Mål T‑111/08

MasterCard, Inc. m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Beslut fattat av en företagssammanslutning – Marknaden för tjänster för inlösen av transaktioner som genomförts med hjälp av bankkort, betalkort och kreditkort – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Standardmellanbanksavgifter – Artikel 81.1 EG och 81.3 EG – Begreppet accessorisk begränsning – Objektiv nödvändighet föreligger inte – Konkurrensbegränsning genom resultat – Villkor för beviljande av individuellt undantag – Rätten till försvar – Åtgärd för att få överträdelsen att upphöra – Vite – Motivering – Proportionalitet”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Svaromål – Formkrav – Fastställelse av saken – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Skrivelser som bilagts ansökan eller svaromålet – Upptagande till sakprövning – Villkor

(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 44.1 c, 46.1 b och 47.1)

2.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Klausul som betecknas som accessorisk begränsning – Begreppet accessorisk begränsning – Räckvidd – Begränsning som har direkt samband med och är nödvändig för att genomföra en huvudtransaktion – Objektiv och proportionerlig

(Artikel 81.1 EG och 81.3 EG)

3.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande

(Artikel 81.1 EG)

4.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avgränsning av marknaden – Saken – Bedömning av samverkans inverkan på konkurrensen och på handeln mellan medlemsstaterna – Följder med avseende på de invändningar som framställts

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

5.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Villkor – Bevisbörda

(Artikel 81.3 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

6.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Villkor – Förbättring av produktionen eller distributionen av varorna eller främjande av tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande

(Artikel 81.3 EG)

7.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Villkor – Komplicerad ekonomisk bedömning – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Artikel 81.3 EG)

8.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Beslut av företagssammanslutningar – Begrepp

(Artikel 81.1 EG)

9.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll

(Artikel 81.1 EG, rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)

10.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Rätten till tillgång till handlingarna i ärendet – Åsidosättande – Nekad tillgång till handlingar som kan ha betydelse för företagets försvar

1.      Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. För att en talan ska kunna tas upp till sakprövning krävs det att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar – även om de bifogas ansökan – inte uppväga avsaknaden av väsentliga delar av den rättsliga argumentering som enligt ovannämnda bestämmelser ska återfinnas i själva ansökan.

Det ankommer vidare inte på unionsdomstolen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgöra grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

Denna tolkning av artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler avser även villkoren för att repliken, vilken i enlighet med artikel 47.1 i rättegångsreglerna syftar till att komplettera ansökan, ska kunna godtas.

Även om – mot bakgrund av presumtionen för att rättsakter som antagits av Europeiska unionens institutioner är lagenliga – ansökan och svaromålet har olika syften och således uppfyller olika krav, ska dock samma resonemang som gäller ansökan tillämpas när det rör sig om möjligheten att hänvisa till bilagor till svaromålet, eftersom artikel 46.1 b i rättegångsreglerna anger att svaromålet ska innehålla de faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas.

Bilagorna kan endast beaktas i den mån de stöder eller kompletterar grunder eller argument som parterna uttryckligen har åberopat i sina skrivelser och i den mån det är möjligt att exakt fastställa vilka delar i dessa bilagor som stöder eller kompletterar nämnda grunder eller argument.

(se punkterna 68–71)

2.      Begreppet accessorisk begränsning i unionens konkurrensrätt omfattar alla begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för att genomföra en huvudtransaktion.

Med begränsning som har direkt samband med genomförandet av en huvudtransaktion avses alla begränsningar som har en underordnad betydelse jämfört med denna transaktion och som har ett uppenbart samband med denna.

Vad avser villkoret att en begränsning ska vara nödvändig måste två prövningar göras. För det första ska det prövas om begränsningen objektivt sett är nödvändig för att genomföra huvudtransaktionen. För det andra ska det prövas om begränsningen står i proportion till huvudtransaktionen.

Vad gäller prövningen av om en begränsning objektivt sett är nödvändig, ska det erinras om följande. Då det inte föreligger någon skälighetsregel kan villkoret om objektiv nödvändighet inte tolkas som att det ska göras en avvägning mellan ett avtals konkurrensbefrämjande respektive konkurrensbegränsande konsekvenser. En sådan bedömning får nämligen enbart göras inom gränserna för artikel 81.3 EG. Prövningen av huruvida begränsningen objektivt sett är nödvändig för att genomföra huvudtransaktionen måste följaktligen vara relativt teoretisk. Det är inte fråga om att bedöma om begränsningen, mot bakgrund av konkurrensläget på den relevanta marknaden, är nödvändig för att huvudtransaktionen ska bli kommersiellt framgångsrik. Det är snarare fråga om att, med hänsyn till de särskilda omständigheter som gäller för huvudtransaktionen, avgöra om begränsningen är nödvändig för att genomföra denna. Om det visar sig svårt eller rentav omöjligt att genomföra huvudtransaktionen utan begränsningen, ska denna anses objektivt nödvändig för huvudtransaktionens genomförande.

