranden över invändningarna, som sökanden har lagt fram till styrkande av de verkställda betalningarna, att sökanden av expeditions- och transportföretaget Wesotra (vars roll sökanden inte alls har klargjort) månatligen anmodades att betala importtullar till Hauptzollamt Frankfurt an der Oder (huvudtullkontor i Frankfurt an der Oder, Tyskland). Även om de kontoutdrag som respektive anmodan åtföljdes av tycks utgöra intyg om att sökanden har verkställt betalningarna till huvudtullkontoret, är det, på grundval av dessa handlingar, omöjligt att fastställa i vilken egenskap sökanden har betalat importtullarna i fråga, och särskilt huruvida betalning har skett på grundval av den slutgiltiga förordningen. Under alla förhållanden är den första betalningsanmodan, för juni år 2000, daterad den 6 juli 2000. Av detta följer att den treåriga preskriptionstiden som löper från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet, enligt artikel 236 TKG, inte hade löpt ut när beslutet om konkurrensbegränsande samverkan offentliggjordes, det vill säga den 6 juni 2003, och att sökanden förfogade över en rimlig frist på en månad från nämnda offentliggörande för att inge en ansökan om återbetalning med åberopande av den slutgiltiga förordningens rättsstridighet, utan att preskription hade inträtt med avseende på någon av de betalda tullarna.

76      Sökanden har för det tredje hävdat att det yrkande om rättegångshinder som avser åsidosättande av handläggningsregler inte kan tillämpas i det fall att den handling som har orsakat skadan inte kan bli föremål för talan med stöd av artikel 230 EG.

77      Det räcker härvid att understryka, såsom har påpekats av rådet, att denna talan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den utgör en ansökan om återbetalning av antidumpningstullar som har betalats av sökanden, vilket inte omfattas av förstainstansrättens behörighet, och inte därför att det skulle röra sig om ett åsidosättande av de handläggningsregler som avses i artikel 230 EG.

78      För det fjärde har sökanden hävdat att gemenskapsdomstolen, med hänsyn till att den åberopade skadan har orsakats av gemenskapsinstitutionernas vållande, är ensam behörig att pröva denna talan, utan att sökanden behöver uppfylla kravet att de nationella rättsmedlen först skall ha uttömts.

79      Det är riktigt att enligt fast rättspraxis har gemenskapsdomstolen i enlighet med artiklarna 235 EG och 288 EG exklusiv behörighet att pröva talan om ersättning för en skada som kan tillskrivas gemenskaperna (domen i det ovannämnda målet Vreugdenhil mot kommissionen, punkt 14, och förstainstansrättens dom av den 13 december 1995 i de förenade målen T‑481/93 och T‑484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2941, punkt 72). Denna princip gäller fördelningen av behörighet mellan den nationella domstolen och gemenskapsdomstolen vid reparation av skada som enskilda har lidit till följd av de nationella myndigheternas och gemenskapsmyndigheternas beteende. Principen kan emellertid inte befria gemenskapsdomstolen från skyldigheten att pröva vilken som är den faktiska naturen hos den talan som väckts vid den av det enda skälet att det vållande som har åberopats skall tillskrivas gemenskapsinstitutionerna. I förevarande fall är syftet med sökandens talan, såsom har anförts ovan, att utverka återbetalning, netto efter skatt, av de antidumpningstullar som har betalats till de nationella tullmyndigheterna. Även om det är riktigt att det vållande som sökanden har åberopat kan tillskrivas gemenskapen, är det likväl så, i enlighet med rättspraxis (som det har hänvisats till ovan i punkterna 48 och 60), att en sådan ansökan omfattas av de nationella domstolarnas behörighet. Dessa domstolar kan eller till och med skall, enligt förutsättningarna i artikel 234 tredje stycket EG, hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till domstolen, i syfte att få ett avgörande angående den slutgiltiga förordningens giltighet.

80      Sökanden kan följaktligen inte vinna någon framgång med sitt argument.

81      För det femte har sökanden hävdat att domstolen, i domen i det ovannämnda målet Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen, och i sin dom av den 4 oktober 1979 i de förenade målen 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Dumortier Frères m.fl. mot rådet (REG 1979, s. 3091), godkände den metod som går ut på att uppskatta den förlust som har lidits till ett belopp som motsvarar de tullar som har betalats utan grund.

82      Detta argument saknar emellertid relevans i förevarande fall. Det skall i detta hänseende understrykas att domstolen, i de domar som sökanden har hänvisat till (domen i det ovannämnda målet Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen, punkt 13, och domen i det ovannämnda målet Dumortier Frères m.fl. mot rådet, punkt 14), faktiskt ansåg att storleken på de bidrag som skulle ha utbetalats till producenterna av skållat mjöl om dessa och producenterna av majsstärkelse hade behandlats lika skulle ligga till grund för beräkningen av den lidna skadan.

83      I dessa domar (punkt 6) skulle en eventuell ogiltigförklaring av EG‑domstolen av den ifrågasatta förordningen om avskaffande av bidragen till framställning av skållat mjöl, på grundval av ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen genom att bidragen hade behållits för svälld stärkelse, inte i sig ha kunnat medföra ersättning för den av sökanden åberopade skadan, det vill säga den omständigheten att bidrag inte hade beviljats, med hänsyn till att de nationella myndigheterna saknade behörighet att bevilja sådana bidrag.

84      I förevarande fall skulle en eventuell dom av EG‑domstolen, till vilken den nationella domstolen har hänskjutit en begäran om förhandsavgörande, om ogiltigförklaring av den slutgiltiga förordningen däremot i sig medföra en skyldighet för de tyska tullmyndigheterna att återbetala de belopp som sökanden har inbetalat utan grund på grundval av nämnda förordning. Såsom har anförts ovan skulle därmed hela den skada som har åberopats ersättas.

85      Det skall dessutom noteras att domstolen, i domen i det ovannämnda målet Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen (punkt 14), och domen i det ovannämnda målet Dumortier Frères m.fl. mot rådet (punkt 15), förklarade att det bidragsbelopp som kunde ha betalats till de aktuella producenterna om likabehandlingsprincipen hade iakttagits endast utgjorde en beräkningsgrund för att uppskatta den skada som lidits. Domstolen tillade att för det fall bidragsbortfallet faktiskt övervältrats eller kunnat övervältras på priserna, kunde skadan inte värderas med hänsyn till de bidrag som inte hade betalats. I sådant fall skulle prishöjningen, enligt domstolen, ersätta bidragen och därmed hålla producenten skadeslös.

86      För det sjätte, och slutligen, kan sökandens argument enligt vilket kraven på en god rättskipning och processekonomi medför att sökandens ansökan skall tas upp till sakprövning inte motivera en kränkning av det inre sammanhanget i det processuella system som föreskrivs i fördraget och TKG. Det är dessutom tveksamt huruvida en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar är det mest effektiva och mest fördelaktiga sättet att väcka talan, när, såsom i detta fall, en sökande endast söker utverka återbetalning av de antidumpningstullar som han påstås ha betalat utan grund, med hänsyn till bland annat kraven på att det vållande som kan tillskrivas gemenskapsinstitutionerna skall vara av tillräckligt klart slag för att det skall uppkomma en rätt till skadestånd för enskilda, om deras talan medför val av ekonomisk politik, medan det, i enlighet med vad som har anförts ovan, i princip räcker att den slutgiltiga förordningen ogiltigförklaras för att antidumpningstullarnas rättsliga grund skall undanröjas och, således, för att motivera att de skall återbetalas av de nationella tullmyndigheterna.