När det gäller frågan om huruvida en begränsning står i rimlig proportion till genomförandet av huvudtransaktionen, måste det kontrolleras att dess giltighetstid samt materiella och geografiska tillämpningsområde inte överskrider vad som är nödvändigt för att genomföra transaktionen. Om begränsningens varaktighet eller tillämpningsområde överskrider vad som är nödvändigt för att genomföra transaktionen, ska begränsningen bli föremål för en särskild bedömning enligt artikel 81.3 EG.

Emedan bedömningen av om en begränsning är accessorisk till en huvudtransaktion förutsätter komplicerade ekonomiska bedömningar från kommissionens sida, ska domstolsprövningen av nämnda bedömning endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

(se punkterna 77–82)

3.      Kraven på att ett avtal måste ha ett konkurrensbegränsande syfte respektive ett konkurrensbegränsande resultat är inte kumulativa utan alternativa villkor vid bedömningen av huruvida ett sådant avtal omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG. Den omständigheten att detta villkor är alternativt, vilket markeras genom konjunktionen ”eller”, leder först och främst till att man måste beakta själva syftet med avtalet med hänsyn till det ekonomiska sammanhang i vilket det ska tillämpas. Om en analys av avtalets innehåll inte påvisar en tillräckligt stor skadlighet för konkurrensen bör sedan förfarandets resultat prövas. För att avtalet ska kunna omfattas av förbudet bör det krävas att sådana omständigheter föreligger som visar att konkurrensen faktiskt på ett märkbart sätt har hindrats, begränsats eller snedvridits. Det är inte nödvändigt att undersöka vad ett avtal har för resultat, om det redan framgår att det har ett konkurrensbegränsande syfte.

(se punkt 139)

4.      Definitionen av den relevanta marknaden har olika funktioner beroende på om artikel 81 EG eller artikel 82 EG ska tillämpas. Vid tillämpningen av artikel 82 EG är en riktig definition av den relevanta marknaden en nödvändig förutsättning för bedömningen av ett påstått konkurrensbegränsande beteende, eftersom det innan det går att fastslå förekomsten av missbruk av dominerande ställning är nödvändigt att fastslå förekomsten av en dominerande ställning på en given marknad, vilket förutsätter att marknaden först måste ha avgränsats. Vid tillämpningen av artikel 81 EG är det för att avgöra om ett avtal, ett beslut av en sammanslutning av företag eller ett samordnat förfarande är ägnat att påverka handeln mellan medlemsstaterna och har som syfte eller resultat att förhindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den inre marknaden som den relevanta marknaden ska definieras. Av denna anledning kan inte invändningar som anförts mot kommissionens definition av marknaden, vid tillämpningen av artikel 81.1 EG, ha någon fristående betydelse i förhållande till de invändningar som avser inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och en begränsning av konkurrensen. En invändning mot definitionen av den relevanta marknaden är verkningslös om kommissionen på grundval av de handlingar som anges i det angripna beslutet med fog har fastslagit att det ifrågavarande avtalet snedvridit konkurrensen och kunnat påverka handeln mellan medlemsstaterna på ett märkbart sätt.

(se punkt 171)

5.      Såsom det erinras om i artikel 2 i förordning nr 1/2003 ska det företag eller den företagssammanslutning som åberopar att bestämmelserna i artikel 81.3 EG är uppfyllda ha bevisbördan för att villkoren i den punkten är uppfyllda. Den som åberopar artikel 81.3 EG måste därför genom övertygande argument och bevisning styrka att dessa villkor är uppfyllda.

Kommissionen måste å sin sida göra en ordentlig prövning av argumenten och bevisningen, det vill säga avgöra om de visar att villkoren för att tillämpa artikel 81.3 EG är uppfyllda. I vissa fall kan argumenten och bevisningen vara sådana att kommissionen måste lämna en förklaring eller en motivering, och om institutionen inte gör detta anses den som har åberopat artikel 81.3 EG ha uppfyllt sin bevisbörda. Kommissionen måste i så fall vederlägga argumenten och bevisningen.

(se punkterna 196 och 197)

6.      Varje beslut som fattats av en företagssammanslutning som genom sitt syfte eller sitt resultat begränsar konkurrensen kan i princip beviljas ett undantag med stöd av artikel 81.3 EG.

Vissa villkor måste vara uppfyllda för att denna bestämmelse ska vara tillämplig. Det är både nödvändigt och tillräckligt att dessa villkor är uppfyllda. För det första måste beslutet av en företagssammanslutning, eller typen av beslut, bidra till att förbättra produktionen eller distributionen av varorna i fråga eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. För det andra måste konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås. För det tredje får beslutet inte ålägga de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga och för det fjärde får beslutet inte ge dessa företag en möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga.