87      Beträffande sökandens argument att dess ansökan faktiskt avser ersättning för utebliven vinst och att rådet och kommissionen genom sina invändningar om rättegångshinder i själva verket bara ifrågasätter den föreslagna metoden för hur den uteblivna vinsten skall beräknas, vilket är en fråga hänförlig till saken, skall det för övrigt erinras om att enligt artikel 19 i EG‑stadgan för domstolen, vilken enligt artikel 46 första stycket i stadgan är tillämplig på förfarandet vid förstainstansrätten, och artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler, skall ansökan bland annat innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. För att uppfylla dessa krav skall en ansökan om ersättning för skada som påstås ha vållats av en gemenskapsinstitution innehålla de uppgifter som gör det möjligt att fastställa det agerande som sökanden klandrar institutionen för, skälen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den skada som sökanden påstår sig ha lidit samt skadans art och omfattning. Ett inte närmare angivet skadeståndsyrkande är däremot inte tillräckligt preciserat och skall därför avvisas (domstolens dom av den 2 december 1971 i mål 5/71, Zuckerfabrik Schöppenstedt mot rådet, REG 1971, s. 975, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 1, s. 607; förstainstansrättens dom av den 10 juli 1990 i mål T‑64/89, Automec mot kommissionen, REG 1990, s. II‑367, punkt 73, och av den 8 juni 2000 i de förenade målen T‑79/96, T‑260/97 och T‑117/98, Camar och Tico mot kommissionen och rådet, REG 2000, s. II‑2193, punkt 181).

88      Även om det i förevarande fall skulle antas att den av sökanden föreslagna beräkningsmetoden inte motiverar att ansökan om skadestånd för den påstådda uteblivna vinsten omkvalificeras som en ansökan om återbetalning av antidumpningstullar, skall det konstateras att sökanden inte alls har angett på vilket sätt metoden kan ge en översikt över sökandens uteblivna vinst eller vari den uteblivna vinsten består. Sökanden har i ansökan på sin höjd angett att den var i färd med att förvärva det rumänska valsverket Artrom SA, vilket utgjorde en investering i såväl tekniskt som organisatoriskt hänseende, så att sökanden, eftersom den ständigt utvecklar det rörsortiment som den erbjuder sina kunder, därigenom kan hävda att dess lönsamhet kunde ha varit ännu större, om det belopp som motsvarar den uteblivna vinsten hade använts och investerats för ovannämnda ändamål. Förutom att sökanden inte alls vare sig har angett i vilken mån den föreslagna beräkningen återspeglar den uteblivna vinst som följer av att det var omöjligt att investera i företaget Artrom eller har visat att denna omöjlighet verkligen förelåg, kan det konstateras att sökanden, i punkt 28 i ansökan, själv har angett att den har inlett förvärvet av Artrom. Det tycks dessutom följa av sökandens senare framställningar att denne härigenom inte avser att precisera vari den påstådda uteblivna vinsten, som har beräknats uppgå till 1 633 344,33 euro, består, utan att visa, visserligen utan att göra någon annan uppskattning, att den i själva verket kunde ha varit större än denna beräkning.

89      Även om det skulle anses att förstahandsyrkandet inte utgör en ansökan om återbetalning av antidumpningstullar, drar förstainstansrätten följaktligen den slutsatsen att talan inte uppfyller de formkrav som gäller för en ansökan enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna.

90      Av det ovan anförda följer att förstahandsyrkandet skall avvisas, utan att kommissionens invändning om rättegångshinder behöver prövas, eftersom formkraven enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna inte är uppfyllda av det skälet att det av ansökan inte framgår att det föreligger en skada.

 Andrahandsyrkandet

 Parternas argument

91      Sökanden har enligt ansökan yrkat att den ”i andra hand, såsom skadestånd för den uteblivna vinsten för perioden juni 2000–december 2002, skall tillerkännas ett belopp som skall fastställas under förfarandet, efter en mellandom av förstainstansrätten, genom en gemensam överenskommelse mellan parterna eller, om en överenskommelse inte kan nås, genom en slutlig dom av förstainstansrätten”.

92      Rådet och kommissionen anser att inte heller det yrkande som avser att förstainstansrätten skall meddela en mellandom i vilken gemenskapens skadeståndsansvar konstateras kan tas upp till sakprövning.

93      Rådet har hävdat att det av ansökan framgår att detta yrkande har framställts antingen för det fall omfattningen av den skada som har åberopats i förstahandsyrkandet, det vill säga den uteblivna vinsten till följd av betalningen av antidumpningstullar, inte kan uppskattas, eller för att få ersättning för en annan skada till följd av att sökanden har hindrats från att genomföra investeringar och, följaktligen, från att öka sin lönsamhet.

94      Vad beträffar det första fallet anser rådet att yrkandet inte kan tas upp till sakprövning av samma skäl som förstahandsyrkandet. När det gäller det andra fallet uppfyller ansökan inte kraven enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna. Sökanden har nämligen endast angett att man kan hävda att dess lönsamhet kunde ha varit ännu större, om det belopp som motsvarar den uteblivna vinsten hade använts och investerats för Artroms behov, som den var i färd med att förvärva, och att den kunde ha haft en ännu större lönsamhet, utan att lägga fram någon som helst bevisning till stöd för påståendena.

95      Förevarande yrkande har följaktligen inte framställts under samma omständigheter som dem som förelåg i det fall som ledde till domen av den 30 september 1998 i mål T‑149/96, Coldiretti m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1998, s. II‑3841), punkterna 49 och 50, i vilket förstainstansrätten ansåg att ”detaljerade uppskattningar av de förluster som … påstås ha vållats” gjorde det befogat att anse att ansökan var tillräckligt precis.

96      Inom ramen för en skadeståndstalan meddelar gemenskapsdomstolen således en mellandom endast om alla de materiella förutsättningarna enligt artikel 288 andra stycket EG är uppfyllda, medan svårigheter av praktisk natur förhindrar att skadan beräknas exakt. Skadan skall emellertid framstå som säker och ansökan skall innehålla sådana uppgifter som gör det möjligt att fastställa skadans art och beskaffenhet, vilket har bekräftats i domstolens dom i det ovannämnda målet Coldiretti m.fl. mot rådet och kommissionen, och i domstolens dom av den 14 maj 1975 i mål 74/74, CNTA mot kommissionen (REG 1975, s. 533; svensk specialutgåva, volym 2, s. 461), punkterna 42 och 45–47, vilka sökanden har hänvisat till.

97      Kommissionen har hävdat att ett andrahandsyrkande till sin natur är mindre viktigt än ett förstahandsyrkande. Förevarande andrahandsyrkande kan således inte tillföra förstahandsyrkandet något och det kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.

98      Andrahandsyrkandet är under alla omständigheter underordnat förstahandsyrkandet. En ogiltigförklaring av förstahandsyrkandet leder därför till att andrahandsyrkandet skall ogiltigförklaras. I detta hänseende kan förstainstansrätten inte omkvalificera andrahandsyrkandet som ett tilläggsyrkande utan att gå utöver vad som har yrkats (ultra petita).

99      Om förstainstansrätten likväl gör en sådan omkvalificering anser kommissionen att yrkandet inte kan tas upp till sakprövning av det skälet att kraven enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna inte har uppfyllts. Ansökan består härvid endast av en rad antaganden som inte kan anses utgöra en klar, precis och specifik argumentering. Kommissionen har slutligen upprepat sitt argument enligt vilket sökanden inte alls har visat att skadan är en följd av att de nationella tullmyndigheterna har tillämpat den slutgiltiga förordningen korrekt, snarare än att de skulle ha tillämpat förordningen på ett bristfälligt sätt. Följaktligen har sökanden inte heller inom ramen för sitt andrahandsyrkande lagt fram något som helst bevis för att dess skada skulle ha orsakats av ett vållande som i sin helhet kan tillskrivas gemenskapsinstitutionerna. Eftersom sökandens framställning av grunderna är otillräcklig, kan yrkandet följaktligen inte tas upp till sakprövning.

100    Sökanden har angett att dess yrkande, såsom det framgår av ansökan, skall kvalificeras som ett andrahandsyrkande. Yrkandet har endast framställts för det fall förstainstansrätten inte skulle tillerkänna sökanden det bestämda belopp som yrkats, antingen på grund av att beräkningsmetoden eller det belopp som motsvarar den uteblivna vinsten ifrågasätts eller på grund av de särskilda svårigheter som rätten kan ställas inför vid fastställandet av nämnda belopp.

101    Vidare saknas grund för kommissionens påstående att ett andrahandsyrkande till sin natur är mindre viktigt än ett förstahandsyrkande. I detta fall är nämligen den enda skillnaden mellan sökandens två yrkanden att ett av dem innefattar ett bestämt belopp, medan förstainstansrätten genom det andra anmodas att fastställa beloppet genom en mellandom. Sökanden har således angett att den i sitt andrahandsyrkande inte har åberopat någon skada utöver den uteblivna vinsten.