Enligt det första villkoret i artikel 81.3 EG ska ett avtal, för att omfattas av undantaget, ”[bidra] till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande”. En sådan förbättring kan inte anses liktydig med varje fördel som parterna genom avtalet kan uppnå inom sin produktions- eller distributionsverksamhet. Förbättringen ska särskilt innebära väsentliga objektiva fördelar som kan uppväga de nackdelar som avtalet medför för konkurrensen.

De väsentliga objektiva fördelar som avses i artikel 81.3 EG kan inte bara uppkomma på den relevanta marknaden utan även på alla andra marknader på vilka avtalet skulle kunna ha gynnsamma verkningar eller till och med, mer generellt, för alla tjänster vars kvalitet eller effektivitet skulle kunna förbättras genom att detta avtal finns.

(se punkterna 199, 200, 206 och 228)

7.      Den domstol som ska pröva en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats med tillämpning av artikel 81.3 EG ska härvid, i den mån det är fråga om komplicerade ekonomiska bedömningar, begränsa sin prövning till att undersöka om uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt korrekta och undersöka att det inte föreligger någon uppenbart oriktig bedömning av dessa omständigheter samt pröva om den rättsliga kvalificering som gjorts av dem är riktig.

Unionsdomstolen ska dock inte bara pröva huruvida de bevis som har åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits. Unionsdomstolen ska däremot inte ersätta den ekonomiska bedömning som görs i det beslut vars lagenlighet den ska kontrollera med sin egen bedömning.

(se punkterna 201 och 202)

8.      Artikel 81 EG är tillämplig på sammanslutningar i den mån som deras egen verksamhet, eller den verksamhet som utövas av de företag som är anslutna till sammanslutningen, tenderar att framkalla de effekter som ska förhindras genom denna bestämmelse.

Begreppen ”avtal”, ”beslut av företagssammanslutningar” och ”samordnat förfarande”, om man ser till den subjektiva sidan, omfattar olika former av samförstånd som är av samma art och som endast skiljer sig åt vad avser deras intensitet och i vilka former de kommer till uttryck.

När det gäller just begreppet ”beslut av företagssammanslutningar”, syftar detta till att förhindra att företagen endast på grund av det sätt genom vilket de samordnar sitt beteende på marknaden kan undslippa reglerna om konkurrens. För att säkerställa att denna princip genomförs nämns i artikel 81.1 EG inte endast direkta sätt för samordning av beteenden mellan företag (avtal och samordnade förfaranden), utan även institutionaliserade sätt för samarbete, det vill säga situationer där de ekonomiska aktörerna handlar genom en kollektiv organisation eller ett gemensamt organ.

Existensen av en intressegemenskap, eller ett gemensamt intresse, är en relevant omständighet som ska beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger ett beslut av en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 81.1 EG.

(se punkterna 241–243 och 251)

9.      Iakttagandet av rätten till försvar förutsätter att det berörda företaget under det administrativa förfarandet har fått tillfälle att på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och sina synpunkter på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att fördraget har överträtts.

Artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 återspeglar denna princip, eftersom den föreskriver att de berörda parterna ska ges tillfälle att yttra sig över ett meddelande om invändningar, som ska innehålla en klar redogörelse för samtliga anmärkningar som kommissionen, på detta stadium i förfarandet, grundar sig på så att de som berörs av meddelandet kan få kännedom om vilka beteenden kommissionen lägger dem till last, och för att på ett ändamålsenligt sätt kunna försvara sig innan kommissionen fattar ett slutligt beslut. Detta krav är uppfyllt om parterna inte läggs andra överträdelser till last i beslutet än dem som nämnts i meddelandet om invändningar och om det i beslutet endast tas hänsyn till faktiska omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.

Angivandet av omständigheterna kan dock göras kortfattat, och beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en kopia av meddelandet om invändningar, vilket utgör ett förberedande dokument vars bedömningar är preliminära. Det är således tillåtet att göra tillägg till meddelandet om invändningar mot bakgrund av parternas yttranden, om de däri framförda argumenten visar att parterna verkligen har kunnat utöva sin rätt till försvar. Kommissionen kan även mot bakgrund av det administrativa förfarandet ändra och lägga till argument avseende de faktiska omständigheterna och rättsreglerna till stöd för invändningar som den redan har formulerat.

Ett tillägg till anmärkningarna behöver således endast meddelas de berörda personerna för det fall utredningen föranleder kommissionen att lägga företagen nya handlanden till last eller påtagligt ändra bevisningen rörande de ifrågasatta överträdelserna.

(se punkterna 265–268)

10.    Rätten till försvar har åsidosatts när kommissionens administrativa förfarande skulle ha kunnat få en annan utgång på grund av institutionens felaktiga handlande. Ett sökandeföretag visar att ett sådant åsidosättande har skett, inte genom att bevisa att kommissionens beslut skulle ha haft ett annat innehåll, utan genom att bevisa att det hade kunnat försvara sig bättre om kommissionen inte hade handlat fel, exempelvis genom att det hade kunnat åberopa handlingar till sitt försvar som det hade nekats tillgång till under det administrativa förfarandet.

(se punkt 269)