102    Sökanden har slutligen hävdat att samtliga förutsättningar är uppfyllda för att förstainstansrätten skall kunna meddela en mellandom i detta fall. För det första har den klart angett skälen till varför gemenskapsinstitutionerna skall hållas ansvariga enligt artikel 288 andra stycket EG. För det andra har sökanden visat att den har lidit en precis skada och lämnat en utförlig redogörelse över vilka kriterier som har tillämpats för att beräkna dess belopp. Slutligen har den förklarat varför det är svårt att fastställa beloppet. Rätten kan följaktligen pröva huvudfrågan och samtidigt förklara att skadan skall bedömas senare. Sökanden har således yrkat att rätten skall meddela ett beslut i ett tidigare skede och förklara att skadan och orsakssambandet mellan det agerande som gemenskapen klandras för och skadan skall bedömas senare, såsom tidigare har slagits fast i domen i det ovannämnda målet Krohn mot kommissionen och i domstolens dom av den 13 februari 1979 i mål 101/78, Granaria (REG 1979, s. 623; svensk specialutgåva, volym 4, s. 369).

 Förstainstansrättens bedömning

103    Förstainstansrätten noterar inledningsvis att sökanden, i punkt 149 i ansökan, har angett att om den hade förfogat över det belopp som motsvarade de tullar som betalats ”det är möjligt att [dess] lönsamhet kunde ha varit ännu större, om det belopp som motsvarar den uteblivna vinsten hade använts och investerats” i företaget Artrom. Det skall följaktligen konstateras att den skada som följer av den påstådda omöjligheten att investera i nämnda bolag av sökanden själv anses skilja sig från den uteblivna vinst som tidigare beräknats, i motsats till vad den förefaller ha hävdat i sina yttranden över invändningarna om rättegångshinder.

104    Sökanden tillade i ansökan att ”med hänsyn till [dess] lönsamhet … under dess första verksamhetsår, den i normala fall skulle ha fortsatt att gå med vinst” och att ”beloppet avseende den skada som [den] faktiskt har lidit kanske kan överstiga 1 633 344,33 euro, eftersom en större lönsamhet för företaget inte kan uteslutas”.

105    Efter att ha genomgått rättspraxis framställde sökanden slutligen sitt yrkande om att det skall meddelas en mellandom på följande sätt: ”Eftersom tillräckliga bevis för en säker skada har lagts fram, och eftersom det är svårt [för den] att slutgiltigt uppskatta en senare utebliven vinst, yrkar [den] att förstainstansrätten skall ålägga Europeiska gemenskapen att ersätta den skada som har lidits genom att tillerkänna sökanden 1 633 344,33 euro för utebliven vinst eller, i andra hand, tillåta att parterna reglerar frågan om skadestånd i ett förlikningsavtal efter det att rätten har meddelat en mellandom angående denna fråga.”

106    Av detta följer att sökanden i ansökan endast har motiverat sina svårigheter med att precisera sin skada så, att skadan skulle kunna visa sig motsvara ett högre belopp än den uteblivna vinst som först hade beräknats på grundval av de antidumpningstullar som hade betalats, särskilt med hänsyn till de investeringar som den hade kunnat genomföra och till den större lönsamhet som den troligen hade kunnat uppnå. Till skillnad från vad sökanden har hävdat i sina yttranden över rådets och kommissionens invändningar om rättegångshinder har den i ansökan följaktligen inte alls hävdat att svårigheterna med att uppskatta skadan avsåg det belopp på 1 633 344,33 euro för utebliven vinst som omfattas av förstahandsyrkandet eller den metod som har tillämpats för att beräkna den uteblivna vinsten.

107    Detta argument, som har åberopats i samband med yttrandena över invändningarna om rättegångshinder, kan följaktligen inte tas upp till sakprövning och det innebär att det för sent skulle göras en omtolkning av ansökan och att det skulle bortses från själva innehållet i ansökan.

108    Vad beträffar själva andrahandsyrkandet skall det erinras om att för att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning, att de väsentliga faktiska och rättsliga förhållanden som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan (domstolens dom av den 13 december 1990 i mål C‑347/88, kommissionen mot Grekland, REG 1990, s. I‑4747, punkt 28, och av den 31 mars 1992 i mål C‑52/90, kommissionen mot Danmark, REG 1992, s. I‑2187, punkt 17 och följande punkter, förstainstansrättens beslut av den 29 november 1993 i mål T‑56/92, Koelman mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1267, punkt 21, förstainstansrättens dom av den 18 september 1996 i mål T‑387/94, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑961, punkt 106, förstainstansrättens beslut av den 21 november 1996 i mål T‑53/96, Syndicat des producteurs de viande bovine m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1579, punkt 21, och förstainstansrättens dom av den 29 januari 1998 i mål T‑113/96, Dubois et Fils mot rådet och kommissionen, REG 1998, s. II‑125, punkt 29).

109    För att uppfylla dessa krav skall en ansökan om ersättning för skada som har vållats av en gemenskapsinstitution innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa den skada som sökanden påstår sig ha lidit samt närmare bestämt arten och omfattningen av denna skada (domen i de ovannämnda förenade målen Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, punkt 75; se även, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Koelman mot kommissionen, punkterna 22–24).

110    Det är endast undantagsvis som förstainstansrätten har uttalat att det under särskilda omständigheter inte är nödvändigt att i ansökan precisera skadans exakta omfattning och yrkat skadeståndsbelopp. Den har i detta hänseende också slagit fast att sökanden i sin ansökan måste bevisa eller åtminstone påstå att sådana omständigheter föreligger (förstainstansrättens beslut av den 14 maj 1998 i mål T‑262/97, Goldstein mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2175, punkt 25).

111    Den omständigheten att domstolen och förstainstansrätten tidigare har haft tillfälle att uttala sig genom mellandom om principen om gemenskapens skadeståndsansvar med angivande av att skadeståndets exakta belopp skall fastställas i ett senare beslut kan således inte befria en sökande från skyldigheten att iaktta de minimikrav i formellt hänseende som föreskrivs i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna. Av detta följer även att en sökande som ansöker om att förstainstansrätten skall meddela en sådan dom inte bara är tvungen att tillhandahålla de uppgifter som krävs för att fastställa det agerande som gemenskapen klandras för, skadans art och beskaffenhet samt orsakssambandet mellan agerandet och skadan, utan den skall även ange de skäl som gör det motiverat att avvika från kravet att ansökan skall innehålla en uppskattning av skadans belopp.

112    Förstainstansrätten uttalade således i domen i det ovannämnda målet Coldiretti m.fl. mot rådet och kommissionen, som sökanden har hänvisat till, att talan kunde tas upp till sakprövning, även om omfattningen av de skador som varje djuruppfödare hade lidit inte slutgiltigt hade angetts. Den gjorde denna bedömning efter att ha konstaterat att sidorna 18 och 19 i ansökan innehöll uppgifter om de olika skadetyper som nötköttsuppfödarna hade lidit, nämligen, för det första, damnum emergens på grund av försäljningen av levande djur under självkostnadspriset till ett försäljningspris som enligt sökandena var 40 procent lägre än vad djuruppfödarna förväntade sig, för det andra, damnum emergens på grund av kostnaderna för skötsel av djur som inte blivit sålda i slutet av gödningsperioden, för det tredje, lucrum cessans på grund av utebliven försäljning av djur under pågående år och, för det fjärde, lucrum cessans på grund av den bestående nedgången i konsumtionen av nötkött under de närmaste åren. Rätten noterade dessutom att bilagorna till ansökan innehöll detaljerade uppskattningar av de förluster som den italienska nötkreatursbesättningen påstods ha vållats, och de kriterier och parametrar som hade använts vid sådana uppskattningar angavs där. Rätten ansåg slutligen att sökandena, trots att sådana uppskattningar hade lagts fram, hade betonat de enorma svårigheter de hade haft för att korrekt uppskatta och kvantifiera den skada som var och en av djuruppfödarna hade lidit. De hade uppgett att just detta var anledningen till att de hade begärt att denna invecklade fastställelse skulle göras av sakkunniga. Rätten drog slutsatsen att det under dessa omständigheter skulle anses att ansökan, kompletterad genom uppgifter i bilagorna, var tillräckligt precis vad gäller de åberopade skadornas beskaffenhet och art och att varken svarandena eller rätten hade förhindrats att ta del av den ungefärliga omfattningen av de påstådda skadorna.

113    I förevarande fall uppfyller ansökan emellertid inte dessa krav.

114    Även om det ansågs att syftet med andrahandsyrkandet, enligt en restriktiv läsning av ansökan, var att utverka en mellandom med motiveringen att skadan skulle kunna visa sig motsvara ett högre belopp än det vinstbortfall som lidits på grund av den uteblivna vinst som har åberopats i första hand, skall yrkandet nämligen genast avvisas i den del skadan avser den senare uteblivna vinsten av samma skäl som förstahandsyrkandet. När det gäller den del av skadan som avser den uteblivna vinst som sökanden påstår sig ha lidit utöver den uteblivna vinst som omfattas av förstahandsyrkandet (nedan kallad den ytterligare uteblivna vinsten) skall det konstateras att sökanden endast har påstått att det inte kan uteslutas att dess lönsamhet skulle ha varit större om den inte hade ålagts antidumpningstullarna. Till stöd för sitt påstående har sökanden endast angett att den vid tidpunkten för omständigheterna var i färd med att förvärva ett rumänskt valsverk, vilket utgjorde en investering i såväl tekniskt som organisatoriskt hänseende. Det skall, enligt sökanden, även tas hänsyn till att den ständigt utvecklar det rörsortiment som den erbjuder sina kunder, särskilt efter att ha påbörjat leveranserna till företaget TMK. Sökanden har således dragit slutsatsen att ”det är möjligt att [dess] lönsamhet kunde ha varit ännu större, om det belopp som motsvarar den uteblivna vinsten hade använts och investerats för ovannämnda ändamål”.

115    Förutom att sökanden inte har tillhandahållit någon uppskattning av beloppet avseende denna ytterligare uteblivna vinst, utgör de oklara uppgifter som har angetts ovan för övrigt endast vaga påståenden som inte stöds av några argument eller någon bevisning och som, enligt vad sökanden själv har uppgett, endast utgör antaganden. Påståendena gör det således inte alls möjligt för förstainstansrätten och svaranden att med säkerhet och den precision som krävs fastställa den åberopade skadans art och beskaffenhet, eller att kontrollera huruvida det verkligen föreligger en skada och att uppskatta dess belopp, även ungefärligt, eller ens att fastställa vilken metod sökanden påstår att den har lagt till grund för att beräkna nämnda belopp. Uppgiften i punkt 151 i ansökan, enligt vilken ”den uteblivna vinsten skall beräknas så, att den motsvarar skillnaden mellan de inkomster som sökanden kunde ha haft om lagen inte hade överträtts och de belopp som faktiskt erhållits, däribland de belopp som härrör från ersättningsverksamheter”, är i detta hänseende inte tillräcklig i sig. Sökanden har nämligen inte lämnat någon konkret uppgift som gör det möjligt att tillämpa denna förklaring i detta fall.

116    Sökanden har inte heller på ett tillräckligt sätt angett vilka skäl som motiverar att den inte har gjort en beräkning, även ungefärlig, av den ytterligare uteblivna vinsten. Sökanden har på sin höjd angett att ”det är svårt att närmare ange på vilket sätt beloppen avseende de betalda tullarna skulle ha använts om tullarna inte hade införts” och att ”vissa delar av skadan är svåra att uppskatta exakt”. Sådana påståenden, till vilka det inte har getts någon förklaring, kan uppenbarligen inte anses utgöra en tillräcklig motivering till varför det helt saknas en beräkning av den ytterligare skadan.

117    Andrahandsyrkandet skulle inte heller kunna tas upp till sakprövning ens om förstainstansrätten godkände sökandens uppfattning, som den har angett i sina yttranden över invändningarna om rättegångshinder, att syftet med detta yrkande inte är att få ersättning för en ytterligare utebliven vinst, utan att det endast har framställts för det fall förstainstansrätten inte skulle tillerkänna sökanden det bestämda belopp som yrkats, antingen på grund av att det belopp som motsvarar den uteblivna vinsten eller beräkningsmetoden ifrågasätts eller på grund av de särskilda svårigheter som rätten kan ställas inför vid fastställandet av skadans exakta belopp.

118    Även om sökanden därigenom avser att göra gällande att en tillämpning av den metod som har framställts inom ramen för förstahandsyrkandet, efter det att vissa fel rättats, i själva verkat kunde leda till ett skadestånd som var högre än det som först beräknats, eftersom de tullar som hade betalats till slut skulle uppgå till ett högre belopp än vad som angetts i ansökan, såsom sökanden har gjort gällande i sina yttranden över invändningarna, skulle andrahandsyrkandet nämligen, på samma sätt som förstahandsyrkandet, anses utgöra en förtäckt ansökan om återbetalning av tullar. Även om sökanden själv anser att dess metod för att beräkna utebliven vinst inte är relevant och önskar att förstainstansrätten skall ange en annan metod som gör det möjligt att beräkna denna uteblivna vinst, kan skadeståndsansökan inte omkvalificeras som en ansökan om återbetalning av tullar, eftersom en sådan omkvalificering av förstahandsyrkandet grundas just på bedömningen av denna beräkningsmetod. I sistnämnda fall skall det emellertid understrykas att rätten inte får rätta till brister i ansökan av det enda skälet att detta uttryckligen har begärts av sökanden.

119    Även om förstainstansrätten bortser från den beräkningsmetod som har föreslagits av sökanden, det vill säga den enligt vilken skadan motsvarar de uteslutande bokföringsmässiga vinster som sökanden skulle ha uppnått om antidumpningstullarna inte hade betalats, är det inte heller möjligt att med den precision som krävs fastställa arten av den skada som sökanden har åberopat. Förutom de vaga uppgifterna om de investeringar som sökanden enligt vad som uppgetts kunde ha genomfört om den inte hade ålagts antidumpningstullarna, uppgifter som enligt vad som har konstaterats ovan inte uppfyller de minimikrav som följer av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna, och som dessutom endast förefaller avse en särskild skada utöver den som avses med förstahandsyrkandet, har sökanden nämligen endast kvalificerat skadan som en utebliven vinst, utan att förklara vari denna består. Det ankommer emellertid inte på rätten att göra en teoretisk och abstrakt prövning av den beräkningsmetod som är lämplig i syfte att fastställa den uteblivna vinst som har drabbat ett företag som befinner sig i en sådan situation som sökandens. Det är på sökanden som det ankommer att ange de olika aspekterna av en sådan utebliven vinst på ett tillräckligt sätt.

120    Detta påverkas inte av den omständigheten att gemenskapsdomstolen har ansett sig kunna ta upp en skadeståndstalan till prövning i vissa fall, där skadans exakta belopp inte hade angetts, genom att pröva frågan om gemenskapens skadeståndsansvar i en mellandom och ange att frågan om skadans beräkning skall avgöras av parterna genom avtal eller, om de inte kan enas, i en senare dom (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i de ovannämnda målen Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen, punkt 18, Dumortier Frères m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 23, av den 13 november 1984 i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80, 5/81, 51/81 och 282/82, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1984, s. 3693, punkt 35, och av den 26 juni 1990 i mål C‑152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I‑2477, punkt 30).

121    Det skall nämligen framhållas att den åberopade skadan i dessa fall hade angetts med en tillräcklig precision för att domstolen skulle kunna fastställa dess exakta beskaffenhet och ange den metod som parterna skulle tillämpa för att beräkna skadeståndet, vilket, av de skäl som har anförts ovan, inte är fallet i förevarande mål.

122    Av det ovan anförda följer att andrahandsyrkandet skall avvisas.

123    Talan skall följaktligen avvisas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

124    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet och kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, skall rådets och kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan avvisas.

2)      Sökanden, Sinara Handel GmbH, skall ersätta rättegångskostnaderna.

Luxemburg den 5 februari 2007.

E. Coulon       M. Jaeger

Justitiesekreterare       Ordförande

* Rättegångsspråk: engelska.